Teaterkritik

Baserad på Didier Eribons bok Retour á Reims

Översättning: Johan Wollin, Ulf Peter Hallberg

Dramaturgi: Maja Zade, Anneli Dufva, Florian Borchmeyer

Regi: Thomas Ostermeier

Scenografi och kostym: Nina Wetzel (dekor och kostym tillverkade i Dramatens ateljéer)

Peruk och mask: Linda Hallengren

Musik: Nils Ostendorf

Ljuddesign: Jochen Jezussek

Ljusdesign: Erich Schneider

Filmregi: Sébastien Dupouey, Thomas Ostermeier

Medverkande: Lena Endre, Jesper Söderblom, Parham Pazooki

premiär: 18/3 2021

Spelas till och med 22/5 på Stora scen, Göteborgs Stadsteater

Dramaten och Göteborgs Stadsteater i samarbete med Schaubühne Berlin

Denna märkvärdiga sceniska hybrid sattes upp i höstas på Dramaten. Mångfaldigt prisade regissören Thomas Ostermeier – tillika konstnärlig ledare sedan 2004 för teater Schaubühne vars uppsättningar turnerat världen över – begick världspremiären på Tillbaka till Reims på festival 2017 i Manchester. Sedan dess har verket satts upp med geografiskt färgat appendix också i Tyskland, Frankrike, Italien och nu i Sveriges två största städer. Rör sig om en enaktare på omkring två timmar uppdelad i tre avdelningar.

Upprinnelsen till projektet var den igenkänning och de insikter läsningen av Didier Eribons personligt hållna essäbok gav den tyske teatermannen, en bok jag inte läst men nu har min lust väckts. Sociologiprofessorn bok presenteras i form av en fiktiv dokumentärfilm, där dennes formuleringar bifogas genom voice over-inläsning av Lena Endre. Och i avslutande delen bestämmer sig regissören (Jesper Söderblom) efter att samtycke uppnåtts, att genomföra filmade intervjuer med henne och hans ljudtekniker (rapparen Parham). Han vill få reda på mer ur deras biografi, syn på samhällsklimat och graden av delaktighet.

Ser en slags anti-pjäs vars många lager tarvar förklaringar. Ostermeiers ambitiösa projekt lever upp till kravet somliga ställer på teater: vad som händer på scen får gärna provocera, utmana invanda föreställningar. Men teamet bakom uppsättningen lider i motsats till den franske tänkaren, av sin benägenhet för svart-vita generaliseringar. Jesper Söderbloms regissör propsar dock i ett par lägen på att problematisera. Reflekterar om det inlästa gör också Ende, varvid mjuk polemik uppstår.

”Varför röstar så många ur den förtryckta, utslitna arbetarklassen numera på Nationella Fronten, inklusive samtliga i familjen jag lämnat bakom mig ?” Den dystra frågeställningen om svek och övergivenhet, driver en uppburen författaren att skriva Tillbaka till Reims. Han återvänder till sin mor och minns sitt enkla ursprung. Samme författare och professor vi ser på film upplysa om Foucault och ta upp teorier från Bourdieu.

Scenkonstverkets inledande audiovisuella sektion fångar mitt intresse. Tillbakablickandet på pappans brutalitet och homofobi, sociala koder och bristen på kulturellt kapital; ger nyttiga perspektiv på klass. Bortsett från pappans förödande destruktivitet, associerar jag till Anneli Jordahls samtal med sin mamma i Klass – är du fin nog? I tredje delen relaterar Endre synnerligen relevant till morföräldrarnas fattiga tillvaro i Ådalen och den oförlåtliga katastrof bygden förknippas med.

Visningen av filmens bilder hopparade med Lena Endres metodiska röstsynkning pågår emellertid för länge innan avbrott uppstår. Tålamodet sätts på prov trots ett fascinerande föredrag – med såväl personlig som filosofisk udd. Överhudtaget medger konstruktionen alltför sällan att skådespelarna bereds utrymme att agera.

