Teaterkritik

Teaterkritik: Barrymore – skådespelarnas insatser den stora behållningen

30 september, 2021 by Rosemari Södergren

Barrymore
Av William Luce
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Philip Zandén
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym Gudrun Rösnes
Ljus Ann-Charlotte Fogelström
Mask Maria Lindstedt
Premiär på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm, 29 september 2021
I rollerna Dan Ekborg och Simon Edenroth

Dan Ekborg glänser. Han är suveränt skicklig och imponerar i rollen som Barrymore och får stående ovationer. Handlingen utspelar i 1940-talets New York och Dan Ekborg gestaltar skådespelaren John Barrymore som varit en lysande skådespelare och nu ska göra ett sista scenframträdande i sin paradroll som Shakespeares Richard III. Barrymore behöver pengar. Han har hyrt in en sufflör för sin repetition inför föreställningen. Dan Ekborg imponerar i rollen som Barrymore och visar ett brett spektrum på denna narcissistiska man som pendlar från klarsyn till förljugenhet och desperation. Simon Edenroth imponerar i sin återhållsamma roll. Jag tror vi är många som kan känna igen oss i hans beundran för stjärnan men sedan obönhörligt öppnas våra ögon för verkligheten och vi tappar tilltron till idolen och ser den trasiga människan bakom myten.

För mig är handlingen inte så intressant, egentligen. Jag känner att det bygger på en klichébild av skådespelare som hamnar i rampljuset och som varit gift och skild fyra gången, är alkoholiserad och livrädd för att inte längre stå i centrum. Visst finns dessa karaktärer men många skådespelare är väldigt obekväma med den klyschan. Den stora behållningen för mig var de två skådespelarnas prestationer, deras samspel och utvecklingen av deras relation.

Föreställningen är inte lång, en och en halv timme inklusive paus, så jag tänker att den passar bra för många som inte gillar att sitta still i tre timmars uppsättningar. Föreställningen är rolig och har inte en enda långsam minut. Dan Ekborg tillhör väl de folkära skådespelarna vid det här laget.

Simon Edenroth hoppas jag vi får se mer av framöver också. Han tog examen från Teaterhögskolan i Malmö 2020 och är nu knuten till Kulturhuset Stadsteatern. Han medverkade i filmen En man som heter Ove och har även en bakgrund som röstskådespelare.

Pjäsen har viss anknytning till verkliga personer. John Barrymore, som föreställningen handlar om, kom från en teaterfamilj, vars mest kända representant i vår tid är hans barnbarn Drew Barrymore. John Barrymore var på sin tid ikonisk och en av dem som klarade övergången från stumfilm till ljudfilm. På teatern var hans paradroll Hamlet, men han gjorde inga försök att upprepa succén, som i pjäsen. Barrymore är en pjäs från 1996 av den amerikanske dramatikern William Luce.

Tankeväckande lysande framställd väv med skiftande mönster – Deus Ex Machina på Teater Trixter

28 september, 2021 by Mats Hallberg

David Sperling Bolander – foto Olivia Alf

Manus: Högtrycket Performance & Gorki Glaser-Müller/ Katarina A Karlsson/ K-G Johansson/ Michele Collins/ Aiina Aion

Curator och koreograf: Peter Lloyd

Scenografi och teknik /regi: Ger Olde Monnikhof

Ljus- och ljuddesign: Miranda Seiborg Wikström

Projektkoordinator och regi: Ingvar Örner

Medverkande: Linda Brelin, Vivi Lindberg, Märta Jungerfelt/ Elisabeth Göransson/Madeleine Jonsson/ Caroline Andreasson & Isabel Evers / David Sperling Bolander Filmade skådespelare: Arion Javier, Joel Heirås, Nicolina Stillbäck, Tuva Hildebrand, Eleonora Gröning, Björn Boson-Lilja och Frida Boson.

