• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Tschandala/Tattaren på Strindbergs Intima teater – en teaterkonstruktion om det osynliga folket

12 november, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Per Bolkert

Tschandala/Tattare
Text Lindy Larsson, Stefan Forss och AUGUST STRINDBERG
Textil/kosty Delaine Le Bas
Kostymdesign Stefan Forss
Ljud och ljus Gustave Lund
Musik och arrangemang Bon Bon Band
Premiär på Strindbergs Intima Teater, Stockholm, 11 november 2022

En mycket personlig berättelse av en stor artist om sitt liv, om sin upplevelse av att tillhöra romani, ett folk som i bästa fall varit osynligt, utan någon skriven historia, utan att räknats med i det svenska samhället men också förtryckts på olika sätt. Lindy Larsson tillhör det svenska romanifolket som funnits i Sverige sedan 1500-talet men aldrig räknats med och fått tillhöra samhället utan tvärtom utsatts för förtryck och spott och spe. Han iscensätter detta med humor, skärpa, massor av musik och stor närvaro.

Barn från romanifolket har i Sverige omhändertagits och placerats på barnhem och i fosterhem, vuxna har steriliserats och välkända politiker och andra kulturpersonligheter har uttalat sig mycket negativt om detta folk. Lindy Larsson läser upp ett uttalande av Alva Myrdal där hon säger att detta folkslag måste försvinna. Han läser också flera avsnitt ur August Strindbergs kortroman Tschandala som skildrar en svensk, vit man, en lärare som hyr bostad  i ett slott ägt av en person som Strindberg kallar tattare. Romanen bygger på Nietshces övermänniskoideal och vill visa att den vita svensken, ariern, är överlägsen på alla sätt i förhållande till tattaren.

Föreställningen består både av berättelse av Lindy Larsson och mycket musik med bandet Bon Bon Band och delar då Lindy läser ur Strindbergs roman Tschandala. Det är en dramatiserad föreläsning med mycket musik. Lindy Larsson ger en röst åt resandefolket och synliggör en blind fläck i vår svenska historia. Om det inte vore för att bandet är så imponerande skickliga och Lindy Larsson är en otroligt duktig och erfaren artist skulle det kunna blivit en rätt föreläsning. Nu blir det tvärtom: starkt och berörande, både sorgesamt och med hopp, humor och medkänsla och ändå skarpt och mycket tydligt. Han kallar det själv för – en ROMANIrekonstruktion av en förlorad identitet.
Denna teaterkonstruktion med musik, talar till mig på många plan men jag skulle gärna se att den kan inspirera Lindy Larsson till att skriva ett drama. Det skulle vara berörande att på scen uppleva berättelsen om hans morfars mostrar och hans pappa, kanske till och med med lite fantasyinslag att Strindberg får möta dem.

Musiken är värd ett eget kapitel. Bon Bon Band är så bra med instrumenten och med sången. Abbas Waterloo kunde de bara spela några strofer ur, på grund av Abbas copyright, men tänk om Abba kunde skänka rättigheterna till bandet för just den låten. Den skulle vara alldeles underbar i deras version.

Föreställningen är Lindy Larssons upplevelse, hans röst, tankar och känslor kring att växa upp som romani. Att folkgrupper förtrycks tillhör, sorgligt nog, mer regel än undantag i världen. Samma förtryck har romanifolket utsatts för i de flesta europeiska länder. Förtryck av folk är aldrig rätt. Men frågorna är inte alltid helt lätta. Jag vet inte exakt vad Alva Myrdal menade i sitt uttalande. Det är ett skrämmande uttalande. Jag skulle ändå vilja höra om i vilket sammanhang hon uttalade detta. Jag skulle, utan att ursäkta henne, kunna tänka att vad hon menade var att ett vandrande folk, som helst lever som nomader är svårt att tillgodose i ett industrialiserat samhälle. I Europa och mer och mer i hela världen finns det inte längre plats för folkslag som vill leva på annat sätt än det bofasta kapitalistiska kommersiella sättet. Det är sorgligt. Och det skulle jag gärna se en mer fördjupad diskussion och fundering kring. Jag menar inte att Lindy Larsson skulle behöva göra det. Hans iscensättning av sin och sitt folks situation, historiskt och till idag, är starkt berörande. Och idag lever långt ifrån alla romanifolk som nomader. Många har gått i skola, arbetar och lever som alla andra.

