Regi: Lycke Claesson
Devising/ Ensemble: Sara Ahlberg, David Speling Bolander, Ingvar Örner
Medskapare: Joel Heirås
Mask- och dockmakare: Alison Duddle
Ljus- och ljudtekniker: Martin Nilsson
Kostym/ producent: Anna Sefve
Projektledare: David Sperling Bolander
Samproduktion mellan Teater Trixter & Panjal Scenstudio
Premiär: 11/11 2022
Spelas hos Teater Trixter i Göteborg till och med 27/11
Tänker ibland på hur mycket som ska stämma för att en uppsättning ska gå hem hos åskådaren. Räcker inte med engagerande manus, övertygande skådespelare och inbjudande audiovisuell inramning. Krävs också att svårpåverkade parametrar slår in. Vilket humör är jag på och finns en balans i tillvaron som gör mig mottaglig? Har jag samma livssyn och därför kan kugga i i vad som verkar vara det man vill förmedla? Om inte, förmår jag ändå att associera teamets sceniska ambition och berättelse?
Dylika tankar uppstod efter att Dream Quijote – en vanföreställning direkt klickade och fortsatte stimulera under den timma uppsättningen pågick. Manus med alla referenser och infall har de medverkande spånat fram genom devising. Någon vecka före premiär nåddes tydligen den kreativa punkt då scener fladdrande som höstlöv i vinden fogades samman. Lycke Claesson, som under resans gång utkristalliseras som regissör kan sannolikt tillskrivas en icke obetydlig del i framgången.
Till saken hör att i början av året var jag hos Panjal Scenstudio i Majorna och recenserade Sara Ahlberg i en märklig monolog som utspelades i Jämtländsk fjällmiljö. Hade den gången problem att känna mig delaktig trots intressant ingång om betydelsen av att vara rotad. Helt annorlunda mot den hejdlöst inkluderande, i närmare två månader kontinuerliga teaterfest, som lektes fram i kreativt rus av Erik Holmström och hans ensemble under pandemins restriktioner. Om deras Don Quijote-happening skrev jag entusiastiskt omfattande recensioner. Därför är det ju en lustig slump att samarbetet hos Trixter också utgår från mannen som under tidigt 1600-tal förläst sig på riddarromaner och genom inbillning förvandlar sin oansenliga tillvaro.
I ett lyckat collage om artificiell intelligens härförleden använde sig frigruppen av så gott som hela sin lokal i ett sinnrikt utvecklat stationssystem. Denna gång sker inte motsvarande procedur. Däremot får publiken vistas på båda sidor om ridån. Under vad som visar sig vara preludium får publiken hålla till i foajén. Då ges av de tre aktörerna mycket lustfyllt de litterära förutsättningarna. Cervantes epokgörande digra roman med sina komiska huvudkaraktärer presenteras med några förklarande penseldrag. Trixters trotjänare Ingvar Örner är förstås gjuten som den stolte riddaren av den sorgliga skepnaden. Men det gycklande draget medför så klart att illusionen bryts, vilket får oss att skratta hjärtligt. Roas också av hur Sara Ahlberg och Davis Sperling Bolander laborerar med sina röster, framställer spansk brytning etc.
När introduktionen är över dras ridån undan och vi får sätta oss bekvämt. Vi får följa förvirrade Lennarts tankegångar och hur han likt barn som kan föreställa sig en drömvärld, glider in och ur rollen som Don Quijote. Han tycks ibland drabbad av afasi eller senilitet , vilket klokt nog spär på osäkerhetsfaktorn. Somligt lämnas åt publiken att fundera vidare på.
Eskapaderna inleds i till synes avlidet tillstånd liggandes på rygg, i vita kläder och med relik i form av gaffel hållen mot magen. Den fantastiska historien om besticket påstås vara självbiografisk, symboliserar finurligt uppsättningens fundament. Dess projektledare utövar lika vällustigt som skickligt sina omsorger kring den mångfasetterade mannen i centrum. Med eftertänksam bravur växlar han från präst till vårdare. Sara Ahlberg gestaltar den åtrådda Dulcinea, andra inte lika specificerade figurer och inte minst enligt egen utsago drömrollen som häst.
Uttryckssätten blandas begåvat. Dramatiska och komiska situationer gestaltas genomgående med glimten i ögat trosvisst eller med spelad förundran Kul koreografi med sopborstar företas till mjuksvängig trancemusik. I strålande sekvenser filosoferar de båda dockorna djupsinnigt om nutidens hot och bekymmer. Sperling Bolander och Ahlberg nyttjar sina stämband på förbluffande vis. Av hur de behärskas framgår vilka röstkonstnärer de är. Därigenom uppstår sinnrikt dubbel effekt.
Musik förekommer förstås. Stämningsmättat spel på piano levereras. Vad som etsar sig fast särskilt är trions gemensamma sång till ackompanjemang av Örners toner på banjo. Vackra visan om kärlek och kamp kändes vagt igen, kommer från låt av Ted Ström och Norrbottens Järn från det obevekliga 70-talet då förhållanden kunde te sig naivt självklara. Den görs ömsint med ackuratess!
Texter av två förhållandevis ganska okända konstnärer/ textmakare ingår, varav en av dessa förekommer som excentriskt hållen allsång. Fler lätt absurda inslag florerar i Dream Quijote utan att det varken blir forcerat eller som helhet fånigt. Naturmystik á la Dan Andersson passerar förbi och variant på Shakespeares ikoniska dödskalle-monolog återkommer i en fyndig mix av absurdism och tankegods. En poetisk förhöjning uppstår i och med att paradoxalt koncis och abstrakt dikt av Bruno K Öijer från 2001 deklameras.
Ensemblens och teamets devisingprocess har som framgått skördat frukt. Skådespelarna interagerar smidigt och bekräftar lyhört. varandra. Föredömligt exponeras trosvisshet, förundran och klarsyn och reaktioner på dylika tillstånd. Många infallsvinklar hinns med på en timma utan att det blir forcerat. Humorn går sida vid sida med reflektioner kring existensen. Pålitlige Ingvar Örner bottnar som förväntat i omväxlande beteenden. Multikonstnären David Sperling Bolander alternerar framgångsrikt mellan att vara underhållande och trovärdig. Sara Ahlbergs mimik och tajming är exemplarisk, svävar omkring som uppsättningens clou. Bor ni i Göteborgs-regionen eller ska hit närmsta tiden se till att skaffa biljett.
OBS Vare upptagen på premiären och föreställningen därpå blev inställd på grund av sjukdom. Jag såg föreställningen 16 november.