• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: 77 meddelanden till framtiden – en mäktig helhet

26 april, 2024 by Rosemari Södergren


Foto: Sören Vilks

77 meddelande till framtiden
Manus och regi av Jacob Hirdwall
Scenografi och kostym Caroline Romare
Ljus Peter Stockhaus
Koreografi Johanna Lindh
Musik Fredrik Söderberg
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Ljud Johan Adling
Dramaturg Anneli Dufva
Urpremiär på Dramatens lilla scen 25 april 2024

En fantastisk mäktig helhet – oerhört skickligt sammanvävt med duktiga skådespelare, allt samverkar som en enhet: koreografi, videoinstallation, ljus och ljud. En makalös föreställning men för att vara ärlig är det mer en föreläsning än scenkonst, det är mer propaganda för kampen mot klimatförändringarna är ett drama med djup. Den är ingen föreställning som kan tolkas på flera nivåer. Det är tydligt och ingen tvekan om vad ensemble och produktionsteam vill säga. Men i sin genre: en makalös föreställning. Och även om budskapet är tydligt talar föreställningen till alla våra sinnen.

Manus som är skrivet av regissören Jacob Hirdwall bygger på dokumentärt material, berättat av 77 unga människor, mellan 9 och 37 år, från hela världen. Det handlar om hur vi har det idag – berättat för dem som kommer att leva i framtiden. Med i stort sett totalt fokus på klimatförändringarna. Jag tror att om andra unga människor fick berätta för framtiden om dagens värld är jag inte säker på att det enbart skulle handla om klimatet. Det är ett medvetet urval vad som ska vara med. Det är tydligt att produktionsteam och manusförfattare inte haft något syfte att ge nivåer av möjliga tolkningar.

Föreställningen innehåller många monologer. människor berättar saker istället för att det iscensätts. Det är en tydlig trend på scener i Sverige idag med en eller flera personer på scen som i stort sett berättar något istället för att detta iscensätts i handlingen eller i dialog. Jag tycker det är en tråkig utveckling, det är att urholka kraften i scenkonst. Men – i denna föreställning fungerar det och det griper tag i mig. Berättelserna är starka, raka och tydliga och hela föreställningen är ett väl fungerande samspel mellan scenografi, ljus, scenbild, koreografi, musik och ljud som tillsammans talar till flera sinnen. Emellanåt är det till och med lukter som sprids från scenen som talar till luktsinnet. Skickligt. Imponerande.


Handlingen följer Agnes (mycket välspelad av Tina Pour-Davoy) som klättrar ned från det träd hon bott i under två år. Agnes förundras hon över hur människorna lever sina liv nere på jorden. Hon möter Robert (Rasmus Nyström är som alltid trovärdig i sin karaktär), en författare som väntar på en orkan som aldrig kommer. Tillsammans vandrar de genom en värld i förändring på jakt efter berättelser om vår tid.

Vad är Agnes? En guda-dotter kanske? Eller en ängel? Eller vårt bättre jag? Eller naturen? Valet av namnet Agnes är förstås inspirerat av Strindbergs Ett drömspel där guden Indras dotter, Agnes, gör en drömlik färd genom världen och möter genom olika aspekter av mänskligheten. Hon möter människorna och deras liv, fyllda av lidande men också av glädje och skönhet.

Föreställningen är en vidareutveckling av Jacob Hirdwalls föreställning ”We Hear You — Greta Thunbergs tal” på Stora scenen på Dramaten 2020 som blev startskott för det internationella projektet We Hear You – A Climate Archive. Pjäsen är en del av detta projekt.

Historierna som pjäsen bygger på är berättade av konstnärer, trädgårdsmästare, bönder, studenter, fiskare och aktivister från bland annat USA, Indien, Danmark, Kenya, Quatar, Mexiko, Brasilien, Serbien, Singapore, Palestina och Thailand. Planen är att alla berättelser ska arkiveras i 1.000 år.

