• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Mommy Issues – Klaustrofobiskt om trasiga relationer och utsatthet

29 oktober, 2022 by Petter Stjernstedt


Mommy Issues
Av: Dimen Abdulla
Regissör: Åsa Lindholm
Scenografi och kostym: Julia Herskovits
Komposition: Ella Blixt
Ljus: Maria Ros
Mask: Rebecca Afzelius
Medverkande:Ann-Sofie Rase,Julia Lyskova och Emil Hedayat
Teknisk ideutveckling: Erik Rosales

Närgånget och intimt. Ett udda formexperiment med otydlig inramning, ett skräckdrama som fastnar på hornhinnan.

Mommy Issues är resultatet av flera djupgående samtal mellan manusförfattare Dimen Abdulla och skådespelare Julia Lyskova. Slutbygget imponerar. Åsa Lindholms Mommy Issues är ett mor-och-dotter-drama med teman kring ensamhet, utsatthet och destruktiva relationer. Modern, skickligt spelad av Ann-Sofie Rase, kontrollerar minsta steg hennes dotter tar. Hon bestämmer vad hon får äta, när de ska vila, hur hon ska sitta på stolen och vem hon får träffa. Då moderns våta undgomsdröm var att få bli stor pianist tvingas dottern kväll ut och kväll in sitta framför pianot och träna. Det är knappt det finns utrymme för toalettpaus ens. Men en dag förändras allt, isoleringen bryts när dottern träffar grannpojken i trappuppgången. Mommy Issues är ett triangeldrama med tre egoistister, alla livrädda för att släppa in någon annan på bara skinnet.

Poddprofilen och skådespelaren Julia Lyskova gör en bra insats som dottern med momma issues även om hon i sin gestaltning är farligt nära det teatrala,forcerade. Ann-Sofie Rases gestaltning är ett skickligt bygge. Den barska modern har flera strängar på sin lyra. Hon kan både flippa ur och visa på sårbarhet för att sedan återgå till pekpinnarna. I en svårglömd scen står hon framför köksön och illustrerar hur hennes mamma lärde ut engelskakunskaper i samband med bakning. Varje köksredskap blir ett potentiellt vapen i hennes matlagningsvideo.

För varje sekund som går gräver vi oss djupare ner i graven. Här är ljuset i tunneln mil bort. Även grannpojken visar sig ha issues, med våldskapital och svårigheter med närhet. Karaktärerna målas upp som komplexa, mångfacetterade varelser där varje beteende förklaras och sätts i en större kontext. Pojken är ingen prins i skinande rustning men är en välbehövlig tillflyktsort för kvinnan vars varande allt mer omsluts av hopplöshet och mörker.

Regissör Åsa Lindholm har tidigare lekt med formen i K -inspirerad av Leila. Här utspelar sig allt mot en projicerad vägg. Inramningen förstärker känslorna i pjäsen. Sekvenserna filmas med mobilkamera, ibland så nära att porerna syns. Det skapar en klaustrofobisk känsla. Men formspråket är inte utan fläckar. Varför vissa scener spelas utanför skärm medan andra äger rum bakom publiken är för mig dolt i dunkel.

Det är ett experiment med form och uttryck som väcker intresse. Utsattheten är en tydligt tema men leken med formen kunde användts bättre för önskvärd effekt.
Samtidigt gör den närgångna kameran att vi känner mer för moder och dotter i dramat.

Med det sagt är Mommy Issues ett mångbottnat triangeldrama pepprat med spännade teman om rasism, utsatthet och medberoende. En om ni så vill Lilja Forever för teatervärlden. Och när beckmörkret sänkts sig över publiken finns fortfarande en uns hopp kvar. Det är detta, skildringen av misär som aldrig blir till pekoral och balansgången mellan kärlek och dödslängtan, som får Mommy Issues att sticka ut i mängden.


Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Ett dockhem på Dramaten – färgsprakande mästerligt

27 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Foto Sören Vilks

Ett dockhem
Av Henrik Ibsen
Översättning Ernst Schönaich
Regi Anna Pettersson
Scenografi Anna Pettersson
Assisterande scenograf Jan Lundberg
Kostym Nina Sandström
Ljus Max Mitle
Musik Gustave Lund
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg
Dramaturg Anneli Dufva
Rörelseinstruktör Åsa Lundvik Gustavson
Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann, Anna Maria Käll, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 26 oktober 2022

En helt underbar sprakande föreställning som klär av patriarkatet och dess förminskning av kvinnor men också handlar om att vara människa och våga stå upp för sig själv. I regi av Anna Pettersson blir Ibsens dockhem som om den vore tolkad av Brecht och kryddad av Shakespeare.