Istället serveras dignande näring till tankar om kapitalismens effekter, nyliberalismens landvinningar då politisk och finansiell makt lierar sig, monopolistiska tech-jättar, (snuskigt förmögne entreprenören Daniel Ek nämns), revolutionsromantik, studentuppror, utslagning i skolan, fragmenterade konflikter, försåtliga begreppet konspirationsteori och om huruvida möjlighet till förändring av rådande system existerar. Andra avdelningen av Tillbaka till Reims består otvivelaktigt av mycket teoretiskt tugg.

Ska betonas att uppsättningen är raffinerad, förmedlar känslan av att publiken inte alls tas med i beräkningen. Undantaget scenen då Parham tar en av sina raplåtar ut i salongen, båda framförs på begäran. Uppsättningen framstår verkligen som en arbetsprocess, där vi i sista avsnittet blir osäkra på hur egna synpunkter och erfarenheter odlats fram. Bör de betraktas som en symbios av trion på scen, regissör och dramaturger?

Grundmaterialet till berättelserna har tagits fram i klargörande djupintervjuer, vilka man får anta speglar deras personlighet. Glidningen in mot den privata sfären görs med finess när trion smågnabbas och pikar varandra. När glidningen initieras av Jesper Söderblom skulle det kunna vara i rollen som regissör för dokumentärfilmen. Men ibland ges intrycket av att det är privatpersonen som reagerar, som vill veta saker om sina medarbetare.

Söderblom är definitivt värd sin höga status efter ett antal större roller på Stadsteatern (senast i monologen Dvärgen). För den trettio år äldre – anspelar själv på åldersskillnaden – Lena Endre är det första gången hon befinner sig på denna scen. Metamätaren rakar i höjden när den firade skådespelaren vidgår att hon räknas till kulturell elit.

Utan att alludera på polismord eller dylikt nämns att ljudstudion ligger i Biskopsgården. Det är snarare på det viset att Jesper-karaktären verkar kittlas av att jobba ihop med Parham, ljudtekniker och rappare. Han å sin sida vill påstå att han skriver kärlekstexter, även om smattrande rim anknyter till rötter i orten. Hur mycket Parham än hyllas av ett etablissemang hävdar vederbörande upplevt utanförskap, något Jesper har svårt att tro på. Som om den framgångsrike artisten koketterar.

Regissörens tal till ensemblen inför premiären på svensk mark i höstas finns tryckt i programmet. I talet dryftas en selektiv, delvis förenklad bild av motstridiga krafter. Trump är ondskefull medan BLM-rörelsen är alltigenom god (hur många knäböjande fotbollsspelare känner till att sannolikheten att vita dödas vid polisingripande är avsevärt större, eller att sjuhundra poliser skadats i upplopp utan att förövarna dömts?) Varken islamism eller gängbrottslighet förekommer i scenkonstverket, vilket är en brist. Dessa variabler liksom en granskning av samhällskontraktet, hade behövts för att få fram mer heltäckande svar på författarens berättigade oro.

Lena Endre har en berättigad aura som skådespelare, diktion och subtil teknik som få matchar. Och hoten som riktades mot henne efter Sommar i P1 är självfallet oförsvarliga. Trist just därför att hon väljer att relativisera programmet. Woke-kultur och högt tonläge bör bekämpas, men vad msm glömmer bort är att också den ”goda sidan” genom sin besatthet av till intet förpliktigande värdegrund ägnar sig åt aggressiv, ohederlig argumentation.

På upploppet i denna tvåtimmarssittning kom yttrandet som raserade förtroendet för Tillbaka till Reims. Det skedde när Parham implicit drog rasistkortet i samband med uppståndelsen kring julvärden i SVT 2015. Få om ens någon jämnårig med Gina Dirawi har av media varit lika omhuldade, tilldelats lika många utmärkelser och uppdrag som programledare. Överexponering och slitna skämt var säkert faktorer som spelade in. Men avgörande för hennes frånvaro i rutan, handlade om upprepade antisemitiska postningar och uttalanden, vilka näppeligen kan bokföras på naivismens konto. Snacka om tondövt yttrande!

Inom teaterkritiken förekommer tendensen att ensidigt leverera ställningstaganden, till gagn för presumtiv publik. Som framgår i denna långrandiga text finns mycket att hämta i vad som kan förefalla rörigt. Men tunnelseendet som demonstreras gav besk eftersmak.