Sverige är långt ifrån ensamt om denna behandling av romanifolk. Runt om i Europa har etablerade kulturpersoner, precis som i Sverige, skrivit och uttalat sig nedlåtande om dessa folkgrupper och deras samhälle har förtryckt romanifolket. Det gör berättelsen ännu mer skrämmande. Runt om i Europa finns det många som kan berätta om liknande upplevelser.

Lite bakgrundsfakta om Lindy Larsson:
Den strålande skådespelaren, sångaren och romaniaktivisten Lindy Larsson rör sig flitigt mellan genrer. Nyss hemkommen från supersuccén ”Slippery Slope” på Maxim Gorki Theater i Berlin har han blivit nominerad av magasinet ”Theater heute” till bästa skådespelare i Tyskland för sin rollinsats. Dokumentären om honom, ”Lindy the return of little light” sändes i Svt KSpecial och har flerfaldigt belönats även den i Berlin.

Wikipedia berättar om romanen Tschandala av Strindberg:
Utgivningsår 1889
Tschandala, fullständigt namn Tschandala: berättelse från 1600-talet, är en historisk novell eller kortroman av August Strindberg, … Det är en berättelse med nietzscheanska drag om en övermänniska och en undermänniska och handlar om den lärde magister Törner och ”tattaren” Jensen som smider ränker mot honom. Ordet ”tschandala” kommer från Nietzsches bok Antikrist och var en mycket låg kast i Indien, med en annan stavning ”chandala”.


Strindberg inspirerades till berättelsen då han med sin familj hyrde lägenhet på 1700-talsslottet Skovlyst i Holte i Danmark maj-september 1888. Där råkade han i konflikt med egendomens förvaltare Ludvig Hansen. Hansen offentliggjorde att Strindberg hade haft samlag med hans halvsyster, den då 16-åriga Martha Magdalene Hansen. Strindberg i sin tur anmälde förvaltaren för stöld, men reste ur landet när han kallades till rättegång. Åtalet lades ner.

Vill du höra mer av Lindy Larsson om sin uppväxt och romanifolket kan du klicka här för att komma till en intervju på SVT Play.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Lindy Larsson, Romani, Strindbergs Intima Teater

Teaterkritik: Arv på Dramaten – lysande

6 november, 2022 by Rosemari Södergren

Nils Wetterholm, Maurits Elvingsson, David Fukamachi Regnfors, Per Öhagen, Johan Holmberg, Samuel Astor, Markus Berg och Christopher Lehmann. Foto: Sören Vilks

Arv
Av Matthew Lopez, inspirerad av E. M. Forsters roman Howards End
Översättning Jonas Brun
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask Frita Ottosson, Johan Lundström
Premiär i Målarsalen, Dramaten, 5 november 2022
Medverkande Samuel Astor, Markus Berg, Kicki Bramberg, Maurits Elvingsson, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Johan Holmberg, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Simon Reithner, Nils Wetterholm, Per Öhagen

En lysande, totalt uppslukande berättelse om relationer bland homosexuella män. Allt om livet finns med: känslor, humor, sorg, kärlek, vänskap, svek. Berättat och gestaltat med en effektivt enkel scenlösning där alla i publiken sitter nära scenen och ett ensemble som har ett fantastiskt samspel.

