Av: Emma Palmkvist (inklusive låttexter)
Regi: Lars Melin
Scenografi & kostym: Maja Kall
Komposition: Agnes Åhlund, Hilda Ekstedt
Ljusdesign: Christofer W Fogelberg
Maskdesign: Kerstin Olsen
Medverkande: Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ulf Rönnerstrand, Ylva Gallon, Agnes Åhlund (musiker), Hilda Ekstedt (musiker)
Urpremiär: 24/2 2023 (från 10 år)
Spelas till och med 9/5 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg.
Underrubriken lyder ”ett projekt dömt att misslyckas”. Vad som undersöks – stöts och blöts rapsodiskt i hög hastighet -. är hur man ska gå till väga för att att finna lyckan. Vilka möjligheter står buds för att känslan ska infinna sig? Tipsen är många och besynnerliga, delas ut likt en tokrolig checklista av musikerna. Det gagnlösa cirkulära förloppet sammanfattas sorglustigt i uppmaningen: ”När ni provat allt, börja om”. Nog kan man se denna exposé över bekymmer och glädjeämnen i livet som en både festlig och tänkvärd familjeföreställning.. Olika generationer tillägnar sig garanterat olika inslag ur manus. Vissa repliker hade avsevärda aha-kvaliteter. Primära målgruppen engagerade elever i mellanstadiet var dock i majoritet under premiären vid lunchtid och de verkade ta till sig kreativiteten framför dem.
Emma Palmkvist har ett dussintal pjäser på meritlistan, flertalet skrivna för en ung publik. 2021 recenserade jag hennes fantasifulla Färgen från den yttre rymden på Backa Teater. Tre av de som står på scen nu var med då. Lyckliga i alla våra dagar har tillkommit i en gemensam process mellan dramatiker, regissör (tillika Backa teaters konstnärlige ledare), ensemble, dramaturg, regiassistent, musiker och scenograf. Ska också nämnas att man tackar flera skolor som varit referensklasser och provpublik under repetitionstiden.
Föreställningen på drygt en timma inramas av nyskriven musik. Samtalade med den kvinnliga duon efteråt som rättmätigt inkasserade beröm från pensionerad trotjänare. Agnes Åhlund spelar mest klingande cittra, ett par gånger tas en tuba fram. Hilda Ekstedt framför dova fraser på barytonsaxofon vilka kompletteras med ukulele. Duon rör sig på individnivå fritt mellan världsmusik, visa och några droppar jazz. Tillsammans bildar man konstellationen Glitterfittan. För att återgå till vad som händer på scen utgör finurliga sångerna och musicerandet en inte oväsentlig del av behållningen. Dessutom ansvaras för den stora mängden scenanvisningar, ett bombardemang av instruktioner likt nya givar i ett kortspel. I egenskap av sångerskor fixar de att ha en massiv arsenal av befallande repliker i huvudet. Beundransvärt!
Inbjudande scenografi går i brunt med avgränsande pelare. Scenen flödar av ljus och kvartetten skådespelare med sina ideliga entréer har iklätts ledigt sittande klädesplagg, mestadels pastellfärgade. Syftet med pjäsen sägs vara att öppna upp till samtal om hur livet ska vara, hur vägen till lycka ser ut. Vill påstå att pjäsen fungerar enligt plan. Här finns flera skikt där somligt mest framstår som flamsigt skoj. Momentet där Ylva Gallon i yogaposition porträtterar en gråtande människa innesluten i sig själv och oförmögen att svara på omgivningens utsträckta hand tillhör de med förhöjd nivå. Förutsätter att denna förtvivlan ägnas stort utrymme i lärarhandledning. Frågan om att dela med sig eller att tillfredsställa egna behov tas till hysteriskt gränslös nivå av Andreas Ferrada-Noli genom hans inmundigande av karameller i olika smak.
Förmodligen tar sig duktiga skådespelarna an sin uppgift med skräckblandad förtjusning. Vana vid kräsen publik vet de vad krävs, att man kan behöva fånga upp reaktioner från barnen. Samtidigt torde det vara tacksamt att gå på i ullstrumporna, vara extremt tydlig i gester och tonfall. Uppdraget utfördes med bravur då förväntansfullt stirriga elever insöp vad som utspelades, yttrade endast några få kommentarer. En styrka med collaget är att de skänker hopp utan att skygga för att vi alla kommer gå på pumpen, tvingas uppleva sorg och ofta finner anledning till missnöje. Snappade upp ett uttalande som är för genialt för att inte sätta på pränt: ”Det är skitsvårt att vara människa, var något annat istället”. Vi uppmanas att se möjligheter och påminns om att ”du har bara ett liv”. Temat understryks träffsäkert i texterna Åhlund & Ekstedt sjunger.
Målgruppens förmåga att föreställa sig en helt annan tillvaro blir till en hejdlös övning i excesser. Uppräkningen som börjar med hur mycket bättre det var innan skärmar, letar sig tillbaka till tiden före forntiden. Vad fanns då? När uppstod livet? Uppskattar tilltalet i Lyckliga i alla sina dagar. Hur det absurt roliga matchas med filosofiska funderingar, får utlopp i eftertänksamma melodier. Vad beträffar enskilda insatser måste en särskild episod lyftas fram. Etsade sig fast mest hos mig gjorde Ulf Rönnerstrand i rollen som som hetlevrad förbittrad tomte. Går totalt loss i sitt agerande, blir en briserande bomb. Underbart underhållande överspel när han vräker ur sig att den skyldige måste städa upp sin skit, som vore det en sketch hämtad från en kolerisk John Cleese-karaktär.