• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Boktips för fotointresserade: Post Scriptum av Christer Strömholm

7 september, 2012 by Redaktionen

Post Scriptum
Författare: Christer Strömholm
Författare: Joakim Strömholm
Författare: Johan Tell
Författare: Carole Naggar
Författare: Christian Caujolle
Fotograf: Christer Strömholm
Formgivare: Patric Leo
Förlag: Max Ström
Utgiven: 201208
ISBN10: 9171261745
ISBN13: 9789171261748

Christer Strömholm är en av de största svenska fotograferna. En del av hans verk finns att betrakta på Fotografiska. Den som inte kan ta sig dit eller vill fördjupa sig i hans bilder kan införskaffa en tung fotobok med ett stort urval av hans fantastiska bilder. Boken ”Post Scriptum” har slöppts nu i höst, i augusti.

Bokförlaget skriver:
Christer Strömholm är en av världens främsta 1900-talsfotografer och hans konstnärskap är ett av de mest betydande i vår fotografiska historia. Förutom sitt eget bildskapande med många utställningar och en rad böcker startade han även Fotoskolan i Stockholm som utbildade många av Skandinaviens nu ledande fotografer, bland andra Anders Petersen, Dawid, Bille August och Gunnar Smoliansky.

Post Scriptum är den i särklass största monografin över Christer Strömholm och hans liv. Detta praktverk omfattar fler än 250 av hans bästa bilder. Författaren Johan Tell har skrivit en kort biografi över Strömholms liv och hittat nya fakta som ger spännande nycklar till hans skapande. Christian Caujolle och Carole Naggar har skrivit varsin essä där de tolkar Strömholms konst.

Boken finns i två språkversioner (svensk och engelsk).

Fotografiska i Stockholm kommer att i samband med bokens utgivning att ha en stor utställning av Christer Strömholms verk med vernissage i augusti 2012.

Under sin livstid blev Christer Strömholm tilldelad många utmärkelser, bland annat det internationella Hasselbladspriset, guldmedalj i Rencontres d?Arles och professorstitel i fotografi av regeringen.
——–

Det är svårt att skriva om bilder. Foton talar till flera sinnen och kan berätta nya saker när jag betraktar dem en andra och en tredje gång. Fotoboken ”Post Scriptum” är inte bara en stor upplevelse för den som inte kan komma till Fotografiska och se utställningen där, den fördjupar upplevelsen för den som varit på Fotografiska.

Fotosidan har också recenserat den här boken.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Carl Johan De Geer – En liten konstnärsanalys

3 september, 2012 by Redaktionen

Carl Johan De Geer
Ur serien Svenska Illustratörer och konstnärer,
Författare: Dan Josefsson
Förlag Orosdi-Back
ISBN: 9789186593001

Serien ”Svenska illustratörer och konstnärer” av förlaget Orosdi-Back har nu berikats med en liten skrift om konstnären Carl Johan De Geer. Liksom tidigare böcker ur serien är textdelen relativt kort och följd av en rikt illustrerad del. Texten, skriven av Dan Josefsson, håller den översiktliga ton som är nödvändig för formatet, men gör ändå någonting personligt av det minimala utrymmet. Dan Josefsson presenterar själv sin text som en ”amatöranalys” av Carl Johan De Geers konstnärskap. På den allra första sidan ställs frågan: ”Är det en bra idé att försöka förstå en konstnär och hans drivkrafter?”. Kanske är det inte alltid det, men som Dan Josefsson skriver är Carl Johan De Geer en synnerligen tacksam konstnär att analysera.

Det Dan Josefsson finner som kärnan i Carl Johan De Geers konstnärskap är ambivalensen i att han å ena sidan länge präglades av sin samtids motvilja mot att tillmäta privata upplevelser någon betydelse, samtidigt som hans konst är full av referenser till den egna traumatiska barndomen. Om man tittar på den tidiga konsten är referenserna dolda, medan den senare produktionen nästan enbart är av ren självbiografisk karaktär.

Carl Johan De Geer gör dessa självbiografiska skildringar oerhört bra, men det tog lång tid innan han riktigt vågade sätta sig själv öppet i fokus. Dan Josefsson påvisar hur ett alltför personligt grepp tidigare har kunnat väcka viss anstöt genom hur filmen ”Buljong” från 1995 mottogs av kritiker. I denna film talar Carl Johan De Geer för första gången med egen röst i en film. Handlingen är heller inte förvrängd, som i tidigare berättelser, så att referenserna från det egna livet döljs. Filmen ansågs vara ”pratig” och ”egocentrisk”.

