• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Den omättliga vägen – färgsprakande berättelse i flera dimensioner

30 april, 2022 by Rosemari Södergren

Foto Banfa Jawla

Den omättliga vägen
Bygger på två romaner av Ben Okri som dramatiserats av Oladipo Agboluaje
Översättning Nancy Ofori
Regi Josette Bushell-Mingo
Scenografi Lotta Nilsson
Kostym Kalere a Payton
Mask och peruk Ellen Elias/Elin Gradin/Linda Hyllengren
Musik/video Lamin Daniel Jadama
Ljus Jesper Larsson
Koreografi Aurelia Day
Medverkande John Alexander Eriksson, Astrid Assefa, Mike Gamble, Binyam Haile, Christopher Lehmann, Fernando Lucumí Carabalí, Stephen Lwanga, Kayo Shekoni, Helmon Solomon, Joel Valois.
Urpremiär på Dramaten 29 april 2022

En färgsprakande berättelse i flera dimensioner, en annorlunda föreställning där magiskt tänkande möter reell krass verklighet. Drömmar och närvaron av en annan existens än den vi kan se med våra sinnen möter en verklig kamp för bättre villkor för fattiga människor. En föreställning som växer ju mer jag tänker på den. En föreställning jag vill uppleva en gång till.

I den omättliga vägen mötet vi andebarnet Azaro, som brukar låta sig födas för att snabbt kunna lämna livet och återvända till den andliga dimension. Men den här gången bryter han överenskommelse med den andliga sfären för han vill stanna kvar i det jordiska, han står inte ut med att se sin jordiska moders sorg om han dör. Aazors beslut att stanna kvar i livet tas inte emot positivt av hans vänner i andevärlden. De har väntat på hans återkomst och förberett en fest för honom. Det jordiska livet blir en utmaning för Azaro där han lever i ghettot med sina utfattiga föräldrar, med en pappa som misshandlar honom och som dricker för mycket alkohol och slösar upp deras pengar medan mamman förtycks och måste kämpa för att hålla ihop familjen.

Livet har många utmaningar och det västafrikanska samhället skildras med politik, klyftor mellan rika och fattiga, kamp för bättre liv och goda intentioner som möter korruption. Hopp och förtvivlan i en blandning som kännetecknas alla mänskliga samhällen.

Ett extra stort plus för  kostymerna i denna uppsättning. Kostymerna är imponerande. Det ligger mycket arbete bakom denna kaskad av dräkter. Kalere A Payton som skapat kostymerna har hämtat mycket av materialet från butiker i Storbritannien som har nära och etiska kontakter med konstnärer och tygfabriker i Västafrika.

För den som är van vid europeisk dramatik kan föreställningen först upplevas som stillastående dramatik, en berättelse som mer är en beskrivning av världens tillstånd än att den skildrar någon utveckling. Dels är föreställningen en berättelse om Afrika och dessa många färger, om Afrikas rikedom och överklass, om dess tragedi, om fattiga, förtrycka och deras motståndskraft, om dess skönhet, om dess generositet, om dess visdom och om dess brister, men samtidigt en berättelse om mänskligheten överallt i hela världen.

Även om jag först upplevde föreställningen som stillastående insåg jag efteråt att den är fylld av rörelse men som framförs på ett annat sätt än traditionell västerländsk dramatik. Ben Okri som skrivit romanerna som föreställningen bygger på har skrivit på ett sätt som bryter det dominerande västerländska berättandet som fokuserar på de två dimensionerna tid och rum. Ben Okri för in ytterligare en dimension av något annat som också genomsyrar våra liv. I en intervju i Karavan säger han:
– Jag tror att vi lever våra liv mellan det synliga och det osynliga, mellan det upplevda och det vi bara anar. Och att säga att vi bara lever i den så kallade verkliga världen, det är att stänga ute dej här dimensionen av dröm, osäkerhet, flytande rörelse och mystik som genomsyrar våra liv.

Premiärpubliken var begeistrad och gav kraftiga stående ovationer.

Fakta om författaren och dramaturgen:
Ben Okri är en flerfaldigt prisbelönad författare född i Nigeria, i dag verksam i London. Okri slog igenom stort med The Famished Road (Den omättliga vägen), den första boken i trilogin om pojken Azaro, som belönades med The Booker Prize 1991. I trilogin ingår också Songs of Enchantment (1993) och Infinite Riches (1998). Oladipo Agboluajes dramatisering bygger på trilogins två första delar.

