• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Linje Lusta på Dramaten – Mycket spännande scenografin rörde till det och starka känslouttryck berörde tyvärr inte tillräckligt

30 mars, 2019 by Lotta Altner

Linje Lusta
Av Tennessee Williams
Översättning Einar Heckscher
Regi Stefan Larsson
Regiassistent Ellinor André
Filmfotograf Andrea Grettve
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Ann Bolander Looft
Ljus Torben Lendorph

Premiär 29 mars 2019
Dramatens Lilla scen

Kvällens premiär inleddes med en hel del oro i luften på Dramatens lilla scen. Spända käkar och flackande blickar. Kanske var det därför som föreställningen inte riktigt började i tid och inte heller slutade efter 2 timmar och 45 minuter som anvisats (inklusive paus). Det är dock sådant som kan hända, och varför skulle inte Dramaten i dagsläget få lov att dra över 15-20 minuter? Det kunde åtminstone jag bjuda på. Glöm inte att premiärnerver är spända nerver. 

Scenen var uppbyggd på ett sådant vis att man nästan trodde att de inte hade byggt färdigt kulisserna, eller att den skulle börja rotera vid spelstart och då skulle vi få se insidan. Det kändes som om målarfärgen/rekvisitan hade tagit slut och scenbilderna gick inte heller riktigt ihop. När föreställningen började insåg man att, teaterkonst och filmkonst skulle försöka agera i samklang. De ofullständiga lådorna i trä var utsidan av rum, men med hjälp av en filmkamera kom de att visa insida, på en stor skärm framme på scen. Det är i tanken en mycket underfundig, intressant och spännande ide. Jag tror att man utgått från att ”Linje Lusta” 1957 faktiskt var en film som fick fantastiska priser och att man gärna ville ha med något av den känslan. Fast tyvärr funkar det inte teatraliskt eller dramatiskt för mig att en filmkamera är mitt öga och väljer vad jag ska se. Dessutom vet jag inte var jag ska titta när vinklarna blir så många samtidigt. Ska jag mest se på filmduken? Eller ska man fokusera på skådespelet från sidan långt bak som jag kan ana? Filmfotografens utrustning var också så fantastisk i sig att min blick fastnade lika mycket på henne och jag ville veta mer vad hon gjorde än handlingen i sig. Dessutom blev spelrummet med små trälådor som står bredvid varandra inget scenrum som intresserade. Det är naket, opersonligt och avskiljer mig från hela handlingen. Känslan av att scenkost genom filmning blir fusk smyger sig på, eftersom vissa vinklar som ges inte ser likadana ut genom min egen lins. Jag misstänker att det var ett försök att ge mig någon typ av mervärde och inte få mig att känna mig avskild och utanför den klassiska röda tråden. Enda gången jag uppskattade att scener filmades och visades på scenduken, var i våldsamma scener. Då var det precis som hemma tv soffan, att jag kände ett bekvämt avstånd på den platta skärmen, och kunde tacka min lyckliga stjärna att jag hade ett skönt mellanrum till handlingen. Ett skyddsnät som befriade. 

Vissa saker går inte ur tiden med mänskligheten. Lust och åtrå är en lika stor drivkraft idag som de var i slutet av 40-talet, då pjäsen skrevs. Det är också en drivkraft som kan få människor att gå över alla gränser och finna sig i vansinnen. Fast åtrå och lust ger oss också viljan att ge andra tilltro och relationer hopp. Handlingen i ”Linje Lusta” är ett ämne som aldrig kommer att gå ur tiden, åtminstone inte förrän vi människor är ett hel nytt släkte. Tänk att människor är villiga att utstå så mycket förnedring och våld för att verka mer spännande och intressanta. Ibland är folk till och med nere på neandertalisk nivå och klarar inte av att sova ensamma om nätterna. Men det är otäckt att våld och maktstrukturer är en sådan stark faktor att ”slåss med” för att enbart då försöka rättfärdiga sig själv. Bara genom att knäcka en annan kan en del känna sig bättre.