Majoriteten av alla skildringar av relationer runt om i världen berättar om relationer mellan man och kvinna och den som är homosexuell får själv översätta och tolka in berättelsen till sitt liv. I Arv är det tvärtom. I denna föreställning får den som inte är homosexuell man göra denna tolkning. För visst är det tydligt att människor är människor och män som har relationer med män kan både vara ömsinta mot varandra och destruktiva och såra varandra – precis som i relationer mellan män och kvinnor. Hur människor beter sig är mänskligt. Det känner vi igen i alla relationer. Men det blir självklart annorlunda att vara homosexuell när den är förbjudet eller inte fullt accepterat. Därför är det viktigt med skildringar som denna.

Morgan, en av karaktärerna i föreställningen säger:
– De flesta av oss gavs aldrig några sunda homosexuella förebilder. Ingen lärde oss hur man visar kärlek. Eftersom vi inte fått några exempel från kulturen, har vi varit tvungna att lära oss allt av varandra. Inte sant? I smyg och i rädsla, ibland med glädje.

Det är temat för denna heldags-föreställning där en yngre generations homosexuella män får tillsammans med några ur äldre generationer berätta sina historier. I dagens västvärld börjar det komma flera filmer, tv-serier, romaner och teaterföreställningar med teman kring kärlek och relationer mellan homosexuella. Men det var inte så länge sedan det i stort sett var omöjligt. Som den roman, The Price of Salt, <a href=”https://kulturbloggen.com/?p=159375″>Patricia Highsmith</a> skrev om en lesbisk kärlekshistoria, den vågade hon inte ge ut i sitt eget namn. E.M. Forsters roman Maurice, om en homosexuell man, gav ut först efter hans död.

Den äldre generationen homosexuella män levde under AIDS-epidemin och har upplevt förlust av vänner och älskade medan den yngre generationen homosexuella lever ett liv i relativ frihet. Handlingen utspelas framför allt på Manhattan i New York, under 2010-talets slut. Det jag kan sakna är ett klassperspektiv. Männen är antingen från trygg medelklass eller stenrik överklass. En enda av karaktärerna, Leo, tillhör de utslagna. Men å andra sidan kanske det skulle bli ett gigantiskt projekt att skildra också klassperspektivet. För berättelser om homosexuella män i lägre klasser med sämre ekonomi skulle kanske bli en helt annan berättelse. Men föreställningen har flera djup. Författaren E.M. Forster dyker upp själv och interagerar med de unga nutida männen. Ett sätt att förmedla tankar kring och förstärka budskap om kulturens roll i våra liv och hur vi formulerar vår bild av oss själva.

Regissör och scenograf har valt en enkel, perfekt fungerande scenlösning. Oftast är det endast några bord som skådespelarna står på. Ljussättningen ändrar effektivt intrycket av de olika scenerna, en del blir rosa, mjuka andra är etonghårda bruka, mörka. Skådespelarna och deras klädsel bär föreställningen. Kläderna säger mycket om rollerna. Eftersom salongen är liten sitter alla i publiken nära skådespelarna och det är en styrka i föreställningen. Det känns som att jag är med där, som att jag är en fluga på väggen som ser och upplever allt. Skådespelarna är makalöst duktiga och trovärdiga.

Razmus Nyström och Simon Reithner. Foto: Sören Vilks

Pjäsen är inspirerad av E.M. Forsters roman Howards End och paralleller dras till Tony Kushenrs drama Angels in America. Medan Angels in America utspelas under AIDS-pandemin utspelas Arv ett par decennier senare. Arv hade urpremiär i London 2018 och belönades med en rekordlång rad priser, bland annat för bästa nyskrivna pjäs. 2019 hade den premiär på Broadway, där den bland annat belönades med fyra Tony Awards.

