Av: Eric de Vroedt
Översättning: Andreas Boonstra
Regi: Beata Gårdeler
Scenograf & kostymör: Anna Heymowska
Filmfotograf: Andrea Grettve
Ljussättare: Anna Wemmert
Kompositörer & musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Kristina Issa, Mats Nahlin och Bo Stenholm
Skådespelare: Adam Sheik Abdullahi, Adel Darwish, Eric Ericson, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Sebastian Köpf Lindström, Kristina Issa, Doreen Ndagire, Ramton Parvaneh, Ylva Olaison, Ulf Rönnerstrand, Johan Stavring, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf
Från 15 år
Nordenpremiär 23/10 2020
Spelas på Backa Teater Lindholmen i Göteborg till och med 28/12 2020
Svensk inrikespolitik har senaste decenniet präglats av positionering, vilket medfört att den förment humanitära stormakten i nuläget brottas med till synes oöverstigliga problem. Beröringsskräcken gentemot partiet som inte ingår i sjuklövern har blivit kontraproduktiv, likaså oviljan att aktivt motverka islamism. Två retoriska frågor måste våga yppas. Vilka lägger fram de mest ambitiösa och relevanta interpellationerna i riksdagen utan att någonsin bevärdigas med svar? För att kunna vara informerad medborgare beträffande segregation, brottslighet, intersektionalitet och korruption, framstår det som nödvändigt att tillägna sig vad som lite slarvigt benämns alternativmedia. (Syftar på exempelvis Kvartal, Axess seminarier, Ledarsidorna och poddar som Vad gör vi? och Dekonstruktiv kritik.) Så länge insikten om läget inte erkänns, kan följdriktigt inte några strukturella problem lösas – oavsett om makthavare stoltserar med rätt värdegrund eller upprepar mantrat ”oacceptabelt” och påstår skamlöst att ”vi såg det inte komma”.
På kontinenten finnas en helt annan krass realism, en utbredd vilja till klarsyn och analys gentemot extremism. Hos den holländske teatermannen och dramatikern Eric de Vroedt frodas såväl fördjupning som intellektuell hederlighet, jämte tendensen att inte väja för komplexa förhållanden. Intrigen i Nationen (2016) karvar i öppna sår, avgörande frågor för en liberal demokratis överlevnad. Backa Teaterns satsning på att spegla samtiden är minst sagt en omfångsrik historia. Inklusive (mat)pauser pågår pjäsen i närmare fem timmar. Att fånga målgruppen ungdomar med estetik à la Netflix i sex avsnitt, har utgjort den drivande utgångpunkt som varit en förutsättning. Lyckligtvis fungerar konceptet utomordentligt, även om tidsfaktorn kan innebära påfrestningar om inte åskådarna gjort sig redo. Testpublik har enligt uppgift gjort tummen upp.
Den multikulturella månghövdade ensemblen gestaltar med bravur olika perspektiv, oväntade vändningar. Upprinnelsen är att elvaårige Ismael försvunnit. Han grips av polis efter vandalism mot en vinbar, en väldigt specifik bar. Efter brysk behandling släpps han vind för våg. Ett rykte tar fart om värsta tänkbara öde, varvid kravaller uppstår i stadsdelen. Utredare från Rikspolisen dyker upp för att ta reda på fakta i fallet. Vad har hänt pojken, vem såg honom senast, finns någon skyldig, varför har han gått upp i rök? Ismaels biologiska mamma och hans fosterföräldrar deltar i tv-debatt/ talkshow, tillsammans med två politiker av motsatt kulör. Ismaels försvinnande ställs mot upprörd diskussion av det Gated community – projekt som fått namnet Safe City.
Diametralt olika värderingar står mot varandra. Ideologier befinner sig på kollisionskurs, samtidigt som sökandet efter pojken går vidare. Vi lär känna exempelvis den radikaliserade, ordmaniske halvbrodern (Nemanja Stojanovic), mamma Mariam som konkret kämpar för frigörelse, en riksdagsledamot för (S) med pedofila böjelser och hanteringen av honom, Fosterföräldern Ida vars trendkänsliga konstnärskap och leverne signalerar godhet med stora bokstäver, influencern som den rappande onda fen – hon som ”kan fingerpulla språket” samt den stolt visionäre byggherren Kristina Johannesson (Emelie Strömberg).