Manus: Andreas T Olsson (baserat på pjäsförslag från Beate Persdotter Löken)

Regi: Sara Klingvall

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen

Ljusdesign: Max Mitle

Maskdesign: Linda Bill

Musik: Carita Jonson

Skådespelare: Jan Ericsson & Carita Jonson

Urpremiär: 11/3 2022

Spelas till och med 8/4 på Hagateatern i Göteborg

Med stöd av Kulturrådet, Göteborgs stad och ABF

Långt ifrån alla på pappret humorsmarta idéer faller väl ut på scen. Ett aktuellt exempel utgör lika farsartade som politiskt tillbakablickande Stortorget (spelas för närvarande på Folkteatern) där fyra skådespelare – barn till x-chilenare vilka flydde Pinochet – i ett förvirrande fantasirus leker med helgonbilden av Olof Palme som de själva klär sig i. I mina ögon tyvärr en uppblåst sufflé, rent av ett smärre misslyckande. Det beska omdömet har sin motpol i realiserandet av en möjligen lika knäpp vision på Hagateatern, ett par stenkast därifrån.

Av Andreas T Olssons till lika delar absurda och belysande manus om marginaliserade ammor genom världsdramatikens historia, har det i andra änden kommit ut en fullödig teaterkabaré. Amman lanseras som skådespelaren Jan Ericssons drömprojekt, vars fix idé det varit att någon gång i en fyrtiosexårig karriär få gestalta dessa försummade varelser. Besattheten börjar tidigt i livet, vilket vittnas om genom hysteriskt komiska utsagor. Givetvis förtäljs i varianter att han som liten gosse inte kände till ordets innebörd, utan upprörd insisterade på att ett ”m” saknades, till exempel på Konstmuseet.

Var något osäker på hur jag skulle reagera på denna oberoende ”happening” till för att sätta strålkastarljuset på en orättvist undanskuffad, för de minstas livsuppehälle nödvändig yrkeskategori. Har nämligen sett Jan Ericsson i ett antal roller, vilka han exekverat med intensiv närvaro. Hans pang-på-tilltal kan bli lite löjligt, en smula överdrivet så att man vill värja sig. Befriande nog är han denna gång strålande, plockar från hela sitt breda register under föreställningens cirka åttio minuter. Tillåter sig vara fånig, ironisk, uppriktig, fysisk, informativ, oerhört kvick och kolossalt rolig. Roas av en makalöst styv och skojigt utförd prestation av veteranen Ericsson.

Vi delges ammors status i en spännvidd från Fedra över Shakespeare till Tjechov och Strindberg. Självfallet dramatiseras utsnitt av ett antal scener. Repliker och gester blir med nödvändighet ironiskt hållna. Och om publiken på den inte fullsatta föreställning jag såg 16 mars inte skrattade tillräckligt eller gav rungande applåder, fick den vara beredd på bannor i form av reprimand. Lyckligtvis innehöll ”enämnes-kabarén” en ocean av muntrationer varför jag gravade hjärtligt.

Att publiken ett flertal gånger adresseras (”Varför har ni kommit hit” etc) avslöjar mycket om den lösliga humorkryddade strukturen. ”Det är bara förnamnet” är en i sammanhanget passande terminologi knyckt från manus. I Amman har man bestämt sig för att konstant kliva in och ut i fiktionen. Och denna anda av hejdlös gränslöshet utgör själva essensen. Givetvis stor komik, särskilt för att de biografiska kommentarer är klipska, i ett otroligt fyndigt jonglerande med illusion kontra prosaisk verklighet.

Som bonus får vi estetiken hos Tjechov lika underhållande som pedagogiskt förklarat apropå fotot ovan. Dessutom en hysteriskt rolig karikatyr på Antikrundan i SVT och lika komiska variationer på nyckelscener i Romeo och Julia.

Av recensionen att döma kan man få intrycket att det rör sig om en monolog. Inget kan vara mer felaktigt. Carita Jonsson är oumbärlig i egenskap av musiker (spelar cirka fyra instrument), vokalist i snyggt rimmade sånger på melodier som Diana (Paul Anka) och egna kompositioner. Detta görs med naturlig auktoritet, fungerar föredömligt som kitt mellan det intensivt förmedlade budskapet.