Regissören Jacob Hirdwall berättar:
– Vi har träffat 77 unga för samtal på Zoom där de fritt fått berätta om hur det känns att vara ung och veta om att vi står mitt i en klimatkris. Jag har sedan vävt samman ett urval av berättelserna till en pjäs med mycket humor och magiskt tänkande. Det här projektet, som är ett av de största berättarprojekten någonsin på Dramaten, har kopplat samman klimataktivister på flera kontinenter som kunnat skapa nya nätverk.


Även när jag sympatiserar med syftet och håller med om mycket som sägs om klimatförändringarna är jag ändå lite skeptisk till när scenkonst blir en del av en kampanj. Samtidigt är jag djupt imponerad, bländad, ja överväldigad av denna helhet. De sju skådespelarna på scen, Filip Alexanderson, Anna Björk, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Nina Zanjani och de två jag redan nämnt, Razmus Nyström och Tina Pour-Davoy, är alla lågmälda och tydliga, vilket är helt rätt i detta sammanhang. De berättar lugnt och ändå känslofullt.

De bär alla en slags arbetsoverall som påminner om de som bilmekanikerna i Macken brukar ha. Varje person ha en egen färg på sin överallt, Agnes har den färgstarkare gula, övriga mest i grå-brun-tonade tillbakadragna versioner för att det ska vara tydligt att det som ska synas är var de berättar, inte vem de är. Lite roligt att Elin Klinga är ett undantag med en arbetsoverall som verkar vara skapad i ett sammets-material, lite kvinnligare, lite mer glamoröst.

Truppen är förstärkt med nio praktikanter från Kulturamas konstnärliga utbildningar. Det blir starkt när så många röster kan höras samtidigt. Videoinstallationer, ljus, ljud, musik, skådespelare och praktikanter, allt bildar tillsammans en stark röst.

Jag förmodar att många gymnasieklasser och högstadieklasser kommer att se föreställningen. Jag hoppas också att många makthavare gör det. Kanske är det inte för sent att rädda jorden? Och den som inte håller med om vad som framförs på scen bör också se den för att kunna diskutera. Låt oss alla lyssna på varandra. Fast jag har svårt att tro att mänskligheten kan samverka och stoppa utvecklingen med tanke på vad som sker internationellt med krig och våld och stora nationer som förtrycker kvinnor, där kvinnor inte ens har rätt att bestämma själva om de vill ta ett jobb eller inte som i Iran. Men jag är också skeptisk till människors vilja och förmåga på grund hur människor beter sig lokalt där fimpar slängs överallt i Sverige, där bilar kör i full fart på gångvägar runt skolan där jag bor. Jag är pessimist och efterlyser konkreta tankar och förslag hur det ska gå till att påverka utvecklingen utan att världen blir en diktatur. Det är mina högst personliga reflektioner förstås och jag efterlyser sådana diskussioner i föreställningen.

Medverkande Filip Alexanderson, Anna Björk, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Tina Pour-Davoy, Nina Zanjani och nio praktikanter från Kulturama. Koreografi: Johanna Lindh. Musik Fredrik Söderberg.
Medverkande praktikanter från Kulturama Patrik Andersson Walle, Farah Bayoudh, Patrick Brännfors, Otilia Manstad, Annie Mc Williams, Simon Sandqvist, Cia Norberg Söderman, Elvira Rosling, Ida Vainionpää

PS. Jag kan inte låta bli att dra en liten parallell till tv-serien 3 Body Problem på Netflix som handlar om människor som skickat ut meddelanden ut i rymden och sedan efter flera år är det någon ute i rymden som fångar upp meddelandet och kontaktar jorden och bestämmer sig för att flytta sin befolkning till jorden. Eftersom många på jorden är trötta på att människor inte kan ta hand om vår jord är det många som välkomnar utomjordingarna med tanken att inga varelser kan vara värre.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Klimatförändringar