Det är fascinerande att rollkaraktärer kan göra en genuint äcklad och provocerad, trots att man vet att de är skådespel. Både Blanche (svägerskan/systern) och Stanley (svågern/maken) befinner sig på varsin sida av missbrukande maktstrukturer. De vill båda vara i händelsernas centrum, ser sig själv som offer för sin situation och använder känslomässiga utpressningar för att få största möjliga lycka själva. Jag blir förbannad på dem båda, även om just Stanley är helt livsfarlig och en vidrigt osmaklig slusk. Blanche gör sig istället till ett oskyldigt barn, spelar på sin kvinnlighet och manipulerar med lögner. Trots att de båda berör mig mycket, så når de inte helt fram. Något hindrar dem från att spela karaktärernas alla möjliga känslouttryck i föreställningen. Något håller dem tillbaka. Kanske är det enbart premiärnerver? Blanche känns lite för kontrollerad och inåtvänd, vilket är tråkigt med tanke på att hennes förhistoria skulle kunna få lysa igenom mer. Tyvärr upplever jag också Stanley som allt för monoton i rösten och vredesutbrotten har lite för enkel stereotypisk fokusering. En nyansering av Stanley hade gjort att man hade kunnat förstå varför Stella (Maka/syster) över huvudtaget ville ta i honom med tång. Stella är inte tillräckligt korkad för att vara kvar hos honom annars.

Med tanke på hur våldsamt och förtryckande det har varit i skådespeleriet under kvällen, kan jag inte rå för att uppskatta att skådespelarna efteråt bjuder på sina egna personligheter. De är mycket noga med att se sina motspelare i ögonen, läsa av varandra och krama om varandra inkännande och kollegialt. Det tyder på omtanke och inlevelse, som man inte alltid ser eller uppfattar. Deras professionalism är stor och jag tackar för det. Ska man spela att man gör varandra illa kväll efter kväll, måste man ta hand om varandra.

Kvällens höjdpunkt är när flertalet kvinnor i föreställningen samarbetar med varandra. Utan ord och förklaringar börjar de med att städa, fixa, dona och organisera saker. Tillsammans finner de lösningar för hur en nedbruten Blanche ska kunna få professionell hjälp. De tar inte männens aggressivitet längre och nog får vara nog. Det finns en hemlig kraft i just det, att sätta ned foten och säga stopp när man fått nog. Jag förstår att de inte vill att deras känslor ska lekas med längre. När de funderat färdigt över om de ska äta eller ätas, är valet inte svårt för kvinnorna. När människor inte är villiga att leva upp till något finns det ingen som helst anledning att vara kvar. 

Medverkande: Livia Millhagen, Rebecka Hemse, Danilo Bejarano, Shanti Romney, Alexander Saltzberger, Rita Hjelm, Marcus Vögeli, Fabian Penje

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

Lyckad satsning på djärv estetik – Flickan med svavelstickorna på Backa Teater

29 mars, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av H C Andersen

Regi och bearbetning: Rikard Lekander

Scenograf & kostymör: Kajsa Hilton-Brown

Koreograf: Cecilia Milocco

Kompositör: Christian Gabel

Ljus: Joakim Brink

Videoprojektioner: Leo Raa

Musiker: Stefan Abelsson, Daniel Ekborg, Mats Nahlin

Skådespelare: Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Ulf Rönerstrand, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg och Ove Wolf

Premiär 29/3 2019

Spelas dagtid till och med 6/5 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg

Målgruppen är skolelever i de lägsta åldrarna. och pjäsen har sexårsgräns. Utgår från att de inför sitt besök läser den sorgliga danska sagan från 1845. Det kan behövas för att följa med i handlingen, inte minst för att man anammat stumfilmsteater som utgångspunkt. Under en föreställning som varar i uppemot en timma, förmedlas en utmattad, osynliggjord flickas öde enbart genom kroppsuttryck och visuella scenerier.

Den grymma historien om en liten flicka som på nyårsafton utan framgång tvingas sälja, vad som inte lockar till köp, har filmats flera gångar. En stumfilmsversion har faktiskt gjorts. Vet däremot inte om H C Andersens uppfordrande och skoningslösa verk gjorts på scen tidigare. Av regissören såg jag senast hans bearbetning av Gösta Berlings saga på Göteborgs Stadsteater härom året. Såväl bokstavligt som bildligt talat har Lekander en explicit dragning till det svarta.