Vidare utgör Jonsson hälsosam motvikt till Jan Ericssons krumbukter, blir i åtskilliga scener hans avväpnande motspelerska. Däremellan betydelsefull sidekick, eller snare jämbördig partner med egen agenda. Tar sig ton både bokstavligt och bildligt talat. Hur mycket av detta intelligenta munhuggande där de ifrågasätter varandra ligger i manus och hur mycket har regissör och skådespelare tillfört?

Känner till denna vansinnigt begåvade musiker/ skådespelare främst från samarbeten med Lisbeth Johansson (musikteater om Madame Flod och Moa Martinsson med mera). Visste inte om att kapaciteten omfattade att ingå i komikerduo, vars tajming gör att jag lämnar Hagateatern ytterst tillfreds.

Kongenialt ombonad scenografi i varma färger, lustigt rimmade sångtexter samt regiarbetets vettiga balansakt gör sitt till i den första heltäckande teaterkabarén om Amman. Andreas T Olssons märkvärdiga text och perspektiv måste ånyo berömmas inklusive blinkningarna till publiken. Och paret som fullkomligt äger scen förtjänar stående ovationer.

ps För att ånyo travestera har jag kanske inte mjölkat ur allt från mitt senaste besök på Hagateatern. Tror dock en gör klokt i att spara några välsmakande droppar till kommande publik.

Manus: Johanna Svalbacke

Regi: Erik Åkerlind

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Musik och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand, liis Ring

Ljus: Wille Sjöberg

På scen: Leif Edlund, Mia Eriksson, Guled Abdullahi Ali, Hanna ullerstam

Urpremiär: 5/3 2021

Spelas till och med 28/4 Stigbergsliden 5B I Göteborg

På grund av att Folkteatern förlagt en premiär till samma datum, valde jag att gå på föreställning nummer två. Fullsatt hos en ambitiös frigrupp jag kunnat besöka två gånger under pandemin, vars insläpp denna gång skedde via annan entré. Dramatikern Johanna Svalbacke har, om jag förstått rätt, specialskrivit Att tveka som en lång enaktare för Göteborgs Dramatiska teater. Av den unga dramatikerns verk kan framhållas Luciakandidaterna samt tämligen mystiska Shirins vargar. Sist nämnda pjäs på Stadsteaterns repertoar 2018 recenserade jag.

Ångest som måste åtgärdas för att inte bli ohanterlig är utgångspunkten. Eller snarare konsekvenserna av tillståndet när stressnivån blir okontrollerbar. En man agerar underligt på en bro nära räcket. I ett ögonblick när han verkar befinna sig på randen till ett irreversibelt beslut, kontaktas den nödställde av en omdömesgill 25-åring som sträcker ut handen till den nödställde, också bokstavligen. Han talar inkännande med personen som övervägde att hoppa, lotsar honom varligt tillbaka.

Strax därpå får de sällskap av en joggande medelålders kvinna, skuldmedveten vänder hon tillbaka till vad hon uppfattade som något onaturligt, något som inte stämde. Den omaka duon Adam och Malin – han avsevärt yngre och stark nog att jobba på golvet på Volvo, medan hon vantrivs som högstadielärare utfryst av kollegor – blir handlingskraftiga vittnen och övertalar den suicidale mannen att gemensamt ta sig till sjukhus, det vill sägs psykiatrisk mottagning.

Psykisk ohälsa uppmärksammas alltför sällan, möjligen med undantag för unga tjejers orimliga prestationskrav vilka renderar i självskadebeteende. Och bokstavsdiagnoser, antalet ensamma och bruket av psykofarmaka verkar ha ökat lavinartat. Lyckligtvis har jag sluppit att på nära håll vara med om att någon tagit själv av daga. Även om jag inte varit anhörig tynger det att tänka på en granne, arbetskamrater man umgåtts med jämte musiker man hejat på som begått självmord. Har dessutom suttit på tåg stående still i timmar efter incident att beteckna som en lokförares värsta mardröm. En vers av Karin Boye om hur svårt det ofta är för människor att nå varandra på djupet finns med i lanseringen av pjäsen.

