Strange Development
Urpremiär på Teater Giljotin 4 oktober 2019
Regi och koncept Tana Maneva
Regiassistent Alice Ilmenska
Kompositör och live elektronik Rikard Borggård
Videoanimation Lena Rammi
Ljusdesign Anders ”Shorty” Larsson
Scenografi Youlian Tabakov
Uppsättningen är ett s.k. performanceverk (handling som ska upplevas där och då, och är mer konstverk än ren teaterform), som skapats och utvecklats genom ett scenkonstlaboratorium under teater Giljotins flagg. I en blandad konstform får vi ta del av fysisk teater, butoh (en svårdefinierad konstform , som mest påminner om Japansk dans som vill provocera på ett groteskt och provokativt sätt), poesi och transgression (höjning av havsytan över landytan)
Kvällens urpremiär är således en blandning av många skilda konstformer och uttryck. Ibland är det svårt att avgöra om det är dans, teater eller bildkonst. Det är inget lättsmält eller entydigt, men ger en fascinerande magkänsla om fysisk och psykisk kritik på en provokativ nivå. Ingen lämnas oberörd, även om man inte direkt kan sätta fingret eller orden på vad det är som har påverkat en. Det är som känslor som sitter i väggarna som kan göra dig illa berör utan att du egentligen vet varför, eller leda dig att ta en annan väg hem genom skogen enbart för att den känns mer vettig eller utstakad just för dig.
Föreställningen är till för att chocka, tänja på gränser och lämna publiken med fler frågor kring vad som hände än konkreta svar. Ofta slås du av så många intryck och händelser samtidigt att du är fullt medveten om att du inte kommer att kunna få med dig ett helhetsperspektiv. Man suger in det man hinner med och får räkna med att hela sanningen kan man ändå aldrig få.
Inledningsscenen är redan igång när man kommer in i lokalen och inte hunnit sätta sig. Samtliga skådespelare går i olika rörelsemönster, som upprepas, och är kläda i svart underkläder och är sminkade i vitt för att likt en butohdansare påvisa skillnaden mellan det mörka och det ljusa. Ständigt är de stridsmönster mellan det som är födande och dödande, men i det eviga kretsloppet. När något förstörs lämnas det ju öppet för något annat att födas och ta plats. För visst är det så att utvecklingen (Development) tar sina offer, men ger också nya möjligheter genom sin död. Ständigt och gång på gång upplever jag känslan i rörelserna som att aktörerna hela tiden får välja mellan att äta eller ätas.
När halva föreställningen har gått, kommer uppsättningens första ordväxling mellan två. Det gör nästan ont i öronen eftersom dina ögon varit totalt fixerad efter att förstå någon form av handling i de intensiva rörelsemönsterna. I mina ögon handlar Strange Development om hur varje människa på individuell plan både vill ge, ta och vara en del av samhällsordningarna. Vi går dock över alla gränser på ett sådant sätt att vi ofta blir vår egen värsta fiende. Det finns inga restriktioner i oss, utan vi klättrar gärna över, under och på varandra helt obegränsat för att ta oss fram och upp i ordningen. Vi förvrider oss och gör oss till för att leva upp till andras och egna önskemål om vad vi borde utvecklas till. Satiren och provokationerna ligger nära och jag känner mig manad att hånskratta mig själv i ansiktet när jag tänker på vilket fjuttigt litet liv vi har och vem f*n tror vi människor att vi är som driver jordens resurser till dess bristningsgränser. Ungefär lika smart som att tugga på sin egen svans. Det mättar en stund, men för eller senare kommer smärtan och vi får blod i munnen.
Ofta för sig aktörerna som skyltdockor utan inre liv och enbart med yta. Det är som om de är världsligt programmerade och inte har något att säga utan enbart följer dem som varit före dem. Det finns inget djup i dem och de faller ständigt på sina egna dumheter, samtidigt som de letar nya enkla vägar att gå vidare på.
Jag kan inget annat säga än att föreställningen var unik och egen i sin konstform på ett berikande sätt. Det är inte alls något lättsmält eller lättförståligt. Men vill man bli sondmatad kan man gå någon annanstans, tänker jag. Det här är en föreställning för den intellektuelle och den som vågar forska runt i sig själv och blottlägga sin egen mänsklighet.
Ensemble Tana Maneva, Maria Rostotsky, Elise Sjöberg, Simon Edman, Max Lapitsky, David Mörner, Lina Lundberg, Aya Glaser