Ironiskt nog är detta anklagelser som konstnären ofta riktar mot sig själv. Carl Johan De Geer tycks ha en förbluffande medvetenhet och självinsikt. Skuldkänslan av att vara uppväxt i en adlig miljö är ständigt återkommande, liksom skuldkänslan över att vara man. Han vet att det är som ett resultat av detta som han tar sig rätten att tala, att ta plats. Carl Johan De Geer är onekligen sin egen bästa kritiker. Tiden har hunnit ifatt Carl Johan De Geer och idag är vi en stor publik som anser att Carl Johan De Geers personliga funderingar kring sin uppväxt och samhället är högst angelägna. Det personliga är ofta politiskt.

Det är som sagt en kort text, som översikt över ett konstnärskap är den kanske i det kortaste laget. Dan Josefsson går direkt på analysen och det absolut mest intressanta med Carl Johan De Geers konst. För en läsare som sedan tidigare inte är förtrogen med Carl Johan De Geers konst hoppas och tror jag att den fungerar som en introduktion som ger mersmak.

Text: Sigrid Abenius

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Inget för den kräsmagade – Äldreomsorgen i Övre Kågedalen & Förensligandet i det egentliga Västerbotten

1 september, 2012 by Redaktionen

Titel: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, Förensligandet i det egentliga Västerbotten
Författare: Nikanor Teratologen
Förlag: Vertigo
Utgiven: 201207
ISBN: 978-91-85000951

Nikanor Teratologens bok Äldreomsorgen i Övre Kågedalen utkom 1992 och uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten publicerades 1997. Nu har förlaget Vertigo gett ut båda verken i en jubileumsutgåva som även innehåller efterskrifter där författarens texter diskuteras.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen gjorde en skandalomsusad debut när den kom. Förläggaren Erland Törngren skriver att när han såg manuset på sitt skrivbord trodde han att det var en statlig utredning som kommit fel och egentligen skulle till statskontoret. Men när Törngren började läsa insåg han att detta var en unik berättelse, en nattsvart våldsam skröna med referenser till tysk filosofi, judisk mystik, Hitler, Jesus och Buddha, Kamratposten, Sartre, Clark Gable, svartmagikern Aleister Crowley, Familjen Ashton och många, många fler. Och allt detta skrivet på en mustig västerbottnisk dialekt – Skelleftebondska.

Hos Nikanor Teratologen värjs inte för ohyggligheter. Dessa böcker frossar i tortyr, mord, pedofili och äckel, samtidigt som författaren briljerar med en oerhörd beläsenhet. Äldreomsorgen börjar med ett barnamord. 11-årige Helge Holmlund stängs in i en jordkällare och utnyttjas sexuellt innan han styckas i bitar, plastförpackas och förses med Konsums prismärkning. Köttet placeras sedan ut i ett antal fryscharkar i Skellefteå.

Ett solklart fall av analfixering skulle Freud ha sagt. Huvudpersonerna avskyr kvinnor och sätter på varandra där bak sida upp och sida ned. De två huvudpersonerna i Äldreomsorgen i Övre Kågedalen gubben Morfar och barnet Pyret har en incestuös relation. Författaren William Burroughs ler nog gillande från sin himmel.

Teratologen verkar vilja driva med allt som tillhör den goda smaken och bryter mot alla tabun, sexuella såväl som religiösa. Det är knappt så jag törs erkänna det, men jag är uppvuxen i Skellefteå och Teratologen driver hejdlöst med Skellefteborna. Kanske kan man också se detta som ett lustmord på den norrländske machomannen. Kort sagt: Teratologen verkar ha en gås oplockad med Gud och hans skapelse människan.

Men den stora behållningen i dessa diaboliska sagor är Språket, den målande västerbottniskan med sin underbara humor. Böckerna har ordlistor där man t.ex. kan slå upp Fjollkofta (vit blus med spets). Västerbottens Folkblad omtalas som Västerbottens Skockblad. ”Förensligandet i det egentliga Västerbotten” är svår att komma in i. Här haglar referenserna tätt och det citeras på flera språk.

Text: Ulrika Bergman

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Den senila skalbaggens tröst: En svensk som suttit i thailändskt fängelse berättar

24 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Den senila skalbaggens tröst
Författare: Jens Månvinge
Fotograf: Paul Anthony
Förlag: Midro Publishing
Utgiven: 201205
ISBN10: 916370112X
ISBN13: 9789163701122

Asiens mest beryktade fängelse – Klong Prem Prison är mest känd som Bangkok Hilton. Under 1990-talet yste stora löpsedlar om en svensk som gripits som knarkkurir och dömts till döden i Thailand. Den unge mannen, Jens Månvinge, som gripits fick sitt straff lindrat till livstids fängelse. Han berättar nu själv om livet i fängelset i Thailand.

