Teaterkritik

Efter ett verk av Stig Dagerman

Manus och regi: Hans Blomqvist

Scenografi och kostym: Emi Wickholm Thuresson

Ljusdesign: William Sjöberg

Musik: Aido Clementi, John Cage, Peter Jägbring (Solace)

På scen: Erik Åkerlind och Karin Lycke

Premiär 17/2 2023

Spelas till och med 29/4 hos GDT på Stigbergsliden 5B i Göteborg

På grund av att andra evenemang kom emellan såg jag föreställningen först 25/2. Ansåg att det gått för lång tid sedan premiär för att djuplodande frigruppen jag gärna besöker skulle vara betjänt av en recension. Att den istället skulle placeras högt i en årssammanställning över scenkonst. Men efter påstötning från producent görs valhänt ansträngning, att utan anteckningar skriva om ett kammarspel vars repliker bygger på ett prosastycke av Stig Dagerman, som skulle fyllt 100 år i år. Bearbetningen av postumt utgivna romanfragmentet (prolog till ofullbordad roman om Carl Jonas Love Almqvist) är det fjärde av samarbeten mellan Hans Blomqvist och Erik Åkerlind. Vad beträffar tidigare transformationer av klassiker har Anteckningar från ett källarhål och Sokrates död recenserats här.

Stig Dagerman var en särling till författare som skoningslöst blottlade mänskliga brister, vår belägenhet och strävan. Under några få år lyste flitens lampa osannolikt starkt. Resulterade i knivskarp litteratur i olika form som gjort bestående intryck och har genuint hög konstnärlig halt. Fram tills han tog sitt liv begicks flera självmordsförsök, varav det första ska ha utlösts av mordet hans farfar. Ofrånkomligt att ställa sig frågan hur Dagerman skulle ha sett på den eskalerande våldsvåg som plågar Sverige för närvarande, som på ett ofattbart sätt blivit en del av det nya normala. Ondskan och dess relation till fria viljan är givetvis en olösligt dilemma Tusen år hos Gud. behandlar.

Stig Dagermans uppflammande produktivitet kretsade genomgående kring fasa och förtvivlan, tillstånd han var extra mottaglig för. Späddes på genom att vara verksam perioden efter Andra världskriget och under Koreakriget. Skärskådandet av ondska och lidande genomsyras i somliga verk av svart humor. Grubblerierna vilka symboliseras av en döende Newton och en olycklig gudsgestalt i Tusen år hos Gud, har just stråket av dråplig humor i sig.

När Stina Oscarson bearbetade texten för sju år sedan lanserades iscensättningen med beskrivningar som ”suggestiv allegori” och ”filosofisk spökballad”. Likartad stämning vilar över pjäsen i denna intelligent inbjudande produktion. Under en timma bevittnas ett möte som av stränga präster skulle likställts med blasfemi. Det oberäkneligt konstruerade samtalet äger rum en oväderskväll 1727 i London. Vi befinner oss i den skygge Isaac Newtons lya. Scenografin med pentryt i bakgrunden, böckerna på det iögonfallande bordet och uppklistrade lappar indikerar att bostaden också är vetenskapsmannens arbetsplats. Ljuskällorna, framhävandet av skuggor och musikillustrationer förstärker raffinerat denna sällsamma fantasi.

Diskussionerna kring tro och vetande, föreställningar och framforskade rön är lika halsbrytande som inspirerande att hänga med i. Gud klampar in i regnrock och stövlar hos epokgörande vetenskapsmannen. Vill be om en tjänst som rör hans avbild. Newton i sin tur anspelar på den tyngdlag han själv upptäckt. Hoppas på att Gud kan göra ett undantag. Avser som sagt inte förhoppningen om evigt liv. Det blir ett muntert surrealistiskt förhandlande om tjänst och gentjänst.

Erik Åkerlind tillhör Göteborgs främsta karaktärsskådespelare. Gör denna gång genom att använda kroppen, utslunga repliker med osviklig diktion samt uttrycksfulla pauseringar ett minnesvärt porträtt. Ett fantasifullt porträtt av en historisk person förvissad om sin betydelse. Motspelaren Karin Lycke brukar ofta få tackla värnlösa och drabbade rollfigurer. I detta utmanande drama blir hon en fullträff i sin pendelrörelse mellan allvetande och ömklig. Har det tidigare förekommit att en kvinna förkroppsligar Gud på scen? Dessutom i form av ett illmarigt väsen som visar tecken på svaghet. Svävar i okunnighet om huruvida duon jobbat tillsammans tidigare. Oavsett fungerar samspelet strålande.

