Teaterkritik

Idé, manus och medverkande: Fia Adler Sandblad och Annika B Lewis

Scenografi & kostym: Nonno Nordqvist

Ljuddesign: Jonas Franke-Blom

Ljusdesign: Christofer W Fogelberg

Med stöd av Göteborgs stad, Aarhus Kommunes, Kulturudviklingspulje, Konstnärsnämnden, Nordisk Kulturkontakt, Mobilitetsprogram, Äbne Scene/ Godsbanen Aarhus och ABF.

Urpremiär: 26/10 2020

Spelas till och med 3/11 på Cinnober (Masthuggsterassen 3) i Göteborg

På väg ut från den Corona-anpassade premiären byter jag några meningar med ADAS producent. Hävdar att det finns en lust i att utsätta sig för oförutsägbar scenkonst, försöka ta in erfarenheter man saknar naturlig koppling till.

Vad är det för genre jag sett under knappt en timme i en lokal med tak på tjugo åskådare. (Den alternativa konstnärsoasen ett stenkast från Masthuggsterassen som kallas Skogen). Jag resonerar mig fram till att Your Body Isn´t Just You kan klassas som dansverk med inslag av performance. Begreppet fysisk teater utgör en bottenplatta, naturligt nog eftersom Fia Adler Sandblad har sin hemhörighet i sådan estetik, vilket märks. För länge sedan utvecklade hon ett samarbete med dansaren Annika B Lewis – svensk-amerikanska verksam i Aarhus som turnerat världen över. Första gången man möttes var redan på 80-talet, då influerade av en polsk teatertradition.

Denna rörelsebaserade scenkonst sägs rymma både glädje och sorg. Idémakarna har upplyst om att de vill skildra sammanbrott jämte osammanhängande tillstånd. Sönderfall som en adekvat reaktion på en värld ur kurs, där behov inte tillgodoses. Vill för egen del betona att de främst lyfter tillstånd av förvirring, förfäran och förundran. Långt ifrån allt som gestaltas sker med mörka glasögon. Motvikten till panik och oro visar sig vara underfundiga upptåg och avväpnande humor.

När duon skapat verket har de låtit sig inspireras av bland annat mikrobiologi, feministiska teorier och skulptören Giacometti. En utgångspunkt har varit vetskapen att våra kroppar till övervägande del består av mikrober som måste samarbeta för att överleva. ”Manualen” som ges i programblad och sociala medier underlättar för oss som vill förstå, vill få bevekelsegrunder förklarade. Sammanbrott förebådade av balansakter på gränsen till psykos, bildar enligt mig ett mönster i föreställningen. Stillsamma konturer förekommer, men vad som framhävs är en vild attityd som bejakar det groteska.

Man ska inte prata om en dams ålder heter det. Men jag förmodar att de utlevande scenkonstnärerna är i min ålder, vilket innebär att om de ägnat sig åt balett i danskompani, hade de pensionerats för länge sedan. Absolut en fascinerande omständighet, när de efter långa förberedelser nu fokuserar på att göra vad som ter sig osynligt synligt. I strävan att exponera sprickor och kaos i människan har de också haft klimatkrisen i bakhuvudet. Den grå, oartikulerade desperation Roy Andersson gjort till sin, har utgjort en slags referenspunkt. Resultatet är märkligt annorlunda, troligen mer säreget än något annan uppsättning jag sett i år. Såtillvida en avsevärd skillnad jämfört med den fristående, bitvis didaktiska, trilogi om plågade, kämpastarka kvinnor jag sett hos ADAS.

Scenografin utgörs av hopsnörda kuddar som påminner om puppliknande sovsäckar. Ibland befinner sig duon liggandes på golvet bland kuddarna. Oftast är dock positionen stående eller upprätt virvlande. Rörelsebaserad konst klarar sig näppeligen utan musik. Duon har valt två olikartade stycken musik, vars gemensamma nämnare ändå är effektfull, hypnotisk inverkan. Leonard Cohen (som jag har minst fyra album med) är den ena kompositören. Till hans förföriska stämma beter sig duon lustigt, dansar med knyckigt skuttande rörelser.

Uppsättningen utformad som en cirkelrörelse beaktar vad som underligt är, genom exempelvis groteskt förvridna anletsdrag och ynkligt kvidande läten. Your Body Isn´t Just You speglar motsatsen till trygga varelser i ett logiskt sammanhang. Att människor under press lätt kan tippa över och bli maniska, demonstreras med stor humor redan inledningsvis. Handsprit som universalmedel!

