Manus: Lucy Kirkwood
Regi: Mattias Nordkvist
Scenografi: Richard Andersson
Kostym och rekvisita: Fianna Robjin
Ljusdesign och scenbygge: Nicklas Jörgner
Musik och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand
I rollerna: Mia Eriksson, Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind
Premiär: 16/10 2020
Spelas till och med 6/12 2020 Stigbergsliden 5 B i Göteborg
Känns en smula surrealistiskt att kliva ner för trapporna i frigruppens lokal, veta att man har framför sig en oförutsägbar premiär på omkring hundra minuter. Så långt har det gått. Vi tvingas acklimatisera oss till en ny verklighet. Beundransvärt att GDT bestämt sig för att hålla fanan högt, den dramatiskt fladdrande fana som indikerar välspelad teater, tillkommen för att få oss att reflektera över människors beteenden. Vid anblicken av scen syns spartansk köksinredning i vad som visar sig vara ett torp. Sätter mig på gradängen där varannan stol plockats bort för att uppnå rekommenderat avstånd.
Lucy Kirkwood tillhör en skara av yngre engelska dramatiker, vars pjäser tämligen ofta spelats i Göteborg senaste åren. Just Barnen från 2016, har efter urpremiären i London, satts upp både på Broadway (nominerades till flera priser) och av Teater Giljotin på Kulturhuset. Manus är inspirerat av härdsmältan i Fukushimas kärnkraftverk som en följd av en tsunami, fast Kirkwood har placerat handlingen till engelsk kustmiljö.
Rollfigurerna jobbade vid kärnkraftverket när olyckan med förödande konsekvenser inträffade. Trion möts samlade arton år senare när Rose oanmäld besöker det gifta paret Robin och Hazel, vars tre barn är utflugna ur boet. Vad har den mystiskt uppdykande personen för ärende? Etappvis utan att alla pusselbitar logiskt faller på plats rullas historien upp, på både privat plan och makroperspektiv. Enligt regissören Mattias Nordkvist representerar karaktärerna olika livshållning. Vad beträffar triangeldramat går mina associationer till de okuvliga konflikter Dödsdansen härbärgerar, fast i lightversion. Medan somliga reaktioner i Barnen får sin naturliga förklaring förblir andra omständigheter egendomliga (med reservation för att jag kan ha missat väsentliga fakta). Det är fängslande och finkalibrerarat spel! Spänningen upprätthålls länge och väl, innan ärendets problematik, en sammansmältning av begäran och förfrågan, gör moraliskt kattrakande ofrånkomligt.
Mattias Nordkvist och den ramstarka ensemblen har fått till en nervkittlande uppsättning, vars manus innehåller märkligt tragikomiska replikväxlingar, jämte en dissekering av etiskt dilemma. Den lätt alkoholiserade kvinnokarlen Robin levererar dessutom ett antal sarkasmer. Regissören tillhör till vardags sedan över ett decennium fasta ensemblen hos Göteborgs Stadsteater. För tevetittare är han mest känd som den äldste brodern i Vår tid är nu. Av en slump träffade jag efter premiären i Stigbergsliden en jazzpianist som hördes i serien, men det är en annan historia. Minst en av skådespelarna (Mia Eriksson) har för övrigt medverkat i nämnda storsatsning.
Den treenighet som står på scen utgör lejonparten av den inkörda ensemblen i Göteborgs Dramatiska Teater. Erik Åkerlind är en grundarna medan Hanna Ullerstam och Mia Eriksson tillkom inte många år senare. Alla tre 70-talister har förekommit på filmduken i biroller, alldeles särskilt Ullerstam.
Hon har tilldelats rollen som Rose, ett uppfordrande orosmoment ute på värvarstråt. Rose undervisar studenter, men verkar ha antagit uppdraget att återta kontrollen över kärnkraftverket oavsett personliga konsekvenser. Mia Eriksson spelar sunda Hazel vars elixir är ”yoga och yoghurt”. Framstår som rekorderlig och halsstarrig maka, misstänker att hon blivit bedragen. Hennes make i Åkerlinds skepnad är en uppblåst varelse med flackande blick, någon som till viss del vill gjuta olja på vågorna. När trion går loss för att släppa bitterhet, istället minnas oskuldsfull ungdom genom att twista till favoritlåt, sker två incidenter, varav den ena signalerar fara å färde. Att olyckan kontaminerade naturen och bestrålade människor på ett fatalt vis ges åtskilliga skrämmande exempel på.
Scenografin fungerar lysande från konstruktionen av köket till placeringen av Robins fåtölj. För att förstärka tematiken kring strålningens effekter har man därtill fått till sinnrika lösningar. Apropå lösningar finns anledning att ta upp motiv och oklarheter i Barnen, ett apokalyptiskt kammarspel med krypande känsla av obehag. Varför har paret med gård och stuga slagit ner sina bopålar så nära den livsfarliga zonen? Och vad innebär det i praktiken om de tre före detta fysikerna/ kärningenjörerna skulle göra gemensam sak? Somligt i pjäsen vetter åt någon slags kuslig science fiction. Att lära sig nöja sig med mindre när situationen blivit minst sagt bister lyder credot från Rose. För kommande generationers skull återstår tydligen för erfarna experter, ingen annan framkomlig väg än att offra sig, eller? Det moraliska dilemmat utmynnar i tuffa diskussioner.
Skådespelarna behärskar såväl det grova artilleriet som finstilta skärmytslingar, jämte det mänskliga kitt som binder samman. Kroppsspråket som motsvarar replikerna är exakt instuderade, liksom rytmen i samspelet. Vad jag kan erinra mig, första gången jag ser uppsättning i regi av Nordkvist. Märks att han besitter erforderligt handlag. Pjäsen erbjuder såväl djärva tankesprång som sårbara relationer. Gestaltningen befann sig i jämnhöjd med tidigare ytterst framgångsrika produktioner av GDT – Faces, Anteckningar från ett källarhål, Terror, Kriget har inget kvinnligt ansikte, Kentaur, Valerie Solanas ska bli president i Amerika för att nämna en handfull. Ett nära förestående besök på black box-lokalen nedanför Henriksberg rekommenderas.