Regissör Blomqvist synes vara en mycket god personinstruktör, vet vad han vill få fram och hur han ska gå till väga. Vill sluta med en allusion till Bo Widerberg. Hans devis riktad till grandiosa aktörer, metoden han praktiserade för att eliminera hafs och få publiken att beröras var enkel: ”Våga vila i scenerna”! Denna devis finns planterad i Göteborgs Dramatiska teaters uppsättning, inlemmad jämte de självklara dramatiska meningsutbytena.

Av: Emma Palmkvist (inklusive låttexter)

Regi: Lars Melin

Scenografi & kostym: Maja Kall

Komposition: Agnes Åhlund, Hilda Ekstedt

Ljusdesign: Christofer W Fogelberg

Maskdesign: Kerstin Olsen

Medverkande: Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ulf Rönnerstrand, Ylva Gallon, Agnes Åhlund (musiker), Hilda Ekstedt (musiker)

Urpremiär: 24/2 2023 (från 10 år)

Spelas till och med 9/5 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg.

Underrubriken lyder ”ett projekt dömt att misslyckas”. Vad som undersöks – stöts och blöts rapsodiskt i hög hastighet -. är hur man ska gå till väga för att att finna lyckan. Vilka möjligheter står buds för att känslan ska infinna sig? Tipsen är många och besynnerliga, delas ut likt en tokrolig checklista av musikerna. Det gagnlösa cirkulära förloppet sammanfattas sorglustigt i uppmaningen: ”När ni provat allt, börja om”. Nog kan man se denna exposé över bekymmer och glädjeämnen i livet som en både festlig och tänkvärd familjeföreställning.. Olika generationer tillägnar sig garanterat olika inslag ur manus. Vissa repliker hade avsevärda aha-kvaliteter. Primära målgruppen engagerade elever i mellanstadiet var dock i majoritet under premiären vid lunchtid och de verkade ta till sig kreativiteten framför dem.

Emma Palmkvist har ett dussintal pjäser på meritlistan, flertalet skrivna för en ung publik. 2021 recenserade jag hennes fantasifulla Färgen från den yttre rymden på Backa Teater. Tre av de som står på scen nu var med då. Lyckliga i alla våra dagar har tillkommit i en gemensam process mellan dramatiker, regissör (tillika Backa teaters konstnärlige ledare), ensemble, dramaturg, regiassistent, musiker och scenograf. Ska också nämnas att man tackar flera skolor som varit referensklasser och provpublik under repetitionstiden.

Föreställningen på drygt en timma inramas av nyskriven musik. Samtalade med den kvinnliga duon efteråt som rättmätigt inkasserade beröm från pensionerad trotjänare. Agnes Åhlund spelar mest klingande cittra, ett par gånger tas en tuba fram. Hilda Ekstedt framför dova fraser på barytonsaxofon vilka kompletteras med ukulele. Duon rör sig på individnivå fritt mellan världsmusik, visa och några droppar jazz. Tillsammans bildar man konstellationen Glitterfittan. För att återgå till vad som händer på scen utgör finurliga sångerna och musicerandet en inte oväsentlig del av behållningen. Dessutom ansvaras för den stora mängden scenanvisningar, ett bombardemang av instruktioner likt nya givar i ett kortspel. I egenskap av sångerskor fixar de att ha en massiv arsenal av befallande repliker i huvudet. Beundransvärt!

Inbjudande scenografi går i brunt med avgränsande pelare. Scenen flödar av ljus och kvartetten skådespelare med sina ideliga entréer har iklätts ledigt sittande klädesplagg, mestadels pastellfärgade. Syftet med pjäsen sägs vara att öppna upp till samtal om hur livet ska vara, hur vägen till lycka ser ut. Vill påstå att pjäsen fungerar enligt plan. Här finns flera skikt där somligt mest framstår som flamsigt skoj. Momentet där Ylva Gallon i yogaposition porträtterar en gråtande människa innesluten i sig själv och oförmögen att svara på omgivningens utsträckta hand tillhör de med förhöjd nivå. Förutsätter att denna förtvivlan ägnas stort utrymme i lärarhandledning. Frågan om att dela med sig eller att tillfredsställa egna behov tas till hysteriskt gränslös nivå av Andreas Ferrada-Noli genom hans inmundigande av karameller i olika smak.