Några repliker har stannat kvar hos mig. Allra mest monologen från Annika B Lewis om att just i år tänka på de svaga, vilket inte är samma sak som att agera för att lösa problem. Vidare fäste jag mig vid utsagan om att miljoner organismer talar samtidigt (underförstått de mikrober som nämnts tidigare) och Fia Adler Sandblads konstaterande om att hennes rollfigur fastnat. En iakttagelse är att duon inte uttalat samspelar, utan existerar främst i sina egna universum.

Svårt att fastslå hur mycket jag kunde relatera till och ta med mig från premiären. Kan däremot med bestämdhet hävda att det experimentella utförandet med sina många referenser, går vid sidan om övrig scenkonst jag bevittnat i år. Definitivt spännande och märkligt att ha upplevt.

Inspirerad av Cervantes roman

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström – Ståhl och Sofie Andersson

Komposition och livemusik: Lotta Wenglén och Cecilia Nordlund

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Malin Morgan, Lena B Nilsson, Pelle Grytt, Jonas Sjöqvist, Anna Lundström (praktikant) och Sana Hultman (på länk)

Premiär 23/10 2020

Spelas 23/10 – 24/10 2020 på Folkteaterns stora scen i Göteborg

Har fungerat lite som terapi att gå på ny premiär med gemensamt paraply, på Folkteatern varje helg under hösten. Behövde etablera ett inrutat mönster, fylla på med upplevelser från jämte möjligheten att kunna träffa folk. Tacksam för möjligheten som uppstod. Vemodigt när ritualen nu upphört och att jag inte fick möjlighet att tacka någon ur teamet IRL. Till saken hör att åtta avsnitt var planerade, men föregående veckas episod ställdes in på grund av sjukdom. Den skulle ha hetat In To the Fanzine.

I vanlig ordning gavs introduktion av initiativtagaren Erik Holmström. Han sa att ”nu lägger vi ner riddarrustningarna, knyter ihop säcken. Projektet tar slut. Sorgligt att vi är inne på sista dagen. Känns osannolikt med alla genrer vi ägnat oss åt” Regissören påtalade också ensemblens frustration, beroende på att trettio sidor ur romanen inte hanns med under den stipulerade tiden för högläsning. Detta skulle bu rådas bot på.

Som relevant parantes kan inflikas att ensemblen iförd riddarklädsel tågade till Stadshuset mitt på fredagen. Anledningen till utflykten var att oanträffbara beslutsfattare uppvaktades om hot mot Folkteatern öppethållande, i och med överhängande risk att nödutgång kommer blockeras. Så vad som kunde misstas för satiriskt infall, var i själva verket blodigt allvar om krav på omedelbar åtgärd.

Prologen utmynnar i en orgie av skratt. På storbildsduk visas nämligen film med Andrea Paddington Edwards i interaktion med Anna Lundström. Duons uppdrag består i att redovisa romanens resterande sidor. Uppgiften kompliceras kapitalt av att det ska ske under stigande alkoholpåverkan. Vansinnigt roligt att skåda hur de misslyckas. Förutsätter att de simulerar sin tilltagande berusning, fast sluddrigt uttal och okontrollerade rörelser framställs mycket trovärdigt.

Därefter övergår Into the End i musikalens form. Jonas Sjöqvist får på sin lott att föra in oss i denna värld, genom att upprepade gånger uttala en lakonisk kommentar om oundviklig död och hur olika den kan tas emot. Kvinnliga musikerna har tvingats spöka ut sig som skäggiga barder sjungandes på ful skånsk dialekt.

Till Wenglén och Nordlund riktas stora lass av beröm för hästjobbet att komponera för musikalen. Misstänker att man kunnat hålla på hela hösten, eftersom slutprodukten låter väldigt proffsig. Merparten av materialet verkade ha spelats in i förväg. Kvinnorna har lånat friskt, kanske rent av samplat. Fäste mig vid enormt klämmiga refränger och fräcka melodier, vars ursprung påminde om sådana som the Doors, Visage och Nick Cave. Framför allt blev man upprymd av schlagermässig up- tempo framförd med förbluffande ackuratess. Även skådespelare som normalt sett inte sjunger, har utbildats i vokal teknik. Och minikören som poserar och tar ton på scenens trappsteg förtjänar rungande överbetyg.