En vän till mig sammanfattade föreställningens tema:
Om hur många inte lever sitt liv som de vill och fångas av olika sammanhang och tror att det måste vara så. Att man faktiskt alltid kan gå sin egen väg.

Publiken på premiären gav stående ovationer till detta sprakande, färgrika kostymdrama som både vara underhållande och talande om viktiga frågor. Danser, rörelsekoreografi och musik fungerade perfekt till berättelsen. Att locka till skratt även när ämnet är allvarligt är mästerligt när det görs bra som här. Genialt av regissören att låta tre skådespelare gestalta Torvalt (Per Svensson, Hannes Media och Joel Valois) och tre som har rollen som Fru Linde (Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Kill). Det fungerar utmärkt och visar hur samma scener ofta spelas upp om och om igen endast med små varianter i en stängd, fastlåst relation. Det visar också hur människor inte alltid är precis likadana utan har olika sidor. De tre versionerna av Torvald spelas av tre män i olika åldrar vilket signalerar att även om den yngre generationen ytligt sett kunde verka mer jämställd satt dessa män på Ibsens tid ändå lika fast i sin nedtryckande syn på kvinnor.

Nora är i början av föreställningen väldigt mån om vilken fasad hon visar upp. Hon är som många av dagens influencers som bara visar upp hur vackra de är, hur bra det går för dem. Allt är perfekt i den yta de visar upp för sina följare. Sakta börjar hon våga se sanningen, först för sig själv och sedan vågar hon berätta om den och ta konsekvenserna.

Ett stort plus är att för att minska klimatavtrycket är kostymerna till föreställningen tillverkade i hållbara och återvunna material. I ett pressmeddelande berättas:
Tillsammans med vintagekläder, vissa över 100 år gamla, har det skapats kostymer under ledning av kostymdesigner Nina Sandström. Till de stickade plaggen har det även använts ull från Dramatens ljusdesigner Erik Berglund, tillika fårbonde, som nu spinns på Wålstedts Ullspinneri i Dala Floda.

Ett annat stort plus går till alla skådespelare. Rollen som Nora görs av nyutexaminerade skådespelaren Manuela Gotskozik Bjelke och Doktor Rank av Marie Göranzon, båda är så trygga i sina roller. Det är som att Manuela Gorskozik Bjelke har tjugo års erfarenhet på scen, minst. Hon tar definitivt plats nu bland våra stora svenska skådespelare. Marie Göranzon är som alltid fenomenal, nu som äldre man som är förälskad i Nora.

Föreställningens regissör Anna Pettersson, är regissör och teaterchef för Strindbergs Intima Teater. Hon berättar om sina tankar om uppsättningen:

– Jag utgår från Ibsens tankar om kollektivet och individen och föreställningen innehåller mycket musik, kostym, scenografi och rörliga bilder men framförallt är det fokus på ensemblens gestaltning.

Anna Pettersson har tidigare satt upp flera uppmärksammade och hyllade uppsättningar både av Henrik Ibsen och av August Strindberg. I hennes händer återuppstår dessa klassiker som aktuella berättelser som talar till nutidens människor. Genom att både låta karaktärerna vara från den tid dramat ursprungligen skrivits om och samtidigt ha markörer från vår tid blir det starka föreställningen som binder samman dåtid och nutid. Människor möter samma existentiella frågor nu som förr. På Dramaten har hon tidigare satt upp Ibsens Hedda Gabler och Vildanden. Ett dockhem är hennes första uppsättning för Dramatens stora scen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Anna Pettersson, Dramaten, Ett dockhem, Henrik Ibsen, Scenkonst, Teaterkritik

Samtal med slagsida engagerar föga – Helen och Agnes på Göteborgs Stadsteater

24 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Johanna Svalbacke

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi/ kostym- och ljusdesign: Marcus Carlsson

Ljuddesign: Marcus Carlsson och Ludvig Sjöstrand

Kompositör: Anna Ljungberg (praktikant)

