Av Albert Camus
Översättning: Eyvind Johnson
Regi och bearbetning: Ildikó Gáspár
Scenografi: Lili Izsák
Koreografi: Veronika Szabó
Kostym- och maskdesign: Luca Szabados
Kompositör: Flora Lili Matisz
Ljusdesign: Tamás Bányai
Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen, Niki Gkonou
Videodesign: András Juhász
Medverkande: Andrea Edwards, Hans Brorson, Anna Bjelkerud,Marta Andersson-Larsson, Emil Ljungestig, Benjamin Moliner, Lasse Carlsson, Lukas Feurst, Per-Anders Ericsson och Jonas Franke-Blom
Premiär 17/2 2023
Spelas till och med 18/3 på Stora scen Göteborgs Stadsteater’
Finns all anledning att ventilera en oro över vilka som sitter på styrande positioner. Makt korrumperar, idag likväl som genom historien. Otroligt illavarslande att många av FN:s största medlemsstater är diktaturer, enligt Aron Flam en majoritet. Andra är demokraturer eller så pass bräckliga att de är solkade av demokratiskt underskott.
Mot den bakgrunden inser man att en nytolkning av Camus Caligula ( urpremiär 1946), fyller ett oavvisligt behov. Förvisso får vi i essä i uppsättningens program reda på att den existentiellt inriktade författaren, menade att alla människor kan härbärgera liknande perverterad mentalitet som ”ställde till det” för den romerske kejsaren. Lika nyckfulla som förödande beslut banade väg för avrättningen av honom och hustrun, efter knappt fyra år på tronen. Förvånas över att inga nutida motsvarigheter pekas ut och att samtidsmarkörer i princip saknas. Något som inte måste ses som en nackdel, särskilt med tanke på att sådana frestande hänvisningar medfört att ett par uppsättningar på Stora scen kantrat senaste åren.
Samma regissör som på Göteborgs Stadsteater låg bakom minst sagt märkliga produktionen Vem är Schmitz? återvänder nu till Göteborg, med ett ännu större team från Ungern. Har från välunderrättad källa uppgift om att Ildikó Gáspár och hennes medarbetare varit så pass bestämda med scenanvisningar, att en vid premiären stimulerande uppsättning kommer förbättras över tid. Att just Ingmar Bergman gjorde Caligula här 1946 är värt att framhålla, inte minst vid beaktande av vad han döpte sadistiske läraren till i Hets. Annars förekommer pjäsen nog inte speciellt ofta på landets scener. Pontus Stenshäll gjorde den dock i Helsingborg, också ett sammanträffande. Inte utan att en undrar vilka episoder/ tankegångar Gáspár skalat bort från ursprungliga fyra akterna. Vad som tillförts är mycket humor och ett knippe sånger, vilka överlag framställs i samma skepnad. En estetik som tjänar uppsättningen väl, även om det lättillgängliga tilltalet på randen till buskis riskerar att ta udden ur Camus otäcka tes.
Ligger nära till hands att anta att dramaturg tillsammans med Teaterns konstnärlige ledare satt samman truppen av skådespelare efter godkännande från ungerska teamet. Mixen av frilansare och (några) aktörer ur fasta ensemblen skapar den friktion regin eftersträvar. Oavsett vilken grupp man tillhör i dramat – medlöpare, intrigerande krafter eller allmänt räddhågsna vilka fruktar för sina liv – utvinns med eftertryck karaktärernas respektive personlighet.
Benjam Moliner är som skattmästare anslående imposant i ett par korta sekvenser. Hans Brorson (setts på bland annat Masthuggsteatern och Teater Trixter) kan tacksamt bre på genom ömkligt roliga rörelser och tafatta repliker. Adderar ytterligare valhänthet när han tvingas framföra Sånt är livet, den första i raden av ganska komiska sånginsatser. Anna Wallander och Marta Andersson-Larsson är båda involverade i hetsiga uppgörelser det slår gnistor om. Det fullkomligt synkade Helicon-paret Anna Bjelkerud & Emil Ljungestig i sina havsblå kostymer försedda med jojos utstrålar total kontroll. Ljuddesignern understryker fräckt vilken betydelse de tillmäter sig. Allra mest komik uppstår hos de musikaliskt inriktade Patricier-figurerna. Här återfinns för Stadsteatern bekanta ansikten så som Per-Anders Ericsson med gitarr på magen och Lasse Carlsson vars trumpettoner tillför nytt blod. Kan svårligen föreställa mig att det existerar något skrattframkallande i originalmanus. Fast högst begripligt att den dimensionen tillförts i nytolkningen.
Att allvarliga budskapet överlag paketeras i en underhållande skrud, innebär dock att vi inte engageras, inte tillräckligt känner för de varelser som vistas i despotens närhet. Även om denna version av Caligula – smeknamnet ”den lille stöveln” på Gaius Julius Caesar – samtidigt roar och upplyser måste det betecknas som en brist. Sammantaget faller ändå uppsättningen i god jord. Noterar tillräckligt med kvaliteter.
Överdådiga scenografin är en plusfaktor. Fantasifulla konstruktionen med de gigantiska, gyllenfärgade tråddraperierna vertikalt justerbara blir till visuell grannlåt. Det samma kan sägas om det klot (ska möjligen symbolisera den måne Caligula vill åt) vars högsta punkt Andrea Edwards är fastselad vid under större delen av föreställningen. Är kanske inte jätteradikalt att låta henne domdera i huvudrollen, eftersom romerske kejsaren som mördades år 41 e.Kr. ibland bar kvinnokläder. Hajade ändå till när den excentriske galningen omnämns som ”hon”, skulle kunna ses som en feministisk hämnare.
Osäker på om Edwards i sin karriär tidigare stått på samma scen. Vi teaterpublik i Göteborg har istället senaste åren kunnat se henne i ett antal livliga uppsättningar på Folkteatern. Edwards insats förtjänar respekt. Här firas triumfer vad beträffar fokuseringen på att förnedra i bitskt kompromisslösa replikväxlingar. Framgår med ackuratess vilken grotesk person hon gestaltar. Någon som offrar folket för sin märkvärdiga frihetsideologi, beklagar sin ensamhet excesserande mörkrets lycka, och framhärdar i att makten måste utövas intill fullbordan. Utan att det åskådliggörs berättas om illdåd. Edwards behärskar till fullo haranger med upprört tonfall. Har hon kapacitet nog för att rösten inte ska spricka? Enda som eventuellt kan ligga henne till last är att hon ofta framställt liknande figurer. Viss mättnad inför begåvad skådespelares passionerade register, finns med i bedömningen.
Otvivelaktigt är tajmingen stor tillgång hos Andrea Edwards, antagligen finslipad genom uppmärksamt regiarbete. I scenerna där en hysterisk Caligula kör med stackarna på scengolvet är hon lysande. Vid flera låtars framförande kräver den enväldige otaliga omtagningar och allt snabbare tempo. Sound of Silence och framför allt behandlingen av mästerlig text signerad Björn Afzelius resulterar i crazy humor. Också ungerska teamet har komponerat. Hotfulla stämningar frammanas skickligt av ljuddesignern/ kompositören. Vad beträffar musikinslag ska nämnas att Jonas Franke-Blom står för en kortare pregnant cellosekvens. För ordningens skull bör också nämnas att det spelas en del ute i salongen och framför ridån. Fungerar nöjaktigt även om det kändes aningen långsökt ibland.