Förmodligen tar sig duktiga skådespelarna an sin uppgift med skräckblandad förtjusning. Vana vid kräsen publik vet de vad krävs, att man kan behöva fånga upp reaktioner från barnen. Samtidigt torde det vara tacksamt att gå på i ullstrumporna, vara extremt tydlig i gester och tonfall. Uppdraget utfördes med bravur då förväntansfullt stirriga elever insöp vad som utspelades, yttrade endast några få kommentarer. En styrka med collaget är att de skänker hopp utan att skygga för att vi alla kommer gå på pumpen, tvingas uppleva sorg och ofta finner anledning till missnöje. Snappade upp ett uttalande som är för genialt för att inte sätta på pränt: ”Det är skitsvårt att vara människa, var något annat istället”. Vi uppmanas att se möjligheter och påminns om att ”du har bara ett liv”. Temat understryks träffsäkert i texterna Åhlund & Ekstedt sjunger.

Målgruppens förmåga att föreställa sig en helt annan tillvaro blir till en hejdlös övning i excesser. Uppräkningen som börjar med hur mycket bättre det var innan skärmar, letar sig tillbaka till tiden före forntiden. Vad fanns då? När uppstod livet? Uppskattar tilltalet i Lyckliga i alla sina dagar. Hur det absurt roliga matchas med filosofiska funderingar, får utlopp i eftertänksamma melodier. Vad beträffar enskilda insatser måste en särskild episod lyftas fram. Etsade sig fast mest hos mig gjorde Ulf Rönnerstrand i rollen som som hetlevrad förbittrad tomte. Går totalt loss i sitt agerande, blir en briserande bomb. Underbart underhållande överspel när han vräker ur sig att den skyldige måste städa upp sin skit, som vore det en sketch hämtad från en kolerisk John Cleese-karaktär.

Manus och regi: Jens Ohlin

Scenograf och ljusdesigner: Susanna Hedin

Kostymdesigner: Matilda Hyttsten

Mask- och perukdesigner: Suz Åberg

I rollerna: Kim Lantz, Jonas Sjöqvist, Lena B Nilsson, Sanna Hultman, Malin Morgan, Nina Haber och Shada Sulhav

Urpremiär: 18/2 2023

Spelas till och med 22/4 på Folkteatern i Göteborg

Dramatikern, regissören och skådespelaren Jens Ohlins karriär kantas av framgångar, inte minst senaste åren. Tillsammans med Hannes Meidal har han belönats med flera tunga priser. Fast han engagerats flitigt av Dramaten och andra teatrar i vår huvudstad, återkommer han nu till Folkteatern för tredje gången sedan 2016 (Marie Antoinette och Misantroperna recenserade i Kulturbloggen). 70-talisten Ohlin betraktas som en av landets mest intressanta dramatiker, utgår gärna från en historisk kontext från vilken mer eller mindre explicit paralleller dras till nutid. Vidare verkar estetiken bottna i en fäbless för det bisarra i kombination med lusten att ägna sig åt upprepningar, vilka blir till sekvenser av omtagningar i manus.

Victor Hugos roman om den döve och olycklige ringaren i Notre – Dame utspelas sent 1400-tal. Ohlin har behållit epoken i sin tragikomiska redogörelse. Det är medeltid i ett gotiskt insvept Paris vars invånare plågas av utbredd fattigdom, grasserande bränder och till råga på allt böldpest(?). Flera av gestalterna drabbas. Inte minst Malin Morgans Åne påvisar okontrollerbar klåda. En prästfamilj med tre döttrar i giftasålder skildras. De ombesörjer vårdnaden av ringaren, egentligen ett barn fast fångad i uråldrig kropp. Under rådande bedrövliga förhållanden ter det sig naturligt att ta profetian hos Quasimodos tvilling för en sanning. Armageddon är nära förestående. Förutsägs till och med datum för jordens undergång. Vilken strategi kommer då prästen och hans familj anamma? Hur kan evigt liv tillförsäkras? Och när underkastelse inför en allsmäktig Gud inte hjälpt, varför inte istället bejaka sina drifter? Där har ni förutsättningarna. Som en röd tråd löper fastställande av dödssynder, vilket adderar en sorts lakonisk svart humor.

