Baserad på Didier Eribons bok Retour á Reims
Översättning: Johan Wollin, Ulf Peter Hallberg
Dramaturgi: Maja Zade, Anneli Dufva, Florian Borchmeyer
Regi: Thomas Ostermeier
Scenografi och kostym: Nina Wetzel (dekor och kostym tillverkade i Dramatens ateljéer)
Peruk och mask: Linda Hallengren
Musik: Nils Ostendorf
Ljuddesign: Jochen Jezussek
Ljusdesign: Erich Schneider
Filmregi: Sébastien Dupouey, Thomas Ostermeier
Medverkande: Lena Endre, Jesper Söderblom, Parham Pazooki
premiär: 18/3 2021
Spelas till och med 22/5 på Stora scen, Göteborgs Stadsteater
Dramaten och Göteborgs Stadsteater i samarbete med Schaubühne Berlin
Denna märkvärdiga sceniska hybrid sattes upp i höstas på Dramaten. Mångfaldigt prisade regissören Thomas Ostermeier – tillika konstnärlig ledare sedan 2004 för teater Schaubühne vars uppsättningar turnerat världen över – begick världspremiären på Tillbaka till Reims på festival 2017 i Manchester. Sedan dess har verket satts upp med geografiskt färgat appendix också i Tyskland, Frankrike, Italien och nu i Sveriges två största städer. Rör sig om en enaktare på omkring två timmar uppdelad i tre avdelningar.
Upprinnelsen till projektet var den igenkänning och de insikter läsningen av Didier Eribons personligt hållna essäbok gav den tyske teatermannen, en bok jag inte läst men nu har min lust väckts. Sociologiprofessorn bok presenteras i form av en fiktiv dokumentärfilm, där dennes formuleringar bifogas genom voice over-inläsning av Lena Endre. Och i avslutande delen bestämmer sig regissören (Jesper Söderblom) efter att samtycke uppnåtts, att genomföra filmade intervjuer med henne och hans ljudtekniker (rapparen Parham). Han vill få reda på mer ur deras biografi, syn på samhällsklimat och graden av delaktighet.
Ser en slags anti-pjäs vars många lager tarvar förklaringar. Ostermeiers ambitiösa projekt lever upp till kravet somliga ställer på teater: vad som händer på scen får gärna provocera, utmana invanda föreställningar. Men teamet bakom uppsättningen lider i motsats till den franske tänkaren, av sin benägenhet för svart-vita generaliseringar. Jesper Söderbloms regissör propsar dock i ett par lägen på att problematisera. Reflekterar om det inlästa gör också Ende, varvid mjuk polemik uppstår.
”Varför röstar så många ur den förtryckta, utslitna arbetarklassen numera på Nationella Fronten, inklusive samtliga i familjen jag lämnat bakom mig ?” Den dystra frågeställningen om svek och övergivenhet, driver en uppburen författaren att skriva Tillbaka till Reims. Han återvänder till sin mor och minns sitt enkla ursprung. Samme författare och professor vi ser på film upplysa om Foucault och ta upp teorier från Bourdieu.
Scenkonstverkets inledande audiovisuella sektion fångar mitt intresse. Tillbakablickandet på pappans brutalitet och homofobi, sociala koder och bristen på kulturellt kapital; ger nyttiga perspektiv på klass. Bortsett från pappans förödande destruktivitet, associerar jag till Anneli Jordahls samtal med sin mamma i Klass – är du fin nog? I tredje delen relaterar Endre synnerligen relevant till morföräldrarnas fattiga tillvaro i Ådalen och den oförlåtliga katastrof bygden förknippas med.
Visningen av filmens bilder hopparade med Lena Endres metodiska röstsynkning pågår emellertid för länge innan avbrott uppstår. Tålamodet sätts på prov trots ett fascinerande föredrag – med såväl personlig som filosofisk udd. Överhudtaget medger konstruktionen alltför sällan att skådespelarna bereds utrymme att agera.
