Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Clint Eastwood av Michael Tapper, en resa genom Clintans filmer

by

”Clint Eastwood” är den första biografin på svenska om skådespelaren och regissören Clint Eastwood. Fast egentligen är det mer en kortfattad resa genom hans filmer. Förlaget Historiska media skriver också i sin presentation av boken att gemensamt för titlarna i förlagets nya biografiserie är att de skildrar färgstarka, kontroversiella och betydande personer ur historien i ett kondenserat format. Som de uttrycker det:
Det är perfekt läsning för alla som törstar efter kunskap och vill kunna ta del av fascinerande levnadsöden, men som varken har tid eller ork för de tjockare biografier som dominerar ute i handeln.

Fascinerande är Clint Eastwood onekligen. Han slog igenom som machoman i John Waynes fotspår i roller där han är en snabbskjutande stark man som både behärskar skjutvapnet och sina sexuella attribut. Men från att ha varit öppet republikan har han gått över till en betydligt mer öppet socialliberal inställning.

Tapper berättar i boken att Clint Eastwood var känd som republikan och öppet gav Nixon sitt stöd under valkampanjerna 1968 och 1972. Som belöning fick han en position vid National Coouncil of the Arts, en amerikansk motsvarighet till Statens Kulturråd.

Eastwood hade politiska uppdrag och var dessutom borgmästare i hemstaden Carmel ett par år.

Tapper menar därför att när Eastwood i en del intervjuer inte vill kännas vid att Dirty Harryfiguren hade ett tydligt politiskt ställningstagande därför inte är trovärdig. Visst var Clintan medveten om vilka värderingar Dirty Harry förmedlar.

Att följa Clint Eastwoods filmkarriär är intressant. I ”Heartbreak Ridge” spelar han också en machofigur. Några år efter den filmens premiär fällde Eastwood sitt omdöme om sergeant Highway i en intervju: Han är supermacho och han är en idiot – totalt korkad.

Lite trist är ju att de filmer han varit med i eller regisserat som inte hyllar machoidealet mer eller mindre blivit publikfiaskon: som ”Changeling” och ”Livet efter detta”.

Förmodligen lockar han inte sitt traditionella publik när han inte spelar Dirty Harry-typer. Först när han åter spelar en machoman, fast en åldrande sådan, i ”Gran Torino” kommer publiken och de kommersiella framgångarna.

Michael Tapper berör bara kort Clint Eastwoods privata liv med sina kärleksrelationer, äktenskap och barn. Jag erkänner att jag gärna hade läst lite mer om det. Men boken är helt klart intressant för den filmintresserade. Den innehåller en bra genomgång av alla filmer Clintan medverkat i – och som förlaget själv skriver: den är lättläst och går snabbt att läsa. En biografi behöver inte nödvändigtvis vara tjock och ta lång tid att läsa.

Titel: Clint Eastwood
Författare: Michael Tapper
Förlag: Historiska Media
Bandtyp: Inbunden
ISBN10: 9186297767
ISBN13: 9789186297763

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Boken Kultur för hälsans skull – lanserades med kultur – så klart

by


En författare som dansar – därefter en uppvisning av Läkande teater. Skådespelarskan Marie Göranzon läste texter ur Medea och ur Strindbergs Dödsdansen tillsammans med kvinnor från den helande teatern.

När boken ”Kultur för hälsans skull” av Eva Bojner Horwitz hade releasefest på måndagskvällen den 29 augusti skedde det helt enligt bokens budskap i en kulturell lokal, i Playhouse Teaters lokaler i Stockholm och med kultur som inramning.

Först ur på scen var författaren själv som tillsammans med en annan dansare (som jag inte just nu vet namnet på, men det kommer) framförde dans till musik från olika tider och kategorier, från världsmusik vidare över klassiskt till popmusik.

I Stockholm finns en grupp eller ett projekt som kallas ”den helande teatern”. Där får människor med olika stressrelaterade smärtor samarbeta med skådespelare som Marie Göranzon från Dramaten. På releasefesten för boken läste Marie Göranzon några stycken ur Medea och ur Strindsbergs Dödsdansen tillsammans med kvinnor som deltar i projektet. De var duktiga och intressant var hur starka dessa texter är, hur de vibrerar och får olika betydelse beroende på vem som läser dem och hur de läser.

Eva Bojner Horwitz är medicine doktor och forskar inom kulturhälsa. I boken ”Kultur för hälsans skull” redogör hon för hur olika kulturaktiviteter påverkar människors hälsa och välbefinnande. Ibland kan boken kännas väl metodisk och noggrann, men det måste nog vara så för att bokens budskap ska nå beslutsfattare och vetenskapsmän. I boken löper en helhetssyn på människor som en röd tråd, som hon uttrycker det: det går inte att separera tankar, känslor, kropp eller omgivning från varandra. De är kopplade till varandra och kan därför påverka varandra.