Teaterkritik: En midsommarnattsdröm på Kulturhuset stadsteatern – magiskt, vilt, sprakande fantasi och samhällsfrågor mellan raderna

24 april, 2024 by Rosemari Södergren

En midsommarnattsdröm
Av William Shakespeare
Regi och bearbetning Melody Parker
Översättning Göran O Eriksson
Scenografi, kostym och mask Fredrik Floen
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 19 april 2024
Föreställning som recenseras 23 april 2024
Medverkande Carlos Romero Cruz, Sofia Papadimitriou Ledarp, Emil Hedayat, Paula Sundberg, Karin Li Körsbärsdal, Manuela Gotskozik Bjelke, Bahador Foladi, Leif Andrée, Angelika Prick, Pablo Leiva Wenger.

Magiskt, galet, vilt, fantasifullt och en sprakande kostymfest – en drömlik fantasi med spår från dagens värld under ytan. Med Melodi Parker som regissör och Fredrik Benke Rydman som koreograf blir uppsättningen av Shakespeares En midsommarnattsdröm något alldeles extra. Givetvis är scenograf och ljud och ljus också lika viktiga till denna enastående föreställning. Jag är säker på att Shakespeare själv skulle ställt sig upp och gett stående ovationer för denna hejdundrande roliga och färgsprakande upplevelse.

Foto: Sören Vilks
Teseus, hertig av Aten har kommit hem från kriget och tagit med sig en Hippolyta (Hippolyte), amasonernas drottning som han tagit som krigsbyte. Nu ska Teseus gifta sig med sitt krigsbyte. Han ska fira bröllop ståtligt och storartat. Till bröllopsfesten har han bjudit till en tävling: den som gör ett teaterföreställning som han gillar uppskattar allra mest ska få ett fint pris. Samtidigt pågår ungdomarnas olyckliga och trassliga kärlekshistorier. Några ungdomar är på väg in i djupa skogen för att reda upp allt trassligt och hitta någon utväg. Men i skogen härskar älvor och magiska krafter som vill lägga sig i människornas liv och bekymmer. Framför allt är det den figuren Puck (underbart spelad Leif Andrée), liksom älvkungen och älvdrottningen Oberon och Titania som lägger kärleksdroger i ungdomarnas ögon och ställer till med spektakel på massor av olika sätt.

Handlingen bygger på flera olika myter, både från antiken och äldre engelska legender och skrifter. Det är en fantastisk berättelse som satts upp runt om i världen och i Sverige många gånger. Och som tål att sättas upp igen och igen. Det finns så mycket att hämta ur den.

Den är underhållande och rolig och har en lång rad duktiga skådespelare. Leif Andrée som Puck är helt underbar, han är naturlig och klurig, helt rätt i den rollen.

Den som vill se en helaftons-föreställning som både är oerhört underhållande, elegant, mystisk och samtidigt under ytan säger något om människors karaktär. Javisst är det överdrivet på scen men ändå finns det något högst mänskligt i hur alla kan gå vilse i sina känslor.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: En midsommarnattsdröm, Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Shakespeare, Teaterkritik

Gediget hantverk scenografiskt fulländat men ack så trögflytande – Hamlet på Göteborgs Stadsteater

22 april, 2024 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av William Shakespeare

Regi och översättning: Kristina Hagström-Ståhl

Scenograf: Tobias Hagström-Ståhl

Ljus. Tobias Hagström-Ståhl och Susanna Hedin

Kostym och mask: Jenny Ljungberg

Ljud: Tova Östman

Musik: Mikael Sundin

Koreograf/ rörelseinstruktör: Mike Gamble

Medverkande: Karin De Frumerie, Johan Holmberg, Jessica Liedberg, Victoria Dyrstad, Johan Gry, Ylva Olaison, Johan Hafezi, Eline Höyer och Mikael Sundin (musiker)

