Av Karin Blixt
Regi: Karin Blixt, Stollar Bollar och ensemblen
Scen/ljus: Diblik Rabia Leon
Koreograf: Minna Elif Wendin
Musik: Björn Knutsson
Dramaturg: Petra Revenue
I rollerna: Karin Blixt, Anette Sevreus och Emeli Jansson
Premiär 9/2 på Cinnober Teater (Masthuggsterrasen) i Göteborg
Spelas till och med 2/3
Minns ni pandemin? Den retoriska frågan ställdes nyligen av Tomas Forssell under en musikföreställning i Kungsbacka. En mardrömslik tillvaro som ingen på jorden kunde undgå, avsevärt mer långdragen och oförutsägbar än expertis förutspådde. Även om pandemin hos oss inte orsakade någon överdödlighet, generade covid ofantligt mycket lidande och sorg. Och förfärande många plågas än idag av svårartad post-covid. Mina anhöriga och vänner var lyckligt lottade. Och själv slapp jag lindrigt undan trots att jag smittades två gånger och hade en sjukdomsperiod. Tvärtemot den fasa många vittnat om, inte minst alla som inte fick ta farväl av sina föräldrar, vilka tvingades dö på ett ovärdigt sätt i isolering.
. Det inträffade skulle troligen ha stämplats som en fantasiprodukt, behäftad med bristande trovärdighet, om det lagts fram som synopsis. Mänskliga naturens överlevnadsinstinkt verkar vara så funtad att förträngningsmekanismer jobbar för högtryck för att vi ska vilja gå vidare. För första gången backas på en teaterscen, bandet till hur det var när utbrottet drabbade Sverige våren 2020. Givetvis en enormt värdefull dokumentation i dramatiserad form.
Manus bygger på minnen och berättelser förmedlade i intervjuer av omsorgspersonal, framför allt medlemmar i fackförbundet Kommunal. Bearbetningens dramatiska båge är finkänsligt uppspänd, genomförd med ackuratess. Karin Blixt vet precis vilka reaktioner och tillkortakommanden som bäst representerar periodens kaotiska, stundtals förtvivlade läge. Ängel? präglas av sitt sensitiva manus vars skiftningar mellan absurda situationer, komiska ventiler och känslan av otillräcklighet gör enaktaren på cirka sjuttiofem minuter gripande. Mitt i all vrede, desperation och mörker bereds också plats åt exempelvis lustfyllda imitationer av tävlande Mello-bidrag. Intelligenta manus är en bristvara varför detta förtjänar extra applåder.
Och just för att Blixt varligt pendlar i känsloregistret, undviker pjäsen att låsa fast sig i en outhärdlig litania, något man annars kunnat frukta. I några scener uppstår komiska situationer som en sorts nödvändig ventil för att stå ut. Samtidigt noteras en verkningsfull anklagelseakt gentemot ansvariga, vars försummelser och inkompetens försätter personalen för akut fara och orsakar utmattningssyndrom.
De tre skådespelarna hugger passionerat in på en diger rollista av fragmentariskt framställda, tillika ytterst berörande människoöden. Skildringarna görs till en utvärdering av mer eller mindre ohållbara förhållanden. Blir lite av en smart metaeffekt när rollspel genomgående används som redovisningsmetod. Med emfatisk energi porträtterar Blixt den som övertalar och igångsätter belysande scener. Hennes kollegor Anette Sevreus och Emeli Jansson är lysande på att ta fram essensen i viktiga vittnesmål. De agerar med svärta i repliker och flexibla kroppar som uppvisar ömsom styrka, ohanterligt stresspåslag.
Sparsamma scenografin med sjukhussäng på hjul i centrum ger med små medel publiken välbehövlig atmosfär, visar slående på försöken att bringa reda i en närmast omöjlig situation. Nästan hela tiden får man föreställa sig patienter eller brukare, eftersom fokus är på personalens förutsättningar och behov. Det vänds och vrids på begreppet omsorg, termen betraktas som en abstraktion.
Ska sägas att jag bevistade den andra föreställningen, en föreställning som filmades. Hade på intima läktaren i detta black box-utrymme sällskap av uppskattningsvis ett dussintal personer. Att komma en scenisk gestaltning så här nära ökar förstås chansen att sugas in i vad som pågår, något som duktiga skådespelare tar in i sitt kommunikativa spel. Sittgympan var underhållande rörelsebaserad teater, där man uppmanades att deltaga.
Kanske just för att Ängel? framförs i storytelling-format, inte som sammanhängande berättelse, införlivas sinnrik koreografi jämte musik av Björn Knutsson och kongeniala ljudillustrationer. Kanske mest minnesvärda episoden speglar orimlig arbetsmiljö. Mer specifikt om att i hysterisk ljudnivå jobba i icke ändamålsenlig skyddsutrustning. Vidare om kreativa privata initiativ rörande munskydd når sådana inte fanns tillgängliga.
Blir som framgått upplyst och engagerad av en värdefull uppsättning, vars skådespelare uträttar exceptionellt övertygande insatser. Somliga har säkerligen egna erfarenheter av att vara anställda inom omsorgen under pandemin.
OBS Göteborgsbaserade Stollar Bollar är en konstnärlig grupp centrerad kring Petra Revenue, Karin Blixt och Björn Knutsson. Flera av personerna i kollektivet – startade som pod 2021- har en bakgrund i teater Trixter. Kärnan i verksamheten utgörs av berättelser och ett korsbefruktande av konst och vetenskap. Man ägnar sig åt exempelvis podcasts, scenkonst, föreläsningar och manus-retreats.