Dramaturg: Sisela Lindblom

I rollerna: Hannah Alem Davidsson och Anna Bjelkerud

Urpremiär 19/10 2022 på Göteborgs Stadsteater, Lilla scen

Spelas till och med 11/11

Marcus Carlsson som haft mycket att bestyra inför premiären regisserar för tredje gången ett manus av samma anmärkningsvärt unga dramatiker. Johanna Svalbacke verkar ha en fäbless för att skildra mystiska förlopp och komplexa beteenden. Av hennes cv är det Shirins vargar och Att tveka (regi Eric Åkerlind) på Göteborgs Dramatiska teater som jag recenserat. Vad beträffar regissören med vad det tycks dragning till Svalbackes konstnärliga universum, rönte han framgångar hos frigrupper med Faces respektive Isadora & kärleken (uppsättningar också lovordade av mig).

Det nya samarbetet mellan kvinnliga dramatikern och multitaskaren Carlsson (sysslar också med film) är en såpass kort enaktare att uppsättningen tyvärr känns futtig. Det laddade dramat på femtio minuter handlar som titeln antyder, om två kvinnors relation, två kvinnor ur olika generationer vars relations uppkomst aldrig framgår. Troligen på initiativ av den unga, bitvis anklagande motparten (Hannah Alem Davidsson) möts de på nytt, förvisso knappast på jämlika villkor. Den som likt en terapeut lyssnar för att efterhand flika in hur hon uppfattat relaterade situationer är en av ensemblens oldtimers, nämligen Anna Bjelkerud.

foto Ola Kjelbye

Kal scenografi bäddas in av gulaktigt sken Av outgrundligt skäl inramas scenen vertikalt av tre hängande moduler som ser ut att vara av trä. Minns jag rätt sitter Helen -gestaltad av Bjelkerud – på en stol hela föreställningen medan frustrerade Agnes går omkring med till synes massvis av oro, manifesterad av massvis av överskottsenergi. Bortsett från ett kortare vredesutbrott och att rösten höjs i en sekvens, lyckas konfrontativa Agnes lägga band på sig. Blir något av en vändning när den mer livserfarna Helen inte bara tar emot utan svarar och kommer med motargument. Men den omaka dialogen framstår emellanåt som tämligen pretentiös med onaturligt talspråk.

Personernas tillstånd, känslan av gungfly, understryks av den specialkomponerade musiken. Som bäst när anklagande Agnes tappar fattningen och blir rasande en kort stund. Inriktningen på att få fram berusande nerv infrias, fast dess inverkan känns ändå otillräcklig. Jämfört med i K på Folkteatern har stråkmusiken ytterst marginell inverkan.

Finns överhuvudtaget något i den abstrakta konstruktionen som hindrar betraktaren från att ta till sig dramat, omsätta det till tankar på egna gjorda val i livet och betydelsefulla möten. Sannolikt anser sig Agnes sviken när hon menar på att det är för påfrestande att själv agera problemlösare. En styrka med denna ensidiga uppgörelse är gradvisa glidningen. Den uppstår finkänsligt när den som skulle kunna ha varit kontrahent, trevande ger sin version. Ursäktar sig, men också implicit fordrar att bli lyssnad på. Att den konfronterande parten återkommer till sina fantasier blir som hackande motor i pjäsen.

foto Ola Kjelbye

Hannah Alem Davidsson (tillhör fasta ensemblen sedan fem år tillbaka) har en tacksam roll, utslungar tydligt vässade repliker. Att hon inte blir mer upphetsad än att artikulationen bibehålls förtjänar beröm. Samtidigt är publiken så van vid att det ska hetta till när sanningar sägs, att man nästan känner sig snuvad på en omskakande upplevelse. Anna Bjelkerud tar sin rutin i anspråk för att skickligt förflytta fokus. Hon hänvisas till att gestalta inom mer finstilt register, utan den cyniska ironi hon annars gjort till sitt adelsmärke. Som sagt goda skådespelarinsatser! MEN beklagligtvis framstår uppsättningen som både futtig och abstrakt.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Kung Mor, Galeasen, urpremiär 17 okt

18 oktober, 2022 by Pernilla Wiechel


 
 



 

Pjäs: Kung mor
Urpremiär: 17 okt 2022 (ges till 20 nov)
Scen: Teater Galeasen
Av: Jenny Tunedal och Christina Ouzounidis
Regi: Christina Ouzounidis
Medverkande: Charlotta Larsson, Hanna Edh, Alexandra Drotz Ruhn, Pelle Grytt
Rum & ljus: Jens Sethzman
Kostym: Pia Gyll (praktikant från Stockholms konstnärliga högskola)
Mask: Anna Olofsson
Rekvisita: Yvonne Brax Kjellström
Komposition: Katharina Nuttall och Christian Berg
Ljudbild: Mikael Nilzén
Foto ovan: Jens Sethzman.