Arv ges på Dramaten som en heldags-föreställning på åtta timmar drygt, med sex akter och fem pauser. Ett annat alternativ är att se den som två separata föreställningar på vardera tre timmar och femton minuter. Om du kan: ta heldagsföreställningen. Jag rekommenderar den. Allt fungerar perfekt, varje akt är cirka en timme och en kvart, vilket är alldeles lagom. Tiden bara rinner iväg och det som berättas är fängslande. Oavsett vilket sätt du väljer att se den är det en stor upplevelse, I detta längre format kan regissören låta oss tränga in mer i de olika karaktärerna och få oss att förstå dem. Det är på samma sätt som bra tv-serier kan fördjupa skildringen av karaktärer till skillnad från en långfilm som måste gå mer på ytan.

Fakta om regissören:
Carl Johan Karlson, född 1984, ser tidigare varit husregissör på Riksteatern. Han har nyligen satt upp Amadeus på Helsingborgs stadsteater och Älskad, saknad på Uppsala stadsteater.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

Enastående rollprestationer inramas av kusliga effekter – Ghost Stories på GEST

31 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Manus: Jeremy Dyson & Andy Nyman

Regi: Gary Withaker

Scenografi: Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof, & Diblik Rabia

Ljusdesign: Max Mitlle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Kostym, rekvisita och mask: Betty Wallingford

Illusions- och mentalismkonsult: Anthony Charles Heads

Inspicient: Vixtoria Tilly, Rachel Clements

Teknik: Diblik Rabia Leon, Sofie Arnkil

I rollerna: James Hogg, Bradley Gardner, Maria Busurca, Kristina Brändén Withaker

Premiär hos GEST vid Chapmans Torg i Göteborg 29/10 2022

Spelas till och med 3/11 kvälls- och dagtid. (från 14 år)

Amerikanska företeelsen Halloween har slagit igenom stort i Sverige på senare år, särskilt hos en yngre generation som älskar att förvandla sig till skrämmande varelser. Barn passar på att uppfordrande skrika till främmande ”bus eller godis”. Känns därför logiskt att enda engelskspråkiga professionella teaterkompaniet i Västsverige har premiär för sin mest påkostade satsning, tillika mest skrämmande, just denna mörka tid på året. Parallellt med lusten att skrämmas och bli skrämd har ju en ökad vördnad inför döden, parat med ceremonier ämnade att minnas döda vi känt, blivit ett allt mer utbrett fenomen kring allhelgonahelgen.

Har aldrig konsumerat skräck. I motsats till hängivna får jag heller ingen kick av att bli omskakad av rädsla. Är helt inte införstådd med koderna, vilket bland annat medförde häpenhet över reaktionerna efter varje ”fallstudie”,(applåder som om det vore ett jazzsolo), plus att publikens skrik möjligen var extra höga för att det hör till genren. För egen del medges att Ghost Stories i olika grad var läskig, även om jag efteråt inte behövde pusta ut.

Slapp bli vettskrämd, något som däremot ska ha drabbat medtagna kritiker i London. Istället var resan in i gåtfulla och till synes oförklarliga incidenter sanslöst fängslande. Vad som sker under drygt åttio minuter är att betrakta som en ruskigt raffinerad båge med klimax i plural. Genom att ljuset tänds ett par gånger på uppmaning av professor Goodman, bryts illusionen medvetet. Pjäsens känslomässiga berg och dalbana tillhör dess styrka, liksom dess föredömliga rytm.

foto Lina Ikse

Stämningen av krypande obehag initieras redan före vi tränger ihop på läktarens vadderade bänkrader. Fördragna mörka gardiner, reducerad belysning i foajén och kusliga ljudillustrationer på toaletterna. Efteråt manas till samförstånd. Publiken ombeds att inte avslöja pjäsens hemligheter, eventuell knorr. Däremot uppmanas vi att deltaga i två undersökningar om övernaturliga upplevelser. Det är professorn i parapsykologi som frågar oss i anslutning till sitt upplysande bildspel. I hans utredningar om människors framlagda vittnesmål om spöklika fenomen har tre sådana stannat kvar i hans minne. Följaktligen betraktar vi den sinnrikt otäcka skildringen av dessa tre märkliga händelser, ur de tre ögonvittnenas perspektiv. Huruvida vi skräms av hemskheter som monster, andar eller motsvarande kommer inte recensionen att förtälja.