Cellerna i fängelserna är så trånga att många inte ens kan ligga ner när de sover utan måste sova sittande. Maten är vidrig, med maskar i riset. Vakterna är grymma, ohederliga och går omkring med bambukäppar som de slår fångarna med. När jag läser om hur det går till i de thailändska fängelserna får jag lust att kräva att Sverige avbryter sina diplomatiska förbindelser med den nationen. Det är ett hån mot buddismen att Thailand kallar sig buddistiskt. Också människor som begått brott har rätt till något sä när anständig behandling. Dessutom är rättssystemet genomvidrigt, det är precis som i Ryssland helt omöjligt, nästan, att bli frikänd i en rättegång.

Jens Månvinge lurades i en fälla. Han var dumdristig nog att försöka få tag på pengar genom att försöka langa hasch, men mannen som försök honom med knarket lurade honom så han fick en resväska fylld med heroin. Mannen, Shun, som såg till att Jens åkte fast var en knarkkung som hade en överenskommelse med thailändsk polis. Shun försåg polisen med nybörjarlangare med jämna mellanrum, så polisen kunde visa upp resultat och samtidigt fick Shuns egna knarkkurirer hålla på utan att polis ingrep.

Jens Månvinge berättar om tiden i det thailändska fängelset i ”Den senila skalbaggens tröst” som är en fascinerande historia. Han bestämde sig tidigt för att på något sätt kunna fly från fängelset och hittade också en annan fängslad man som ville fly. Gemensamt planerade de flykten från fängelset som ansågs vara omöjligt att fly från. Men för Jens dök det upp privata familjeskäl som gjorde att han själv valde att inte fly – därmed hamnade han i isoleringscell som medhjälpare.

Det borde inte vara tillåtet att ha sådana isoleringsceller. Hur kan de som ansvarar för sådana fängelser överhuvudtaget se sig själv i spegeln?

Jag blir väldigt upprörd när jag läser hur det går till – och inser att mänskligheten har långt kvar innan den kan kallas civiliserad.

Jens Månvinges berättelse hur han överlevde i isoleringscellen där det kryllade av stora råttor och kackerlackor, med iskallt betonggolv, känns i magen när jag läser. Han hittar dock ett sätt att överleva också detta och det är livsfilosofi som vi alla har mycket att lära oss av.

Bokförlaget skriver:
Den senila skalbaggens tröst är en sann historia – skriven i romanform – och Jens Månvinges egen gripande berättelse om sina år i Asiens mest beryktade fängelse – Klong Prem Prison – bättre känt som ”Bangkok Hilton”.

Det är både spännande och gripande, men också allmängiltig genom att det sätt varmed han tog sig igenom den svåra tiden har något att förmedla till oss alla.

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, fängelse, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokrecension, fängelse, Thailand

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken

24 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister
av Mikael Romero
Författare: Mikael Romero
Bibliografisk person: Mona Sahlin
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201208
ISBN10: 9113043218
ISBN13: 9789113043210

Varför blev Mona Sahlin inte statsminister, fast hon var så populär bland folk? När Ingvar Carlsson meddelat att han avgår som partiledare för Socialdemokraterna var Mona Sahlin en otroligt populär politiker. Hon var kandidat till att efterträda Ingvar Carlsson och eftersom S hade regeringsmakten hade hon blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. Jag var redaktionschef på en tidning i Upplands Vösby under den tiden och jag minns när Mona Sahlin skulle tala i Väsby centrum. Centrum var alldeles överfullt av människor och alla ville prata med Mona Sahlin.

Ett otroligt mediedrev och dåligt stöd av partivänner kring en affär som nu, 25 år senare verkligen tycks uppförstorad med orimliga proportioner, gjorde att hon hoppade av både som statsråd och som kandidat till partiledarposten. Vi som sitter med historiens facit vet att det istället blev Göran Persson som tog över rodret i S och att Mona Sahlin gjorde comeback senare och blev partiledare, fast då för ett parti i opposition.

Mikael Romero var Mona Sahlins pressekreterare när hon 1995 var på väg att bli Sveriges första stadsminister. Han har nu berättat sin version, hur han upplevde allt som hände då mediedrevet bröt ut och Mona Sahlin inte blev statsminister.

Varför fick Sverige inte sin första kvinnliga statsminister? Besvarar boken frågan? Det finns inte något enkelt svar på den frågan, men Mikael Romero räfsar fram ett par orsaker som utan tvekan samverkade.

