Inspirerad av Cervantes roman
Regi: Erik Holmström
Scenografi och kostymdesign: Maja Kall
Ljusdesign: Tobias Hagström – Ståhl och Sofie Andersson
Komposition och livemusik: Lotta Wenglén och Cecilia Nordlund
Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Malin Morgan, Lena B Nilsson, Pelle Grytt, Jonas Sjöqvist, Anna Lundström (praktikant) och Sana Hultman (på länk)
Premiär 23/10 2020
Spelas 23/10 – 24/10 2020 på Folkteaterns stora scen i Göteborg
Har fungerat lite som terapi att gå på ny premiär med gemensamt paraply, på Folkteatern varje helg under hösten. Behövde etablera ett inrutat mönster, fylla på med upplevelser från jämte möjligheten att kunna träffa folk. Tacksam för möjligheten som uppstod. Vemodigt när ritualen nu upphört och att jag inte fick möjlighet att tacka någon ur teamet IRL. Till saken hör att åtta avsnitt var planerade, men föregående veckas episod ställdes in på grund av sjukdom. Den skulle ha hetat In To the Fanzine.
I vanlig ordning gavs introduktion av initiativtagaren Erik Holmström. Han sa att ”nu lägger vi ner riddarrustningarna, knyter ihop säcken. Projektet tar slut. Sorgligt att vi är inne på sista dagen. Känns osannolikt med alla genrer vi ägnat oss åt” Regissören påtalade också ensemblens frustration, beroende på att trettio sidor ur romanen inte hanns med under den stipulerade tiden för högläsning. Detta skulle bu rådas bot på.
Som relevant parantes kan inflikas att ensemblen iförd riddarklädsel tågade till Stadshuset mitt på fredagen. Anledningen till utflykten var att oanträffbara beslutsfattare uppvaktades om hot mot Folkteatern öppethållande, i och med överhängande risk att nödutgång kommer blockeras. Så vad som kunde misstas för satiriskt infall, var i själva verket blodigt allvar om krav på omedelbar åtgärd.
Prologen utmynnar i en orgie av skratt. På storbildsduk visas nämligen film med Andrea Paddington Edwards i interaktion med Anna Lundström. Duons uppdrag består i att redovisa romanens resterande sidor. Uppgiften kompliceras kapitalt av att det ska ske under stigande alkoholpåverkan. Vansinnigt roligt att skåda hur de misslyckas. Förutsätter att de simulerar sin tilltagande berusning, fast sluddrigt uttal och okontrollerade rörelser framställs mycket trovärdigt.
Därefter övergår Into the End i musikalens form. Jonas Sjöqvist får på sin lott att föra in oss i denna värld, genom att upprepade gånger uttala en lakonisk kommentar om oundviklig död och hur olika den kan tas emot. Kvinnliga musikerna har tvingats spöka ut sig som skäggiga barder sjungandes på ful skånsk dialekt.
Till Wenglén och Nordlund riktas stora lass av beröm för hästjobbet att komponera för musikalen. Misstänker att man kunnat hålla på hela hösten, eftersom slutprodukten låter väldigt proffsig. Merparten av materialet verkade ha spelats in i förväg. Kvinnorna har lånat friskt, kanske rent av samplat. Fäste mig vid enormt klämmiga refränger och fräcka melodier, vars ursprung påminde om sådana som the Doors, Visage och Nick Cave. Framför allt blev man upprymd av schlagermässig up- tempo framförd med förbluffande ackuratess. Även skådespelare som normalt sett inte sjunger, har utbildats i vokal teknik. Och minikören som poserar och tar ton på scenens trappsteg förtjänar rungande överbetyg.
Av någon orsak visas manus, såväl sångtexter som talade repliker, som textremsor att läsa för publiken. Ett hjälpmedel som underblåser komiken i galenskapen. Hela poängen med dråpliga illustrationer av sista trettio sidorna ur Don Quijote, kokar ner till en ohanterlig röra av förvirring. In absurdum ges olika versioner, osammanhängande kommentarer på temat ”what the fuck händer?”
Genomförandet är infernaliskt konsekvent. Oenighet råder om vad som sker. Omtagningar är legio. Från uppslagna manuspärmar levereras konstant motsatsen till fullständiga och genomtänkta meningar. Upphovet till dessa underhållande dikeskörningar och dito avsiktligt tafflig gestaltning, skulle kunna vara ensemblens famlande efter rim och reson vid första repetitionerna. Hur gestalta ologisk information? Kanske har de resonerat i termer av att den krångliga processen ska redovisas.
Att avsiktligt bete sig supertöntigt och testa upprepandets gräns , ter sig som beundransvärda bedrifter, om än tålamodsprövande. Har sammantaget dock större behållning av sångerna och den lättsamt synkade koreografin. Erinrar mig en kommentar från tidigare avsnitt. En oneliner i stil med ”är en sådan här situation exempel på när skådespelare har roligare än publiken”. Förvisso hade jag kul åt den knäppa konsekvensen med dess krångliga konstruktion långt in i musikalen.
.m
Ljussättaren firar på uppmaning julafton. Att se scenen bada i ljus hade uppiggande inverkan. I ensemblens avskedsceremoni medverkar Sanna Hultman på länk. Lena B Nilsson hade precis återkommit från karantän, vilket stundtals framgick av hennes position. Som redan tangerats överdrivs bokens löjeväckande drag konstant, är en del av charmen med projektet som helhet. Don Quijotes ångestridna karaktär psykologiseras (”har han feltolkats?”), medan man försöker bringa klarhet i långrandigt diffusa beskrivningar. Malin Morgan i brudklänning spelar död i åtskilliga varianter och Andrea Paddington Edwards åskådliggör frenetiskt hur Sancho Panza blir pryglad. När ensemblens kvinnor grunnar på vad riddarseden statuerar, kommer de fram till att ”killar är dåliga på att dra sig tillbaka”, ett påstående som omvandlas till slagfärdigt körnummer.
Har varit ett lustfyllt äventyr att följa Erik Holmström och den lika duktiga som energiska ensemblen, ta del av deras snabbproducerade skiftande avsnitt, framställda i Folkteaterns resursstarka laboratorium. Förhoppningsvis kan filmade delar klippas ihop och finnas tillgängligt för fler än den begränsade skara som utgjort publik.