Lätt hänt att förbise vissa moment när en sådan här rungande produktion kraftfullt bearbetar publikens sinnen. I samråd med skicklig regissör har ljud- och ljusansvarig haft en otrolig påverkan, bidragit verkningsfullt till att vi skoningslöst dras in i skeenden bortom vår kontroll. Vad som suggereras fram av skådespelarna förstärks av ljud och ljus. Dramatiken pendlar smart mellan vetenskapligt docerande, vardagsidyll, oro och traumatisk fasa. Finns likheter med hur skräckmästaren Hitchcock byggde upp sina berättelser.

foto Lina Ikse

Ghost Stories kulminerar i samband med att hisnande specialeffekter briserar. Med några statisters hjälp och formidabla tekniska lösningar uppstår omskakande magi. Illusionstrick på en nivå jag sällan sett på scen, knappast förr hos en frigrupp. Den bil som i dimma får motorstopp har tydligen lånats från Västsvenska Teatern. Det är underligt, närmast spöklikt, att den och annan rekvisita helt plötsligt finns på scen när ridån dras i sär, utan att vi uppfattat hur.

Även om det vore fritt fram att spolia, är det ytterst tveksamt om jag skulle kunna redogöra specifikt vad som händer i upplösningen. Hur hänger avgörande händelser samman? Kvarstår moment av övernaturlighet eller ges rimliga och rationella förklaringar. För fyrtio år sedan när engelska studerades på universitetsnivå hade jag inte kunnat skylla på språkförbistring. Nu ska hävdas med emfas att kvartetten skådespelare använder en exceptionell diktion. Är en fröjd att höra aktörernas engelska satsmelodi. Icke desto mindre missar jag att uppfatta väsentlig info, särskilt i scenerna med Kristina Brändén Withaker (en av konstnärliga ledarna i GEST).

foto Lina Ikse

Engelska dramatikerduon firar triumfer med pjäsens upplägg. Lär oss finurligt om hur ockulta inslag fascinerat människor över tid, låter professorn ge oss belysande fördjupning om de tre mest ömmande fall som kommit till hans kännedom. Samtliga tre är i realiteten ensamma när det hemska inträffar, avskurna kontakt med omvärlden. Regissör Withaker ombesörjer noggrant att spänningen stiger gradvis.

Skådespeleriet är förstklassigt rakt igenom! James Hogg i huvudrollen övertygar kolossalt. Mestadels vänder hans bestämda rollfigur sig till publiken, ofta genom att hänvisa till sitt historiska bildmaterial. Varje påstående, varje utsaga ledsagas av naturliga rörelser och mimik. Således infernaliskt bra agerat, av en omtyckt pedagog som jag uppskattade i Offline. Bradley Garder är inte hans manliga motspelare. Istället gör han rollen som nattvakt – änkling med svårt sjuk tonårsdotter – på egen hand. Framställer magnifikt hur det tryggt invanda gradvis förbyts i sin motsats. Varje åtbörd är exakt kalibrerad. Tony omvandlas till ett nervknippe utan självförtroende. Man inser omgående varför han medverkat i åtskilliga filmer och teveserier av rang i Storbritannien.

Rumänska Maria Musarca är baserad i England, debuterar hos GEST. Utseendemässigt påminner hon om Uma Thurman i Pulp Fiction, förvisso inte lika lång. Musarca gestaltar akut rädsla lysande, med tonfall och kongenial motorik. Kristina Brändén Withaker har nog oftare varit regissör eller skrivit manus. Nu på scen som Mika manövreras galant mellan vitt skilda positioner. En pjäs döpt till Ghost Stories har inget krav på sig att vara trovärdig. Fast nog sker märkliga sammanträffanden och mystiska händelser i våra liv som saknar rationell förklaring. Vill man bevittna vad rubriken anger, ska man absolut utsätta sig för denna läskiga, otroligt välgjorda uppsättning. Som bonus kan en i varierande grad tillägna sig skiftande stilnivåer av engelska.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Mångbottnat rolig och tänkvärd intrig om stumfilmseran – Shoot, kameran går på Göteborgs Stadsteater