Av någon orsak visas manus, såväl sångtexter som talade repliker, som textremsor att läsa för publiken. Ett hjälpmedel som underblåser komiken i galenskapen. Hela poängen med dråpliga illustrationer av sista trettio sidorna ur Don Quijote, kokar ner till en ohanterlig röra av förvirring. In absurdum ges olika versioner, osammanhängande kommentarer på temat ”what the fuck händer?”

Genomförandet är infernaliskt konsekvent. Oenighet råder om vad som sker. Omtagningar är legio. Från uppslagna manuspärmar levereras konstant motsatsen till fullständiga och genomtänkta meningar. Upphovet till dessa underhållande dikeskörningar och dito avsiktligt tafflig gestaltning, skulle kunna vara ensemblens famlande efter rim och reson vid första repetitionerna. Hur gestalta ologisk information? Kanske har de resonerat i termer av att den krångliga processen ska redovisas.

Att avsiktligt bete sig supertöntigt och testa upprepandets gräns , ter sig som beundransvärda bedrifter, om än tålamodsprövande. Har sammantaget dock större behållning av sångerna och den lättsamt synkade koreografin. Erinrar mig en kommentar från tidigare avsnitt. En oneliner i stil med ”är en sådan här situation exempel på när skådespelare har roligare än publiken”. Förvisso hade jag kul åt den knäppa konsekvensen med dess krångliga konstruktion långt in i musikalen.

.m

Ljussättaren firar på uppmaning julafton. Att se scenen bada i ljus hade uppiggande inverkan. I ensemblens avskedsceremoni medverkar Sanna Hultman på länk. Lena B Nilsson hade precis återkommit från karantän, vilket stundtals framgick av hennes position. Som redan tangerats överdrivs bokens löjeväckande drag konstant, är en del av charmen med projektet som helhet. Don Quijotes ångestridna karaktär psykologiseras (”har han feltolkats?”), medan man försöker bringa klarhet i långrandigt diffusa beskrivningar. Malin Morgan i brudklänning spelar död i åtskilliga varianter och Andrea Paddington Edwards åskådliggör frenetiskt hur Sancho Panza blir pryglad. När ensemblens kvinnor grunnar på vad riddarseden statuerar, kommer de fram till att ”killar är dåliga på att dra sig tillbaka”, ett påstående som omvandlas till slagfärdigt körnummer.

Har varit ett lustfyllt äventyr att följa Erik Holmström och den lika duktiga som energiska ensemblen, ta del av deras snabbproducerade skiftande avsnitt, framställda i Folkteaterns resursstarka laboratorium. Förhoppningsvis kan filmade delar klippas ihop och finnas tillgängligt för fler än den begränsade skara som utgjort publik.

Manus: Lucy Kirkwood

Regi: Mattias Nordkvist

Scenografi: Richard Andersson

Kostym och rekvisita: Fianna Robjin

Ljusdesign och scenbygge: Nicklas Jörgner

Musik och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

I rollerna: Mia Eriksson, Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind

Premiär: 16/10 2020

Spelas till och med 6/12 2020 Stigbergsliden 5 B i Göteborg

Känns en smula surrealistiskt att kliva ner för trapporna i frigruppens lokal, veta att man har framför sig en oförutsägbar premiär på omkring hundra minuter. Så långt har det gått. Vi tvingas acklimatisera oss till en ny verklighet. Beundransvärt att GDT bestämt sig för att hålla fanan högt, den dramatiskt fladdrande fana som indikerar välspelad teater, tillkommen för att få oss att reflektera över människors beteenden. Vid anblicken av scen syns spartansk köksinredning i vad som visar sig vara ett torp. Sätter mig på gradängen där varannan stol plockats bort för att uppnå rekommenderat avstånd.

Lucy Kirkwood tillhör en skara av yngre engelska dramatiker, vars pjäser tämligen ofta spelats i Göteborg senaste åren. Just Barnen från 2016, har efter urpremiären i London, satts upp både på Broadway (nominerades till flera priser) och av Teater Giljotin på Kulturhuset. Manus är inspirerat av härdsmältan i Fukushimas kärnkraftverk som en följd av en tsunami, fast Kirkwood har placerat handlingen till engelsk kustmiljö.

