Teaterkritik

Fia Adler Sandblad har i Aldrig glömd gett sig ut på jakt efter mammans rytm, försökt skildra hennes villkor. Det är vad hon skriver i programhäftet. Hennes beslut och öde sätts i en vidare kontext, blir till en påminnelse och kortfattad historielektion om ogifta mödrars belägenhet förr. Vi tas med ända till Gustav III. Får reda på vanligaste dödsorsaken för kvinnor fem generationer tillbaka. När det borras i problematiken, undgår mamma Marianne, denna gång till stor del förväntad anklagelseakt från dottern. Kommer närmast när hon uttalar hennes lätt skrämmande replik, om att moderskärlek är överskattat, vilka varma känslor hon hyser för djur.

Får fördjupad insikt om erfarenheter man knappt kan föreställa sig, än mindre känna igen sig i som man. Dock, bra teater ger publiken inte bara möjlighet att förstå, utan också tillfälle till identifikation. Vad som utspelas i cirka femtio minuter bör definitivt betecknas som god teaterkonst. Tilltalet är förtroligt. Regissör och skådespelare ger utrymme åt komiska inslag som en ventil, hittar gemensamt fram till avsedd föredömlig tonträff.

Skådespelaren Sandblad odlar skickligt ett ombytligt spelsätt, agerar likt en clown med rikt register av tonfall, antar olika skepnader med livliga gester. I intelligent samarbete med anlitad regissör tas ett mustigt persongalleri fram i spetsiga sekvenser. Parets valda arbetsmetod har utformat en minnesvärd monolog: Armar, ansikte och en mun som med elegant tajming, tacksamt excellerar i fingerade imitationer, ofta så yvigt tillgjorda. att de framkallar stor munterhet. Karismatiskt så det förslår! Inledningsvis nämns Shakespeare och grekiska tragöder när hon relaterar till sin egen biografi.. Inte utan att tankarna går till katharsis-begreppet. Tänker på att det är antagligen lika lustfyllt för den på scen som publiken, att överhet och myndighetspersoner parodieras. Briljant agerat när det lustmördas! Som effektiv kontrast fastslås sanningar i de odramatiska glipor Aldrig glömd försetts med.. Ljudläggningen, inklusive proggiga tongångar och annan passande musik ramar in, bidrar sensibelt till upplevelsen av stor scenkonst.

Manus: Eric Chantelauze (originalidé: Gabrielle Jourdain)

Fransk originalproduktion: Musidrama och Burreau Sauvage

Koncept och regi: Samuel Sené

Resident regissör: Kristina Brändén Whitaker

Anpassat till engelska: Quentin Bruno

Apputveckling: jean-Philippe Marie de Chastenay, Touaregs

Skådespelare: Hannah Boqvist (ersättare: Amanda Harde) / Gary Whitaker (ersättare: James Hogg)

Spelas med covid 19-restriktioner till och med 15/5 2021 på Gustav Adolfs torg och kvarteren kring Kronhusbodarna i Göteborg

Svensk premiär: 6/5 2021

Tredje gången på relativt kort tid jag är med om hörspel vars lokalisering rent fysiskt placerats utanför gängse teaterrum. Denna gång görs inga anspelningar på området vi i den fåtaliga tillåtna publikskaran befinner oss i. Två skådespelare tar oss stationsvis runt i ett par centrala kvarter i Göteborg under cirka 50 minuter, varav den unga kvinnan utgör den huvudperson vi är tillsagda att ta rygg på, förstås med nåde corona-avstånd jämte lämpligt avstånd till imaginär scen. Pjäsens intrig inklusive huvudpersonen Sarahs tankar, förmedlas dels via en sinnrik applikation avlyssnad med hörlurar, dels genom beteenden hos Sarah och den främling som konfronterar henne. Kommunala tjänstemän på väg hem frän jobbet korsar stundom platserna dramat äger rum. De var hänsynsfulla nog att inte störa eller fråga vad som pågick. Hade tagit på mig varma kläder plus regnställ då man kunde frukta ostadig väderlek. Även denna avgörande aspekt slapp arrangören att hantera.

GEST ska utläsas Gothenburg English Studio Theatre. Svenska skolungdomar som bedriver studier i språket utgör främsta målgrupp. De enormt erfarna personerna bakom teaterkompaniet väljer alltid att sätta upp engagerande pjäser. Nu har de fått tillgång till en fransk originalidé utvecklad i fjol, vars syfte varit att problematisera människors isolering under pandemin. och beakta dess konsekvenser. På köpet har vidhängande spörsmål bakats in . En komplikation att ta med i beräkningen, är att även om jag för trettio-fyrtio år sedan uppnådde ansenlig färdighet i engelska, är statusen numera betydligt beskedligare, särskilt vid forcerat tal. Min poäng är att öronen varken uppfattade eller hajade allt som sades i hörlurarna. Ska fastslås att ljudet som sådant var fantastiskt. Gav publiken på ett magnifikt sätt tankar, repliker, reaktioner, adekvata ljudeffekter och dito musikillustrationer. Denna 3-d / surround-känsla gjorde att man aldrig var nära att tappa fokus.