Premiär 19/4

Spelas på Stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 1/6 2024

Senast pjäsernas pjäs med sin drygt fyrahundraåriga historia kunde beskådas i Göteborg skedde det på Folkteatern 2015 (recenserades här) då dansare integrerades med skådespelare i en fängslande uppsättning. Sedan dess har tre stora produktioner gjorts i Stockholm, varav den härom året i vår huvudstads Stadsteater har en central ingrediens gemensamt med Kristina Hagström-Ståhls version. Syftar förstås på att i bägge uppsättningar agerar en kvinna ut Hamlets hämndbegär som ju resulterar i en allom bekant eskalering av vansinne och dödligt våld. Erinrar mig det intryck Ingmar Bergmans renodlade bearbetning gjorde med Peter Stormare i huvudrollen teve-överföring sent 80-tal. Göteborgs Stadsteater spelade Hamlat både på 70-talet och på 90-talet, eftersom det ju Ingår i uppdraget att med jämna mellanrum göra klassiker relevanta.

Från perioden när jag studerade i England för att därpå fortsätta med språkstudierna på hemmaplan, minns jag tio föreläsningar om pjäsen av professor Frykman (har kvar en pocketutgåva av manus plus kommentarer), en texttrogen uppsättning av dedikerade studenter vars repliker ibland förstärktes med salivsträngar, ett knippe andra Shakespeare-pjäser sedda i hans hemland samt att jag på rundresa besökte Stratford Upon Avon. Glömd detaljkunskap såväl som förhandsintresse fanns således. Har däremot svårt att se vilken ingång Kristina Hagström-Ståhl haft i sitt mastodontprojekt. Vad vill hon betona? Är inte lika förvissad som en kollega att tolkningen fungerar som fredsappell. Varför en nyöversättning? Även om intervjuer skulle ge ledtrådar och kanske till och med svar, saknas regissörens avsikt. 2019 gjorde Hagström-Ståhl som är forskare och undervisar en fyndig uppsättning av Antigone på Göteborgs Stadsteater.

foto Ola Kjelbye

I klassiska tragedier svävar inte publiken i ovisshet. Ingen recensent behöver därför vara rädd för anklagelsen att spoila. De flesta som kommer se uppsättningen känner till Hamlets mission: att hämnas sin farbrors dåd och sin mamma Gertruds svek och att han i sitt raseri tar miste och dräper Polonius. Vidare att Ofelia fördöms och förtärs av olycklig kärlek samt att krig utkämpas i pjäsens periferi. Hagström-Ståhl leker med fiktionen. Många känner nog också till det faktum att i Shakespeares gruvliga drama faller det på Horatios lott, att berätta om hur samtliga rollfigurer dör. Egensinnigt och uppfriskande grepp att på Göteborgs Stadsteater låta personer leva, återuppstå eller gå igen i fler fall än Hamlets far. Pjäsernas pjäs platsar i en diskussion om skrupulösa individer som inte skyr några medel att nå makten och hämndspiralers konsekvenser. Blir en uppmaning om besinning genom att skildra hur förskräckligt illa det kan gå när motsatt läge råder. Frestande att jämföra med vad ett otroligt destruktivt samhällsfenomen som polarisering, en spegling av dagens Sverige, kan leda till.

Filmens beroende av rutinerade klippare underskattas alltför ofta. Kanske är dramaturgen i bästa fall en motsvarighet inom scenkonst. En helaftonsföreställning, alldeles särskilt om den innehåller många monologer överlag framförda på ålderdomlig blankvers, behöver ha en lämplig rytm. Ett förhållande som inte kan nog understrykas. När jag såg tv-dokumentären om Lars Noréns spektakulära första regijobb på Folkteatern, märkte jag att jag varit alldeles för välvilligt inställd till första akten av Orestien. Han befarade själv obalans i tempot, vilket också inträffade. Det överskuggande problemet med Kristina Hagström-Ståhls Hamlet är att hon inte bemödat sig tillräckligt om rätt rytm. Det brister i mixen av fördjupningar och rappa replikväxlingar jämte dramatiska incidenter. Direkt efter paus noteras ett flertal scener på varandra med föredömlig skärpa. Men tyvärr varar inte kvalitetshöjningen avseende rytm. Trots att jag såg fram emot uppsättningen var den emellanåt sövande. Tar emot att skriva detta, men just bristen på energi kännetecknade premiären.