Med stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad och ABF

Spelas på Teater Trixter i Göteborg till och med 30/10

Urpremiär: 19/9 2021

Bevistade premiären. Kom på begäran tillbaka och såg fjärde föreställningen. Märkte att man hade finjusterat på övergångar och praktiska scenlösningar. Intressant detalj att lägga märke till.. Anledningen till att jag fick återuppleva dessa sex verk (varav ett av dem indelat i två moment), sex perspektiv sammanfogade till en smart helhet; var att dansaren Madeleine Jonsson tvingats ställa in på grund av sjukdom. En vecka senare var den fenomenale dansaren återställd.

Deus Ex Machina skickar iväg publiken i helt olika riktningar, består av etapper där publiken ledsagas till fyra platser på den intima teatern. Grundläggande frågan teamet gått i clinch med rör vår alltmer raffinerade teknik. Är vi fångna i den eller kan datorer och robotar fungera som frigörande kraft? Hi Tech som frälsare eller förgörare, för att låna programfolderns begrepp. Peter Lloyd berättar för mig att han initialt i högre utsträckning ville spegla farorna med ett system av övervakning. Mark Zuckerbergs imperium utifrån vikten av integritet och nya maktförhållanden verkar ha utgjort en bakgrund.

Under cirka hundra minuter utsätts publiken för enormt fängslande aspekter, i olika hög grad kopplade till temat artificiell intelligens. Har personligen aldrig testat virtuella teknologitjänster som Alexa och Siri i I-phones. Men förstår till hur besatt man kan bli. Tänker på hur obegripligt avancerad tekniken blivit i och med sensorer, algoritmer och VR. Klokt programmerade robotar borde ju innebära stor avlastning för människan. Sorteringsmaskiner med minneskapacitet och processer övervakade av datorer, blev standard även på min arbetsplats. Huruvida superintelligens kan bli irreversibel är en skrämmande frågeställning, vars resonemang är centralt i Logik, Den scenen tillhör de mest rafflande.

Caroline Andreasson och Eleonora Gröning / foto Peter Lloyd

Vid ankomst möts man av individer vars vita dräkter påminner om laboratoriepersonal. Somliga ur välkomstkommittén ingår i performance-gruppen Högtrycket. Som en följd av omhändertagandet sker i turordning personlig konsultation kring ett lockande prospekt. Ett virtual reality-verk med grafisk formgivning och animation av Em Isberg som döpts till Babymoon. Denna lustifikation till preludium får en på gott humör. Visar sig att den omsorgsfullt kostymerade trion ur Högtrycket kommer bli våra engelsktalande ledsagare. Trixters allt i allo Ger Olde Monnikhof har regisserat monologen Frida av Katarina A Karlsson (undervisar på Högskolan för Musik och Scen i Göteborg). Monologen framförs med bravur av Folkteaterns Elisabeth Göransson, vars sätt att förkroppsliga längtan efter isolerad tillvaro i ny exklusiv lägenhet, gestaltas med påtaglig espri. Texten är proppad med crazy surrealism. Dildostimulans och aktiviteter i brf ventileras i denna bittra 70+ kvinnas konversation med sin ”mästrande vakt” – en robot, utan humor och irrationalitet. En utflippad monolog som konstigt nog känns meningsfull bjuder på åtskilliga skratt.

När vi på kommando förflyttat oss till gradängen (läktarplatserna) projiceras på storbildsskärm dagboksanteckningar/ illustrationer från uppsättningens curator. Minns funderingen om hur man bäst stävjar sitt bekräftelsebehov. Efter stillsamt begrundande av utsnitt från arbetsprocessen, får vi bevittna ett vibrerande danssolo. Beskrivs som fragment om övervakning, koreograferade ögonblick i den tänkande maskinens tidsålder. Balettutbildade Madeleine Johnsson, som studerat fyra år i London, har en otrolig kroppskontroll. Ger i detta tämligen abstrakta verk prov på osannolik spänst när ångest exponeras. Rörelserna har hon tagit fram i samarbete med Lloyd, medan den sist nämnde komponerat musiken.