Inte oväntat görs några avvikelser från medeltidens fasor. Utan konkurrens mest drastiskt i den vägen förekomsten av en aning vulgära hits med Britney Spears. Efter paus bildar ensemblen till och med kör varvid medryckande dänga framförs. Å ena sidan en galet roande anomali. Å andra sidan texter om skuld, skam och stolthet vilka med fördel kan appliceras på intrigen. Och ovan nämnda skådespelare blir den som ibland kliver ut ur skeendet och kommenterar. Poängterar att bibeln är en sagobok, en ångestdämpare.

Betraktad som scenisk mörk saga om tro, tvivel och tillfredsställelse är Quasimodo en helgjuten uppsättning. Att Jens Ohlin likt Ruben Östlund blivit omhuldad av kritikerkåren är förståeligt. Finns hos honom en självständig estetik som är visuellt nyskapande. Vidare drar han nytta av erfarenheterna från skådespelarbanan, vilket troligen medför insiktsfulla instruktioner. Ensemblen imponerar!

Ska inte anlägga moteld, men vill ändå delvis lansera viss skepsis. Implicit konfronteras vi med försåtlig wokeism. Den hyllade dramatikern tycks påstå att de som slagit larm om en rådande exceptionella missförhållanden, både på hemmaplan och globalt, inte står för sans och förnuft i sin samhällsanalys. I mina ögon en högst tvivelaktig bagatellisering av den situation som ingående studeras i till exempel Det lilla landet som kunde )Vulkan 2018) som jag precis läst. Ohlins tes om att apokalyptiska tankegångar överdrivits och använts alltför frikostigt, stämmer i och för sig in på Greta-rörelsen, Extinction Rebellion och sekter som Jehovas Vittnen.

Teamet runt regissören har verkligen lyckats få fram avsedd stämning. Den kusligt ödsliga scenografin med gigantiska cirkeln etsar sig fast på näthinnan liksom kupolen i fonden. Lika konsekvent har man framgångsrikt jobbat med skuggor och ekipering i matchande färger. Kostymering och mask på Kim Lantz i karismatisk huvudroll är en fullträff. Vidare är hans tvilling på axeln en fantastisk kreation som till och med kan leverera avgörande repliker. Av den musik som illustrerar handlingen förutom klatschig pop ( i minst ett fall svenskproducerad), har mäktigt omslutande crescendo-takterna i i Carmina Burana definitivt störst påverkan.

Rollfigurernas olika inställning till kristna läran och synen på en straffande Gud får mig att tänka på James Joyce. Närmare bestämt hans självbiografiska roman Porträtt av konstnären som ung. Gav den till mamma (varit lärare i bland annat svenska) för att hon skulle få inblick denne ikons författarskap. Hennes reaktion efter läsningen handlade om alter egots besatthet av vad Gud skulle ansett om hans tankar och gärningar.

De tre systrarna där en är höggravid och förlöper hemmet och en annan propsar på att inte vara bunden av spädbarnet i barnvagn, revolterar hälsosamt i olika utsträckning mot det kristna oket. Hustrun (Sanna Hultman) som desperat förmanar. genom att påpeka att Kristi kärlek inte är mjäkig utan kärv, kämpar för att allt inte ska rämna. Men i tron att undergången randas avslöjar prästen och hans mamma (Lena B Nilsson) vilka böjelser de har. Båda tar finurligt vara på möjligheten att agera botfärdiga syndare. Andra akten är som en enda tagning om att utsättas för stora frestelser, vilja beträda förbjudet område.

För cirka fem år sedan glänste Martin Redhe Nord som Quasimodo på GöteborgsOperan. Kim Lantz (intervjuades om karriären här 2015 av undertecknad) behöver inte sjunga för att göra motsvarande avtryck. Diktionen i repliker utförda med stackatoartad telegramstil går rätt in. Belägenheten och klarsynen han representerar ger välgörande relief, får mig att tillgripa det klyschiga yttrycket att veteranen Lantz äger scenen. Att ensemblen förefaller inkörd och blivit sammansvetsad finns det förklaringar till. En handfull av dem medverkade i det lika intensiva som lyckade Don Quijote- projektet under pandemin. Och flera av skådespelarna har jobbat med Ohlin tidigare.