31 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Manus: Eva -Maria Benavente Dahlin och Erik Holmström (inspirerat av roman av Luigi Pirandello)

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Maskdesign: Patricia Svajger

Ljuddesign: Kristian Jeppesen

Videodesign: Oscar Boman

Medverkande: Marie Delleskog, Carina M Johansson, Johan Gry, Dag Malmberg, Johan Hafezi, Oskar Laring (praktikant), Marta Andersson-Larsson (praktikant), Vivi Lindberg (praktikant), Matilda Esselius (praktikant), Erik Lundholm (praktikant)

Inspelad violinist: Johanna Moraeus

Urpremiär 21/10 2022 (såg föreställningen 26/10)

Spelas till och med 24/11 på Stadsteaterns stora scen

Dramatiker Erik Holmström är produktiv, verksam i Sveriges tre största städer. Känd bland annat för sin dockteater och att använda barn i vuxenroller. Frapperande ofta förekommer han genom egna verk eller bearbetningar i Göteborg numera. Innebär att jag kunnat recensera exempelvis Doktor Faustus, Moderna tider och Don Quijote-maraton (7 uppiggande premiärvarianter i tät följd). Hans konstnärliga blick tillför betraktaren nya aspekter på tillvaron. Min enda erinran mot Holmströms ständigt kreativa estetik handlar om oförmågan att renodla och begränsa sina infall. Kill your darlings är inte ett råd som praktiseras. Denna gång har förmodligen medförfattaren haft positiv inverkan, sett till att skapa ett hanterligt format. Dramatikern, dramaturgen och översättaren Eva-Maria Benavente Dahlin var den som översatte Stortorget som kunde ses på Folkteatern härom året.

Laboreras smart med metaperspektiv i Shoot -kameran går. Vi beskådar en filminspelning med förhinder i Rom 1914 pre-Hollywood. I studion Kosmograph spelas scener ur riddardramat Spartacus in, en heroiskt anlagd stumfilm som det knyts stora kommersiella förhoppningar kring. Konflikten mellan att vilja skapa banbrytande konst -som man ägnar sig åt i Turin- och att med nödvändighet generera intäkter belyses träffsäkert. Det andra huvudspåret handlar oundvikligt om skillnader respektive likheter mellan konst och liv, något bland andra Fellini skildrat i lika myllrande som turbulenta scener. Tacksamt ämne att penetrera förstås. Med sådant här genomarbetat manus löst baserat på förlaga av nobelpristagare, ges skådespelarna chansen att spinna loss. Och tvetydigheten har en dubbel effekt. Publiken erbjuds både förlösande skratt och situationer att reflektera över. Uppsättningen kännetecknas av dråplig humor, espri och några blinkningar till vår tid.

foto Ola Kjelbye

Scenografin är överdådig och på samma gång funktionell, är bara att tacka och ta emot. Maja Kall har bestämt att i stora drag rekonstruera en filmstudio det ödesdigra året 1914. Spegelvägg, högt i tak, kulissbyggen, statyer och annat prål.. Filmkameran och andra attiraljer ser naturtrogna ut. På skärm intill den otympliga kameran kan skeendet följas i vad det verkar realtid. Omsorgsfullt utvalda klädesplaggen markerar sinnrikt vilka uppgifter som ska utföras, jämte hierarkin i filmstudion.