Vi blir kvar i de bekväma fåtöljerna. Sugs in i dramatik uppgörelse mellan Caroline Andreasson och Isabel Evers. Den äger rum i sjukhusmiljö och är skriven av KG Johansson. en exceptionellt produktiv skriftställare med tonvikt på sf och musiklitteratur. Konflikten i Logik handlar om AINA, AI-maskinen som fattat ett medvetet beslut. Trots att hon utför åtta sjuksköterskors arbete måste situationen skyndsamt hanteras. Ansvarig programmerare blir underrättad om vidden av det uppkomna problemet. Extremt laddat och syrerikt spel mellan Andreasson och Evers. Noterar ett frejdigt gnistregn i deras mer än verbala bråk. Innan nödvändig åtgärd vidtas diskuteras själlösa maskiner, organismers eventuella känslor och obotlig sjukdom. Hisnande spörsmål utifrån det eskalerande bråket om AINA.. Klokt manus, genomtänkt regi av Ingvar Örner samt konsekvent och engagerande rollgestaltning.

Ljud- och ljusdesignen är en bidragande orsak till att man blir så uppslukad av collaget Deus Ex Machina, ofta försätts i tillstånd av oro och ovisshet. Miranda Seiborg Wikström har varit oerhört framgångsrik med ljussättning, medan Peter Lloyd ligger bakom det mesta av uppsättningens soundscape.. Antingen genom att markant betona respektive verks grundackord eller genom att specifikt suggerera.

Tydliga scener varvas i en sinnrik rytmik med mystiska. Till de senare hör onekligen Vardagen anfaller av Michelle Collins. Publiken befinner sig på scengolvet, blickandes mot de fyra gigantiska skärmar som omringar oss. En uppkopplad familj rubbas ur sina trygga cirklar. Katastrof(er) hotar. I öronbedövande oväsen rör sig intrigen mot ett kusligt crescendo. Mobil vindmaskin som viner bakom publikflocken underblåser känslan av tappad kontroll. Filmkameran sköts av Matilda Friman. Thomas Frank står för ljud medan Sofia S Sjögren varit rekvisitör. Collins estetik har utgått från motsatsförhållandet människors allt längre fysiska avstånd till varandra och nätets förmåga att krympa världen.

Publikens position förändras inte i och med avslutande monolog. Vi står eller sitter. Riktar blickarna mot vad som kan betecknas som den anspråkslösa foajén. Med elegant handlag framför David Sperling Bolander en spacad monolog av Alina Aion i regi av Ingvar Örner. Världens mest förmögna person, Amazon-grundaren Jeff Besoz, klurar i samspråk med sin Alexa ut mest förnuftiga lösning på förestående apokalyps, mänsklighetens predikament baserat på energitillgång. Med dennes visionära kungörelse går Trixter i mål med komisk anstrykning.

Som förhoppningsvis mer än antytts, bildar dessa skenbart disparata verk en fulländad fresk. Perspektiven på AI ger oväntade insikter, tillhandahåller en känslomässig berg och dalbana. Kvalificerat skådespeleri, djupsinniga texter och audiovisuella kittlingar får mig att helhjärtat rekommendera ett besök.

Teaterkritik: Tillbaka till Reims – ger mycket att fundera kring

27 september, 2021 by Rosemari Södergren

Tillbaka till Reims
Baserad på boken Tillbaka till Reims av Didier Eribon i en version av det tyska teaterhuset Schaubühne.
Översättning Johan Wollin, Ulf Peter Hallberg
Regi Thomas Ostermeier
Dramaturger Maja Zade, Anneli Dufva, Florian Borchmeyer
Scenografi och kostym Nina Wetzel
Ljus Erich Schneider
Ljud Jochen Jezussek
Film Sébastien Dupouey, Thomas Ostermeier
Kamera Marcs Lenz, Sébastien Dupouey
Filmljud Peter Carstens
Musik Nils Ostendorf
Peruk och Mask Linda Hyllengren
I rollerna Lena Endre, Parham Pazooki och Jesper Söderblom
Premiär på Dramaten, Lilla scenen, 26 september 2021

En dokumentär essä kring frågan om vad som hänt med vänstern och arbetarrörelsen. Hur kommer det sig att stora grupper som traditionellt brukade rösta på vänsterpartier nu femtio år senare, runt om i olika europeiska länder, röstar på och känner tillhörighet med extremhögern och nationalistiska partier? Den frågan ställer sig den franska sociologen, forskaren och författaren Didier Eribon i sin bok Tillbaka till Reims. Föreställningen bygger på boken och placerar dess innehåll också i det svenska samhället och nutid. Denna föreställning är mer en upptakt till att fundera kring frågor kring maktstrukturer i samhället än vad vi brukar mena med en teaterföreställning traditionellt.

