Teaterkritik

Manus: Paula Stenström Öhman

Regi: Johan Gry

Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Kostym och rekvisita: Hela teamet

Ljud- och ljusdesign: Miranda Seiborg Wikström

Producent: Anna Sefve

I rollerna: Kristin Falksten, Ingvar Örner, Annika Nordin och Guled Abdullahi Ali

Premiär på Teater Trixter i Göteborg (i närheten av Stena-terminalen) 27/8 2022

Spelas till och med 2/10

Trixters intention har alltid varit enligt dem själva, att skildra skuggsidor och sprickor. Blue Air av Paula Stenström Öhman sägs passa in perfekt i konceptet, med sin dragning till drömspel. Kan erinra mig minst två sevärda pjäser skrivna av en vital dramatiker, manusutbildad på Biskops Arnö och Stockholm Filmskola och därtill samhällsrelaterade akademiska studier.

Av produktioner från scenkonstkollektivet Lumors konstnärlige ledare, har det skrivits lyriskt i Kulturbloggen om People Respect Me Now (gästspel på Folkteatern) och Allt gott i världen (Göteborgs Stadsteater). I dessa tvenne fall åskådliggjordes den samtida problematik hon dykt ner i alldeles lysande. Stenström Öhman utgår ofta från dokumentärt material. I vilken utsträckning tillvägagångssättet tillämpats i Blue Air framgår inte.

Kvinnan som tilldelats bland annat svenska Ibsenpriset, har i nya pjäsen (satts upp tidigare av Riksteatern och kommer senare i år spelas i Stockholm), valt att granska psykvården. Dess välvilja och tillkortakommanden, slentrianmässiga rutiner och skriande resursbrist. Dramat är uppdelat i två akter på vardera cirka 75 minuter.

Minimiantal för ensemblen har fastslagits till fyra personer. Minimibemanningen hos Trixter kan på sätt och vis symbolisera att det fattas händer, på den psykiatriska avdelning där merparten av intrigen utspelar sig. Kvartetten skådespelare har sammantaget hela tjugo roller att hålla reda på. Klädbyten och perukpåtagningar sker geschwint i ett rasande tempo.

I centrum står studie- och yrkesvägledaren Rita (Kristin Falksten), vars tillvaro krackelerat under en sommar. Hon får grava sömnsvårigheter, irrar runt i skogen lyssnandes på favoritmusik. Klarar varken av att sköta sitt arbete eller ta hand om sin tolvårige son. Kuriöst nog spelas sonen också av Falksten, en troligen skör grabb utrustad med tuff image för att freda sig. Omgivningen reagerar på missförhållandet och sonens mormor får rycka in.

Rita vill då hon kommer i kontakt med psyk, få svar på om hon blivit utbränd eller galen. Den peppande överläkaren (Ingvar Örner) utreder väldigt fyrkantigt, observerar patientens mentala kapacitet, får anledning att revidera sin bedömning. Vad gäller omvårdnad och uppföljning har Rita i praktiken mest at göra med underläkaren (Annika Nordin), en självständigt agerande psykiatriker som ironiskt nog också kämpar för att få rätsida på sitt liv.

Samtidigt som Ritas ångest skildras i form av ett maniskt drömspel, ges på ett smått förvirrande sätt inblickar i vardagen hos tre andra patienter med skiftande diagnoser. Ett par av bifigurernas anhöriga kommer också till tals, gestaltas omsorgsfullt av Guled Abdudallahi Ali. Han har i likhet med Annika Nordin sex roller på sin lott. Överhuvudtaget bör pjäsens konstruktion ses som ett slags tour de force för den lilla, oerhört hårt jobbande ensemblen. Deras prestationer är berömliga, minst sagt. Fascinerande att registrera hur blixtsnabbt skådespelarna växlar positioner. Från personer med makt och myndighet till motsatsen, okontrollerbar utsatthet.