Skapandet genom lyssnande eller görande slår an en helig ton som påverkar oss på djupet. Skapandet ifrågasätter genom att ställa oss utanför våra gränser, det inspirerar genom ny kunskap. Och det är detta som gör att konstnärliga och kulturella aktiviteter kan få både spirituella och helande effekter.

I boken tar Eva Bojner Horwitz upp hur kulturen är ryggraden för allt lärande, hon berättar om olika projekt där kultur används medicinskt och hon skissar på en vision om hur detta skulle kunna vidareutvecklas.

Intressanta rubriker i boken är till exempel:
Öka din hälsokonstnärliga potential – ett tiostegsprogram
Konster tar vid där orden tar slut
Hälsokonstnärskap i framtiden

Boken tar upp hälsokraften i kultur och Kulturbloggen kommer helt klart att återkomma till flera av de aspekter som tas upp. Människor som mår bättre på grund av kulturen är en vinst för samhället och för den enskilde individen. Därför är kultur så viktig, ja rent av det viktigaste. För mig fungerar boken som ett kvalificerat bollplank, den ger mig en del nya infallsvinklar och ny kunskap samtidigt som den får mig att komma igång och fundera och tänka vidare. Den är som ett arbetsredskap i mitt sökande efter sätt att förklara hur viktig kultur är.

Här kan du provläsa delar ur boken.

Lyckans smed har också bloggat om boken.

Titel: Kultur för hälsans skull
Författare: Eva Bojner Horwitz
Förlag: Gothia
ISBN10: 9172057750
ISBN13: 9789172057753

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Amos Oz: Lantliga scener – fascinerande

by

Amos Oz tippas om och om igen att få Nobelpriset i litteratur. Amos Oz, född som Amos Klausner 4 maj 1939 i Jerusalem, dåvarande Palestina av rysk-judiska föräldrar, är israelisk författare, professor i litteratur vid Ben Gurion-universitetet och samhällsdebattör. Han har fått flera fina litteraturpris som Friedenspreis des Deutschen Buchhandels 1992 och Goethepriset 2005.

Jag läser just nu hans bok ”Lantliga scener”. ”Lantliga scener” består av åtta noveller som tillsammans bildar en roman. En person som i den ena novellen är huvudkaraktär kan i nästa bli en bifigur eller kanske bara flimrar förbi i utkanten, för att nästa novells huvudperson råkar se något i förbifarten utan att direkt lägga märke till det. Det är så snyggt upplagt, så vackert och suggestivt. Samma sak upprepas, fast i ett annat sammanhang och sett med andra ögon, ur en annan synvinkel.
Dessutom är Amos Oz otroligt skicklig skribent. Han behärskar språket, jag blir så inspirerad och jag njuter av varenda mening.

DN:s recensent Maria Schottenius skrev:
Den bok som kommer ut i dag, ”Lantliga scener”, är en novellsamling, författad i en stämning av livets efterklang. Amos Oz skapar en avspänd, vardaglig atmosfär när han skriver. Det är inga märkvärdigheter som händer, förrän plötsligt en energipelare stiger ur texten.

”Lantliga scener” utspelar sig i Tel Ilan, en idyllisk men bedagad israelisk by, och varje novell utgår från någon av byns invånare. Den kom i svensk översättning i maj så den är rätt aktuell. Själv fick jag tag på den via bokklubben Gondol, som enligt sin hemsida riktar sig till kulturintresserade män och kvinnor i alla åldrar. Vana läsare som efterfrågar kvalitetslitteratur – böcker som engagerar, överraskar, berör och utmanar.
Jag tycker de lyckas bra, deras urval innehåller båda nya och äldre kvalitetsböcker. Det kan vara rätt svårt att få tag på äldre bra böcker, eftersom bokhandlarna idag är väldigt fokuserade på nyutgiven litteratur.

Amos Oz är intressant också för att han inte bara är författare utan engagerad i viktiga samhällsfrågor. Han var med och grundade Fred Nu-rörelsen i Israel 1978 och har länge varit en framstående förespråkare för en tvåstatslösning till den israelisk-palestinska konflikten.

Lantliga scener
Originaltitel: Scenes from village life
Författare: Amos Oz
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Översättare: Nicholas de Lange
ISBN10: 9146220526
ISBN13: 9789146220527

Fler recensioner av ”Lantliga scener”: Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Dagens bok.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Majgull Axelsson: Moderspassion: Tankar efter att ha läst boken: är livet så förutsägbart och är det omöjligt att bryta negativa mönster?

by

Moderspassion, Majgull Axelssons nya roman skildrar moderskapets plågor och hur samhället och omgivningen fördömer utsatta kvinnor och gör det nästan omöjligt för dem att bli accepterade i samhället. Eller så handlar den om utanförskap som går i arv och nästan är omöjlig att bryta. Eller så handlar den om det omöjliga för föräldrar och barn att nå varandra, hur svårt det är att prata med varandra och hur många förväntningar vi har på varandra, föräldrar och barn.

