Idé, manus och medverkande: Fia Adler Sandblad och Annika B Lewis
Scenografi & kostym: Nonno Nordqvist
Ljuddesign: Jonas Franke-Blom
Ljusdesign: Christofer W Fogelberg
Med stöd av Göteborgs stad, Aarhus Kommunes, Kulturudviklingspulje, Konstnärsnämnden, Nordisk Kulturkontakt, Mobilitetsprogram, Äbne Scene/ Godsbanen Aarhus och ABF.
Urpremiär: 26/10 2020
Spelas till och med 3/11 på Cinnober (Masthuggsterassen 3) i Göteborg
På väg ut från den Corona-anpassade premiären byter jag några meningar med ADAS producent. Hävdar att det finns en lust i att utsätta sig för oförutsägbar scenkonst, försöka ta in erfarenheter man saknar naturlig koppling till.
Vad är det för genre jag sett under knappt en timme i en lokal med tak på tjugo åskådare. (Den alternativa konstnärsoasen ett stenkast från Masthuggsterassen som kallas Skogen). Jag resonerar mig fram till att Your Body Isn´t Just You kan klassas som dansverk med inslag av performance. Begreppet fysisk teater utgör en bottenplatta, naturligt nog eftersom Fia Adler Sandblad har sin hemhörighet i sådan estetik, vilket märks. För länge sedan utvecklade hon ett samarbete med dansaren Annika B Lewis – svensk-amerikanska verksam i Aarhus som turnerat världen över. Första gången man möttes var redan på 80-talet, då influerade av en polsk teatertradition.
Denna rörelsebaserade scenkonst sägs rymma både glädje och sorg. Idémakarna har upplyst om att de vill skildra sammanbrott jämte osammanhängande tillstånd. Sönderfall som en adekvat reaktion på en värld ur kurs, där behov inte tillgodoses. Vill för egen del betona att de främst lyfter tillstånd av förvirring, förfäran och förundran. Långt ifrån allt som gestaltas sker med mörka glasögon. Motvikten till panik och oro visar sig vara underfundiga upptåg och avväpnande humor.
När duon skapat verket har de låtit sig inspireras av bland annat mikrobiologi, feministiska teorier och skulptören Giacometti. En utgångspunkt har varit vetskapen att våra kroppar till övervägande del består av mikrober som måste samarbeta för att överleva. ”Manualen” som ges i programblad och sociala medier underlättar för oss som vill förstå, vill få bevekelsegrunder förklarade. Sammanbrott förebådade av balansakter på gränsen till psykos, bildar enligt mig ett mönster i föreställningen. Stillsamma konturer förekommer, men vad som framhävs är en vild attityd som bejakar det groteska.
Man ska inte prata om en dams ålder heter det. Men jag förmodar att de utlevande scenkonstnärerna är i min ålder, vilket innebär att om de ägnat sig åt balett i danskompani, hade de pensionerats för länge sedan. Absolut en fascinerande omständighet, när de efter långa förberedelser nu fokuserar på att göra vad som ter sig osynligt synligt. I strävan att exponera sprickor och kaos i människan har de också haft klimatkrisen i bakhuvudet. Den grå, oartikulerade desperation Roy Andersson gjort till sin, har utgjort en slags referenspunkt. Resultatet är märkligt annorlunda, troligen mer säreget än något annan uppsättning jag sett i år. Såtillvida en avsevärd skillnad jämfört med den fristående, bitvis didaktiska, trilogi om plågade, kämpastarka kvinnor jag sett hos ADAS.
Scenografin utgörs av hopsnörda kuddar som påminner om puppliknande sovsäckar. Ibland befinner sig duon liggandes på golvet bland kuddarna. Oftast är dock positionen stående eller upprätt virvlande. Rörelsebaserad konst klarar sig näppeligen utan musik. Duon har valt två olikartade stycken musik, vars gemensamma nämnare ändå är effektfull, hypnotisk inverkan. Leonard Cohen (som jag har minst fyra album med) är den ena kompositören. Till hans förföriska stämma beter sig duon lustigt, dansar med knyckigt skuttande rörelser.
Uppsättningen utformad som en cirkelrörelse beaktar vad som underligt är, genom exempelvis groteskt förvridna anletsdrag och ynkligt kvidande läten. Your Body Isn´t Just You speglar motsatsen till trygga varelser i ett logiskt sammanhang. Att människor under press lätt kan tippa över och bli maniska, demonstreras med stor humor redan inledningsvis. Handsprit som universalmedel!
Några repliker har stannat kvar hos mig. Allra mest monologen från Annika B Lewis om att just i år tänka på de svaga, vilket inte är samma sak som att agera för att lösa problem. Vidare fäste jag mig vid utsagan om att miljoner organismer talar samtidigt (underförstått de mikrober som nämnts tidigare) och Fia Adler Sandblads konstaterande om att hennes rollfigur fastnat. En iakttagelse är att duon inte uttalat samspelar, utan existerar främst i sina egna universum.
Svårt att fastslå hur mycket jag kunde relatera till och ta med mig från premiären. Kan däremot med bestämdhet hävda att det experimentella utförandet med sina många referenser, går vid sidan om övrig scenkonst jag bevittnat i år. Definitivt spännande och märkligt att ha upplevt.