Körsbärsträdgården
Av Anton Tjechov
Översättning Lars Kleberg
Bearbetning Michael Thalheimer, Maja Zade
Regi Michael Thalheimer
Scenografi Henrik Ahr
Ljus Michael Gööck
Kostym Michaela Barth
Musik Bert Wrede
Peruk och mask Peter Westerberg, Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér, Maja Zade
Medverkande Erik Ehn, Manuela Gotskozik Bjelke, Electra Hallman, Rebecka Hemse, Rasmus Luthander, Per Mattsson, Tina Pour-Davoy, Torkel Peterson, Andreas Rothlin Svensson, Nemanja Stojanović, Christoffer Svensson och Kristina Törnqvist.
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 24 mars 2023
En satirisk version av en av Tjechovs mest kända och uppsatta pjäser.
Pjäsen skildrar en jordägande överklass som reser hem till sitt residens som har en underbar körsbärsträdgård. I täten för den återvändande familjen är ägarinnan och aristokraten Ljubov Andrejevna Ranevskaja som nu är utfattig och inte kommer att klara av att betala räntorna för godsen. Varken hon eller övriga familjen förstår att de är på väg att kastas ut. De kan inte inse att världen förändrats.
Bonden Lopachin, vars farfar en gång i tiden var livegen på godset, är nu stenrik. Lopachin försöker flera gånger få Ranevskaja och hennes familj att gå med på att sälja en del av området för att kunna bygga sommarstugor, vilket är något nytt som blivit populärt. Den jordägande överklassen rynkar på näsan åt att tjäna pengar genom arbete eller spekulation. De inbillar sig att allt ska förbli som det har varit.
I regi av den tyska regissören Michael Thalheimer blir denna pjäs tydligt mer av en komedi än det brukar bli och också mer humoristisk är de tidigare uppsättningarna på Dramaten av honom. På en fråga om Körsbärsträdgården är en tragedi eller komedi svarar Michael:
– Det är som livet, både och. Tjechovs pjäser är väldigt ambivalenta, och det är det som gör dem så fantastiska.
För den som kan sin Tjechov och Körsbärsträdgården i synnerhet är det en högtidsstund på två timmar med en uppsättning som sticker ut i mängden av tolkningar. För den som inte är bekant med Körsbärsträdpngen kan det vara lite snurrigt att placera karaktärerna, att veta vem som tillhör familjen, vem som är anställd, vem är kontoristen, vem är guvernanten, vem är den ständige studenten? Vilka relationer har de olika karaktärerna? När ljudnivån av och till är väldigt skorrande hög och några talar otydligt kan det vara svårt att förstå vem som är vem. Några karaktärer är glasklara förstås som Lopachin, Ravenskaja och hennes dotter Anja. Ett råd är förstås att läsa pjäsen före. För den är värd att se om man känner till karaktärerna. Då är det rolig och absurd. Spelet bygger på att de flesta skildras som typer. Det är ingen djupdykning i karaktärernas inre.
Jag gillar scenografin och ljussättning. Scenografin betår i stort sett av stora dukar färgade i mörkt blått och svart, som en bild av oväder, upphängde på scenens båda sidor och baktill och utöver det nästan ingen scenografi förutom någon enstaka stol och en gitarr. Det gör ju att den långa raden av några av våra duktiga svenska skådespelare får mer utrymme. Tolv duktiga enastående skådespelare är med på rollistan: Erik Ehn, Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Nemanja Sojanovic, Torkel Petersson, Tina Pour-Davoy, Electra Hallman, Kristina Törnqvist, Rasmus Luthander, Manuela Gotskozik Bjelke, Per Mattsson och Christoffer Svensson. Det är mycket samspelta även om uppsättning inte lyfter fram enskilda prestationer utan skildrar en grupp av människor med en mängd olika reaktioner inför samhällets förändringar. Det är inte en pjäs där det ger utrymme för en roll att briljera och ännu mindre i denna uppsättning. Det kan ha både fördelar och nackdelar.
De olika karaktärerna skildras i en mer komiska tappning olika mänskliga sätt att hantera situationer då livet förändras. Det är roligt av och till men också tragiskt att se hur människor vägrar se verkligheten. För min personliga del föredrar jag mer att se detta skildras mindre komiskt och mer realistiskt, men det är en smakfråga förstås. För den som har sett flera olika versioner av Körsbärsträdgården är den här uppfriskande, tänker jag.
Bakgrund om regissören:Om Körsbärsträdgården:
Körsbärsträdgården hade urpremiär 1904 i regi av Konstantin Stanislavskij, som till Tjechovs förtret satte upp den som en tragedi. Tjechov själv menade nämligen att pjäsen är en komedi. Trots den omdiskuterade premiären blev pjäsen snabbt en stor succé, som sedan dess spelats flitigt runt om i världen.
Handlingen börjar med dagen efter en valförlust. Partiet har förlorat makten och nio högt uppsatta partifunktionärer samlas för att gå igenom vad som hänt. Partiet måste söka sin roll i en ny framtid, med nya utmaningar. Till vänster på scenen projiceras bilder från en powerpoint-presentation och på bordet står en vas med slokande rosor. Någon börjar sjunga ”Äntligen dags att ge opp” och en kavalkad av sång och dans startar med sånger om forna dagar och tidigare partiledare. Var det verkligen bättre på Tage Erlanders tid? Vad hade Olof Palme som gjorde honom så stor? Vad hände nu och varför röstade inte tillräckligt många på Socialdemokraterna? Är det folket som röstade fel?
Premiären fick stående ovationer, mycket välförtjänst. Det är en sjusärdeles underhållande sång- och dansföreställning som under ytan ändå är allvarlig och tar upp viktiga frågor att fundera vidare på, både för socialdemokrater och alla andra i landet. Det är klart att det skulle gå att göra djupare analyser men för att vara en föreställning på nittio minuter är den imponerande heltäckande. Skulle analysen fördjupas skulle föreställningen behöva bli betydligt längre och jag är inte ens säker på att det skulle bli bättre. Denna musikal om Socialdemokratins identitetskris är också en historia om Sverige, vad Sverige varit och vart Sverige kan vara på väg. Med en fantastisk ensemble, så samkörda som om de spelat ihop jättelänge. Så bra helt enkelt och så upplyftande och hoppfullt att jag studsade i mina steg på väg hem.