Mona Sahlin hade vid några få tillfällen använt riksdagens kontokort, men betalat tillbaka allt. Det var inga stora summor hon hade köpt för och flera andra politiker, både från S och den borgerliga oppositionen hade gjort likadant, oftast för större summor. Deras liv drogs inte fram i mediernas uppförstora löpsedels jakt.  Mona Sahlin hade hyrt en hyrbil några få tillfällen i jobbet men ändå valt att betala bilhyran själv, eftersom hon eventuellt hade kört förbi dagis och hämtat barn med bilen.
Hon hade rent privat slarvat med inbetalningar till dagisavgifter. Något som faktiskt många som jobbar dygnet runt kan känna igen sig i. Vem missar inte något när livet snurrar alldeles för fort?

Den som slarvar med privatekonomin kan väl inte ta hand om ett lands ekonomi, var en vanlig kommentar av kritiker. Det låter kanske vettigt men vid närmare eftertanke är frågan om det finns några helt perfekta människor – och i så fall: vad blir det på bekostnad av? Mona Sahlin var väldigt tillgänglig som politiker, tog sig tid för människor, lyssnade på dem. Den människa som är perfekt på att sköta alla ekonomiska transaktioner kanske inte har samma sociala förmåga? Kanske …

Romero tar upp hur olika kvinnor behandlas av medier i jämförelse med män. Han berättar om hur Mona Sahlins kläder bedömdes av journalister. Vilken journalist betygsätter manliga politikers klädval? Varför skriver medier inte om männens portföljer när de så gärna skriver om kvinnors väskor?

Hans berättelse om drevjournalistiken är skrämmande. 25 år senare vet vi att en liknande föreställning nyligen utspelat sig när Håkan Juholt fick ett samlat mediedrev efter sig.

Mikael Romero menar att Mona Sahlin fick mäktiga fiender för att hon var kvinna, för att hon var så engagerad för jämställdhet.

Jag tycker Romeros förklaring till varför Mona Sahlin inte blev statsminister framför allt pekar på den oresonliga drevjournalistiken och att hon inte fick stöd av sina partivänner. Många började undvika henne och hennes stab allteftersom mediernas hets ökade.

Jag är personligen extremt orolig för att svenska medier kommer att bli om möjligt ännu hänsynslösare och ännu mindre benägna att kontrollera fakta. Eftersom svenska medier inte anställer några journalister som har gedigen livserfarenhet utan i stort sett bara anställer unga som är under 30 urholkas kunskap som tar åratal att få. Visst, trettioåriga journalister kan visst vara duktiga, men den kunskap som tar år att få har de inte hunnit införskaffa. När redaktionerna nu får en allt lägre medelålder är risken uppenbar att medierna kan bli ännu ytligare och okunnigare.

Mikael Romero är lojal mot Mona Sahlin. Jag upplever att han ärligt berättat sin syn på allt som hände. Han har ju själv fått en del av kritiken. Mona Sahlin hade dåligt stöd av sina medarbetare, har en del kritiker menat. Det är svårt att säga om det var så. Det är lätt att vara efterklok. Mikael Romero var ganska ung och inte så erfaren när han som SSU:are värvades till Stadsrådsberedningen för att bistå Mona Sahlin. Kanske är det en risk för S att partiet så ofta och så gärna anställer unga påläggskalvar från SSU till ansvarsfulla positioner. Så sker ju än idag, S har stora likheter med svenska medier på så sätt: de rekryterar hellre unga hungriga trettioåringar än människor som fyllt 50.

Jag har själv arbetar på samma arbetsplats som Mikael Romero i nästan åtta år. Vi har båda arbetat på LOs informationsenhet. Det är lustigt eller kanske skrämmande att vi arbetat tillsammans så länge och ändå är det en hel del jag inte visste om honom som har ärligt berättar om i boken. Han tar upp sin stökiga barndom, med en missbrukande mamma och hur han själv fick vandra runt mellan fosterhem. Trots denna stökiga barndom kunde han ta sig fram till en så ansvarsfull post som partisekreterare åt vice statsministern. Jag är imponerad och jag är glad att sådant är möjligt. Jag skulle vilja se Mikael Romero ta tag i den delen av sitt liv, resa runt i skolor och berätta om sitt liv. Visa att det är möjligt att ta sig från en bakgrund som kan tyckas ödesbestämd att gå åt skogen.

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: är ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken men också med stark kritik på hur fega och osolidariska många inom Socialdemokratin kan vara när det blåser kring någon av de egna. Det är en bok som ger många starka känslor och jag tycker att alla som är intresserade av mediefrågor och svensk politik bör läsa den.

Relaterat: Resumé och Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2 och Aftonbladet 3

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Mikael Romero, medier, kulturpolitik, samhälle, Tobleroneaffären, mediedrev

Arkiverad under: Bokrecension, Kulturpolitik, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Kulturpolitik, Mediedrev, Medier, Mikael Romero, Mona Sahlin, samhälle, Tobleroneaffären

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 148
  • Sida 149
  • Sida 150
  • Sida 151
  • Sida 152
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in