Ser ur flera aspekter en modig produktion. Dramatiken uppenbaras utan repliker, vilket antagligen gjort att regissören behövt jobba extremt tätt tillsammans med sitt team.. Och ingen tvekan råder om att essensen i Flickan med svavelstickorna går fram. Scenografin består bland annat av diverse mörka kulisser, vitt puder föreställande snö och ett rullband. Beträffande val av färger tillhör det kulörta flickans fantasier/ drömsyner, medan en svart-vit färgskala står för det autentiska hon upplever. Måste också betecknas som modigt att spela upp en saga vars olyckliga slut, lämnar en mycket ung publik i sticket. Flera frågeställningar bär de förhoppningsvis med sig till lärarledda diskussioner. Varför vägrar välbeställda människor att hjälpa sämre lottade, till och med lidande barn? Vart har empatin tagit vägen? Hur förhåller vi oss till utifrån kommande tiggare? Även om Backa Teatern uppdaterat till nutid, vilket avspeglas i det persongalleri som fladdrar förbi och återkommer, har man förstås förankrat grundstoryn i sin samtid, i en hjärtlös tid när begrepp som barnperspektiv inte existerade.

Emilie Strömberg i slitna grå kläder är magnifik i en krävande huvudroll. Med en pytteliten strimma av hopp övergående i tonvis av förtvivlan, ledsagar hon oss i sin utsiktlösa kamp för överlevnad. I ett inledande starkt avsnitt som sätter standarden, assisteras hon av lillasyster (Eleftheria Gerofoka) Enda trösten för ett övergivet, utmattat barn: att värma sig genom att tända stickor och kliva in i ouppnåeliga fantasivärldar. Strömberg förfogar fullkomligt över sin koreograferade kropp och samtliga ansiktsmuskler. Hela spännvidden av frustrerande känslor läses av i uttrycksfulla blickar och miner.

Samma sak, fast betydligt mer skissartat, gäller för exempelvis potentiella konsumenter på pendeltågsstationen. Övriga skådespelare jämte trion av musiker, har en uppsjö av biroller att hålla reda på. Synkroniseringen funkar utomordentligt! Blev något förvånad över att regissören genomgående lät intrigen utspelas på avstånd från publiken på läktaren, vilket förstärktes av videoprojektioner synliga i fjärran. Det distanserade greppet förmår ändå fånga in åskådarna. Ett stort plustecken ska därtill utdelas till den som varit ansvarig för ljussättningen.

Sist men definitivt INTE minst måste kompositören och musikerna harangeras. Satt nära musikerna, försökte snappa upp vad de gjorde. Trots mina spaningar missade jag dem varje gång de bistod genom att göra diverse biroller. De kan förvisso ha förekommit i inspelad form. Firma Abelsson, Nahlin & Ekborg på diverse instrument (klaviaturer, gitarr, trumpet, enkelt trumset…), utför så fantastiska bedrifter, att de i mina öron har hjältestatus. Tajmingen med vad som sker på scen är exakt, något som rimligen måste ha övats på ordentligt. Den situationsbaserade musiken har specialkomponerats av Christian Gabel. Känner till honom som trumslagare (Bob Hund, Ossler), producent och skivbolagsman. Väldigt spännande inramning av honom, genom en mix av electronica och fält av ambient som inkluderas fina solon.

”En genomäkta urban fantasy” lyder underrubriken på en läskig välgjord barnpjäs. Hade vissa problem att räkna ut när slutscenen skulle inträffa. När den till slut obevekligt kom, gick mina tankar till den nyaste generationen teaterbesökare. Hur priviligierade är de inte som får ta del av Backa Teater när man levererar på topp?

foto Ola Kjelbye

Arkiverad under: Teaterkritik

Teaterkritik: Vilddjur på Dramaten – slukar mig totalt

28 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Vilddjur
Av Lolo Amble
Regi Gunilla Nyroos
Scenografi och kostym Gabriella Dinnetz
I rollerna: Magnus Ehrner, Kristina Törnqvist, Eric Stern och Melinda Kinnaman.
Premiär på Dramaten, Målarsalen 27 mars 2019

En skildring av en ung man och en ung kvinna som möts, kärleken slår till, de får ett barn, barnet växer upp, föräldrarna skiljer sig och den vuxna dottern bestämmer sig för att söka upp pappan som hon inte träffat på många, många år. Skildrat med tidsmässiga hopp, helt okronologiskt. Det är ett sätt att se och tolka Lolo Ambles drama som tar sig under huden på mig och helt slukar mig. Jag glömmer att jag sitter i en teatersalong, jag sugs in i karaktärerna på scen.