Oladipo Agboluaje har studerat teater vid University of Benin i Nigeria och doktorerat på en avhandling om väst- och sydafrikanskt drama på Open University med bas i Storbritannien. Han har bland annat skrivit pjäserna The Estate, New Nigerians and Here’s What She Said to Me. 2018-19 var han “writer in residence” på National Theatre i London.

Uppsättningen är en samproduktion mellan The National Black Theatre of Sweden och Dramaten och en fortsättning på samarbetet som påbörjades med Door of No Return – en kväll till minne av avskaffandet av den svenska transatlantiska slavhandeln och Bergets topp av Katori Hall, 2021. Josette Bushell-Mingo OBE, som står för regin, är förutom prisbelönt regissör, även skådespelare, sångerska och sedan 2021 VD och rektor för The Royal Central School of Speech and Drama i London, den första svarta kvinnan på den posten någonsin.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Andevärlden, Ben Okri, Dramaten, Teraterkritik

Berömda tirader alstrar förtätad energi – En dåres försvarstal på Järnstudion

26 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Efter en roman av August Strindberg

Manus och på scen: Eskil Lundgren

Regi: Björn Melander

Scenografi/ Ljus: Eskil Lundgren

Musik: Beata Angelbjörk

Produktion: Semah Fattah

Nypremiär 23/4 2022

Spelas på Järnstudion Norra Allégatan 8 i Göteborg till och med 18/5

Göteborgs nyaste teatergrupp bildades med minst sagt höga ambitioner 2014. Åtskilliga av personerna som var med då och under resans gång är för mig obekanta. Några känner jag. Den otroligt meriterade regissören Björn Melander har utgjort en hörnsten, han som för närmare fyrtio år sedan fick ett rungande genombrott efter att Natten är dagens mor/ Kaos är granne med Gud överförts till teve. Cirka tjugofem år senare intervjuar jag Lars Norén för LO-tidningen med anledning av att han utsetts till Folkteaterns konstnärlige ledare. Men det är en annan historia.

Hur som helst, Järnstudion jämför sig med ett garageband, vars medlemmar tycker det är kul att ses igen i ett nytt skede. Man säger att varken fast ensemble eller egen scen (inklusive teknik) finns att tillgå. Att då spela En dåres försvarstal i lokal tillhörig Järnstudion är kongenialt så det förslår, eftersom rummet påminner om en vindskupa. Publikkapaciteten ligger på omkring tjugo personer. Inte helt ovanligt att intimitet uppstår hos spartanska frigrupper på grund av praktiska förutsättningar . Dock, närmare än så här kan man omöjligen komma. Dessutom är det så pass lågt i tak att reslige Lundgren i vissa positioner inte riktigt kan stå rakt.

Som ett fristående preludium ges i salongen tre behagliga violinstycken av Beata Angelbjörk. Är jag rätt underrättad diskantbetonade tongångar av i tur och ordning Bach, Elgar samt Massenet. Under musicerandet vidtar Eskil Lundgren sina sista förberedelser. Även om han under monologens gång vid ett par tillfällen, kommer att fixa och dona vid ett sminkbord i ena hörnet, ska betonas hur frapperande porträttlik skådespelaren är. Lundgren är också dramatiker och har skrivit pjäser vilka satts upp av Järnstudion. Fast sin huvudsakliga försörjning har han haft genom journalistik (Expressen mm) och i rollen som redaktör och producent på SR och SVT.

foto Ola Kjelbye

August Strindbergs självbiografiska drapa om det stormiga äktenskapet med Siri von Essen, utkom på svenska i starkt redigerat skick först två år efter hans död. Kjell Grede omvandlade den till tv-teater. Men konstigt nog har romanen inte tidigare dramatiserats för scen. Eskil Lundgren bör rimligen ha ägnat hundratals timmar åt att vaska fram en skarpladdad monolog ur stoffet, vilket lyckats förträffligt.

