Manus: Jeremy Dyson & Andy Nyman
Regi: Gary Withaker
Scenografi: Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof, & Diblik Rabia
Ljusdesign: Max Mitlle
Ljuddesign: Karl Wassholm
Kostym, rekvisita och mask: Betty Wallingford
Illusions- och mentalismkonsult: Anthony Charles Heads
Inspicient: Vixtoria Tilly, Rachel Clements
Teknik: Diblik Rabia Leon, Sofie Arnkil
I rollerna: James Hogg, Bradley Gardner, Maria Busurca, Kristina Brändén Withaker
Premiär hos GEST vid Chapmans Torg i Göteborg 29/10 2022
Spelas till och med 3/11 kvälls- och dagtid. (från 14 år)
Amerikanska företeelsen Halloween har slagit igenom stort i Sverige på senare år, särskilt hos en yngre generation som älskar att förvandla sig till skrämmande varelser. Barn passar på att uppfordrande skrika till främmande ”bus eller godis”. Känns därför logiskt att enda engelskspråkiga professionella teaterkompaniet i Västsverige har premiär för sin mest påkostade satsning, tillika mest skrämmande, just denna mörka tid på året. Parallellt med lusten att skrämmas och bli skrämd har ju en ökad vördnad inför döden, parat med ceremonier ämnade att minnas döda vi känt, blivit ett allt mer utbrett fenomen kring allhelgonahelgen.
Har aldrig konsumerat skräck. I motsats till hängivna får jag heller ingen kick av att bli omskakad av rädsla. Är helt inte införstådd med koderna, vilket bland annat medförde häpenhet över reaktionerna efter varje ”fallstudie”,(applåder som om det vore ett jazzsolo), plus att publikens skrik möjligen var extra höga för att det hör till genren. För egen del medges att Ghost Stories i olika grad var läskig, även om jag efteråt inte behövde pusta ut.
Slapp bli vettskrämd, något som däremot ska ha drabbat medtagna kritiker i London. Istället var resan in i gåtfulla och till synes oförklarliga incidenter sanslöst fängslande. Vad som sker under drygt åttio minuter är att betrakta som en ruskigt raffinerad båge med klimax i plural. Genom att ljuset tänds ett par gånger på uppmaning av professor Goodman, bryts illusionen medvetet. Pjäsens känslomässiga berg och dalbana tillhör dess styrka, liksom dess föredömliga rytm.
Stämningen av krypande obehag initieras redan före vi tränger ihop på läktarens vadderade bänkrader. Fördragna mörka gardiner, reducerad belysning i foajén och kusliga ljudillustrationer på toaletterna. Efteråt manas till samförstånd. Publiken ombeds att inte avslöja pjäsens hemligheter, eventuell knorr. Däremot uppmanas vi att deltaga i två undersökningar om övernaturliga upplevelser. Det är professorn i parapsykologi som frågar oss i anslutning till sitt upplysande bildspel. I hans utredningar om människors framlagda vittnesmål om spöklika fenomen har tre sådana stannat kvar i hans minne. Följaktligen betraktar vi den sinnrikt otäcka skildringen av dessa tre märkliga händelser, ur de tre ögonvittnenas perspektiv. Huruvida vi skräms av hemskheter som monster, andar eller motsvarande kommer inte recensionen att förtälja.
Lätt hänt att förbise vissa moment när en sådan här rungande produktion kraftfullt bearbetar publikens sinnen. I samråd med skicklig regissör har ljud- och ljusansvarig haft en otrolig påverkan, bidragit verkningsfullt till att vi skoningslöst dras in i skeenden bortom vår kontroll. Vad som suggereras fram av skådespelarna förstärks av ljud och ljus. Dramatiken pendlar smart mellan vetenskapligt docerande, vardagsidyll, oro och traumatisk fasa. Finns likheter med hur skräckmästaren Hitchcock byggde upp sina berättelser.
Ghost Stories kulminerar i samband med att hisnande specialeffekter briserar. Med några statisters hjälp och formidabla tekniska lösningar uppstår omskakande magi. Illusionstrick på en nivå jag sällan sett på scen, knappast förr hos en frigrupp. Den bil som i dimma får motorstopp har tydligen lånats från Västsvenska Teatern. Det är underligt, närmast spöklikt, att den och annan rekvisita helt plötsligt finns på scen när ridån dras i sär, utan att vi uppfattat hur.
Även om det vore fritt fram att spolia, är det ytterst tveksamt om jag skulle kunna redogöra specifikt vad som händer i upplösningen. Hur hänger avgörande händelser samman? Kvarstår moment av övernaturlighet eller ges rimliga och rationella förklaringar. För fyrtio år sedan när engelska studerades på universitetsnivå hade jag inte kunnat skylla på språkförbistring. Nu ska hävdas med emfas att kvartetten skådespelare använder en exceptionell diktion. Är en fröjd att höra aktörernas engelska satsmelodi. Icke desto mindre missar jag att uppfatta väsentlig info, särskilt i scenerna med Kristina Brändén Withaker (en av konstnärliga ledarna i GEST).
Engelska dramatikerduon firar triumfer med pjäsens upplägg. Lär oss finurligt om hur ockulta inslag fascinerat människor över tid, låter professorn ge oss belysande fördjupning om de tre mest ömmande fall som kommit till hans kännedom. Samtliga tre är i realiteten ensamma när det hemska inträffar, avskurna kontakt med omvärlden. Regissör Withaker ombesörjer noggrant att spänningen stiger gradvis.
Skådespeleriet är förstklassigt rakt igenom! James Hogg i huvudrollen övertygar kolossalt. Mestadels vänder hans bestämda rollfigur sig till publiken, ofta genom att hänvisa till sitt historiska bildmaterial. Varje påstående, varje utsaga ledsagas av naturliga rörelser och mimik. Således infernaliskt bra agerat, av en omtyckt pedagog som jag uppskattade i Offline. Bradley Garder är inte hans manliga motspelare. Istället gör han rollen som nattvakt – änkling med svårt sjuk tonårsdotter – på egen hand. Framställer magnifikt hur det tryggt invanda gradvis förbyts i sin motsats. Varje åtbörd är exakt kalibrerad. Tony omvandlas till ett nervknippe utan självförtroende. Man inser omgående varför han medverkat i åtskilliga filmer och teveserier av rang i Storbritannien.
Rumänska Maria Musarca är baserad i England, debuterar hos GEST. Utseendemässigt påminner hon om Uma Thurman i Pulp Fiction, förvisso inte lika lång. Musarca gestaltar akut rädsla lysande, med tonfall och kongenial motorik. Kristina Brändén Withaker har nog oftare varit regissör eller skrivit manus. Nu på scen som Mika manövreras galant mellan vitt skilda positioner. En pjäs döpt till Ghost Stories har inget krav på sig att vara trovärdig. Fast nog sker märkliga sammanträffanden och mystiska händelser i våra liv som saknar rationell förklaring. Vill man bevittna vad rubriken anger, ska man absolut utsätta sig för denna läskiga, otroligt välgjorda uppsättning. Som bonus kan en i varierande grad tillägna sig skiftande stilnivåer av engelska.