Lyckligtvis fanns flera ljusglimtar. Sitter man högt upp på parkett har man hela scenen i blickfånget inramad av halvcirkelns innerväggar. Vridscenen används flitigt. Tjänstgör likt ett tittskåp med utskurna interiörer. Vi tittar in hos kungen och drottningen, hos Polonius och hans Ofelia och runt omkring härjar huvudpersonen i Karin De Frumeries ynglinga-gestalt. Scenografin tillhör definitivt uppsättningens förtjänster. Plus ska därtill utdelas till musiken. Kompositören och musikern Mikael Sundin anlitas här för femte gången av regissören. Uppskattar vad han tillför med sitt John Dowland-liknande sound, fräcka rytmtillverkningen och den förinspelade musiken. Flera av skådespelarna bistår raffinerat med framtagandet av klanger. I ena hörnet står ett piano som märkligt nog nästan inte spelas på alls. Disiga ljussättningen är också värd stort beröm genom hur den drar oss in i intrigen.

Borde vid det här laget ha värderat ensemblens insatser. Men innan det sker kan inte nyöversättningen lämnas därhän. En uppenbar reflektion är att den är pepprad med kraftuttryck. Hamlets tilltagande förvirring och okontrollerbara ilska åskådliggörs med en strid ström av svärord, framforsande haranger. Moderniseringen av språket bryter fram stötvis, skär sig i somliga sekvenser. Tennis och pajkastning nämns. Ofelia brister ut i en nästan-rim om unga kåta män. Avgjort mest komik uppstår när Johan Gry som dödgrävare ger Hamlet svar på tal på mustigt bred göteborgska. Pjäsen mår bra av sådana stilbrott, sådana ventiler i ett drama obevekligt på väg mot sin undergång. Åtskilliga sentenser och ordspråk kan prickas av i monologer. är man inte inläst hajar man till ibland när de levereras med finess. Vidare är det både underhållande och upplysande att ta del av Hamlets instruktioner till skådespelarna. Karin De Frumerie levererar dessa råd avmätt med elegans.

Bör rimligen vara en utmaning att ge sig på Hamlet. Ensemblen gör verkligen inte bort sig, utan tacklar duktigt sina uppgifter. Man äger skiftande tonfall och förmåga att artikulera, vilket ibland påverkar hörbarheten i ofta tvetydiga monologer. Karin De Frumerie har på några år gått från Brecht, Beatles, Sofokles och stum roll i samtidsdrama till att förkroppsliga Monica Z och nu Hamlet. Och mycket mer därtill förstås. Den före detta elitgymnasten har flera huvudroller i bagaget. Att en medelålders kvinna dundrar på med bett i replikerna som den vedergällande Shakespeare-skapelsen ger en fascinerande dimension, ett spännande perspektiv. En imponerande insats, inte minst i krävande monologer, även om hon glänste än mer i Monicas vals.