Sallys Café & Restaurang är en vägkrog utanför Arvika. När ovädret slår till och bygden drabbas av översvämning hamnar några människor på vägkrogen. Det är Minna, som ärvt krogen av sin moster, där är Ritva, journalistvikarien som aldrig får fast anställning, där är Tyrone som är pensionerad från räddningstjänsten men måste rycka in nu vid katastrofläget, Anette, bitter alkoholistfru och restaurangbiträde och där är Marguerite, före detta skådespelerska på Dramaten med grava alkoholproblem och hennes arrogante make ekonomiprofessorn Henrik.

De möts, konfronteras med varandra och framför allt inne i dem händer mycket då deras minnen genom livet poppar upp. Alla brottas med sina livsproblem. Minna och Marguerite hittar någon slags gemenskap i att de båda är mödrar till barn som mår psykiskt dåligt. Marguerites son Anton har gått in i en religiös sekt. Av det vi får reda på i boken beror det på att hans pappa som övergav dem när han var liten var alkoholist som valde alkoholen istället för sin familj. Anton har aldrig känt sig välkommen till livet.

Minnas dotter Sofia har det också hänt något förfärligt med, får vi snart reda på. Men exakt vad dröjer långt in i boken. Vad tänker jag inte avslöja, ifall du inte läst boken än.

Romanen har självklart massor av intressanta spår och är ett spännande språkligt experiment eftersom Majgull Axelsson i de olika kapitlen skriver utifrån varje karaktärs tankevärld i jagform. Majgull Axelsson använder sig också av fantasifigur, en kopparängel som kommer till Minna när hon är medvetslös. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Vi har inte så många svenska författare som behärskar konsten att på bra litterärt sätt foga in änglar eller andra fantasifigurer.

Det som får mig att tveka inför boken är att den är så mörk, så utan hopp. Jag tror att det är att göra det för enkelt för sig att ge föräldrar skulden till att barn går in i religiösa sekter, eller för den delen går in i missbruk eller kriminalitet eller på annat sätt blir destruktiva för sig själva.

Visst har arv stor, stor kraft och inflytande över våra liv. Det är svårt, ibland kan det tyckas omöjligt, att bryta negativa mönster som går igen i släkte efter släkte. I dagens medier propageras ofta för en individualistisk syn, att vi alla är vår egen lyckas smed. Majgull Axelssons Moderspassion säger något annat. Det är viktigt, för visst har arv mer att säga till om än dagens ”gördetsjälv-profeter” vill erkänna.

Minna är dotter till en ensamstående mamma – och det är en skam hennes mamma fört vidare till Minna. Jag har dock svårt att riktigt tro på hela historien kring Minna. Skulle hon gå ut till tunnelbanan, ragga upp en tillfällig förbindelse för att ha sex två gånger och sedan föda det barnet? Det känns så konstigt. Å andra sidan är Minna så fäst vid sin dotter. Dottern blir hennes allt. Och då går deras relation sakta men säkert åt skogen. Allt är så mörkt, så förutsägbart, så omöjligt att vända till något bättre. Det gör så ont i mig att läsa det. Jag vill inte att livet ska vara så omöjligt att göra något bra av.

På så sätt är förstås Moderspassion mycket bra som litteratur. Den får mig att reagera, att känna starkt. Fast samtidigt är den destruktiv. Den ger nästan inget hopp alls.

Hanna Nordenhök skriver i sin recension i Aftonbladet:

För det som gång på gång förbryllar mig är hur Axelsson lindar in sina romanfigurer i ett slags pekoralistiskt skimmer, en onödig sentimentalisering som bara reducerar och gör dem förutsägbara och ovärdiga. Som om den traderade skammen från kropp till kropp inte vore storslagen nog som litterär figur; till exempel hur självhatet olycksaligt vandrar mellan Minna, hennes maniskt pladdrande mamma och den högpresterande dottern Sofia.
Med yviga gester konstrueras i stället en ganska sökt och grund psykologi åt Minnas livstraumahantering och hon blir både obegriplig och överbegriplig samtidigt.

Expressens Aase Berg är inne på något liknande:

Men tyvärr blir Minnas krassa genomskådande åtminstone bitvis för slängigt och roligt. Det är en balansgång där Axelsson ibland mister greppet om den pricksäkert tragiska undertonen och låter handling och repliker slå över i något som nästan liknar ofokuserad buskis.
Kraften ur den fula, oacceptabla kvinnligheten försvinner in i det excentriskt charmiga och ofarliggjorda, och de flesta karaktärerna, som exempelvis den extremt masochistiska och självömkande Anette, blir i det läget parodier snarare än levande varelser.