Lite förvånad att andra i dramat inte återges med olika tonfall, på det sätt som exempelvis Krister Henriksson nådde kolossala framgångar med Doktor Glas. Man skulle kunna föreställa sig att ”Axel” utgjuter sig sitt, enligt honom, bittra öde för en exklusiv krets av manliga vänner. Medveten om omgivningens ställningstagande vill han förekomma, känner sig förorättad och orättvist behandlad. Förklarar genom att ordberusad lägga ut texten, kryddar med underhållande metaforer och drastiska vändningar.

Och med sin fullkomliga behärskning av språkliga tillgångar, tror sig Strindberg kunna besegra tvivlare. Denne språkliga nydanare vinner som helhet över mig på sin sida. En bedrift som ska tillskrivas manusförfattare och textuttolkare Lundgren. Visst är berättaren på väg att brusa upp, men blir sällan forcerad. Lägger band på sig utan att bli mjäkig. Tilltalet på få några få meters avstånd genomsyras av ett sturskt vädjande. ”Min hustru är otrogen – och det är mitt fel sägs det. För att jag är svartsjuk.” Även vi som inte läst boken känner igen argumenten, de infernaliskt anklagande och precisa formuleringarna ur ett socialt underläge.

foto Ola Kjelbye

Densiteten i monologen kombineras med luftig eftertänksamhet, något den synnerligen erfarne regissören förmodligen eftersträvat. Utsagorna ska få sjunka in. Pauserna ägnas åt att spela antika schlagers på vevgrammofon och fåfängt greja med utseendet. Monologen levereras parallellt med en utdragen påklädningsprocedur, en struktur som fungerar fint. Får oss att nyfiket vänta på nästa moment.

Utan att bli så påträngande att man värjer sig, förs vi in i den centrifug av tankefigurer där Strindberg ofta verkar ha befunnit sig. Det är en avskalad, briljant uppsättning. Första besöket hos Järnstudion, i vad som tydligen är en psykologmottagning, gav mersmak.

Ska man vara petig märks stundom att den ensamme, väldigt begåvade aktören haft långvariga anställningar utanför kultursektorn. Finns en skönjbar gradskillnad gentemot Reine Brynolfsson (som ju Melander gett regi). Nämner mannen med stjärnstatus eftersom han tog andan ur mig, i monolog om dogmatisk kvinnosyn på Elverket 2016. Paralysie générale redux var en dramatisering av Strindbergs brev. I breven finns säkerligen formuleringar identiska med En dåres försvarstal.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Skickligt gestaltat högklassigt manus – Jag, Gustav den tredje på Hagateatern

24 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Ludde Falk

Manus: Beate Persdotter Löken tillsammans med Eddie Mio Larson, fritt efter bok av Hans Peterson

Regi: Beate Persdotter Löken

Kostymdesign: Heidi Saikkonen

Scenografi & ljus: Beate Persdotter Löken

Musik: Samuel Runsteen, Anders Ericsson & Per Buhre

Videoredigering och foto: Ludde Falk

På scen: Eddie Mio Larsson

Skuggskådespelare: Jan Ericsson, Dorian Andersson & Sara Klingvall

Nypremiär 22/4 2022

Spelas på Hagateatern i Göteborg till och med 8/5

Primär målgrupp: 8-13 år

Med stöd av Göteborgs Stad, Kulturrådet, VGR Kultur och ABF

Det lyser för närvarande av självförtroende om Hagateatern, åtminstone konstnärligt sett. Jag, Gustav den tredje är fjärde succén i rad för en högst vital frigrupp. Efter nypremiären infinner sig ett tillstånd av att ha blivit uppfylld, uppfylld av en exceptionell uppsättning vars innehåll både roar och bildar. Varje gång jag utsätts för en flerskiktad text som en regissör med lika finurlig som varsam hand dramatiserat, bekräftas min lust till scenkonst. Auteuren som oförbehållslöst ska hyllas heter Beate Persdotter Löken.

