Teaterkritik

Av: Nassim Soleumanpour
Regi: Omar Elerian
Konstnärlig projektledare: Isak Hjelmskog
Scenografi: Rhys Jarman
Ljuddesign: James Swadlo
Ljusdesign: Rajiv Pattani
Redaktörer för manus: Carolina Ortega and Stewart Pringle
Medverkande: Stina Wollter
Ett arrangemang av Riksteatern
Turnéplan: https://www.riksteatern.se/forestallningar/nassim/#section2

Det finns inga nät som kan fånga en bris. Det är ord som hänger kvar efter den här omtumlande föreställningen. Jag har aldrig sett något liknande och antagligen kommer jag heller aldrig se något likt denna teaterföreställning. Med detta avslöjar jag förstås att jag aldrig såg Nassim Soleimanpours pjäs Vit kanin röd kanin då koncepten kanske påminner om varandra. En ny skådespelare på varje plats, ett förseglat manus som inte blivit läst i förväg, en pjäs utan direkt regi och en aktör utan chans till förberedelse. Hur spännande är inte det som företeelse?

På Växjö Teater är det Stina Wollter som gör entre och som för första gången får tillgång till manuset. Hon visar sig vara fullblodsproffs på den här sortens improvisation och att fånga texten och publiken utan betänketid.

Föreställningen är full av infall och oväntade vändningar, publiken är delaktig på ett sätt som är ovanligt vid teater för en vuxen publik. Det är lekfullt och roligt, gripande och sorgligt om vartannat. Vi i publiken är medspelare och alla är angelägna om att hjälpa pjäsen framåt, stötta Wollter med uppgiften. Det märks att vi vill varandra väl.

Stina Wollter är en människa med ett stort hjärta och hon låter oss i salongen sugas med i berättelsen och hon omfamnar manuset och gör det till sitt eget på ett sätt som kanske borde ha krävt många repetitioner för en vanlig pjäs. Men hon är utlämnad i stunden och de hon har att anförtro sig till är oss, så då gör hon det.

Pjäsens natur gör att jag inte vare sig vill, kan eller får berätta allt för mycket om den. Det vore inte rättvist mot de som ska se pjäsen på nästa ort, det vore inte rättvist mot skådespelarna och det vore inte rättvist mot manuset och författaren. Men så mycket törs jag säga, att den är ömsint, vacker och gripande. En annan sak jag kan, vill och får säga är att jag tycker du ska gå och se den. För mig har det varit en oförglömlig upplevelse och jag tror det blir det även för dig.

Efter föreställningen träffade jag Stina Wollter för en kort pratstund.

Det var en mening i pjäsen som berörde mig extra starkt. “Det finns inget nät som kan fånga en bris”. Var det något du hann reflektera över under föreställningen?

– Det finns en låt jag hörde när jag var barn, som sjöngs i bilen. Jag var skilsmässobarn och vi åkte långa sträckor mellan mamma och pappa och då sjöng vi “Svarta Tupp”: “Vind vad ska vi göra. Vinden gav jag min sång som ingen får höra.”
Jag tänker på den här brisen som är människors sånger och kulturella uttryck som färdas över gränser. För mig handlar det om vikten av skapande och kultur och kommunikation i tider när det byggs murar och polariseras så blir det något av det viktigaste vi har. Det universella språket som vi alla förstår, som vi bland annat får möta i den här föreställningen. Det är vad som gör att det blir angeläget. För att inte gå sönder i de tider vi har nu är det nödvändigt att samlas kring det djupaste gemensamma som vi har. Det blir svårt att gå in på det utan att avslöja något direkt av innehållet.

Hur förbereder man sig för en sådan här föreställning?

– Tack och lov inte alls! Det går inte att förbereda sig någonting. Jag visste absolut ingenting, jag visste att jag skulle gå ut på en scen och där skulle jag få instruktioner men jag hade ingen aning. Noll!

Hur kändes det?

– Det fanns något väldigt befriande i det. Jag visste till exempel att jag inte skulle fara illa. Det är också, för att knyta ihop med det jag sa tidigare, det blir också konstens och kulturens stora budskap. Du går på teater, besöker en konstutställning, lyssnar på musik, och det kan vara tungt, allvarligt, till och med våldsamt, men du är aldrig i fara. Du kan triggas, det kan väckas saker i dig men du kan titta på de känslorna och ha ett samtal med dig själv. Det är det absolut vackraste som finns, att jag går in där och jag behöver bara följa med och det gör något med den som är Nassim i föreställningen. Jag kände mig nästan meditativt koncentrerad, medveten om språk och att det fanns så lite jag kunde göra. Eftersom jag är en van föreläsare började jag bry mig om publiken, och det bar. Alla var säkert lika nyfikna som jag på vad som skulle hända. Det finns ett jättefint budskap i den här “tillsammansheten” och när de ser att jag vågar gå med the flow kanske det kan hjälpa någon att också göra det en annan gång.
Jag tänker att vi har så mycket fördomar, en sån här föreställning kanske kan få någon att inte avvisa någon som börjar prata med en.

Jag kommer ihåg att jag intervjuade en kvinna om utbrändhet. Hon hade jobbat som volontär på Lesbos och en god bit in i programmet nämnde hon i en bisats att hon bar slöja. Efter programmet fick vi ett mejl med en fråga om varför hon så sent nämnde att hon hade slöja, då tyckte jag redan om henne?
Det låter lite tråkigt men det är också oerhört vackert, för den personen kommer aldrig kunna se en person med slöja utan att kunna tänka på det. 

Sättet som jag kastar mig ut i det här fullständigt okända det blir också en tanke om hur vi släpper in varandra i våra liv. Är det farligt att prata om känslor, saknad? Den här föreställningen öppnar för något djupt personligt.
Min strategi är att jag står ensam i en tunnel och den jag ska prata med, i radioprogrammen, är den personen jag just då ska tala med. Då blir jag uppmärksam på exakt den personen, inandningar, pauser, ord och vad den personen gör. Jag kände igen vad jag var tvungen att vara uppmärksam på i den här pjäsen. Det var en förhöjd känsla. Jag var oerhört trött innan föreställningen, jag var sliten, men så fort äventyret började fanns inte det längre. Det var verkligen mindfulness. Jag kände mig extremt närvarande.

Jag ställer en fråga till med vetskapen om att jag inte kan publicera vare sig frågan eller svaret utan att, för att anknyta till vad jag skrev inledningsvis, berätta för mycket om pjäsens innehåll. Men det var en bra fråga och svaret var ännu bättre. Kolla in turnéplanen som länkas högre upp i inlägget och boka dina biljetter för det här är en upplevelse du inte vill missa.