Författaren till denna omtumlande berättelse med sina tvära kast, har lagt in en trigger, vilken fungerar som en drivande underström. Den så kallade incidenten när poliser gör ett omhändertagande får fatal utgång. Den skyldige råkar vara en man Rita haft ett förhållande med, vars intresse för henne urartat. Till saken hör att hon bevittnat ”incidenten” och att gärningsmannens kollegor stöttar, aktivt försöker skrämma vittnet, tillika ett vittne utan större trovärdighet.

Regissör Johan Gry (tillhör fasta ensemblen på Göteborgs Stadsteater) har som framskymtat, kunnat sätta tänderna i en komplex handling med sidoförgreningar. Drömspelet är parat med samhällsdebatt. Passivisering, övermedicinering och hur signalerar om akuta tillstånd riskerar missas; är exempel på kritik Stenström Öhman riktar mot existerande vård av själsliga sjukdomar. Ljus- och ljuddesign förstärker berättandet, ger publiken värdefulla markörer. Scenografin är sparsmakad och funktionell med en svängdörr i blickfånget.

Skådespelarnas tajming, kroppsspråk, tonfall och leverans av repliker lämnar inget i övrigt att önska. Märks att Örner och Nordin spelat mot varandra tidigare. Med precision i minspel och motorik får Kristin Falksten fram desperationen och viljan att läka hos sin rollfigur. Den djupa tragiken i dramat blandas upp med drastisk humor, inte minst breda dialekter. Och vad som kan förefalla vara överdrifter i personteckningen tillkommer likt en extra krydda.

Den upplösta verkligheten inklusive uppbrutna kronologin ställer dock krav på publiken. Att det stundtals blev för mycket att hänga med i och att man inte blev berörd på ett förväntat sätt, kan delvis bero på personliga orsaker. Såg nämligen matinéföreställningen under söndagen (28/8). Den pågick under den tid jag borde ha ätit middag, en omständighet förmodligen inte utan betydelse.

Av Lars Norén

Regi: Sofia Adrian Jupither

Scenografi: Erland Birkeland

Kostym: Maria Geber

Ljus: Ellen Ruge

Peruk & mask: Peter westerberg

Ljud: Ruben Auoja

I rollerna: Malin Arvidsson, Bengt Braskered, Per Burell, Bianca Cruzerio, Otto Hargne, Maria Hedborg, Marianne Nielsen, Mikaela Ramel, Jonas Sjöqvist och Niklas Åkerfelt

Samproduktion mellan Dramaten och Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Folkteatern i Göteborg, Riksteatern, Den Nationale Scene i Bergen, Svenska Teatern i Helsingfors, Uppsala Stadsteater och Avignonfestivalen (Festival dÁvignon).

Göteborgspremiär: 27/8 2022

Spelas till och med 10/9 på Folkteaterns stora scen

Den världsberömde dramatikern Lars Norén (1944-2021) var i ett par års tid konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg. Engagemanget var genuint, uppmärksamheten stor och planerna många. Men av hälsoskäl och andra orsaker fullföljdes inte kontraktet. Hans viktiga radarpartner Ulrika Josephson (syntes på Göteborgspremiären) fortsatte leda verksamheten på egen hand.

Genom ingången som förtroendevald i en av de största fackliga medlemsorganisationerna, unnades jag inblickar i Noréns estetik, tankar vilka delvis kom på pränt i intervju i LO-tidningen 2009 och givetvis i de omtalade dagböckerna. Därför infann sig en speciell känsla inför att få se en överföring av Dramatens uruppförande av Solitaire. Pjäsen blev en av de sista han skrev innan han dog ifjol.

Enaktaren pågår utan avbrott i hundra minuter. Scenanvisningen anger nivån av ovisshet för såväl rollfigurer som publik. Ett antal människor, oklart för dem själva hur många, har pressats samman på en ohälsosamt trång yta. Utan synliga förklaringar till deras belägenhet är de fastklämda i en rektangel mitt på en kal scen. Hur länge de befunnit sig i sin utsatta belägenhet framgår inte. Osannolikt nog saknar skaran på tio vuxna fungerande mobil och kommer sig inte heller för att gemensamt ropa på hjälp. Så ser dramats diffusa förutsättningar. Föga realistiskt scenario, eller?. Begrunda vad en övervägande majoritet av jordens invånare nyligen genomlidit under en lika långvarig som surrealistisk period, vars konsekvenser troligen bedömts som osannolika pre-pandemin. Är rimligt att anta att fler dog av rigorösa restriktioner än av covid.