Historielektionen modell basic är i första hand ämnad för elever i mellanstadiet, fast stoffet har tryfferats med flera uppiggande blinkningar till vuxenvärlden. Fokus ligger på lynnig maktutövning, problematisk uppväxt, Teaterkungens feminina framtoning samt dennes desperat längtan efter att bli älskad.

foto Ludde Falk

Innan monologen tar sin början hörs musik med ursprung i 1700-talet i foajén. Där kan också en kopia på Anckarströms mordvapen beskådas. Kungens sovrum, med eller utan genomskinliga draperier, utgör centrum för en påhittig föreställning pågående i trekvart. Dockor, porslinsfigurer, skuggskådespelare samt ett inramat porträtt på modern talandes förmanande; utgör innovativa dramaturgiska lösningar. Skapar ökad intensitet, en slags vibrerande polyfoni. Fiffigt nog inleds berättandet med det omtalade brutala slutet på levnadsbanan, för en speciell kung med queera drag. Likt en cirkelrörelse återkommer den fatala sekvensen.

Unga målgruppens identifikation, eller snarare inlevelseförmåga, underlättas sannolikt av genomgående infantilisering, underhållande ingrediens för både barn och vuxna. Antar att den oförståndiga naiviteten jämte en i begynnelsen påtaglig obekvämlighet inför ärvda ämbetet, är egenskaper Hans Peterson exponerar i jag-berättelsen som manuset baseras på. Karaktärsdrag Persdotter Löken fruktbart spunnit loss på.

foto Ludde Falk

Inramningen visar att mycken möda lagts på att fånga barnens uppmärksamhet. Smart scenografi, genomarbetad ljussättning, dito dekor och givetvis kongenial klädsel bidrar till rätt atmosfär, att vi förs in i en helt annan tid. Samtidigt är införlivandet av nutida aktuell terminologi – ”hat och hot” / ”hålla avstånd” – snillrikt. Anakronismen att antyda att Bellman, med sin markkänning i breda folklager, kan nås på telefon tillhör de många roliga infallen, liksom innebörden av shoppingrunda utomlands. Ännu roligare är scenen där en okunnig och ointresserad kung ska genomföra ändamålsenlig akt. Gapskratt i publiken ackompanjerar föga förvånande den scenen. Finns en del inslag som torde behöva förklaras av vuxna.

Fragmentariskt passerar viktiga företeelser under regentens tid. Adelns återkommande missnöje, konflikten hattar – mössor, kriget mot Ryssland, smittkoppors härjningar, införskaffandet av koloni och vurmen för de sköna konsterna. Men kan inte erinra mig att Svenska Akademin nämndes. Görs uppenbart att även en kung behöver bry sig om tillståndet i sitt land. Gustav III uttalar sig kritiskt om sin far. På grund av olämplighet åtnjöts inte respekt. Men vilka lärdomar drog sonen, som kastades in i hetluften utan tillräcklig inskolning? Jag, Gustav den tredje ger i periferin upphov till tankar kring ofattbara klasskillnader.

foto Ludde Falk

Tillägnar mig en händelserik pjäs, som tack vare sina fyndiga uppslag är mer än traditionell monolog. Utvecklas till en hastig rundmålning som ändar abrupt, snarlikt hur maktinnehavet upphör genom banemannen Anckarström.

Ser en sensationell prestation av Eddie Mio Larson, rent av fulländad. I samarbete med regissören framställs sinnestillstånd och därtill hörande tonfall med karismatisk touche. 2018 såg jag honom i All min kärlek på Hagateatern (då Teater Tamauer). I jämförelse glänser Eddie Mio Larson i sin solistroll. När skådespelaren lekfullt går i svaromål eller imiterar andra röster, tas ett imponerande register i anspråk. Njöt av att bevittna en aktör med obestridlig auktoritet som ut i fingerspetsarna behärskar vad han företar sig.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Månen och de andra planeterna – Fragmentariskt och absurt av en av våra största dramatiker

23 april, 2022 by Petter Stjernstedt

Månen och de andra planeterna
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym:
Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Ljud Camilla Näsström
Manuskonstruktion Johanna Ruben
På scen Sven Ahlström, Ann Petrén, Sandra Huldt,
Linus Troedsson, Lennart Jähkel, Ann-Sofie Rase,
Per Sandberg, Praktikant Varja Berg*
Klarascenen fredag den 22 April kl 19.00

Dramaturg Staffan Valdemar Holm leker med narrativet, improviserar och låter fantasin få flöda fritt. Resultatet är ryckigt, flyktigt, ibland tramsigt och fragmentariskt, men Månen och de andra planeterna är konstant fascinerande och underhållande. Holm gör upp med teaterns troper och framställer en trolldryck som smakar både beskt och angenämt på samma gång.