Handlingen är förlagd till Göteborg. Autentiska personer som Glenn Hysén, Ann-Sofie Hermansson och Janne Josefsson (två av dem har jag träffat) omnämns som hastigast. Därför ska det framhållas att någon, troligen regissören eller dramaturgen, gjort en adaption av holländarens verk. Saknar förvisso den fallne hjälten rektor Hamid, hyllad som rektor på den ö vi befinner oss på. Motsvarigheten till kontroversiella Lugna gatan kallas här Trygga kvarteret. Göteborgsandan vars avarter ju hamnade i alltför vek domstolsprocess, finns också i blickfånget. Och i första akten är jag oförsvarligt trögfattad. Märker till slut att de inplastade moduler som syns vid sidorna symboliserar spårvagnar.
Inledande anslag engagerar omgående. På gigantisk bildskärm projiceras den interiör som filmas. Kameran befinner sig på polisstationen. Tjänstemännens redogörelser blir ifrågasatta av den utsände som spelas trovärdigt av en sedvanligt driven Eric Ericson. Iakttar genuint samspel mellan honom, Ulf Rönnerstrand, Kjell Wilhelmsen och Eleftheria Gerofoka Jargongen skildras pricksäkert.. På så gott som varje skådespelare i fokus registreras mimik in i minsta detalj, vilket kräver närvaro, omöjliggör ”fusk”. Film och teater korsbefruktas listigt. Uppskattningsvis första 30-45 minuter påminner Nationen om en välgjord tv-serie, en förädlad version av Wallander. Man hinner fundera på hur länge det ska dröja innan skådespelarna ska visa sig och etablera kommunikation med publiken.
Behovet av grepp som hakar tag i de unga betraktarna förvaltas smart. Musiken har självklart kolossal betydelse. Trycker på känsloknappar genom att exakt förmedla önskad atmosfär. Bortsett från två välkända kompositioner som är varandras motpoler, har teaterns renommerade musiker skrivit vad vi hör. I ett sound där instrument inte urskiljs finns både ambient och trance. Skickligt gjort. En annan väsentlig ingrediens teamet lyckats förträffligt med är den omväxlande, snyggt stiliserade scenografin, vars behändiga scenlösningar imponerar.
Några gånger inträder ett slags ordlöst mellanspel. Ensemblen dansar då inte till techno, däremot rycker de till, genom koreografi som vore kropparna bärare av trauman. Lika effektfullt som gåtfullt! Detta allkonstverk bejakar dramatik på många plan. Finns mycket att fästa blicken på. Parallella handlingar kan associeras till att ha igång flera teve-mottagare på olika kanaler. Och pausernas slutpunkt markeras av två skärmar vilka påkallar uppmärksamhet, i form av bitska monologer – merparten från karismatiskt påträngande The Bear (Kristina Issa).
Flera skådespelare dubblerar. Somliga förekommer i högre utsträckning än andra. Ramtin Parvaneh som energisk sändningsledare och Ulf Rönnerstrand (två minnesvärda porträtt) gör starkt avtryck. I övrigt extraordinära insatser från bland andra Ylva Gallon, Doreen Ndagire, Adel Darwish och Emelie Strömberg. Förvandlingsnumren av Ove Wolf är kraftprov värda förbehållslös beundran. Kristina Issa som vokalist, recitatör, verbal jonglör och demon influerad av Woland i Mästaren och Margarita ; låter oss njuta i fulla drag av oanad förmåga.
”När ska vi äntligen försöka leva tillsammans” är en nyckelreplik i denna tekniskt avancerade uppsättning. En mycket sevärd uppsättning om trygghet och frihet, offer och förövare, makt, fanatism och visioner, identitet och representation. Framåtrörelsen utgörs samtidigt av sökandet. Fram till upplösningen undviks i förhållandevis hög grad stereotyper, istället överraskande vändning på scen och på läktare.
Finns så mycket att utvinna ur manus, att en skulle vilja vara med när elever under handledning ger sina synpunkter. Vi lär oss den eviga sanningen om tillvaron: Långt ifrån allt är som det synes vara. Sken och verklighet bildar ofta anomalier. Den första produktion Beata Gårdeler åstadkommit för scen, artade sig till ett vågspel med magnifikt resultat. Teamet har definitivt lyckats i sitt uppsåt.