Lena B Nilsson har haft otur på sistone. Har castats till att harva runt i ett par obegripliga uppsättningar, vilket hon inte ska lastas för. Göteborgs mest rutinerade aktris (har gett namn åt en spårvagn ) är tillbaka med som alltid osviklig intonation, i en mumsigt rolig roll vars trovärdighet kan diskuteras. Men i de lugnaste vatten etc. Jonas Sjöqvist har sedan länge Folkteatern som sin hemmascen. Denna gång briljerar han som ömklig varelse ur stånd att hålla fasaden uppe. Vill i sammanhanget hävda att ensemblen i Quasimodo generellt ligger steget före vad beträffar hörbarhet på repliker, jämfört med hur det kan låta på Stadsteatern.

Nina Haber träder fram med bitsk tyngd i ett antal stickrepliker. Shada Sulhav får gott om utrymme att agera oppositionell med språkliga tics, vilka varje gång anmärks på. Nervigt sturska beslutsamheten biter sig fast. Noterar exemplarisk rytm i dialoger och i föreställningen som helhet.

Efter ett svagt gästspel av Lumor och ett par rätt misslyckade stora satsningar på senare tid, känns det befriande med en gedigen uppsättning, om än smart inom en begränsande ram Sammanfattningsvis överväger nog trots allt de positiva intrycken, tack vare konsekventa och välgjorda iscensättningen och prestationerna från skådespelarna. Hoppas dock att omsusade, duktige dramatikern nästa gång vågar utmana djupt rotade föreställningar hos sig själv och publiken och särskåda vad som hänt runt omkring oss.

Av Albert Camus

Översättning: Eyvind Johnson

Regi och bearbetning: Ildikó Gáspár

Scenografi: Lili Izsák

Koreografi: Veronika Szabó

Kostym- och maskdesign: Luca Szabados

Kompositör: Flora Lili Matisz

Ljusdesign: Tamás Bányai

Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen, Niki Gkonou

Videodesign: András Juhász

Medverkande: Andrea Edwards, Hans Brorson, Anna Bjelkerud,Marta Andersson-Larsson, Emil Ljungestig, Benjamin Moliner, Lasse Carlsson, Lukas Feurst, Per-Anders Ericsson och Jonas Franke-Blom

Premiär 17/2 2023

Spelas till och med 18/3 på Stora scen Göteborgs Stadsteater’

Finns all anledning att ventilera en oro över vilka som sitter på styrande positioner. Makt korrumperar, idag likväl som genom historien. Otroligt illavarslande att många av FN:s största medlemsstater är diktaturer, enligt Aron Flam en majoritet. Andra är demokraturer eller så pass bräckliga att de är solkade av demokratiskt underskott.

Mot den bakgrunden inser man att en nytolkning av Camus Caligula ( urpremiär 1946), fyller ett oavvisligt behov. Förvisso får vi i essä i uppsättningens program reda på att den existentiellt inriktade författaren, menade att alla människor kan härbärgera liknande perverterad mentalitet som ”ställde till det” för den romerske kejsaren. Lika nyckfulla som förödande beslut banade väg för avrättningen av honom och hustrun, efter knappt fyra år på tronen. Förvånas över att inga nutida motsvarigheter pekas ut och att samtidsmarkörer i princip saknas. Något som inte måste ses som en nackdel, särskilt med tanke på att sådana frestande hänvisningar medfört att ett par uppsättningar på Stora scen kantrat senaste åren.

Samma regissör som på Göteborgs Stadsteater låg bakom minst sagt märkliga produktionen Vem är Schmitz? återvänder nu till Göteborg, med ett ännu större team från Ungern. Har från välunderrättad källa uppgift om att Ildikó Gáspár och hennes medarbetare varit så pass bestämda med scenanvisningar, att en vid premiären stimulerande uppsättning kommer förbättras över tid. Att just Ingmar Bergman gjorde Caligula här 1946 är värt att framhålla, inte minst vid beaktande av vad han döpte sadistiske läraren till i Hets. Annars förekommer pjäsen nog inte speciellt ofta på landets scener. Pontus Stenshäll gjorde den dock i Helsingborg, också ett sammanträffande. Inte utan att en undrar vilka episoder/ tankegångar Gáspár skalat bort från ursprungliga fyra akterna. Vad som tillförts är mycket humor och ett knippe sånger, vilka överlag framställs i samma skepnad. En estetik som tjänar uppsättningen väl, även om det lättillgängliga tilltalet på randen till buskis riskerar att ta udden ur Camus otäcka tes.