Här berättar Kulturbloggen från releasefesten för boken.

Missa inte Moderspassion i kortform.

Moderspassion
Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Brombergs
ISBN10: 9173372889
ISBN13: 9789173372886

Recension i Svenska Dagbladet och i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Håkan Nesser: Himmel över London, en roman om konsten att skriva

by

Håkan Nesser är tillbaka. Få bokintresserade har väl missat det. Hans nya roman, Himmel över London, har gått som följetong i Dagens Nyheter i sommar.
Det är lite trist när en bok publiceras på det sättet, jag skulle aldrig läsa någon bok på det sättet. Jag vill ha hela boken och läsa i min takt. Och ibland händer det ju att man missar ett nummer av tidningen, kanske måste man iväg på någon resa några dagar eller något.

Himmel över London börjar som om det vore en slags deckare. Leonard är en äldre, stenrik man, för övrigt rätt obehaglig eller åtminstone riktigt otrevlig. Han reser till London för att fira sin sin 70-årsdag. Han har bjudit dit sin sambo Maud och hennes vuxna barn, den neurotiska Irina och den omogna Gregorius. Han har bjudit två personer till, vilket de inte vet från början.

Under berättelsens gång märker vi att Leonard planerar något hemskt i samband med sin födelsedag och hans anhöriga verkar inte se särskilt mycket fram emot firandet. De har alla nog med sina egna problem.

En seriemördare går lös i London – och de olika karaktärerna i boken läser om antalet mord som ökar hela tiden i morgontidningarna. En snygg detalj som gör att vi anar att seriemördaren ska ha med bokens karaktärer att göra.

Leonard har bott i London när han var ung och han minns tiden där, händelserna då blir allt mer levande för honom när han nu återvänder. Under sin ungdom träffade han en kvinna från ett kommunistiskt land. Kvinnan var hans livs stora kärlek och hon drog in Leonard i en skum spionhistoria. Spionhistorien och de uppdrag han utförde som spion är som ironi över spionhistorier. Uppdragen är så löjliga att jag frågar mig vad Nesser sysslar med. Det är som den konstig KGB-affären med Jan Guillou. Fast å andra sidan, agenter och spioner och de som sysslar med dessa affärer är kanske rätt löjeväckande?

En bra bit in i historien blir det som små revor i berättelsens verklighet. Leonard får konstiga drömmar då han är en annan person. En svensk man som talar och skriver ner anteckningar på ett språk Leonard inte förstår. Hans sambos dotter Irina får tag på en bok där hon på ett mystiskt sätt läser om sig själv.

Då blir berättelsen stark – då förstår jag vad det är Nesser gör i Himmel över London. Han skriver om konsten att skriva, han utforskar berättandets villkor.

En rolig blinkning åt sina läsare gör han med Irina, som gjort något som känns igen från en av hans tidigare deckare med Van Veeteren. Jag ska inte avslöja vad.

Egentligen har jag nästan berättat för mycket redan nu om romanen.

Göran Greider skriver om Himmel över London i DN och vet inte om han gillar boken eller inte:

För Nessers bok utgör en magnifik drift med spänningsgenren – den slutar rent av nästan som en komedi. Ett tema är vad de totalitära öststatssamhällena gjorde med människor och en tolkning är att Nesser driver med en deckargenre som utövar närapå totalitär makt över oss läsare. Att det inte är tillåtet för en recensent att avslöja handlingen utgör ett belägg för den tolkningen: deckare orsakar censur på kultursidorna!
Håkan Nessers nya bok gör mig besviken och upprymd på samma gång.

Själv tvekar jag inte i den frågan. Jag tycker boken är en av Nessers absolut bästa romaner. Han överträffar sig själv och det är en roman jag kommer att läsa en gång till för att närmare betrakta hans skrivknep och lära mig av dem. Första gången jag läser en bok är jag alltid så fokuserad på handlingen, att jag vill veta hur allt går. När jag läser den andra gången kan jag njuta mer av berättargreppen och av språket.

Recension i Dagens bok:
Strunta nu i att det inte helt tillfredsställande slutet drar ner betyget något och läs boken. Det här är en fantastisk kärlekshistoria, spionhistoria, en berättelse om livets gång, dess förbindelser och mystiska sammanträffanden samt om berättandets krafter.

Himmel över London
Författare: Håkan Nesser
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100125865
ISBN13: 9789100125868

Relaterat: Recension i SVD, Håkan Nessers hemsida, En bokcirkel för alla, Sveriges Radio och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,