Handlingen utgår från en skådespelerska, Lena Endre, som spelar in en voice over för en filmversion av Didier Eribons bok Tillbaka till Reims, under ledning av en regissör, som spelas av Jesper Söderblom. Lena Endre läser text ut boken till bilder som exponeras på väggen. Ganska snart sätter filmens frågor om klass igång en livlig diskussion i ljudstudion.

Denna föreställning ger definitivt mycket att tänka på och prata om. Den är indelad i tre delar: den första delen bygger på boken, del två fördjupar sig i samhällets utveckling och politik och del tre är en diskussion mellan de tre skådespelarna som sätter in sig själva och sitt liv i förhållande till frågorna om arbetarrörelsen, vänstern och klassamhället. Själv kan jag känna igen mycket av resonemanget i föreställningen, framför allt om klassresan och hur utanför man ofta känner sig i de finare salongerna.

Filmen, som visas som fond i föreställningen, är en dokumentär essä där sociologen och författaren Didier Eribon själv berättar om hur han efter flera årtionden återvänder till sin hemstad och sin familj efter att ha gjort akademisk karriär i Paris. När han nu, i filmen om sitt liv, konfronteras med sitt förflutna och sin egen klassresa får han nya insikter om medelklassens brutala exkluderande mekanismer och arbetarklassens förflyttning från vänster till extremhöger. Hur gick det till? Är det vänsterns fel? Eller hans eget, som så länge förnekat sin arbetarklassbakgrund? Och vad är lösningen?

Eribon brottas med dessa frågor i filmen, liksom skådespelerskan och regissören i ljudstudion. I bakgrunden rör sig också en ljudtekniker som visar sig vara en duktig rapartist som med sina texter kan förmedla känslan hos den som är maktlös.

Skådespelerskan, regissören och ljudtekniker har olika bakgrund och olika livserfarenheter och ser på frågorna på olika sätt. På samma sätt kommer var och en av oss som ser föreställningen tolka och vidareutveckling resonemanget på olika sätt utifrån vår livserfarenhet. Det är själva tanken med föreställningen.

Regissören vägrar acceptera att det finns en diabolisk konspiration bakom samhället och bland eliten som gör att inget kan rucka på elitens makt. Regissören är dock överens med skådespelerskan om att det finns en struktur, ett samhällssystem som hindrar de lägre klasserna, de som har mindre makt att ta sig vidare. Detta förtryck av de lägre klasserna börjar redan i skolan. Ljudteknikern menar att det dessutom alltid handlar om rasism, att han alltid blir bemött med skepticism oavsett hur väl han lyckas. Jag kan både hålla med och inte hålla med. Det finns förtryck mellan de som har makten och de maktlösa i alla kulturer och bland alla folkslag. Det betyder inte att de som talar om rasistisk struktur i västerländska samhällen har fel heller. Parham berättar om när han arbetade som telefonförsäljare och kallade sig ett svenskt namn lyckades sälja mycket mer än när han använde sitt namn.

En del i Didier Eribons berättelse tycks både Parham Pazooki och jag kunna identifiera oss med och känna igen: skildringen av hur Eribon under sin klassresa alltid kände sig utanför i kulturelitens sammanhang. Det finns en sådan självklarhet som överklassen och övre medelklassens ungdomar rör sig med och tar för sig med – som stöter bort oss som kommer från arbetarklass eller andra maktlösa grupper.

