Bokrecension

Titel: Berg har inga rötter
Författare: Manne Fagerlind
Förlag: Damm förlag
Utgiven: 201204

Enda sedan jag fick tag i boken har jag längtat efter att läsa den för att veta om innehållet var lika vackert som omslaget. Nu vet jag.

I Berg har inga rötter lär vi känna pensionären Lasse som upptäcker att han börjar tappa greppet om tillvaron genom att han glömmer saker, enkla saker som han tidigare kom ihåg.

Boken är personligt skriven i jag-form och drar med läsaren på en resa genom Lasses liv och hans nuvarande tillstånd. Man lär känna honom från den har var då till vad han är nu, och det skapar en närhet till Lasse. En närhet jag inte upplevt i andra böcker som jag tidigare läst. Det blir en relativt djup beskrivning av en karaktär, och som läsare kan jag inte låta bli att känna viss sorg i det som Lasse och andra äldre kan stå inför – att tappa minnet och bit för bit tappa greppet om tillvaron med vetskapen om att man aldrig kommer att bli frisk igen.

Ensamheten och minnena, det är vad Lasse har kvar av allt det som en gång var, av allt det han en gång hade hoppats på skulle vara och som skulle leda till något helt annat.

Berg har inga rötter är Manne Fagerlinds debutbok och mig veterligen är det den enda boken, i vart fall i Sverige, som beskriver en sjukdom såsom alzeimers på ett så nära håll. Manne Fagerlind har tidigare arbetat bland annat inom vården med äldre inom hemtjänsten, och jag hoppas att han kommer att fortsätta skriva så att jag kan ta del av fler av hans karaktär och människoöden. Var börjar och slutar egentligen en människa?

Text: Jenny Lagebjörk

Läs mer på Författarens blogg

Titel: Dubbelfel (Double Fault)
Författare: Lionel Shriver
Översättare: Cajsa Mitchell
Förlag: Ordfront Förlag
Utgiven: 201011
ISBN 10 917037550X
ISBN 13: 9789170375507

Lionel Shriver slog igenom med den makabra brevromanen Vi måste prata om Kevin som var skriven med samma osentimentala köld som fått känneteckna Shrivers böcker. Det gör det svårt att förstå att det var först då, med nämnda bok, som hon slog igenom vid 47 års ålder och med sju utgivna böcker i bagaget. I Dubbelfel möter vi Willy och Eric, kärleksparet som möttes på tennisplanen, som andas och lever för tennis. Eric tar Willy med storm, intelligent, stark och utan tennisranking. De gifter sig och de bägges karriärer skjuter i höjd. Willy, som spelat spelet sedan barnsben, lever för att nå sin dröm som tennisproffs, hon är lovande och har en ranking långt över sin mans. Eric, som däremot endast ser sin relativt nyfunna talang som ett sätt att snabbt tjäna pengar, ser lätt på sporten och börjar klättra farligt nära inpå Willys dröm. Äktenskapet börjar likna en match, och att skilja på hat och kärlek, passion och missunnsamhet börjar bli svårt.

Som med de flesta av Shrivers böcker är det inte alltid huvudstoryn som är anledningen till att det blir en bladvändare. Hennes sinne för bihistorier gör att man fullkomligt lämnas hän till en roman man inte kan lägga ifrån sig, samtidigt som man skyr för att hamna vid de sista omtumlande sidorna där ingen återvändo längre finns att nå. Exempelvis delarna med Willys tränare intresserad mig, återigen en av Shrivers styrkor, att lägga in så mycket personlighet och historia i de minsta karaktärerna. Det är en väl avvägd blandning av spänning och passion, men jag kan inte låta bli att känna att tennis som en metafor för kärlek och möjligen också ett äktenskap ibland blir för övertydligt. Trots att Shriver på bokens första blad klargör att Dubbelfel i första hand inte är ”en bok om tennis utan om äktenskap, en något annorlunda sport”, och att de sportsliga termerna är förenklade och till viss grad ren fiktion, så kan jag inte låta bli att känna tennisens övermäktiga närvaro. Det blir överväldigande mycket tennisreferenser emellanåt. Ibland långa stycken om matcher, men termer som fullkomligen flyger mig förbi, referenser som jag inte förstår och skämt som jag totalt missar. Jag inser att detta blir fallet när man läser en bok där en stor del utspelar sig i en värld jag inte kan relatera till, eller ens säga att jag är intresserad utav. Dock blev det i vissa partier långtråkigt och segt att läsa. Kanske krävs det för att skapa den autenticitet Shrivers böcker ofta begär. Överlag blir man inte besviken, Shriver levererar alltid, men i hennes repertoar skulle jag kalla Dubbelfel för ett av de svagare verken, som faller för sin egen upprepning.

Text: Cecilia Rådén

Titel: Från slott till slott
Författare: Louis-Ferdinand Céline
Förlag: Vertigo
Utgiven: 201205
Översättning: Hans Johansson
ISBN: 978-91-85000-98-2

I denna bok öser Céline galla över sin samtid, utfattig som han är, sjuk och bitter över hur illa han blivit behandlad. Här hålls en lång och yvig monolog kring händelser ur författarens liv under andra världskriget och tiden därefter. Fattigläkaren Céline var nämligen antisemit, misstänktes för samarbete med tyskarna och blev också dömd till fängelse. Han tog senare avstånd från antisemitismen.

Från slott till slott är oerhört fragmentarisk, späckad med referenser till personer i samtiden. Det är krävande att försöka hänga med i Célines alla infall och här handlar det inte bara om Namedropping – det formligen haglar namn som man aldrig hört talas om. Mestadels rör det sig om referenser till nazister eller personer på högerkanten. Boken har ett personregister, men många nämns med smeknamn eller rättare sagt öknamn – Sartre kallas för Tartre – och om Célines förläggare Gaston Gallimard sägs det så här:

”Brottin Achille, han är motbjudande, den fulländade kryddkrämaren, en oförbätterlig ärkeidiot…han tänker bara på stålar! mer stålar!” (sid 24)

Ja, så här håller det på. Sida upp och sida ned jagar författaren upp sig över oförrätter och orerar om all världens enfald och hyckleri. Stilen i Från slott till slott är krävande och jag är full av beundran för översättaren som klarat av detta ordbombardemang och lyckats ta ut kursen, för det är svårt att veta vad man ska hålla sig i när man läser denna text, avsaknad av ”normala meningar” och logik. Céline verkar ha något emot stora bokstäver och använder sig genomgående av tre punkter…

Det enda riktigt positiva författaren har att säga om sin omvärld handlar om djuren, hans katt Bébert och hunden Bessy. I ett rörande stycke berättar Céline om när Bessy dog och hur han höll om henne ända till slutet. Till den mångfasetterade bilden av Céline hör också att han ofta behandlade patienter utan att få betalt, han var de fattigas läkare.

Det finns ett rebelliskt drag hos Céline, han är ensam i sitt uppror mot hela världen och i sina mest svarta stunder kan han vara en riktig humorist. Dock tycker jag denna bok är för ”intern”. Om man ska bekanta sig med surgubben Céline vill jag hellre rekommendera Resa till nattens ände som har ansetts vara ett mästerverk och Död på krita. Céline har varit en stark influens för många författare.

Text: Ulrika Bergman