Ett annat sätt att se och njuta av föreställningen, dramat, är att se scenerna som ett minnesflöde över hur människor lever och agerar. Kanske som dramats författare, Lolo Amble, skriver i programbladet:
När jag går förbi teaterhuset tänker jag ibland att om teatern skulle jämnas med marken skulle vi samlas här i stenhögarna, där Dramaten tidigare stod, och så skulle vi berätta för varandra om föreställningar vi sett, vilka skådespelare som var med, om repliker sm de sade och hur scenografin såg ut; hur vi kände när vi satt där i teatersalongen, i publiken.

Jag ser dramats scener som avtryck, skildringar, av möten mellan människor och att de kan ha drag som gör att vi misstänker att de hör ihop, det har att göra med att vi alla är människor. Vi är inte så olika varandra. Det finns så mycket att känna igen i varandra.

På scenen finns en soffa, ett kylskåp och till höger finns en bänksoffa. En bra scenlösning som gör att allt finns på plats som behövs för både inomhus- och utomhusscenerna. I första scenen möter vi en något nervös mamma som tar emot sin vuxna dotter. De flesta mammor som har vuxna barn kan nog känna igen sig i mammans ivriga försök att vara till lags. Alla som varit unga vuxna och besökt sin mamma som är på väg mot ålderdomen har nog känt samma kluvna känsla som dottern av att bäddas in i omsorg samtidigt som föräldern vill hindra ens självständighet.

Dialogerna är så skickligt gjorda. ”Vill du kaffe?” ”Kaffe med mjölk?” Och om igen: ”Kaffe med mjölk?” Fast det är ju något helt annat vi vill säga. Men det är så svårt att tala om hur viktiga vi är för varandra, istället döljer vi vår omsorg i en kopp kaffe.

Vilddjur är titeln på dramat. Vilddjuret som kan vara skräcken över att förlora våra närmaste. I Vilddjur är det den lilla flickan som blivit riven på armen och säger att det är ett vilddjur som gjort det. Men det finns inga vilddjur på gården där barnen leker. Den lilla flickan vill hålla fast i mamma och pappa, hon vill inte att de ska släppa taget. Precis som vi människor i alla åldrar kan vilja hålla fast vid de som är viktiga för oss och aldrig behöva släppa taget.

Dramat är en och en halv timme, ungefär som en biofilm. Det är en bra längd, mycket blir förmedlat och för mig som publik blir det aldrig segt.De fyra skådespelarna är duktiga och Melinda Kinnaman är helt rätt i rollen som dottern: hon är en ung vuxen i några scener och en liten flicka i andra. Hela hennes kroppsspråk berättar direkt vilken ålder hon är i.


Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Sherlock – Det vita hjärtat tar dig djupt ner i britternas koloniala förflutna

25 mars, 2019 by Petter Stjernstedt

Sherlock Holmes- Det vita hjärtat        Scen: skärholmen
Längd: 2 h 30 min
Skådespelare: Maria Sundbom, Christopher Lehmann,
Astrid Kakuli, Simon Rodriguez, Per Öhagen, Daniel Nyström, Ulrika Nilsson
Manus: Joakim Sten
Regi: Carolina Frände
Scenografi och kostym: Charlotta Nylund
Mask: Johanna Ruben                            Musik: Per Öhagen

Opiumdimman duggar tät över Baker Street, London, England. Regnet piskar den våta gatstenen. Och vid detektivbyrån för Sherlock Holmes knackar det på dörren. In kommer en genomvått och mycket skärrad handelsman. Han berättar om den gummihand han fått hem i brevlådan. Vad betyder detta kryptiska meddelande? Sherlocks som vanligtvis utreder äktenskapskriser och småbrottslighet blir triggad att ta sig an fallet. Färden tar Sherlock och hans ständigt trogna kompanjon Watson djupt ner i Londons kloaksystem. Sherlock Holmes – Det vita hjärtat är ett mustigt äventyr fylld med bestialliska mord, kluriga gåtor och oväntade vändningar. Men pjäsen är mer än så.