Att de som har makten är med och upprätthåller ett system som snarare ökar klyftorna mellan de mäktiga/välbeställda och de maktlösa/fattigare håller dock både regissören, skådespelerskan och ljudteknikern med om. Regissören vill bara inte kalla det en diabolisk sammansvärjning. Min reflektion kring detta är att ifrågasätta vad som menas med orden ”diabolisk” och ”sammansvärjning”. Att de med makt inte släpper ifrån sig den utan tvärtom upprätthåller lagar som gör att samhället fortsätter ha klyftor behöver inte bara en konkret sammansvärjning. Ordet kan lika gärna betyda att de håller ihop för när de väl kommer upp sig, blir en del av de med makt, då associerar de sig mer och mer med att vara mäktig. Diabolisk behöver inte betyda att de är onda människor, det kan betyda att resultatet, följden, av deras vidmakthållande av samhällets struktur gör att de maktlösa förblir maktlösa. Vilket ändå är en diabolisk följd.

En av föreställningens kanske viktigaste frågor är varför ordet ”klass” så totalt tycks ha försvunnit från samhällsdebatten. När sålde vänstern och socialdemokratin ut ordet klass? Jag är så fascinerad av hur föreställningen sätter fingret på flera stora problem. Vad hände under 1980-talet? Varför övergav socialdemokratin och vänstern sina ideal och började hylla den individualism som gör att sammanhållningen spruckit eftersom det nya budet från nyliberalismen är att var och en kan vara sin egen lyckas smed? Ett mantra som gått igenom de flesta sammanhang och manifesteras i kursen i personlig utveckling och gjort att ordet klass fallit i glömska.

Uppsättningen är en samproduktion med Göteborgs stadsteater, efter ett koncept utvecklat av Schaubühne Berlin. Pjäsen fick urpremiär i Manchester, och har även satts upp i Berlin, Frankrike och Italien.

Storartat skådespeleri i galghumoristisk dystopi – Slutspel på Göteborgs Stadsteater

21 september, 2021 by Mats Hallberg

Manus: Samuel Beckett (översättning: Magnus Hedlund)

Regi: Ronnie Hallgren

Scenografi & kostymdesign: Alex Tarragüel Rubio

Ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Jesper Lindell

Maskdesign: Ingela Collin

I rollerna: Sven-Åke Gustavsson, Johan Karlberg, Johan Gry och Carina M Johansson

Premiär på Studion Göteborgs Stadsteater 18/9 2021

Spelas till och med 23/10

Av Becketts dramatik har jag föga förvånande live sett I väntan på Godot. Dels på 80-talet under perioden som studerande i litteraturvetenskap (läste då också pjäsen), dels en minnesvärd uppsättning med Sven Wollter och Ivar Wiklander 2009. Vidare på Göteborgs Stadsteater recenserades monologen Lyckans dar för Ny Tid. Och i Stockholms Stadsteater kröp Ingvar Hirdwall under huden i Krapps sista band. Samma teater gjorde Slutspel i regi av Tommy Berggren 2015.

Regissör Ronnie Hallgren sätter nu för fjärde gången upp pjäs av Beckett, varav andra gången på Göteborgs Stadsteater, Sveriges äldsta stadsteater som han varit chef för. Slutspel skulle haft premiär i mars i fjol, vilket omintetgjordes i och med införda pandemi-restriktioner dagen före premiär. En omständighet i linje med författarens svarta humor. Behöver det ens påpekas att ursprungliga premiären var förlagd till fredag den trettonde?

Vad är botemedlet mot resignation, resignation inför att behöva härda ut i Absurdistan? Enligt sanningssägaren/ satirikern Jans Ganman kan media och makten alltid sjunka lägre, i sättet att adressera extraordinära händelser i wokeismens tidevarv. När det är tio gånger större risk för ynglingar att dö av skjutningar här än i Tyskland, hänvisas till socioekonomiska faktorer, trots avsevärt större klyftor i Tyskland. Tänker på nyligen anordnade Frihamnsdagarna som framhöll hur staden värnade yttrandefrihet. Magstarkt påstående mot bakgrund av uppmärksannad rapport om tystnadskultur och kriminellt kapital. Tredje exemplet (tänk Spanarna i P3): det kompletta vansinnet hos Grammis-juryn, som ansåg att rapparen Yasin förtjänade att utses till årets textförfattare, en artist som glorifierar sin kriminella livsstil, inklusive sin misogyna attityd. Rätt värde(av)grund?

