Av Roland Schimmelpfenning (översättning Ulf Peter Hallberg)
Regi: Michael Cocke
Scenografi & videodesign: Henrik Ekberg
Ljusdesign: Max Mitle
Kostymdesign: Josefina Gustavsson
Maskdesign: Ingela Collin
Koreograf: Jimmy Meurling
På scen: Hannah Alem Davidsson, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Eline Höyer, Victor Ståhl Segerhagen, Maria Hedborg, Emil Ljungestig
Premiär 14/4 2022
Spelas på Lilla scen Göteborgs Stadsteater till och med 21/5
Tänker på påskens ursinniga upplopp med anledning av en turné kring att bränna koranen, händelser som distraherade skrivandet av denna text. Skrämmande i lika hög grad som det extremt besinningslösa våldet inkluderande systematisk vandalisering, är åtskilliga kommentarer i sociala medier. Förfärande många opinionsbildare med status skuldbelägger inte förövarna, vilka istället ursäktas och inbringar förståelse. Ansvaret läggs helt på provokatören och regionala tillståndsgivande chefer. I upploppen verkar lyckligtvis ingen ha dött, fast många skadades och några utsattes för mordförsök, vilket medförde att underbemannade styrkor beordrades retirera. Värsta tänkbara utgång för en demokratisk rättsstat.
I Hjällbo häromåret mördades en affärsidkare efter ett par dagars kravaller. En bok om terroristens dåd på Drottninggatan har utkommit, ett dåd till synes avfört från samhällsdebatten. Det läskiga är att vi, eller åtminstone media, vant sig en ohållbar utveckling med klanstrider, våldsbejakande extremister och gänguppgörelser, som också drabbar tredje man. Och varje gång utbrister ministrar att det inträffade är ”oacceptabelt”, utan synbar effekt.
Ämnet för Roland Schimmelpfennings enaktare från 2019 (beställning från Örebro Länsteater och regissör Michael Cocke), är stunden före en bombexplosion på en tågstation. Dylika terrorattentat har ju utförts i huvudstäder som Madrid, London och Bryssel. Den tyske ansedde dramatikern hävdar att det är utmaning att skriva om slump och död, hopp och besvikelse. Ändå är det precis vad han gjort i 100 sånger. Kanske för att jihadistisk terror blivit en realitet genomsyras uppsättningen av en bitterljuv uppgivenhet.
Och kontexten känns väldigt tysk, sakligt torr. Vi matas med ideliga tidsangivelser i ett spann på drygt fyra minuter. Under denna tämligen korta sekvens hinner resenärer och människor i tjänst kring stationen flyktigt mötas, iaktta omgivningen, tänka på allehanda företeelser eller lyssna på sin favoritmusik. Emil Ljungestig utrustad med tumstock föreställer helt logiskt en lantmätare, försöker beräkna korrekta tiden för en kaffekopps fall till marken.
Min ytterst teaterrutinerade mor frågade mig efteråt vad man ville säga. Schimmelpfennings estetik kräver således mycket av publiken. Likt lekande barn uppmanas åskådarna att ingå en överenskommelse med dramatiker och skådespelare. Utan förklädnad eller avpassat tonfall propsar Lasse Carlsson – reslig skådespelare i övre medelåldern – i återkommande glimtar att han är en sjuttonårig tjej, tillika frisörelev. Anspråk på trovärdighet måste ge vika för förmågan att föreställa sig också det orimliga, Vissa blixtporträtt hade dock fungerat bättre om man ansträngt sig mer med sannolik gestaltning. Fast dramatikern är betydligt mer förtjust i att antyda med grov expressionism än att förmedla realistiska porträtt.
Under halvannan timme redovisar ett myller av offer från andra sidan, vad de sysselsatte sig med, vad de funderade på, de utsträckta ögonblicken innan bomben detonerade. Pjäsens drivkraft är dess ständiga omtagningar, upprepningar med smärre variationer. Framställningen av slumpens inverkan är dess främsta styrka, även om manus stundtals frestar på tålamodet. 100 sånger kan ses som en hyllning till livets teoretiskt sett gigantiska utbud. Jämför med hur toner kan kombineras i det oändliga. Kontentan blir indirekt fördömelse av självmordsbombaren, vars ondskefulla handling inte kan kallas för något annat än omänsklig.
Slås på trumman av offren och vittnen för att ta tillvara på glädjeämnen i tillvaron, om möjligt uppskatta vardagen lite mer. Ur det perspektivet regerar en anda snarlik romcom eller carpe diem-filosofin i Döda poeters sällskap. Bortsett från pallar finns så gott som ingen rekvisita på scenen, belägen ett par decimeter upp från golvet för att publiken ska ha förhållandevis god sikt. Underifrån kommer periodvis rök. Väggen täcks av grå dekor med avsatser för diverse attiraljer, ska nog föreställa bagageutrymme. Skådespelarna byter ideligen formationer, riktar sig till oss. När det dansas och sjungs i kör är vi måltavlan.
Vissa bilder etsar sig fast. Caféservitrisen (Eline Höyer) blir sedd och önskar sig samma glansiga ögon som Kim Carnes sjunger om, kvinnan som missade sin anslutning, bröderna alltför fokuserade på att lyssna på Deep Purple (Emil Ljungestig porträtterar), tack vare bra sex en bekymmerslös man (Victor Ståhl Segerhagen), femtioårig kvinna (Maria Hedborg) anställd inom abstrakt vida branschen förvaltning vars absoluta favorit visar sig vara Iggy Pop och en mystisk individ som förklarar för intresserad vad han läser. Utan att man får reda på varför definieras mytologiska hästar, bland andra islams Al Buraq och Sleipner. Skådespelarna håller inte fast vid samma figurer, persongalleriet är avsevärt större.
Ser en heterogen ensemble vars identiska sammansättning troligen inte skådats tidigare. De är beundransvärt sammanlänkade, vet exakt när repliker ska levereras och fogas ihop med nästföljande utsaga. Sannerligen imponerande teamwork! Lasse Carlsson kompletterar sin stadiga framtoning med uttrycksfulla toner på trumpet. Den sju skådespelarna ger oss extatisk livskänsla i form av sprudlande sång och självständig dans.
Kanske orättvist att lyfta fram några specifikt ur ett väldigt tajt arbetande kollektiv. Mest bestående intryck kom från välartikulerade Johan Hafezi, veteranen Maria Hedborg samt Eline Höyer. Den sist nämnde sjöng med stor övertygelse verser ur Betty Davis Eyes. Satte sig vid ett tillfälle vid scenkanten, hade bokstavligt och bildligt talat exakt tonträff i röst och agerande. Och hon hade glänsande ögon, precis vad som eftersträvades.
Musikens betydelse utgör en slags essens, en röd tråd i 100 sånger. I väntan på att sju personer ska göra entré hörs väl valda låtar, exempelvis Good Vibrations. Flera av melodierna det anspelades på i pjäsen har jag, eller har haft på skiva. Nämndes eller hördes musik från bland andra Bacharach/ David, Händel, Schubert, Brahms, far och dotter Sinatra, Pixies och Talking Heads.
I brist på fördjupad gestaltning ligger behållningen snarare i lovsången till livets möjligheter, tematikens poetiska allvar, kraften i emotionellt betingad musik samt den enormt synkade ensemblen.