Rollfigurerna jobbade vid kärnkraftverket när olyckan med förödande konsekvenser inträffade. Trion möts samlade arton år senare när Rose oanmäld besöker det gifta paret Robin och Hazel, vars tre barn är utflugna ur boet. Vad har den mystiskt uppdykande personen för ärende? Etappvis utan att alla pusselbitar logiskt faller på plats rullas historien upp, på både privat plan och makroperspektiv. Enligt regissören Mattias Nordkvist representerar karaktärerna olika livshållning. Vad beträffar triangeldramat går mina associationer till de okuvliga konflikter Dödsdansen härbärgerar, fast i lightversion. Medan somliga reaktioner i Barnen får sin naturliga förklaring förblir andra omständigheter egendomliga (med reservation för att jag kan ha missat väsentliga fakta). Det är fängslande och finkalibrerarat spel! Spänningen upprätthålls länge och väl, innan ärendets problematik, en sammansmältning av begäran och förfrågan, gör moraliskt kattrakande ofrånkomligt.

Mattias Nordkvist och den ramstarka ensemblen har fått till en nervkittlande uppsättning, vars manus innehåller märkligt tragikomiska replikväxlingar, jämte en dissekering av etiskt dilemma. Den lätt alkoholiserade kvinnokarlen Robin levererar dessutom ett antal sarkasmer. Regissören tillhör till vardags sedan över ett decennium fasta ensemblen hos Göteborgs Stadsteater. För tevetittare är han mest känd som den äldste brodern i Vår tid är nu. Av en slump träffade jag efter premiären i Stigbergsliden en jazzpianist som hördes i serien, men det är en annan historia. Minst en av skådespelarna (Mia Eriksson) har för övrigt medverkat i nämnda storsatsning.

Den treenighet som står på scen utgör lejonparten av den inkörda ensemblen i Göteborgs Dramatiska Teater. Erik Åkerlind är en grundarna medan Hanna Ullerstam och Mia Eriksson tillkom inte många år senare. Alla tre 70-talister har förekommit på filmduken i biroller, alldeles särskilt Ullerstam.

Hon har tilldelats rollen som Rose, ett uppfordrande orosmoment ute på värvarstråt. Rose undervisar studenter, men verkar ha antagit uppdraget att återta kontrollen över kärnkraftverket oavsett personliga konsekvenser. Mia Eriksson spelar sunda Hazel vars elixir är ”yoga och yoghurt”. Framstår som rekorderlig och halsstarrig maka, misstänker att hon blivit bedragen. Hennes make i Åkerlinds skepnad är en uppblåst varelse med flackande blick, någon som till viss del vill gjuta olja på vågorna. När trion går loss för att släppa bitterhet, istället minnas oskuldsfull ungdom genom att twista till favoritlåt, sker två incidenter, varav den ena signalerar fara å färde. Att olyckan kontaminerade naturen och bestrålade människor på ett fatalt vis ges åtskilliga skrämmande exempel på.

Scenografin fungerar lysande från konstruktionen av köket till placeringen av Robins fåtölj. För att förstärka tematiken kring strålningens effekter har man därtill fått till sinnrika lösningar. Apropå lösningar finns anledning att ta upp motiv och oklarheter i Barnen, ett apokalyptiskt kammarspel med krypande känsla av obehag. Varför har paret med gård och stuga slagit ner sina bopålar så nära den livsfarliga zonen? Och vad innebär det i praktiken om de tre före detta fysikerna/ kärningenjörerna skulle göra gemensam sak? Somligt i pjäsen vetter åt någon slags kuslig science fiction. Att lära sig nöja sig med mindre när situationen blivit minst sagt bister lyder credot från Rose. För kommande generationers skull återstår tydligen för erfarna experter, ingen annan framkomlig väg än att offra sig, eller? Det moraliska dilemmat utmynnar i tuffa diskussioner.

Skådespelarna behärskar såväl det grova artilleriet som finstilta skärmytslingar, jämte det mänskliga kitt som binder samman. Kroppsspråket som motsvarar replikerna är exakt instuderade, liksom rytmen i samspelet. Vad jag kan erinra mig, första gången jag ser uppsättning i regi av Nordkvist. Märks att han besitter erforderligt handlag. Pjäsen erbjuder såväl djärva tankesprång som sårbara relationer. Gestaltningen befann sig i jämnhöjd med tidigare ytterst framgångsrika produktioner av GDT – Faces, Anteckningar från ett källarhål, Terror, Kriget har inget kvinnligt ansikte, Kentaur, Valerie Solanas ska bli president i Amerika för att nämna en handfull. Ett nära förestående besök på black box-lokalen nedanför Henriksberg rekommenderas.