Ska inte förlänga avvikelsen från den text som Harold Bloom ansett vara 1900-talets främsta prosadramatik, där den geniala titeln i första hand anspelar på sista fasen i ett parti schack. Hallgrens tes är att Slutspel från 1957 har relevans även idag. Därav mina associationsbanor kring helgalna förhållanden. Med tanke på att irländaren och europén Beckett skrev sin täta pjäs med dess råa ton utifrån upplevelser av två världskrig, är det frestande i sammanhanget att också vidröra den skiftande synen IS-terrorister. Toleransen gentemot intoleranta, rent av livsfarliga individer och rörelser går bortom allt förnuft.

Slutspel äger rum i samma gråmurriga miljö under den halvannan timme pjäsen pågår. Tiden står inte alls still för publiken, trots bristen på yttre dramatik. Det nerviga når ut i salongen. Spanske scenografen med hela sjutton uppsättningar på Stadsteatern i ryggen, fick i princip fria händer. Vad som ser ut som veckade hopfogade plåtskivor, kan lika gärna vara av annat material. Inga scenanvisningar avslöjar huruvida personerna med sina grava funktionsnedsättningar, vistas i en bunker eller vanligt hus. Två fönster och en ingång markeras. Hamm tronar med filt i sin fåtölj, Clov dammar, tar bort plast från möbler, flyttar på en stege och har således fullt upp. I vänstra hörnet syns två soptunnor. Någon form av katastrof har inträffat.

Hur den blinde despoten Hamm – kan varken stå eller ligga – jämte underdånige betjänten Clov samt de lika hunsade medfarna föräldrarna lyckas överleva, svävar vi i ovisshet om. Beckett är inte inriktad på förklaringar, istället naglas vi fast i ett dysfunktionellt, tillstånd. ”Vad händer? Betyder vi något? Har inte detta pågått länge nu?” Tankar på slutet är konstant närvarande. Kvartettens kroppar uppvisar förfall i olika grad. Sminkösansvarig har gjort ett suveränt jobb, vilket gav fullt utslag i och med att särskilt Johan Karlberg inte var enkel att identifiera när entré gjordes.

Måste ha varit en underlig situation för teamet att ha uppsättningen färdig när den blev uppskjuten. Kanske bottnar skådespelarna därför extra väl i sina bisarra figurer. De djuriskt primitiva behov som genomsyrar Nell och Nagg, gestaltas rättframt med auktoritet av Carina M Johansson respektive Johan Gry. Hur de behandlas av sin son är gränslöst, lika groteskt som merparten händelser. Att Hamm beklagar sin bundenhet till ömkliga fadern genom att säga att Gud inte hör bön, blir roligt på ett makabert vis. Ska sägas att duon mest förblir frånvarande, har anmärkningsvärt få repliker.

Johan Karlberg förmedlar en variant av förorättad, speedat virtuoseri man sett från hans sida ett antal gånger i karriären. Oavsett svårighetsgrad av hackiga haranger löser Karlberg uppdraget med forcerad bravur. Knyckig motorik framkallar skratt. Texten blandar elegant metafysik med intetsägande banaliteter högst avsiktligt. Till och med embryon till humanism tycks ha vittrat bort hos Hamm. Betjänten Clov är den ende med resurser att ändra på sin belägenhet, ändra på spelets förutsättningar.

Höstens dubbelpremiär på Göteborgs Stadsteater äger rum utan rekryterade affischnamn. Man förlitar sig i huvudsak på sin fasta ensemble. Osäker på om Sven-Åke Gustavsson ingår i den. Under 2000-talet har han emellertid satt sin beundransvärda prägel på åtskilliga uppsättningar på stora scen, Han har stjärnstatus-kvalitet! I denna enaktare är han makalös! Skådespelare hävdar ofta att de föredrar att framställa ondskefulla personer. I odräglige Hamm oavbrutet pockande på tjänster och inte beredd att höra svar på de frågor han slungar ut; har Gustavsson tilldelats ett mumsigt köttben till drömroll. En framgångsfaktor är dennes prosodi, en speciell kvalitet han är tämligen ensam om. Syftar på när han går upp i tonhöjd som slutkläm på en replik. Mycket effektivt ges sken av dominans och total kontroll.