Kung mor är skriven av Galeasens återkommande dramatiker Christina Ouzonidis, och författaren Jenny Tunedal, som härmed debiterar som dramatiker. Teaterpjäsen är baserat på den kritikerrosade diktboken Rosor skador av just Jenny Tunedal och finns även utgiven i bokform. Vi får följa en mor och hennes dotter en tid efter att modern fått diagnosen Alzheimers. Platsen är konkret den öppna avdelningen där modern är placerad, där dottern emellanåt också sover, samtidigt dyker andra sinnliga plaster och fantasivärldar upp. Figurer gör gästspel och försvinner, fantasipersoner iklädda djurmasker sjunger och perspektiv förvrids och förvillas. Gamla minnen grumlas av nuet. Övervägande är det moderns världsbild vi får ta del med hjälp av ett poetiskt vackert men förvrängt språk. Förtvivlan inför tillstånd när vi inte längre känner igen vare sig oss själva eller varandra, kommer nära. Dottern brottas med kärleken till sin mor och i vilken form den kan överleva.

Sammantaget kan sägas att skådespelarna på ett mycket ödmjukt sätt framför den lyriska texten. Den behagligt ljussatta, milda, ljusrosa lugna sjukhusmiljön, i diskreta kläder (Pia Gyll) stödjer också vackert pjäsens andemening och innehåll. Oerhört väl utförda djurmasker (Anna Olofsson) ger visuell njutning. Men med fördel hade dotterns perspektiv kunnat tas fram och byggts upp dramatiskt. Verket hade som helhet kunnat kortas ner och förtätas. En diktbok man läser i ensamhet fyller ett vällovligt syfte, men en scen bör utnyttjas dramatiskt. Partier med moderns villrådiga sökande tar syre från dotterns centrala uppvaknande, vilket jag ser som pjäsens verkliga tema: Hur stor plats får Kung mor egentligen ta i hennes liv?

Men scenen är verkligen stark och fin där man ordlöst och med dramatikens visuella fördelar, i gester ser hur modern (Charlotta Larsson) vinner, efter dotterns (Hanna Edh) desperata utbrott och försök att freda sig. Modern återtar makten och dottern – med djurmask på – faller sakta ner mot golvet igen. Välregisserat och befriande humoristiskt, är också den väl framförda duetten mellan vårdarna (Pelle Grytt och Alexandra Drotz Ruhn) då de beskriver sitt arbete och sina ledord, sin trofasthet. Suggestivt är också att vårdarna syns prata och mumla bakom en stängd dörr vilket framhåller moderns upplevelser. Starka är också dotterns diktrader: ”Vi som sett våra nakna mödrar måste hålla ihop!”, ”Det började långt innan…”. Många ord är målande och effektiva, som när modern inför festen utropar att det kommer att bjudas på ”räkor och saft”. Berörande blir också att sången man sjunger för att återkalla minnen av den man en gång var, är ”Samboronbon en liten by..” av Evert Taube.

Att Galeasens konstnärliga ledare och chef Sophia Artin valt att beställa denna pjäs med så viktigt mellanmänskligt innehåll, är verkligen hedrande.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Galileis liv på Dramaten – rolig, sätter igång tankar

14 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Galileis liv
Av Bertolt Brecht och Margareta Stefan
Översättning Ulrika Wallenström
Regi Carolina Frände
Scenografi och ljus Karl Svensson
Kostym Charlotta Nylund
Originalmusik Hanns Eisler
Peruk och mask Nathalie Pujol, Melanie Åberg
Ljuddesign Niclas Anderstedt Lindgren
Dramaturg Joakim Sten, Irena Kraus
Premiär på Dramatens lilla scen 13 oktober 2022
I rollerna Gustav Berg, Thérèse Brunnander, Staffan Göthe, Christoffer Svensson, Siham Shurafa och Lotta Tejle.

