Av H C Andersen
Regi och bearbetning: Rikard Lekander
Scenograf & kostymör: Kajsa Hilton-Brown
Koreograf: Cecilia Milocco
Kompositör: Christian Gabel
Ljus: Joakim Brink
Videoprojektioner: Leo Raa
Musiker: Stefan Abelsson, Daniel Ekborg, Mats Nahlin
Skådespelare: Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Ulf Rönerstrand, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg och Ove Wolf
Premiär 29/3 2019
Spelas dagtid till och med 6/5 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg
Målgruppen är skolelever i de lägsta åldrarna. och pjäsen har sexårsgräns. Utgår från att de inför sitt besök läser den sorgliga danska sagan från 1845. Det kan behövas för att följa med i handlingen, inte minst för att man anammat stumfilmsteater som utgångspunkt. Under en föreställning som varar i uppemot en timma, förmedlas en utmattad, osynliggjord flickas öde enbart genom kroppsuttryck och visuella scenerier.
Den grymma historien om en liten flicka som på nyårsafton utan framgång tvingas sälja, vad som inte lockar till köp, har filmats flera gångar. En stumfilmsversion har faktiskt gjorts. Vet däremot inte om H C Andersens uppfordrande och skoningslösa verk gjorts på scen tidigare. Av regissören såg jag senast hans bearbetning av Gösta Berlings saga på Göteborgs Stadsteater härom året. Såväl bokstavligt som bildligt talat har Lekander en explicit dragning till det svarta.
Ser ur flera aspekter en modig produktion. Dramatiken uppenbaras utan repliker, vilket antagligen gjort att regissören behövt jobba extremt tätt tillsammans med sitt team.. Och ingen tvekan råder om att essensen i Flickan med svavelstickorna går fram. Scenografin består bland annat av diverse mörka kulisser, vitt puder föreställande snö och ett rullband. Beträffande val av färger tillhör det kulörta flickans fantasier/ drömsyner, medan en svart-vit färgskala står för det autentiska hon upplever. Måste också betecknas som modigt att spela upp en saga vars olyckliga slut, lämnar en mycket ung publik i sticket. Flera frågeställningar bär de förhoppningsvis med sig till lärarledda diskussioner. Varför vägrar välbeställda människor att hjälpa sämre lottade, till och med lidande barn? Vart har empatin tagit vägen? Hur förhåller vi oss till utifrån kommande tiggare? Även om Backa Teatern uppdaterat till nutid, vilket avspeglas i det persongalleri som fladdrar förbi och återkommer, har man förstås förankrat grundstoryn i sin samtid, i en hjärtlös tid när begrepp som barnperspektiv inte existerade.
Emilie Strömberg i slitna grå kläder är magnifik i en krävande huvudroll. Med en pytteliten strimma av hopp övergående i tonvis av förtvivlan, ledsagar hon oss i sin utsiktlösa kamp för överlevnad. I ett inledande starkt avsnitt som sätter standarden, assisteras hon av lillasyster (Eleftheria Gerofoka) Enda trösten för ett övergivet, utmattat barn: att värma sig genom att tända stickor och kliva in i ouppnåeliga fantasivärldar. Strömberg förfogar fullkomligt över sin koreograferade kropp och samtliga ansiktsmuskler. Hela spännvidden av frustrerande känslor läses av i uttrycksfulla blickar och miner.
Samma sak, fast betydligt mer skissartat, gäller för exempelvis potentiella konsumenter på pendeltågsstationen. Övriga skådespelare jämte trion av musiker, har en uppsjö av biroller att hålla reda på. Synkroniseringen funkar utomordentligt! Blev något förvånad över att regissören genomgående lät intrigen utspelas på avstånd från publiken på läktaren, vilket förstärktes av videoprojektioner synliga i fjärran. Det distanserade greppet förmår ändå fånga in åskådarna. Ett stort plustecken ska därtill utdelas till den som varit ansvarig för ljussättningen.
Sist men definitivt INTE minst måste kompositören och musikerna harangeras. Satt nära musikerna, försökte snappa upp vad de gjorde. Trots mina spaningar missade jag dem varje gång de bistod genom att göra diverse biroller. De kan förvisso ha förekommit i inspelad form. Firma Abelsson, Nahlin & Ekborg på diverse instrument (klaviaturer, gitarr, trumpet, enkelt trumset…), utför så fantastiska bedrifter, att de i mina öron har hjältestatus. Tajmingen med vad som sker på scen är exakt, något som rimligen måste ha övats på ordentligt. Den situationsbaserade musiken har specialkomponerats av Christian Gabel. Känner till honom som trumslagare (Bob Hund, Ossler), producent och skivbolagsman. Väldigt spännande inramning av honom, genom en mix av electronica och fält av ambient som inkluderas fina solon.
”En genomäkta urban fantasy” lyder underrubriken på en läskig välgjord barnpjäs. Hade vissa problem att räkna ut när slutscenen skulle inträffa. När den till slut obevekligt kom, gick mina tankar till den nyaste generationen teaterbesökare. Hur priviligierade är de inte som får ta del av Backa Teater när man levererar på topp?