Ligger nära till hands att anta att dramaturg tillsammans med Teaterns konstnärlige ledare satt samman truppen av skådespelare efter godkännande från ungerska teamet. Mixen av frilansare och (några) aktörer ur fasta ensemblen skapar den friktion regin eftersträvar. Oavsett vilken grupp man tillhör i dramat – medlöpare, intrigerande krafter eller allmänt räddhågsna vilka fruktar för sina liv – utvinns med eftertryck karaktärernas respektive personlighet.

Benjam Moliner är som skattmästare anslående imposant i ett par korta sekvenser. Hans Brorson (setts på bland annat Masthuggsteatern och Teater Trixter) kan tacksamt bre på genom ömkligt roliga rörelser och tafatta repliker. Adderar ytterligare valhänthet när han tvingas framföra Sånt är livet, den första i raden av ganska komiska sånginsatser. Anna Wallander och Marta Andersson-Larsson är båda involverade i hetsiga uppgörelser det slår gnistor om. Det fullkomligt synkade Helicon-paret Anna Bjelkerud & Emil Ljungestig i sina havsblå kostymer försedda med jojos utstrålar total kontroll. Ljuddesignern understryker fräckt vilken betydelse de tillmäter sig. Allra mest komik uppstår hos de musikaliskt inriktade Patricier-figurerna. Här återfinns för Stadsteatern bekanta ansikten så som Per-Anders Ericsson med gitarr på magen och Lasse Carlsson vars trumpettoner tillför nytt blod. Kan svårligen föreställa mig att det existerar något skrattframkallande i originalmanus. Fast högst begripligt att den dimensionen tillförts i nytolkningen.

Att allvarliga budskapet överlag paketeras i en underhållande skrud, innebär dock att vi inte engageras, inte tillräckligt känner för de varelser som vistas i despotens närhet. Även om denna version av Caligula – smeknamnet ”den lille stöveln” på Gaius Julius Caesar – samtidigt roar och upplyser måste det betecknas som en brist. Sammantaget faller ändå uppsättningen i god jord. Noterar tillräckligt med kvaliteter.

Överdådiga scenografin är en plusfaktor. Fantasifulla konstruktionen med de gigantiska, gyllenfärgade tråddraperierna vertikalt justerbara blir till visuell grannlåt. Det samma kan sägas om det klot (ska möjligen symbolisera den måne Caligula vill åt) vars högsta punkt Andrea Edwards är fastselad vid under större delen av föreställningen. Är kanske inte jätteradikalt att låta henne domdera i huvudrollen, eftersom romerske kejsaren som mördades år 41 e.Kr. ibland bar kvinnokläder. Hajade ändå till när den excentriske galningen omnämns som ”hon”, skulle kunna ses som en feministisk hämnare.

Osäker på om Edwards i sin karriär tidigare stått på samma scen. Vi teaterpublik i Göteborg har istället senaste åren kunnat se henne i ett antal livliga uppsättningar på Folkteatern. Edwards insats förtjänar respekt. Här firas triumfer vad beträffar fokuseringen på att förnedra i bitskt kompromisslösa replikväxlingar. Framgår med ackuratess vilken grotesk person hon gestaltar. Någon som offrar folket för sin märkvärdiga frihetsideologi, beklagar sin ensamhet excesserande mörkrets lycka, och framhärdar i att makten måste utövas intill fullbordan. Utan att det åskådliggörs berättas om illdåd. Edwards behärskar till fullo haranger med upprört tonfall. Har hon kapacitet nog för att rösten inte ska spricka? Enda som eventuellt kan ligga henne till last är att hon ofta framställt liknande figurer. Viss mättnad inför begåvad skådespelares passionerade register, finns med i bedömningen.

Otvivelaktigt är tajmingen stor tillgång hos Andrea Edwards, antagligen finslipad genom uppmärksamt regiarbete. I scenerna där en hysterisk Caligula kör med stackarna på scengolvet är hon lysande. Vid flera låtars framförande kräver den enväldige otaliga omtagningar och allt snabbare tempo. Sound of Silence och framför allt behandlingen av mästerlig text signerad Björn Afzelius resulterar i crazy humor. Också ungerska teamet har komponerat. Hotfulla stämningar frammanas skickligt av ljuddesignern/ kompositören. Vad beträffar musikinslag ska nämnas att Jonas Franke-Blom står för en kortare pregnant cellosekvens. För ordningens skull bör också nämnas att det spelas en del ute i salongen och framför ridån. Fungerar nöjaktigt även om det kändes aningen långsökt ibland.