Året är 1609. En grånad man, klädd i grått är ensam på scen, han tar stöd mot en käpp. Det syns att han är gammal och varit med om en hel del. Mannen på scenen är vetenskapsmannen Galilei som ser tillbaka på sitt liv där han tvingades av sin tids makthavare, framför allt den katolska kyrkan, att förneka de vetenskapliga rön han funnit. Galilei hade med ett teleskop bevisat att jorden snurrar kring solen – ett faktum som skulle slå undan kyrkans uppfattning att jorden är världens centrum. Om människor inte längre skulle tro att jorden vore världens centrum skulle de kanske inte längre lita på Gud, menar prästerna. Bara några år tidigare hade en annan man bränts på bål i Rom för att han påstår att jorden snurrade kring solen.

– Enligt Brecht är teaterns uppgift att lyfta det som skaver och är bökigt, men att det inte behöver gestaltas på ett svårmodigt sätt. Han visar hur teatern kan vara en lek. Det är en teatersyn jag delar, säger pjäsens regissör Carolina Frände.

Regissören lyckats mycket bra med att få fram det lekfulla. Staffan Göthe spelar vetenskapsmannen Galilei och övriga fem skådespelare axlar de femtio olika rollerna i pjäsen. Tillsammans med den sinnrika scenlösningen fungerar det helt underbart. Lotta Telje, Gustav Berg, Thérèse Brunnander, Christoffer Svensson och Siham Shurafa gör detta med glans. Det är både roligt och väldigt mycket Brecht, som ville att det ska vara tydligt att det är ett spel på scen, publiken ska inte vaggas in i någon form av naturalistisk realism. Den sparsmakade scenlösningen består av två pixlade jätteprojektioner på sidorna där vi ser rymden skimra och mot mitten av scenen finns en stor cirkel som skådespelarna kan kliva upp på.

Galileis liv beskrivs som en pjäs om vetenskap och alternativa fakta i Dramatens uppsättning. Min reaktion på den beskrivningen är: Njae? Kring temat vetenskap och fake news/alternativa fakta finns mycket mer att fundera kring i dagens postmoderna samhälle. Visst ger föreställningen en del att tänka på men den surfar ändå mycket på ytan. När det gäller huruvida jorden snurrar kring solen eller inte, det är något som vetenskapen kunnat slå fast. Men det finns väldigt mycket annat som vetenskapen inte kan förklara.

Vad som är fake news och vetenskap kan inte alltid avgöras tydligt och bestämt. Mycket som en gång ansetts vara fake news har senare visat sig vara fakta. Jag minns när larm om faran med asbest kom, då slog så kallade kunniga bakut. Men det visade sig att asbest ger många skador och sjukdomar. Men det finns saker vi inte kan mäta. Hundar kan uppfatta lukter hundra gånger bättre än vi. Det finns alltså någon form av atomer som avger lukt, men vi kan inte vetenskapligt slå fast hur det fungerar, vi vet bara att det fungerar. Ämnet vetenskap och alternativa fakta skulle kunna vridas och vändas på mycket mer är vad som görs i uppsättningen nu.


Galilei tvingades förneka att jorden rör sig runt solen. Men det finns saker som idag hånas  och som kan visa sig vara rätt. Den svenska Folkhälsomyndigheten med Tegnell i spetsen hävdade bestämt att munskydd inte skyddar mot covid-19. Internationella väl aktade forskare håller inte med Tegnell. I Sverige stämplas det Tegnell säger som vetenskap medan i de flesta andra länder anses Tegnells inställning vara fake news. Det finns många sådan exempel som skulle kunna ha fördjupat föreställningens tema. Många vetenskapliga upptäcktes har hånats i början, liksom Galilei hånades. Men vad i dagens samhälle vill makthavare kalla fake news och som kommer att visa sig vara vetenskapligt korrekt i framtiden? Jag tycker denna uppsättning förenklar frågeställningar kring vetenskap, fakta och fake news.

Men att jag är skeptisk till hur väl temat fungerar så är det ändå en föreställning som är värd att se. Utan tvekan. Den är rolig och har en del att säga och sätter igång tankar kring vem som bestämmer vad som är fakta.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Fake news, vetenskap

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Peter Asplund Aspiration In One … Läs mer om Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Wicker Betyg 5 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Filmrecension: Jävla karlar

Jävla karlar Betyg 3 Svensk biopremiär 6 … Läs mer om Filmrecension: Jävla karlar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in