Istället serveras dignande näring till tankar om kapitalismens effekter, nyliberalismens landvinningar då politisk och finansiell makt lierar sig, monopolistiska tech-jättar, (snuskigt förmögne entreprenören Daniel Ek nämns), revolutionsromantik, studentuppror, utslagning i skolan, fragmenterade konflikter, försåtliga begreppet konspirationsteori och om huruvida möjlighet till förändring av rådande system existerar. Andra avdelningen av Tillbaka till Reims består otvivelaktigt av mycket teoretiskt tugg.
Ska betonas att uppsättningen är raffinerad, förmedlar känslan av att publiken inte alls tas med i beräkningen. Undantaget scenen då Parham tar en av sina raplåtar ut i salongen, båda framförs på begäran. Uppsättningen framstår verkligen som en arbetsprocess, där vi i sista avsnittet blir osäkra på hur egna synpunkter och erfarenheter odlats fram. Bör de betraktas som en symbios av trion på scen, regissör och dramaturger?
Grundmaterialet till berättelserna har tagits fram i klargörande djupintervjuer, vilka man får anta speglar deras personlighet. Glidningen in mot den privata sfären görs med finess när trion smågnabbas och pikar varandra. När glidningen initieras av Jesper Söderblom skulle det kunna vara i rollen som regissör för dokumentärfilmen. Men ibland ges intrycket av att det är privatpersonen som reagerar, som vill veta saker om sina medarbetare.
Söderblom är definitivt värd sin höga status efter ett antal större roller på Stadsteatern (senast i monologen Dvärgen). För den trettio år äldre – anspelar själv på åldersskillnaden – Lena Endre är det första gången hon befinner sig på denna scen. Metamätaren rakar i höjden när den firade skådespelaren vidgår att hon räknas till kulturell elit.
Utan att alludera på polismord eller dylikt nämns att ljudstudion ligger i Biskopsgården. Det är snarare på det viset att Jesper-karaktären verkar kittlas av att jobba ihop med Parham, ljudtekniker och rappare. Han å sin sida vill påstå att han skriver kärlekstexter, även om smattrande rim anknyter till rötter i orten. Hur mycket Parham än hyllas av ett etablissemang hävdar vederbörande upplevt utanförskap, något Jesper har svårt att tro på. Som om den framgångsrike artisten koketterar.
Regissörens tal till ensemblen inför premiären på svensk mark i höstas finns tryckt i programmet. I talet dryftas en selektiv, delvis förenklad bild av motstridiga krafter. Trump är ondskefull medan BLM-rörelsen är alltigenom god (hur många knäböjande fotbollsspelare känner till att sannolikheten att vita dödas vid polisingripande är avsevärt större, eller att sjuhundra poliser skadats i upplopp utan att förövarna dömts?) Varken islamism eller gängbrottslighet förekommer i scenkonstverket, vilket är en brist. Dessa variabler liksom en granskning av samhällskontraktet, hade behövts för att få fram mer heltäckande svar på författarens berättigade oro.
Lena Endre har en berättigad aura som skådespelare, diktion och subtil teknik som få matchar. Och hoten som riktades mot henne efter Sommar i P1 är självfallet oförsvarliga. Trist just därför att hon väljer att relativisera programmet. Woke-kultur och högt tonläge bör bekämpas, men vad msm glömmer bort är att också den ”goda sidan” genom sin besatthet av till intet förpliktigande värdegrund ägnar sig åt aggressiv, ohederlig argumentation.
På upploppet i denna tvåtimmarssittning kom yttrandet som raserade förtroendet för Tillbaka till Reims. Det skedde när Parham implicit drog rasistkortet i samband med uppståndelsen kring julvärden i SVT 2015. Få om ens någon jämnårig med Gina Dirawi har av media varit lika omhuldade, tilldelats lika många utmärkelser och uppdrag som programledare. Överexponering och slitna skämt var säkert faktorer som spelade in. Men avgörande för hennes frånvaro i rutan, handlade om upprepade antisemitiska postningar och uttalanden, vilka näppeligen kan bokföras på naivismens konto. Snacka om tondövt yttrande!
Inom teaterkritiken förekommer tendensen att ensidigt leverera ställningstaganden, till gagn för presumtiv publik. Som framgår i denna långrandiga text finns mycket att hämta i vad som kan förefalla rörigt. Men tunnelseendet som demonstreras gav besk eftersmak.