Johan Holmberg känns igen på sin resonerande stil. Förmår att vara precis lagom pösig, fast kanske aningen entonig. Victoria Dyrstad omfamnar i vanlig ordning sina rollfigurer med ett vädjande tilltal som berör. Och hennes hjärtskärande gestaltning av Ofelia sker med väl avvägd hormonnivå. Behärskar som alltid att exemplariskt nå ut med sina repliker. Jessica Liedberg (flitigt förekommande i tv-serier och filmer) i rollen som Gertrude hamnar lite i skymundan, fast prestationen i sig är oklanderlig. Johan Gry mejslar omsorgsfullt fram vitala porträtt. Dessutom tar han som framgått chansen att agera med kvick komik på stadens dialekt. Johan Hafezi är lika stabil som kunnat förutses i fyra biroller. Sist men inte minst måste övriga kvinnorna i ensemblen lyftas fram. Eline Höyer (också fyra biroller) och i än högre grad Ylva Olaison gör avtryck som Rosencrantz respektive Horatio. Osäker på hur unikt det är att kunniga kvinnor spelar dessa roller. Ser till att bete sig komiskt manhaftigt. Visst fanns en hel del att glädja sig åt. Men summa summarum lämnade jag Stadsteatern otillfredsställd.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Blott ett annat namn för ljus – förförande vackert om förbjuden kärlek

20 april, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Hannah Bergström

Blott ett annat namn för ljus
Manus och regi Felicia Ohly
Scenografi Emilia Bongilaj
Kostym Amanda Varhaugvik
Ljud Marius Varhaugvik
Koreografiöga Jonna Ljunggren
Ljus Gustave Lund
På scen Eddie Mio Larson
Premiär 19 april 2024 på Strindberg Intima Teater
Ett samarbete mellan Strindbergs Intima Teater och Donna Donna Teater.

En förförande, vacker föreställning om förbjuden kärlek. De vackraste kärleksberättelserna som berör allra mest har oftast en hel del svärta i sig. Handlingen utspelas 1911 då homosexuell kärlek var kriminell. Huvudpersonen Mikael är kvinna som klär sig som man och omgivningen tror att Mikael är man. En dag möter Mikael den unga kvinnan Ethel och blir stört-förälskad.

Feministbibiblioteket menar att novellen borde räknas till klassiker och skriver om novellen:
Ett sällsamt öde är en novell som ingår i boken Blott ett annat namn för ljus – tre texter av Frida Stéenhoff. Novellen har ett queer-tema och handlar om en kvinna som gör om sig till man och knycker åt sig några månader av lycka när han förlovar sig med sitt hjärtas kärlek.
En fantastisk novell från tidigt nittonhundratal och jag håller med det feministiska förlaget att det borde ha blivit en klassiker.

Berättelsen framförs av en skådespelare på scen, Eddie Mio Larson. Ibland har Eddie Mio Larson är Mikael och berättar om mötet och relationen med Ethel som en monolog, ibland har Mikael dialog med en röst som kommer ur högtalaren. Det är så bedövande vackert och känslofullt gestaltat på scen med en drömlik scenbild med stora skynken på golvet.

I inledningen kommer Eddie Mio Larson krypande och kravlande fram. Scenbilden talar till mer än vår logik. Det är suggestivt, drömlikt, gränserna mellan handlingen i en novell och dåtid och nutid suddas ut. Det är magiskt och djupt engagerande. Eddie Mio Larson har en sådan fenomenal scennärvaro. Eddie Mio Larson är helt enkelt lysande på scen.

Berättelsen sorteras in under queerhistoriens litteratur men jag tycker den har en kärna som kan tala till alla. Den skildrar den omöjliga kärleken mellan två kvinnor under 1900-talats början i Sverige men visst går det att se paralleller med andra kärleksrelationer som kan möta stort motstånd i samhället, förr och kanske ibland idag också, beroende på var i världen det utspelas.

I föreställningen handlar det om kön men det finns många hinder för kärlek. Hinder som klass och kultur, nationalitet, religion, ålder, sjukdomar med mera. Det som gör en relation omöjlig kan bero på de murar omgivningen bygger upp men lika mycket vad vi människor har en förmåga att bygga upp inom själva.

