Manus: Samuel Beckett (översättning: Magnus Hedlund)
Regi: Ronnie Hallgren
Scenografi & kostymdesign: Alex Tarragüel Rubio
Ljusdesign: Max Mitle
Ljuddesign: Jesper Lindell
Maskdesign: Ingela Collin
I rollerna: Sven-Åke Gustavsson, Johan Karlberg, Johan Gry och Carina M Johansson
Premiär på Studion Göteborgs Stadsteater 18/9 2021
Spelas till och med 23/10
Av Becketts dramatik har jag föga förvånande live sett I väntan på Godot. Dels på 80-talet under perioden som studerande i litteraturvetenskap (läste då också pjäsen), dels en minnesvärd uppsättning med Sven Wollter och Ivar Wiklander 2009. Vidare på Göteborgs Stadsteater recenserades monologen Lyckans dar för Ny Tid. Och i Stockholms Stadsteater kröp Ingvar Hirdwall under huden i Krapps sista band. Samma teater gjorde Slutspel i regi av Tommy Berggren 2015.
Regissör Ronnie Hallgren sätter nu för fjärde gången upp pjäs av Beckett, varav andra gången på Göteborgs Stadsteater, Sveriges äldsta stadsteater som han varit chef för. Slutspel skulle haft premiär i mars i fjol, vilket omintetgjordes i och med införda pandemi-restriktioner dagen före premiär. En omständighet i linje med författarens svarta humor. Behöver det ens påpekas att ursprungliga premiären var förlagd till fredag den trettonde?
Vad är botemedlet mot resignation, resignation inför att behöva härda ut i Absurdistan? Enligt sanningssägaren/ satirikern Jans Ganman kan media och makten alltid sjunka lägre, i sättet att adressera extraordinära händelser i wokeismens tidevarv. När det är tio gånger större risk för ynglingar att dö av skjutningar här än i Tyskland, hänvisas till socioekonomiska faktorer, trots avsevärt större klyftor i Tyskland. Tänker på nyligen anordnade Frihamnsdagarna som framhöll hur staden värnade yttrandefrihet. Magstarkt påstående mot bakgrund av uppmärksannad rapport om tystnadskultur och kriminellt kapital. Tredje exemplet (tänk Spanarna i P3): det kompletta vansinnet hos Grammis-juryn, som ansåg att rapparen Yasin förtjänade att utses till årets textförfattare, en artist som glorifierar sin kriminella livsstil, inklusive sin misogyna attityd. Rätt värde(av)grund?
Ska inte förlänga avvikelsen från den text som Harold Bloom ansett vara 1900-talets främsta prosadramatik, där den geniala titeln i första hand anspelar på sista fasen i ett parti schack. Hallgrens tes är att Slutspel från 1957 har relevans även idag. Därav mina associationsbanor kring helgalna förhållanden. Med tanke på att irländaren och europén Beckett skrev sin täta pjäs med dess råa ton utifrån upplevelser av två världskrig, är det frestande i sammanhanget att också vidröra den skiftande synen IS-terrorister. Toleransen gentemot intoleranta, rent av livsfarliga individer och rörelser går bortom allt förnuft.
Slutspel äger rum i samma gråmurriga miljö under den halvannan timme pjäsen pågår. Tiden står inte alls still för publiken, trots bristen på yttre dramatik. Det nerviga når ut i salongen. Spanske scenografen med hela sjutton uppsättningar på Stadsteatern i ryggen, fick i princip fria händer. Vad som ser ut som veckade hopfogade plåtskivor, kan lika gärna vara av annat material. Inga scenanvisningar avslöjar huruvida personerna med sina grava funktionsnedsättningar, vistas i en bunker eller vanligt hus. Två fönster och en ingång markeras. Hamm tronar med filt i sin fåtölj, Clov dammar, tar bort plast från möbler, flyttar på en stege och har således fullt upp. I vänstra hörnet syns två soptunnor. Någon form av katastrof har inträffat.
Hur den blinde despoten Hamm – kan varken stå eller ligga – jämte underdånige betjänten Clov samt de lika hunsade medfarna föräldrarna lyckas överleva, svävar vi i ovisshet om. Beckett är inte inriktad på förklaringar, istället naglas vi fast i ett dysfunktionellt, tillstånd. ”Vad händer? Betyder vi något? Har inte detta pågått länge nu?” Tankar på slutet är konstant närvarande. Kvartettens kroppar uppvisar förfall i olika grad. Sminkösansvarig har gjort ett suveränt jobb, vilket gav fullt utslag i och med att särskilt Johan Karlberg inte var enkel att identifiera när entré gjordes.
Måste ha varit en underlig situation för teamet att ha uppsättningen färdig när den blev uppskjuten. Kanske bottnar skådespelarna därför extra väl i sina bisarra figurer. De djuriskt primitiva behov som genomsyrar Nell och Nagg, gestaltas rättframt med auktoritet av Carina M Johansson respektive Johan Gry. Hur de behandlas av sin son är gränslöst, lika groteskt som merparten händelser. Att Hamm beklagar sin bundenhet till ömkliga fadern genom att säga att Gud inte hör bön, blir roligt på ett makabert vis. Ska sägas att duon mest förblir frånvarande, har anmärkningsvärt få repliker.
Johan Karlberg förmedlar en variant av förorättad, speedat virtuoseri man sett från hans sida ett antal gånger i karriären. Oavsett svårighetsgrad av hackiga haranger löser Karlberg uppdraget med forcerad bravur. Knyckig motorik framkallar skratt. Texten blandar elegant metafysik med intetsägande banaliteter högst avsiktligt. Till och med embryon till humanism tycks ha vittrat bort hos Hamm. Betjänten Clov är den ende med resurser att ändra på sin belägenhet, ändra på spelets förutsättningar.
Höstens dubbelpremiär på Göteborgs Stadsteater äger rum utan rekryterade affischnamn. Man förlitar sig i huvudsak på sin fasta ensemble. Osäker på om Sven-Åke Gustavsson ingår i den. Under 2000-talet har han emellertid satt sin beundransvärda prägel på åtskilliga uppsättningar på stora scen, Han har stjärnstatus-kvalitet! I denna enaktare är han makalös! Skådespelare hävdar ofta att de föredrar att framställa ondskefulla personer. I odräglige Hamm oavbrutet pockande på tjänster och inte beredd att höra svar på de frågor han slungar ut; har Gustavsson tilldelats ett mumsigt köttben till drömroll. En framgångsfaktor är dennes prosodi, en speciell kvalitet han är tämligen ensam om. Syftar på när han går upp i tonhöjd som slutkläm på en replik. Mycket effektivt ges sken av dominans och total kontroll.
Paret Gustavsson & Karlbergs samspel synkar fullkomligt, väcker publikens intresse från första stund. Ansvariga för ljus och ljud bidrar med sin kunskap till en helgjuten produktion. Regissören fastnade för den drastiska humorn, parallellt med Becketts kritik av människans benägenhet att ödelägga livsbetingelser. Ronnie Hallgrens har åskådliggjort båda parametrar, åstadkommit en mycket solid uppsättning, vars dystra grundton innehåller inslag av befriande galghumor.