Händelserna som leder till att kollektivet kapsejsar utgår från en och samma familj. Johan Gry mumsar i sig rollen som aktad, krisande regissör. Basunerar ut att han inte kan bry sig om stridande viljor, utan måste bete sig som diktator vad beträffar att ta ansvar för konstnärliga beslut. Explicita föraktet för ett nutida ”påfund” som medarbetarenkät, tillhör avdelningen träffsäkra och beska allusioner. Makten är kraftigt beskuren av finansiärer, publikens smak och omnipotente ägaren till filmstudion; förkroppsligad av kolossalt rutinerade Dag Malmberg med bravur. Hans gestalt som kallar sig filmfabrikör, pekar på att skapa är en sak, producera en annan parameter. Regissör Polacco delar säng med en skådespelande diva (Carina M Johansson) i nerförsbacken, tidigare stjärna i makens filmer.

Deras son (Oskar Laring) kan tituleras regiassistent, men ägnar mesta tiden åt sitt eget lika visionära som futuristiska projekt. Enligt dramaturgins standardbåge har han en käresta (Marta Andersson-Larsson) som vill bli filmstjärna, ett aspirerande löfte som fadern blir betuttad i, smider planer för. Och i dessa lustiga förvecklingar finns minst två olyckliga själar. Turerna är många och underhållande att följa. Visserligen på gränsen till att bli för mycket fars.

foto Ola Kjelbye

Åtskilliga repliker blir humoristiska när de levereras, samtidigt ger dessa utslungade tankar om konsten och livet välbehövlig relief till dråplig intrig. Tajmingen är klockren! Det påstås exempelvis att stor konst kommunicerar med omvärlden. Erik Lundholms överspända figur häver ur sig att han framstår som äkta, eftersom han är är utbildad i professionell förvandlingskonst. Pjäsens ciceron, tillika kameraman, har många kvicka kommentarer på lager – ”Vad har vi sagt om känslor?”etc. För övrigt näppeligen en slump att Marie Delleskogs iakttagare och igångsättare heter Pirandello.

Efter paus när storstilade ambitioner möter krass verklighet, planar uppsättningen ut något. Greppet om åskådarna släpps dock bara marginellt. Och avseende spänningsmoment tillkommer en skräckinjagande tingest i bur, vars tillverkning är fabulöst välgjord. Tigermakare Frida Wernersson förtjänar stor eloge. Det samma gäller ännu ej färdigutbildade halvan av ensemblen, vilka sannerligen motsvarar tilldelat förtroende. Antar att de fröjdats åt att få utlopp för regissörens instruktioner, ta fram de stora gester filmteamet opponerar emot. Ageras teatraliskt, avsiktligt taffligt. Överdrifter används flitigt. Hela kroppen tas i anspråk, tillåts uttrycka emotionellt överflöd. Matilda Esselius i rollen som synnerligen frustrerad manusförfattarinna på kul dialekt och Marta Andersson-Larssons lika energiska som roande utspel, är två exemplariska representanter för en tes om scenisk entusiasm.

foto Ola Kjelbye

Det rutinerade gardet behärskar utomordentligt väl sina uppgifter. Johan Hafezi övertygar i sina dubbla roller, vare sig han framställer inbilsk eller ömklig varelse. Carina M Johansson som giftig, förorättad komedienne känns oumbärlig. Johan Gry förvaltar skickligt att vara i centrum, förmedlar lysande en regissörs utveckling från auktoritet till att tappa fotfästet, upplösas. Dag Malmberg med sitt omfattande cv lanserar in i minsta detalj en trängd människa. Hans sanningssägande ståtliga filmfabrikör formas av total självtillit. Marie Delleskogs karaktär binder ihop elegant genom att spegla trassliga skeenden och ge oss kloka tankar om skillnader och eventuella likheter konst – liv.

