Manus: Beate Persdotter Löken tillsammans med Eddie Mio Larson, fritt efter bok av Hans Peterson
Regi: Beate Persdotter Löken
Kostymdesign: Heidi Saikkonen
Scenografi & ljus: Beate Persdotter Löken
Musik: Samuel Runsteen, Anders Ericsson & Per Buhre
Videoredigering och foto: Ludde Falk
På scen: Eddie Mio Larsson
Skuggskådespelare: Jan Ericsson, Dorian Andersson & Sara Klingvall
Nypremiär 22/4 2022
Spelas på Hagateatern i Göteborg till och med 8/5
Primär målgrupp: 8-13 år
Med stöd av Göteborgs Stad, Kulturrådet, VGR Kultur och ABF
Det lyser för närvarande av självförtroende om Hagateatern, åtminstone konstnärligt sett. Jag, Gustav den tredje är fjärde succén i rad för en högst vital frigrupp. Efter nypremiären infinner sig ett tillstånd av att ha blivit uppfylld, uppfylld av en exceptionell uppsättning vars innehåll både roar och bildar. Varje gång jag utsätts för en flerskiktad text som en regissör med lika finurlig som varsam hand dramatiserat, bekräftas min lust till scenkonst. Auteuren som oförbehållslöst ska hyllas heter Beate Persdotter Löken.
Historielektionen modell basic är i första hand ämnad för elever i mellanstadiet, fast stoffet har tryfferats med flera uppiggande blinkningar till vuxenvärlden. Fokus ligger på lynnig maktutövning, problematisk uppväxt, Teaterkungens feminina framtoning samt dennes desperat längtan efter att bli älskad.
Innan monologen tar sin början hörs musik med ursprung i 1700-talet i foajén. Där kan också en kopia på Anckarströms mordvapen beskådas. Kungens sovrum, med eller utan genomskinliga draperier, utgör centrum för en påhittig föreställning pågående i trekvart. Dockor, porslinsfigurer, skuggskådespelare samt ett inramat porträtt på modern talandes förmanande; utgör innovativa dramaturgiska lösningar. Skapar ökad intensitet, en slags vibrerande polyfoni. Fiffigt nog inleds berättandet med det omtalade brutala slutet på levnadsbanan, för en speciell kung med queera drag. Likt en cirkelrörelse återkommer den fatala sekvensen.
Unga målgruppens identifikation, eller snarare inlevelseförmåga, underlättas sannolikt av genomgående infantilisering, underhållande ingrediens för både barn och vuxna. Antar att den oförståndiga naiviteten jämte en i begynnelsen påtaglig obekvämlighet inför ärvda ämbetet, är egenskaper Hans Peterson exponerar i jag-berättelsen som manuset baseras på. Karaktärsdrag Persdotter Löken fruktbart spunnit loss på.
Inramningen visar att mycken möda lagts på att fånga barnens uppmärksamhet. Smart scenografi, genomarbetad ljussättning, dito dekor och givetvis kongenial klädsel bidrar till rätt atmosfär, att vi förs in i en helt annan tid. Samtidigt är införlivandet av nutida aktuell terminologi – ”hat och hot” / ”hålla avstånd” – snillrikt. Anakronismen att antyda att Bellman, med sin markkänning i breda folklager, kan nås på telefon tillhör de många roliga infallen, liksom innebörden av shoppingrunda utomlands. Ännu roligare är scenen där en okunnig och ointresserad kung ska genomföra ändamålsenlig akt. Gapskratt i publiken ackompanjerar föga förvånande den scenen. Finns en del inslag som torde behöva förklaras av vuxna.
Fragmentariskt passerar viktiga företeelser under regentens tid. Adelns återkommande missnöje, konflikten hattar – mössor, kriget mot Ryssland, smittkoppors härjningar, införskaffandet av koloni och vurmen för de sköna konsterna. Men kan inte erinra mig att Svenska Akademin nämndes. Görs uppenbart att även en kung behöver bry sig om tillståndet i sitt land. Gustav III uttalar sig kritiskt om sin far. På grund av olämplighet åtnjöts inte respekt. Men vilka lärdomar drog sonen, som kastades in i hetluften utan tillräcklig inskolning? Jag, Gustav den tredje ger i periferin upphov till tankar kring ofattbara klasskillnader.
Tillägnar mig en händelserik pjäs, som tack vare sina fyndiga uppslag är mer än traditionell monolog. Utvecklas till en hastig rundmålning som ändar abrupt, snarlikt hur maktinnehavet upphör genom banemannen Anckarström.
Ser en sensationell prestation av Eddie Mio Larson, rent av fulländad. I samarbete med regissören framställs sinnestillstånd och därtill hörande tonfall med karismatisk touche. 2018 såg jag honom i All min kärlek på Hagateatern (då Teater Tamauer). I jämförelse glänser Eddie Mio Larson i sin solistroll. När skådespelaren lekfullt går i svaromål eller imiterar andra röster, tas ett imponerande register i anspråk. Njöt av att bevittna en aktör med obestridlig auktoritet som ut i fingerspetsarna behärskar vad han företar sig.