Solitaire inleds med tät rök som sprider sig ut i salongen jämte skarpt vitt ljus från scengolvet. Tillgången på ljus verkar vara Personernas positioner ändras efter plötsliga impulser. Och klaustrofobin blir akut för somliga, inte minst när ofrivilliga umgänget riskerar att rasera var och ens integritet. Hyfsad ton anbefalles utan framgång. Istället eskalerar den mardrömsliknande situationen. Konfrontationerna är legio. Självbelåtenhet och egoism råder på bekostnad av nödvändig samarbetsvilja. Jonas Sjöqvist gestaltar den cyniska aggressivitet, vars förödande kraft omintetgör varje försök till lösning.

Några av dessa desperata individer tycker sig höra röster utifrån. Huruvida det rör sig om hallucinationer eller faktiska händelser klarläggs inte. Vid ett skede blossar ett starkt ljussken upp, utan att varken publik eller de utsatta förstår varför. Gränsen mellan mörker och ljus och alla skalor däremellan regleras sinnrikt av Ellen Ruge. Ljudläggningen är av det mer subtila slaget, signalerar otvetydigt hur hotfull sits människorna haft oturen att hamna i. Ironiskt att scenograf finns angiven när scenen är renons på kulisser och interiör.

Både manus och Jupithers (van att sätta upp pjäser av Lars Norén) regi utgår från en otäck känsla av osäkerhet. Att vissa kommer bli offer för omständigheterna görs uppenbart. ”Vansinnet kommer drabba oss alla om vi inte stoppar henne.” Och det ofrivilliga sällskapets belägenhet förbättras inte av att vara fler än vad som först framkommer. Tvärtom får det fatala följdverkningar.

Som regel kan svart humor skönjas i Noréns pjäser. Även här innan förtvivlan övergår i rysliga företeelser. Exempelvis ger Maia Hedborgs rollfigur argument till varför hon ser sig som oskyldig. Vid ett tillfälle levereras en nyckelreplik från den sidan som inte gett upp hoppet, ett påstående om att ju längre gruppen väntat ju närmare är de att bli räddade. Luftens kvalitet oroar några av kvinnorna men ingen verkar, underligt nog, efterlysa förnödenheter och en livsviktig resurs som vatten.

Död och åldrande är ständigt närvarande i En dramatikers dagbok. Tankegångar Lars Norén fört in och fortsatt laborera med, i denna avsiktligt gåtfulla dystopi. Ingen undkommer att livet kommer ta slut, något flera av männen fastslår brutalt.

Har redan antytt att citatet som bildade rubrik – ”Vill ge hopp och självkänsla” – i min nämnda intervju från 2009 i Solitaire närmast dränks i sin motsats. Hundra minuters ångest blir också i längsta laget. Dock, tillståndet av tilltagande skräck hamras obönhörligt in i åskådaren, även om man blivit mer drabbad av andra pjäser från samma penna.

Det könsmässigt jämt fördelade kollektivet kan manus som rinnande vatten, vilket måste betecknas som remarkabelt. Finns ju få yttre faktorer att hänga upp replikerna på. Lite förvånad över att inte mygga användes, fast skådespelarna förvisso hördes tillfredsställande. Passande nog med tanke på samarbetspartners, finns på scen agerande med ursprung i såväl Norge som Finland, vilket framgår av tonfall.

Några röster och ansikten kändes igen från teverutan och bioduken i ett väldigt erfaret kollektiv, där specifika individers egenheter och historik utkristalliseras. Summasummarum en styv bedrift att fånga publikens uppmärksamhet i det oförlösta kammarspel som Solitaire utgör.