I Joakim Stens händer blir den klassiska historien om den klipske detektiven ett drama med politisk udd om slavhandel, kolonialism och rasism. Gummiindustrin I England på 1800-talet var ett globalt jättemaskineri som innebar omfattande handel men också stora orättvisor. Under Leopolds II styre av belgiska Kongo halverades folkmängden under våldsamma omständigheter. Svarta personer utnyttjas av britter som slavar. De fick stränga befallningar och lydde man inte sin överordnades befallningar blev straffet en avhuggen hand.

De är ett genidrag att med Doyles berättelse som fond låta den politiskt laddade historien om England och nationens rasistiska förflutna få veckla ut sig. Dessutom varvar dramatikern Joakim Sten in i berättelsen om temat kring genikulter och människans oförståelse gentemot andra. Genom att låta Watson ha sitt ursprung I Kongo som legosoldat läggs grunden för en diskussion om “den vita mannen” och hans historiska skuld. För detektiv Sherlock dras mattan av under hans fötter. Istället är det Watson som [Läs mer…] om Teaterkritik: Sherlock – Det vita hjärtat tar dig djupt ner i britternas koloniala förflutna

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Tiggarna på Stocholms stadsteater – Påvisar tydligt givandets benägenheter och lömskhetens undanflykter hos var och en

24 mars, 2019 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Tiggarna
Av Mia Törnqvist
Regi Annika Hallin
Dramaturgi Fanny Boëthius
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Gudrun Rösnes
Ljud Simon Mårtensson
Premiär 22 mars 2019
Kulturhuset Stadsteatern spelar i samarbete med Teater Giljotin
Föreställning som recenseras: lördagen den 23 mars 2019

Det var under 2014 och 2015 som flyktingströmmen och romer kom i stora mängder till Sverige. Innan dess hade vi svenskar nästan enbart sett ett fåtal tiggare ute på våra gator d.v.s en och annan fulle-gubbe som p.g.a missbruk eventuellt störde och tog plats. Vi såg tiggeri utomlands med det var ju inte hemma i fosterlandet på vår gata i stan. När tiggare (framförallt romer) började sitta vid nästan varje Ica-butiks ingång eller påstridigt rasslade pappmuggar med småmynt i våra öron på tunnelbanan, så hände något. I varje medborgare uppstod frågor och svar som vi aldrig förr hade behövt stå inför. Är jag skyldig att hjälpa arma europeiska immigranter som kommer hit frivilligt och ej kan försörja sig?

Är jag en bra eller dålig människa om jag inte tycker jag har råd eller inte vill ha tiggare på gatorna i mitt land? Måste jag se på dem och känna skuld och skam för att jag inte lever i deras situation? Är jag en hemsk människa som bara vill att de åker hem till sitt?

I Tiggarna, beskrives det hur två systrar (Marie och Johanna) tolkar och hanterar sina möten med tiggare. Kvinnorna har olika möjligheter och utgångspunkter dess återseenden. Den ena kvinnan har ett statusarbete och den andra sliter sig fram. De ger därmed legitimitet till det faktum, att det är inte våra tillgångar som egentligen styr över förmågan att vilja ge eller kunna ge. Beskrivningarna om hur man hjälper för sin egen skull, av moraliska skäl eller helt ta sig rätten att misshandla för att man inte orkar med, sker nästan odramatiskt självklart. Skulden och belöningen för de enskilda kvinnorna varierar mycket trovärdigt och man kan identifiera sig med dem båda, på olika vis och vid skilda tillfällen. Det goda och det onda i oss alla kommer upp till ytan och ger en eftersmak som behöver sköljas ned eller spottas ut.