Då är den här, den pandemi-uppskjutna pjäsen där legendaren Staffan Valdemar Holm ska ta teaternarrativet i ny riktning. Månen och de andra planeterna är lekfull och smått galen i sin apokalyptiska, cyniska inramning om människor på gränsen till sammanbrott. Eller vad tjänar en djupsinnig analys till? Att ringa in detta alster, förenkla dess sanna mening, känns menlöst. Istället får karaktärer och element i pjäsen illustrera dess galenpanna-logik. Månen och de andra planeterna är en fascinerande inblick i en kreatörs tankar och ideer och ett resultat av två års isolering där en regissör på sin kammare leker fram små berättelser om det lilla och stora i människan.

Här finns den gråtande HR-mannen, tjejkannibalgänget, kulturdepartementet som tvingas ta sig an både kolonialism och sexuella övertramp. Och förstås den stränge dramapedagogen, magnifikt gestaltad av en fullfjädrad Ann Petrén, en karaktär som i sin metodik närmast framstår som en fascist med behov av att trycka till både gamdassig undervisningsform och kulturfolk med viljan att gestalta något storartat på scen.

Galenskapen kommer från en egensinnig mans huvud. Valdemar Staffan Holm är teaterregissören med gediget renomé. Mellan 1994-1999 var han chef för Malmö Dramatiska Teater. Han har arbetat med såväl klassiska verk som Shakespeare och Tjechov som samtida produktioner som Roland Schimmelpfennig med flera. År 2002 tillträdde han som Dramatenchef och under sex år skapade han hyllade pjäser som Macbeth (2006) och Det kalla barnet (2003). Han började med teater motvilligt, kanske för att det mesta han såg var skit och han ville bidra till en förändring. Holm har själv beskrivit svensk teater som fantasilös. Den Skånskfödda regissören kräver mera trolldrycker inom svensk scenkonst för att riktigt röra om i grytan.

En Shakespeare för mycket fick honom att vilja ta ut svängarna och testa nya uttryckssätt. Månen och de andra planeterna är lekfull, fragmentarisk, rörig, rolig, roande, oroande , tramsig och ibland gubbig. Men mestadels är den underhållande. Det färdiga verk vi ser tolkas på Klarascenen är spretig och ojämn, med både absurda och smått menlösa små berättelser. Holm attackerar från alla håll mot kulturarbetare, myndighetspersoner och förstås medelklassen med dess diskreta charm. Det finns inget givet tema. Istället finns en återkommande känsla av apokalyps, en explosion av episka mått som alltid väntar bakom närmsta krön. I Holms värld är vi människor alltid nära  katastrofen. Oavsett vilken miljö eller klasstillhörighet en tillhör kan allt brisera, en slags parafras på en orolig tid där världen står i brand med miljökatastrof, populism och brinnande krig.

Absurda saker händer under en lägenhetsvisning med mäklarfirman Djurfors

Narrativet med ett tjugo-trettiotal små episoder ur människors liv lämnar ett minst sagt fragmentariskt intryck. Kanske är det själva poängen att inte begränsas av en tematik som till varje pris måste speglas i varje givet ögonblick. Medans vissa historier snabbt lämnar en stannar andra kvar. Vi återser ett flertal gånger dramapedagogen som skapar skräck i sina kursdeltagare när hon efterfrågar nya referenser till teaterkonsten som Mosad eller varför inte IS. Här kommenterar Holm dramapedagogikens dammiga och intetsägande uttrycksform. Fantasilösheten, hur vi slavar under mästarnas strama strypgrepp – vår Bergman eller vår Konstantin Sergejevitj Stanislavskij, en legendarisk teaterpedagog som satt standard inom modern teatermetodik.  Därför kan vi inte se bortom deras högst begränsade synfält. Holm dekonstruerar scenkonsten, hackar sönder den i små beståndsdelar. En maskerad Ann Petrén säger – vi måste kasta bort dem, begrava vår Stanislavskij, kasta hen upp på Vesuvius berg, där ingen någonsin kan ta sig. Först då kan vi ta oss vidare i konstformen.