Paret Gustavsson & Karlbergs samspel synkar fullkomligt, väcker publikens intresse från första stund. Ansvariga för ljus och ljud bidrar med sin kunskap till en helgjuten produktion. Regissören fastnade för den drastiska humorn, parallellt med Becketts kritik av människans benägenhet att ödelägga livsbetingelser. Ronnie Hallgrens har åskådliggjort båda parametrar, åstadkommit en mycket solid uppsättning, vars dystra grundton innehåller inslag av befriande galghumor.

Teaterkritik: Maj på Dramaten – En jordnära pjäs efter Kristina Sandbergs romansvit om hemmafrun Maj

20 september, 2021 by Birgitta Komaki

Maj
Efter Kristina Sandbergs romansvit
Dramatisering Pia Gradvall och Magnus Lindman
Regi Ellen Lamm
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Ljus Torkel Blomkvist, Erik Berglund
Peruk och Mask Sofia Ranow Boix-Vives, Nathalie Pujol
Musik Matti Bye
I rollerna Ellen Jelinek, Kicki Bramberg, Magnus Ehrner, Gunnel Fred, Rita Hjelm, Omid Khansari, Tanja Lorentzon, Hannes Meidal och Siham Shurafa’
Nypremiär 19 september 2021 på Lilla scenen på Dramaten

När de här romanerna kom blev de älskade och lästa av många kvinnor. Kvinnor som minns och har levt liknande liv som hemmafruar, makar och mödrar. Men också många yngre som påverkas av idealen av perfekta hem, vällagade middagar och nybakade bullar. Påverkade av det duglighetsideal som ännu lever kvar.

Pjäsen om Maj utspelar sig från 1930 talet till 1960 talet. Maj är snart 21 år när hon träffar den betydligt äldre Tomas. Hon blir oplanerat med barn och de gifter sig.
Så börjar livet med barn, hemarbete och släktmiddagar. Maj som ung präglas av sin härkomst. Uppvuxen i en stor arbetarfamilj i Östersund i ett klassamhälle präglat
av sociala skiktningar. I relation till den 16 år äldre välbeställda Tomas kommer hennes
osäkerhet fram. Men när åren går ändras rollerna. Hon blir starkare men också oförsonligare. Någon samhörighet mellan makarna uppstår aldrig. Egentligen blir det en väldigt tragisk pjäs om ett äktenskap där man aldrig når varandra. Även dottern Anita drabbas av Majs nyttighetsideal. Att det alltid finns något att putsa är viktigare än närhet.

Att hemmafru var samhällets ideal under den här tiden är sant och det påverkade naturligtvis Majs liv. I pjäsen blir ändå Majs agerande mer resultatet av hennes uppfostran hemifrån och klassamhället. Att ha ett perfekt hem blir ett sätt att duga.
Man kämpar på för att trycka undan sin oro. Dottern Anita får representera den nya tiden med ett öppnare samhälle och friare liv.

Ellen Jelenek är perfekt i rollen som Maj. Den unga osäkra och den äldre som börjar ifrågasätta sitt liv. Hennes närvaro på scenen är total och kontaktlösheten med maken Tomas (Hannes Meidal) gripande.

Scenen är kal med några lyxiga bokhyllor längs väggarna och ett bord med pallar. Längst fram på scenen finns luckor där använt material släpps ner. Det är snyggt upplägg. Bra att pjäsen följer boken och eleganta övergångar mellan olika händelser. Jag uppskattar att historien berättas så rakt utan utsvävningar och utan konstruerade effekter. Den här gripande och verklighetsnära historien räcker precis som den är.

Teaterkritik

Footer

Om oss