Systrarna har två makar (Mehmet och Classe) i sina liv. Den ena maken (Mehmet) har invandrarbakgrund och lider i sitt nya land genom att utsätta sig för krigens faser från sitt fd hemland. Via massmedia och internet frossar han i elände som om det skulle få honom att må bättre. Johannas make Classe däremot är aggressiv och irriterad och orkar öppet inte med det faktum att EU-immigranter ska hjälpas mer än inhemska svenskar. Efter tidens gång får man djupgående förståelse för varför makarna väljer att hantera tiggeri på skilda vis. Vi är alltid ett resultat av vår egen historia.

Tempot i föreställningen var enastående och klockren. Inte en enda gång kändes det som att någon scen var onödigt inklistrad eller att man fyllde på med floskler för att underlätta budskapens verkliga grundkänslor. Dessutom var scenlösningarna enkla, tydliga och raka. Trots att föreställningen var nästan 90 minuter och utan paus, var jag inte beklämd av tiden en enda gång. Scenografin och rekvisitan var spartansk, men fyndigt genomtänkt och gav lätt skilda platser och rum. Att inget kändes naket, berodde självklart på att skådespelarna fyllde upp scenen och intog sina platser på föredömligt vis. Fröler var dessutom enastående i sin tolkning som Mehmet.

Det jag uppskattade allra mest i föreställningen var att manuset inte var skrivet på ett sådant sätt att det fanns alltför tydliga och självklara goda syfte hos enbart några av karaktärerna. Varje personlighet hade sina dolda agendor och utgick från egna mänskliga behov i första hand. För det behöver sägas, att de som uppfattas att ge mest kanske har ruttna syften. De som skriker om hur goda de är innerst inne, kanske inte är de som ska ha någon eloge, om nu beröm ens är passande.

Manuset skiljer tydligt på moraliska tankar och etiska handlingar. Att man ger inblick och en tydlig förförståelse till individernas val, gör också att man hinner tänka, ”det där hade kunnat varit jag”. Misären i varför personer tar sina beslut, blir därför otäckt närvarande.

I föreställningen finns en dotter (Alva). Detta barn sitter vid flera tillfällen vid en jordhög i parken och gräver samtidigt som hennes mamma och moster sitter på en parkbänk intill. Jordhögen blir mycket terapeutisk att titta på under föreställningen. Systrarna tävlar ingående om vem som borde göra vad och vem som beter sig finast i en värld där man inte vill hjälpa till om man blir utnyttjad. Jordhögen ger en härlig symbolik i det faktum att vi alla har nivåer/lager av personligheter som kan behövas grävas fram. Vad vi finner om vi gräver inom oss är olika nivåer av jaget. Börjar man gräva i sig själv för att finna sanningar måste man vara förberedd på att det inte bara är fina saker som kommer fram. Inget att gräva ned sig för, bör väl tilläggas.

Jag blir oerhört provocerad av rollkaraktären Johanna i föreställningen. Hon är en sådan där ”PK-morsa” som vill verka fin, en falsk moder Teresia och vill tillrättavisa alla andra som inte försöker offra sig som henne. Det är som om hon går igång på att framställa sig själv som bättre än alla andra och utnyttjar sitt barn som en plattform för att att låtsas leva ut sin barmhärtighet. Hon går igång på andras nöd, för att de hjälper henne att utnyttja välgörenheten för sina egna behov. Johanna går igång på utsattheten och makten den ger henne. Jag vet hur många sådana kvinnor jag träffat i verkligheten och beskrivningen är obehagligt träffsäker.

Ångest i att inte vilja hjälpa tiggare, är ett återkommande tema i alla karaktärerna. Det dåliga samvetet över att ha det för bra men inte vara nöjd och därför inte vill bjuda på vad som helst. ”I nöden prövas vännen” sägs det och karaktärerna inser att deras liv och beteenden sätts på prov. Hur god måste man vara för att få kalla sig medmänsklig? Rollkaraktärerna reagerar och agerar utanför sina egna ramar och kan inte alltid stå för sina handlingar. De är människor som antagligen påminner väldigt mycket om oss alla, ”vad jag än gör så räcker jag inte till”.

Medverkande på scen Ann-Sofie Rase (Marie), Andreas Kundler (Classe), Eva Rexed (Johanna), Samuel Fröler (Mehmet), Alma Huss/Tuva Huss (Alva)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Teater, Teaterecension, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Sida 99
  • Sida 100
  • Sida 101
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in