Min i vanlig ordning tämligen långa utläggning utmynnar i ett kärnfullt påstående. Detta är bra teater, en komedi som förser publiken generöst med såväl skratt som analys. Görs dessutom uppenbart hur mycket ömsesidig respekt underlättar kreativa processen i ett lagarbete som exempelvis filminspelning.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Mommy Issues – Klaustrofobiskt om trasiga relationer och utsatthet

29 oktober, 2022 by Petter Stjernstedt


Mommy Issues
Av: Dimen Abdulla
Regissör: Åsa Lindholm
Scenografi och kostym: Julia Herskovits
Komposition: Ella Blixt
Ljus: Maria Ros
Mask: Rebecca Afzelius
Medverkande:Ann-Sofie Rase,Julia Lyskova och Emil Hedayat
Teknisk ideutveckling: Erik Rosales

Närgånget och intimt. Ett udda formexperiment med otydlig inramning, ett skräckdrama som fastnar på hornhinnan.

Mommy Issues är resultatet av flera djupgående samtal mellan manusförfattare Dimen Abdulla och skådespelare Julia Lyskova. Slutbygget imponerar. Åsa Lindholms Mommy Issues är ett mor-och-dotter-drama med teman kring ensamhet, utsatthet och destruktiva relationer. Modern, skickligt spelad av Ann-Sofie Rase, kontrollerar minsta steg hennes dotter tar. Hon bestämmer vad hon får äta, när de ska vila, hur hon ska sitta på stolen och vem hon får träffa. Då moderns våta undgomsdröm var att få bli stor pianist tvingas dottern kväll ut och kväll in sitta framför pianot och träna. Det är knappt det finns utrymme för toalettpaus ens. Men en dag förändras allt, isoleringen bryts när dottern träffar grannpojken i trappuppgången. Mommy Issues är ett triangeldrama med tre egoistister, alla livrädda för att släppa in någon annan på bara skinnet.

Poddprofilen och skådespelaren Julia Lyskova gör en bra insats som dottern med momma issues även om hon i sin gestaltning är farligt nära det teatrala,forcerade. Ann-Sofie Rases gestaltning är ett skickligt bygge. Den barska modern har flera strängar på sin lyra. Hon kan både flippa ur och visa på sårbarhet för att sedan återgå till pekpinnarna. I en svårglömd scen står hon framför köksön och illustrerar hur hennes mamma lärde ut engelskakunskaper i samband med bakning. Varje köksredskap blir ett potentiellt vapen i hennes matlagningsvideo.

För varje sekund som går gräver vi oss djupare ner i graven. Här är ljuset i tunneln mil bort. Även grannpojken visar sig ha issues, med våldskapital och svårigheter med närhet. Karaktärerna målas upp som komplexa, mångfacetterade varelser där varje beteende förklaras och sätts i en större kontext. Pojken är ingen prins i skinande rustning men är en välbehövlig tillflyktsort för kvinnan vars varande allt mer omsluts av hopplöshet och mörker.

Regissör Åsa Lindholm har tidigare lekt med formen i K -inspirerad av Leila. Här utspelar sig allt mot en projicerad vägg. Inramningen förstärker känslorna i pjäsen. Sekvenserna filmas med mobilkamera, ibland så nära att porerna syns. Det skapar en klaustrofobisk känsla. Men formspråket är inte utan fläckar. Varför vissa scener spelas utanför skärm medan andra äger rum bakom publiken är för mig dolt i dunkel.

Det är ett experiment med form och uttryck som väcker intresse. Utsattheten är en tydligt tema men leken med formen kunde användts bättre för önskvärd effekt.
Samtidigt gör den närgångna kameran att vi känner mer för moder och dotter i dramat.

Med det sagt är Mommy Issues ett mångbottnat triangeldrama pepprat med spännade teman om rasism, utsatthet och medberoende. En om ni så vill Lilja Forever för teatervärlden. Och när beckmörkret sänkts sig över publiken finns fortfarande en uns hopp kvar. Det är detta, skildringen av misär som aldrig blir till pekoral och balansgången mellan kärlek och dödslängtan, som får Mommy Issues att sticka ut i mängden.


Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Sida 58
  • Sida 59
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Victor Rydström Tack för maten … Läs mer om Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Comic Con Stockholm Summer 2026

Comic Con Stockholm Summer 2026 Mässor … Läs mer om Comic Con Stockholm Summer 2026

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in