
Manus: Johanna Svalbacke
Regi: Erik Åkerlind
Scenografi och kostym: Fianna Robijn
Musik och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand, liis Ring
Ljus: Wille Sjöberg
På scen: Leif Edlund, Mia Eriksson, Guled Abdullahi Ali, Hanna ullerstam
Urpremiär: 5/3 2021
Spelas till och med 28/4 Stigbergsliden 5B I Göteborg
På grund av att Folkteatern förlagt en premiär till samma datum, valde jag att gå på föreställning nummer två. Fullsatt hos en ambitiös frigrupp jag kunnat besöka två gånger under pandemin, vars insläpp denna gång skedde via annan entré. Dramatikern Johanna Svalbacke har, om jag förstått rätt, specialskrivit Att tveka som en lång enaktare för Göteborgs Dramatiska teater. Av den unga dramatikerns verk kan framhållas Luciakandidaterna samt tämligen mystiska Shirins vargar. Sist nämnda pjäs på Stadsteaterns repertoar 2018 recenserade jag.
Ångest som måste åtgärdas för att inte bli ohanterlig är utgångspunkten. Eller snarare konsekvenserna av tillståndet när stressnivån blir okontrollerbar. En man agerar underligt på en bro nära räcket. I ett ögonblick när han verkar befinna sig på randen till ett irreversibelt beslut, kontaktas den nödställde av en omdömesgill 25-åring som sträcker ut handen till den nödställde, också bokstavligen. Han talar inkännande med personen som övervägde att hoppa, lotsar honom varligt tillbaka.

Strax därpå får de sällskap av en joggande medelålders kvinna, skuldmedveten vänder hon tillbaka till vad hon uppfattade som något onaturligt, något som inte stämde. Den omaka duon Adam och Malin – han avsevärt yngre och stark nog att jobba på golvet på Volvo, medan hon vantrivs som högstadielärare utfryst av kollegor – blir handlingskraftiga vittnen och övertalar den suicidale mannen att gemensamt ta sig till sjukhus, det vill sägs psykiatrisk mottagning.
Psykisk ohälsa uppmärksammas alltför sällan, möjligen med undantag för unga tjejers orimliga prestationskrav vilka renderar i självskadebeteende. Och bokstavsdiagnoser, antalet ensamma och bruket av psykofarmaka verkar ha ökat lavinartat. Lyckligtvis har jag sluppit att på nära håll vara med om att någon tagit själv av daga. Även om jag inte varit anhörig tynger det att tänka på en granne, arbetskamrater man umgåtts med jämte musiker man hejat på som begått självmord. Har dessutom suttit på tåg stående still i timmar efter incident att beteckna som en lokförares värsta mardröm. En vers av Karin Boye om hur svårt det ofta är för människor att nå varandra på djupet finns med i lanseringen av pjäsen.

Tillbaka till pjäsen. Vore dumt att förse potentiell publik med spoiler. Vill bara antyda att det blixtsnabba preludiet för en halv sekund var på vippen att lura mig. Dramat beskrivs som en ”berättelse om sorg, förtvivlan och det mänskliga mötets potential.” Med små medel iscensätts en trovärdig skildring av det läskiga i att livet för somliga blir dem övermäktigt. Scenen är i stort sett kal, nästan utan dekor. Videoprojektion, ljus och ljud bidrar till att ge oss stämningsbilder, dra in oss i ett omtumlande skeende. Tyder på insikt och taktkänsla hos regissören som vanligtvis är karismatisk skådespelare i detta illustra teaterkompani.
Publiken får inte veta särskilt mycket om den förtvivlade, som medger att han inte visste om han ville finnas, då tvivlet på om det varit värt smärtan tagit över. Har inga barn, äter lugnande och varit mellanchef på Volvo. Eftersom han är allt annat än stabil borde han rimligen bli kvar på sjukhuset. Vilka resurser har vården? Hur hanterar de sitt ansvar? Vad vill han själv? Förverkligandet av sina tankar på självmord kommenterar han inför sjuksköterskan: ” Tur att de dök upp när jag mådde lite dåligt.”

Personerna som kommit samman fullkomligt oförhappandes börjar ställa frågor till varandra. Dels för att fördriva sin väntetid på psykmottagningen, dels för att de är uppenbart vetgiriga och vill få reda mer om varandra. Egendomligt nog får de till och med ett gemensamt skrattanfall. Utformas nästan till en avledande vändning i manus, när det visar sig att främlingarna har egna betydande problem att brottas med, avslöjar att också de varit nära att tappa kontrollen utan att för den skull bli självdestruktiva.
Mest illa däran verkar läraren Malin vara. Hon som ventilerar sin rädsla för sjukhus och tappar behärskningen när sjuksköterskan fipplar med fjärrkontrollen. Och Adam är bekymrad, har dåliga erfarenheter av vården. Inte heller den chosefria sköterskan i till synes perfekt balans, är innerst inne den hon utger sig för att vara i yrket. Johanna Svalbacke ger oss mycket bränsle vad gäller hur den tunna linjen upprätthålls mellan vardagsbekymmer och problem omöjliga att lösa utan hjälp utifrån. För vissa av brister den, som för huvudpersonen i Att tveka. Ett visdomsord i manus att ta fasta på lyder: ”förminska inte dig själv”.

Guled Abdudallah Ali var en ny vital bekantskap vars uppgift består i att förkroppsliga en trygg och omtänksam person. Mia Eriksson och Hanna Ullerstam ingår i den fasta kärnan hos GDT. Här tar de begåvat i tu med diametralt olika roller. Mia Eriksson (när hon inte filmar eller står på scen jobbar hon inom cancervården) som en förståndig, uppsamlande och kompetent kraft, även om det bakom fasaden av naturlig styrka röjs sprickor. Hanna Ullerstam (sågs senast i liten biroll i Så jävla easy going) spelar en sårbar individ som vill vara alla till lags. Vibrerar med ett undertryck av oförlösta känslor, vilket är styvt gjort.
Leif Edlund har ett imponerande cv ända sedan tiden hos Riksteatern. Utan att jag vid betraktandet av hans agerande var medveten om det, har jag sett honom i exempelvis De ofrivilliga, Händelse på banken på scen i Gangs of Gothenburg och i Det mest förbjudna och Vår tid är nu på SVT. Hans prestation måste betecknas i termer av strålande och enastående. Rödsprängda ögon, okontrollerat skakande kropp och den flackande, olycklig blick, tonfallet och humörsvängningarna.
Tillsammans med drabbande text och regissörens insiktsfulla handledning, värks ett fullödigt porträtt fram av en man på randen att duka under. Gå och se hans formidabla tolkning av en människa lidande. Antingen bottnar det i långvarigt grubbel eller som stundens ingivelse efter panikångestattack? Bilda er en egen uppfattning om hans status.