Skådespelet med Sandra Huldt, Linus Troedsson, Lennart Jähkel, Ann-Sofie Rase och Ann Petrén för att nämna några är av högsta rang. Förutom Petréns fascistiska lärargestalt glömmer jag knappast en tysktalande nattvandrande Lennart Jäkhel, en huligan med högt våldskapital, som svamlar osammanhängande om fotboll och dyrligt och vandrar vilsen runt i sömnlabbets trånga korridorer.

Något djup erbjuder inte direkt Holms nyskrivna verk. Men Månen och de andra planeterna lockar till många skratt. Och ibland är det allt en behöver det där gutturala, primala garvet som avrundar en annars fisljummen arbetsvecka i dur.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Staffan Valdemar Holm, Stockholm stadsteater

Sammansvetsad ensemble i sorglig rapsodi över sammanträffanden och omintetgjorda möjligheter – 100 sånger på Göteborgs Stadsteater

18 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Roland Schimmelpfenning (översättning Ulf Peter Hallberg)

Regi: Michael Cocke

Scenografi & videodesign: Henrik Ekberg

Ljusdesign: Max Mitle

Kostymdesign: Josefina Gustavsson

Maskdesign: Ingela Collin

Koreograf: Jimmy Meurling

På scen: Hannah Alem Davidsson, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Eline Höyer, Victor Ståhl Segerhagen, Maria Hedborg, Emil Ljungestig

Premiär 14/4 2022

Spelas på Lilla scen Göteborgs Stadsteater till och med 21/5

Tänker på påskens ursinniga upplopp med anledning av en turné kring att bränna koranen, händelser som distraherade skrivandet av denna text. Skrämmande i lika hög grad som det extremt besinningslösa våldet inkluderande systematisk vandalisering, är åtskilliga kommentarer i sociala medier. Förfärande många opinionsbildare med status skuldbelägger inte förövarna, vilka istället ursäktas och inbringar förståelse. Ansvaret läggs helt på provokatören och regionala tillståndsgivande chefer. I upploppen verkar lyckligtvis ingen ha dött, fast många skadades och några utsattes för mordförsök, vilket medförde att underbemannade styrkor beordrades retirera. Värsta tänkbara utgång för en demokratisk rättsstat.

I Hjällbo häromåret mördades en affärsidkare efter ett par dagars kravaller. En bok om terroristens dåd på Drottninggatan har utkommit, ett dåd till synes avfört från samhällsdebatten. Det läskiga är att vi, eller åtminstone media, vant sig en ohållbar utveckling med klanstrider, våldsbejakande extremister och gänguppgörelser, som också drabbar tredje man. Och varje gång utbrister ministrar att det inträffade är ”oacceptabelt”, utan synbar effekt.

Regissör Michael Cocke – foto Jonas Kündig

Ämnet för Roland Schimmelpfennings enaktare från 2019 (beställning från Örebro Länsteater och regissör Michael Cocke), är stunden före en bombexplosion på en tågstation. Dylika terrorattentat har ju utförts i huvudstäder som Madrid, London och Bryssel. Den tyske ansedde dramatikern hävdar att det är utmaning att skriva om slump och död, hopp och besvikelse. Ändå är det precis vad han gjort i 100 sånger. Kanske för att jihadistisk terror blivit en realitet genomsyras uppsättningen av en bitterljuv uppgivenhet.

Och kontexten känns väldigt tysk, sakligt torr. Vi matas med ideliga tidsangivelser i ett spann på drygt fyra minuter. Under denna tämligen korta sekvens hinner resenärer och människor i tjänst kring stationen flyktigt mötas, iaktta omgivningen, tänka på allehanda företeelser eller lyssna på sin favoritmusik. Emil Ljungestig utrustad med tumstock föreställer helt logiskt en lantmätare, försöker beräkna korrekta tiden för en kaffekopps fall till marken.

foto Ola Kjelbye

Min ytterst teaterrutinerade mor frågade mig efteråt vad man ville säga. Schimmelpfennings estetik kräver således mycket av publiken. Likt lekande barn uppmanas åskådarna att ingå en överenskommelse med dramatiker och skådespelare. Utan förklädnad eller avpassat tonfall propsar Lasse Carlsson – reslig skådespelare i övre medelåldern – i återkommande glimtar att han är en sjuttonårig tjej, tillika frisörelev. Anspråk på trovärdighet måste ge vika för förmågan att föreställa sig också det orimliga, Vissa blixtporträtt hade dock fungerat bättre om man ansträngt sig mer med sannolik gestaltning. Fast dramatikern är betydligt mer förtjust i att antyda med grov expressionism än att förmedla realistiska porträtt.