Tillbaka till pjäsen. Vore dumt att förse potentiell publik med spoiler. Vill bara antyda att det blixtsnabba preludiet för en halv sekund var på vippen att lura mig. Dramat beskrivs som en ”berättelse om sorg, förtvivlan och det mänskliga mötets potential.” Med små medel iscensätts en trovärdig skildring av det läskiga i att livet för somliga blir dem övermäktigt. Scenen är i stort sett kal, nästan utan dekor. Videoprojektion, ljus och ljud bidrar till att ge oss stämningsbilder, dra in oss i ett omtumlande skeende. Tyder på insikt och taktkänsla hos regissören som vanligtvis är karismatisk skådespelare i detta illustra teaterkompani.

Publiken får inte veta särskilt mycket om den förtvivlade, som medger att han inte visste om han ville finnas, då tvivlet på om det varit värt smärtan tagit över. Har inga barn, äter lugnande och varit mellanchef på Volvo. Eftersom han är allt annat än stabil borde han rimligen bli kvar på sjukhuset. Vilka resurser har vården? Hur hanterar de sitt ansvar? Vad vill han själv? Förverkligandet av sina tankar på självmord kommenterar han inför sjuksköterskan: ” Tur att de dök upp när jag mådde lite dåligt.”

Personerna som kommit samman fullkomligt oförhappandes börjar ställa frågor till varandra. Dels för att fördriva sin väntetid på psykmottagningen, dels för att de är uppenbart vetgiriga och vill få reda mer om varandra. Egendomligt nog får de till och med ett gemensamt skrattanfall. Utformas nästan till en avledande vändning i manus, när det visar sig att främlingarna har egna betydande problem att brottas med, avslöjar att också de varit nära att tappa kontrollen utan att för den skull bli självdestruktiva.

Mest illa däran verkar läraren Malin vara. Hon som ventilerar sin rädsla för sjukhus och tappar behärskningen när sjuksköterskan fipplar med fjärrkontrollen. Och Adam är bekymrad, har dåliga erfarenheter av vården. Inte heller den chosefria sköterskan i till synes perfekt balans, är innerst inne den hon utger sig för att vara i yrket. Johanna Svalbacke ger oss mycket bränsle vad gäller hur den tunna linjen upprätthålls mellan vardagsbekymmer och problem omöjliga att lösa utan hjälp utifrån. För vissa av brister den, som för huvudpersonen i Att tveka. Ett visdomsord i manus att ta fasta på lyder: ”förminska inte dig själv”.

Guled Abdudallah Ali var en ny vital bekantskap vars uppgift består i att förkroppsliga en trygg och omtänksam person. Mia Eriksson och Hanna Ullerstam ingår i den fasta kärnan hos GDT. Här tar de begåvat i tu med diametralt olika roller. Mia Eriksson (när hon inte filmar eller står på scen jobbar hon inom cancervården) som en förståndig, uppsamlande och kompetent kraft, även om det bakom fasaden av naturlig styrka röjs sprickor. Hanna Ullerstam (sågs senast i liten biroll i Så jävla easy going) spelar en sårbar individ som vill vara alla till lags. Vibrerar med ett undertryck av oförlösta känslor, vilket är styvt gjort.

Leif Edlund har ett imponerande cv ända sedan tiden hos Riksteatern. Utan att jag vid betraktandet av hans agerande var medveten om det, har jag sett honom i exempelvis De ofrivilliga, Händelse på banken på scen i Gangs of Gothenburg och i Det mest förbjudna och Vår tid är nu på SVT. Hans prestation måste betecknas i termer av strålande och enastående. Rödsprängda ögon, okontrollerat skakande kropp och den flackande, olycklig blick, tonfallet och humörsvängningarna.

Tillsammans med drabbande text och regissörens insiktsfulla handledning, värks ett fullödigt porträtt fram av en man på randen att duka under. Gå och se hans formidabla tolkning av en människa lidande. Antingen bottnar det i långvarigt grubbel eller som stundens ingivelse efter panikångestattack? Bilda er en egen uppfattning om hans status.