Vi kliver in i handlingen när en ung kvinna sitter och mår dåligt. Påstår att hon inte bär på några trauman, fast på den punkten är hon inte ärlig visar det sig. Ett husdjurs död viktas mot förlusten av en motorcykelåkande pappa. Huruvida Sarah lider av hypokondri eller plågas av psykosomatiska besvär är inte självklart inledningsvis. Exempelvis tas migrän, magknip, ont i revbenen samt ångest upp

. Att spela upp något fiktivt där verkligheten pågår runt om, har ju ett moment av oförutsägbarhet över sig. När Hannah Boqvist demonstrerar att hennes rollfigur får yrsel av för mycket oarbetade intryck, då blir en förbipasserande konfys för en sekund, fullt begripligt.

En påflugen man med hörlurar sätter sig intill rollfiguren, gör henne obekväm. En snuskgubbe som vänligen vill erbjuda något, så kan hon rimligen ha spekulerat. Mannen röjer sin identitet, avslöjar att han är hennes skyddsängel. Därefter vidtar en sällsam interaktion dem emellan, under förflyttning eller vid överenskomna platser. Sarah berättar om sig själv, sina bekymmer och önskningar. Därtill kommenterar hon tankeläsande ängeln Gabriels mystiska utsagor. Går inte att undvika associationer till såväl Himmel över Berlin som Matrix. Den franske manusförfattaren verkar ha tagit fasta ordentligt på katharsis-begreppet. Vill hävda att den framvällande svadan från Gabriel, pendlar mellan Himmel över Berlins kluriga filosoferande och ”over-the-top”- excesser á la Matrix. Ibland kan man inte annat än le åt dennes dödsallvarliga, orimliga utläggningar. Gabriel påverkar, förändrar Sarahs inställning. Utan att nödvändigtvis göra avsteg från integritetsanspråk söker hon sig utåt, längtar efter omtänksamhet, inklusive kramar.

Hannah Boqvist som gör Sarah är utbildad på Balettakademin. Hennes cv är redan omfattande. Jag kan ha sett henne på showrestaurangen Oakley´s, då hon också är dansare och sångerska, dessutom producerat egna uppsättningar. Funderar på om det är henne vi hör framföra låt med Cindy Lauper som förekommer i hörspelet. Eftersom den unga kvinnans tankar och repliker lästs in i förväg, ställs hiskeliga krav på att Hannah synkar exakt genom rätt mimik alternativt kroppsrörelser. Härvidlag lyckas hon förträffligt. Skådespelaren gör det enkelt för publiken att följa Sarahs resa, hennes övernaturliga omvälvande möte.

Motspelaren Gary Whitaker njuter av att ta ut svängarna, i den för teater icke avpassade miljön. Hans meritlista är otroligt lång, vilket medför att han obehindrat kan växla mellan att varva upp och att ta ett steg tillbaka, (för att låta motparten komma till insikt). Så är växelspelet duon emellan uppbyggt. Att båda agerar antingen med finkalibrig mimik eller yviga gester kräver sannolikt stora färdigheter, vilket de besitter. Rutinerade regissör Kristina Brändén Whitaker har sett till att balansen upprätthålls, jobbats in perfekt. . Att skyddsängeln han gestaltar har ett headset ger Whitaker en dimension till att överraska med. Vad är denna varelse i stånd till? Vi i publiken blir angenämt förbryllade.

Summasummarum en lika mystisk som minnesvärd föreställning utan tillagd scenografi i en högst oväntad miljö. . Som utlovats sannerligen en glädjande, poetisk och hoppfull pjäs som lutar sig mot hypermodern teknik.

av Alejandro Leiva Wenger

Regi: Frida Röhl

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson Backman

Kompositör: ”Californiaman” Joel Igor Hammad Magnusson

Medverkande: Ing-Marie Carlsson, Niklas Falk, Nina Haber och Emma Mehonic

Spelas på stora scen, Folkteatern i Göteborg med påbjudna Corona-restriktioner

Spelas till 21/5 2021

Urpremiär april 2021

Folkteatern i samarbete med Riksteatern

Premiären sköts upp på grund av sjukdomssymptom i teamet. (Urpremiären var ursprungligen tänkt att hållas i Skövde för att därifrån gå på turné.) När klartecken kunde ges kändes hela situationen rörande, tillika ytterst exklusiv. Som en ynnest att välkomnas tillbaka efter cirka ett halvårs påtvingad frånvaro. Måste vara en prövning att spela inför en publik på futtiga åtta personer, som att bjuda oss till hemma hos – fest. Tänker på personalen i tjänst på Folkteatern och framför allt på hur mycket tillskott av energi det fordras av skådespelarna under dessa extraordinära förhållanden. Gradängen är undanstuvad. Vi sitter utspridda på betryggande avstånd till den cirkelformade scenen, vars vita inredning möjligen symbolisera begreppet vita lögner. Placerad aningen bakåtlutad i fåtölj sitter jag i princip i nivå med scen, bekvämare än någonsin tidigare på teater. Intill har man tillgång till eget vatten, program med mera. Och i paus mellan de båda akterna kan man köpa sig ett glas från baren. Vi lyckliga få besökare slussas in, liksom i höstas under Don Quijote-variationerna, via personalingången. Vid betraktandet av scenen inför föreställningen uppstod en nästan naiv upprymdhet. Efter åren på 2000-talet som ombud och därefter recensent har man definitivt införlivat ”scenkonst-genen” i ens system.