Under halvannan timme redovisar ett myller av offer från andra sidan, vad de sysselsatte sig med, vad de funderade på, de utsträckta ögonblicken innan bomben detonerade. Pjäsens drivkraft är dess ständiga omtagningar, upprepningar med smärre variationer. Framställningen av slumpens inverkan är dess främsta styrka, även om manus stundtals frestar på tålamodet. 100 sånger kan ses som en hyllning till livets teoretiskt sett gigantiska utbud. Jämför med hur toner kan kombineras i det oändliga. Kontentan blir indirekt fördömelse av självmordsbombaren, vars ondskefulla handling inte kan kallas för något annat än omänsklig.

foto Ola Kjelbye

Slås på trumman av offren och vittnen för att ta tillvara på glädjeämnen i tillvaron, om möjligt uppskatta vardagen lite mer. Ur det perspektivet regerar en anda snarlik romcom eller carpe diem-filosofin i Döda poeters sällskap. Bortsett från pallar finns så gott som ingen rekvisita på scenen, belägen ett par decimeter upp från golvet för att publiken ska ha förhållandevis god sikt. Underifrån kommer periodvis rök. Väggen täcks av grå dekor med avsatser för diverse attiraljer, ska nog föreställa bagageutrymme. Skådespelarna byter ideligen formationer, riktar sig till oss. När det dansas och sjungs i kör är vi måltavlan.

Vissa bilder etsar sig fast. Caféservitrisen (Eline Höyer) blir sedd och önskar sig samma glansiga ögon som Kim Carnes sjunger om, kvinnan som missade sin anslutning, bröderna alltför fokuserade på att lyssna på Deep Purple (Emil Ljungestig porträtterar), tack vare bra sex en bekymmerslös man (Victor Ståhl Segerhagen), femtioårig kvinna (Maria Hedborg) anställd inom abstrakt vida branschen förvaltning vars absoluta favorit visar sig vara Iggy Pop och en mystisk individ som förklarar för intresserad vad han läser. Utan att man får reda på varför definieras mytologiska hästar, bland andra islams Al Buraq och Sleipner. Skådespelarna håller inte fast vid samma figurer, persongalleriet är avsevärt större.

foto Ola Kjelbye

Ser en heterogen ensemble vars identiska sammansättning troligen inte skådats tidigare. De är beundransvärt sammanlänkade, vet exakt när repliker ska levereras och fogas ihop med nästföljande utsaga. Sannerligen imponerande teamwork! Lasse Carlsson kompletterar sin stadiga framtoning med uttrycksfulla toner på trumpet. Den sju skådespelarna ger oss extatisk livskänsla i form av sprudlande sång och självständig dans.

Kanske orättvist att lyfta fram några specifikt ur ett väldigt tajt arbetande kollektiv. Mest bestående intryck kom från välartikulerade Johan Hafezi, veteranen Maria Hedborg samt Eline Höyer. Den sist nämnde sjöng med stor övertygelse verser ur Betty Davis Eyes. Satte sig vid ett tillfälle vid scenkanten, hade bokstavligt och bildligt talat exakt tonträff i röst och agerande. Och hon hade glänsande ögon, precis vad som eftersträvades.

Musikens betydelse utgör en slags essens, en röd tråd i 100 sånger. I väntan på att sju personer ska göra entré hörs väl valda låtar, exempelvis Good Vibrations. Flera av melodierna det anspelades på i pjäsen har jag, eller har haft på skiva. Nämndes eller hördes musik från bland andra Bacharach/ David, Händel, Schubert, Brahms, far och dotter Sinatra, Pixies och Talking Heads.

I brist på fördjupad gestaltning ligger behållningen snarare i lovsången till livets möjligheter, tematikens poetiska allvar, kraften i emotionellt betingad musik samt den enormt synkade ensemblen.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Victor Rydström Tack för maten … Läs mer om Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Comic Con Stockholm Summer 2026

Comic Con Stockholm Summer 2026 Mässor … Läs mer om Comic Con Stockholm Summer 2026

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in