Dramatikern, författaren och sociologen Alejandro Leiva Wenger kom som barn på 80-talet till Stockholm från Chile. Av honom har jag tidigare sett musikalen Folkbokförarna. Nyligen tilldelades han Karin Boye-pris av Huddinge kommun och svenska Ibsensällskapets litterära pris. Han har i flera produktioner samarbetat med regissör Frida Röhl (Folkteaterns konstnärlige ledare).

Denna gång har han laborerat på temat ärftliga sjukdomar, vars förlopp resulterar i bestående men och förkortar liv. Arvet handlar om Huntingtons sjukdom – kallad danssjuka. Vad gör rädslan för att drabbas med en familj, vars make och far nyligen avlidit efter att ha plågats av Huntingtons i arton år? Intrigen simmar runt i ett hav av hemlighetsmakeri, missförstånd och dessutom en ovilja till att få bekräftelse. Risken att den sjuka genen överförs, är nämligen skrämmande hög, femtio procent. Föredrar man att hellre sväva i ovisshet än att få definitivt besked?

Dramatiken inleds med att den maniska dottern, (Nina Haber) bestämmer sig för att bryta ett förhållande och flytta hem till sin ensamstående pensionerade mamma (Ing-Marie Carlsson). I värsta fall utgör således nämnda fatala tillstånd ett slags ”arvegods”. Ett konkret sådant, ett osorterat skåp möjligt att gömma sig i, är placerat som scenens mittpunkt. Detta skåp blir till den första av en lavin av misshälligheter mellan mamman och dottern. Replikskiftet om förvaringsskåpets framtid, signalerar framåtrörelse à la Tjechovs symbolik, om att fäster man publikens uppmärksamhet på ett hängande gevär, pockar en sådan markering på följdverkan enligt vedertagen estetik.

Således upplagt för virvlande dramatik, genom användandet av flera bottnar och skiftande stämning. Märker avsevärd diskrepans mellan temperament från föreställningens foton och många replikskiften. Vi hamnar aldrig i Norénska uppslitande uppgörelser, även om Nina Haber som kränkt dotter blir svalosande i andra akten. Före paus länkades mina tankar i flera sekvenser istället till fåniga Stefan & Krister revyer. Ing-Marie Carlsson har i mina ögon vanligtvis blivit typcastatad. Minns henne från mäklarfarsen Liljebrinks. Folkkär blev hon i såpan Tre Kronor och i viss mån i Bert och därutöver ofta förekommit i filmdeckare som Wallander och liknande.

Att pjäsen styrs upp i andra halvan är inte nog. Manusets egentligen entydigt allvarliga ämne, lyckas inte balanserar på rätt sida gränsen. Somliga karaktärers reaktioner, framstår efterhand som mindre trovärdiga. Gillar förvisso när Nina Haber (sett som del i feministsluggande Gruppen, i monolog, häromåret i Misantroperna med mera), som den orosanstuckne flängiga dottern konfronterar omgivningen. Men den skickligt utförda konfrontativa dominansen räcker inte för att blidka mig. Inte heller att dramatikern raffinerat planterat tecken på sjukdomssymptom både hos modern och dottern, eller att filosofiska diskussioner om testningens konsekvenser kan knytas till smittspårningen av covid 19. Kommer svaret bli en dom alternativt frisedel, är något som Wenger uppehåller sig vid.

Två personer återstår att introducera. Dels den avlidnes bästa vän som gör sig många ärenden till Irénes (?) bostad. I rollen ser vi Niklas Falk i ett sällsynt gästspel på hemmaplan. En mycket erfaren skådespelare känd från film, teve och scen. Har sett honom på Stockholms Stadsteater och förmodligen Angereds Teater under 80-talet. I Arvet blir Falks uppgift att framställa en lismande, krumbuktande figur, vars förehavanden med änkan förstås är fler än dottern haft vetskap om. Förvisso utstrålas närvaro med besked, men figuren blir för endimensionell. Vidare skådas en tillknäppt yrkeskvinna som påminner om en psykolog, en gestalt huvudperson konsulterar för vägledning. Visar sig att de har gemensam historik från tonårstiden. Den antydda relationen utvecklas på ett högst förväntat sett. Rollen görs av Emma Mehonic, en skådespelare jag kan ha sett agera på Dramaten i just en Tjechov-uppsättning.

Visserligen noteras fascinerande pendlingar mellan rädslans rådvillhet och ambitionen att både vara uppriktig och ta kontroll. Men helheten gick inte hem hos mig, trots habila insatser från skådespelarna. Hade önskat att manusförfattare och regissör strukit somliga humoristiska inslag.