Jag fantiserar lite själv kring berättelsen om Mikael och Ethel när jag strövar hem efter föreställningen och tänker att se skulle kunna ha en chans, om de hade både vågar och ville. Om de flyttade någonstans till ett annat land där ingen kände dem. Men det hade krävt att de hade det modet och klarade frigöra sig från alla de kände. Ett svårt steg förstås. Det är hoppfullt att världen i många länder ändrats så kärlek mellan två kvinnor inte längre är brottslig. Fast det finns många länder där det fortfarande är olagligt och straffbart. Tänk bara Iran, Saudiarabien och de regioner där Hamas och andra islamistiska grupper bestämmer. Kärleken är fortfarande inte fri i världen.

Jag ger stående ovationer till hela produktioner och skådespelaren, allt samverkar så väl och talar till mig på flera nivåer. Det är vackert, det är sorgligt, det är starkt, det är tankeväckande, det skickligt in i minsta detalj.

​

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Queer, Scenkonst, Strindbergs Intima Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Like Lovers Do (Medusas memoarer) – segt, segt, segt

13 april, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Lika Lovers Do (Medusas memoarer)
Av Sivan Ben Yishai
Översättning Khashayar Lykke Naderehvandi och Johanne Lykke Naderehvandi
Regi Helle Rossing
Scenografi och kostym Siri Areyuna Wilhelmsson
Ljus Sofie Gynning
Ljuddesign Ella Blixt
Mask Linda Gonçalves
Medverkande John Njie, Isabelle Kyed, Daniel Nyström, Jenny Möller Jensen och Sara Shirpey
Skandinavienpremiär 12 april 2024 på Kulturhuset Stadsteatern.

Mäns sexuella övergrepp mot kvinnor och flickor skildras i en monolog framför av fem skådespelare i en timme och fyrtio minuter. Det blir väldigt segt när inget framförs sceniskt utan det bygger helt på berättande monolog. Om och om igen. Men det måste sägas: föreställningen framförs av enastående skådespelare och på en scen som sprakar av fantasi och skaparkraft av scenograf, ljussättare och ansvarig för mask och kostym. Ingen skugga må falla på ensemble eller produktionsteam. De gjorde det bästa av det som kunde göras av ett manus som är alldeles för ytligt för att egentligen skildra patriarkatet.

Föreställningen bygger till stod del på en grekiska myten om Medusa. Medusa våldtogs av guden Poseidon. Och det är Medusa som straffas för att hon blir våldtagen. I denna sceniska monolog får vi höra skildringar av sexuella övergrepp över kvinnor och vi får också många skildringar av hur kvinnor och flickor medverkar i att bli offer, att de ser sin roll som att vara offer och tillgänglig.

I reklamen för denna föreställning står det: En skoningslös uppgörelse med patriarkatet där ingen är utan skuld. Jag tycker de missar detta mål.Föreställningen handlar nästan enbart om sexuella övergrepp. Jag håller dock med om att föreställningen också slår mot kvinnor och flickor. Vi får till och med följa fem unga flickor som fantiserar om sin framtid med mannen i deras drömmar. Så visst ger föreställningen kvinnorna och flickorna del i ansvaret för att patriarkatet kan härska.

Det är bara det att problemet med patriarkatet handlar om mycket annat än sex-akten. Jag tänker på alla de kvinnor jag känner som kämpar för att ens få lov att ta av sig slöjan eller burkan. De religiösa ledarna (män förstås) i flera samfund världen över och också i Sverige är tydliga med att kvinnans roll är helt annan än mannens roll och kvinnor ska skyla sig – och med skylandet följer ett begränsat liv där bröder, fäder och makar bestämmer över sina döttrar, systrar och fruar. Och detta pågår inte bara i Iran utan också här i Sverige. Jag känner många. Dessa kvinnor skulle inte bli ett dugg hjälpta av att ta itu med sin situation av denna föreställning.

Det känns konstigt att tackla världens problem kring patriarkatet med en tävling i hur många gånger det går att säga ordet ”knulla” på scen. Det är tjatigt och det visar på en underskattning publiken. Låt en skådespelare säga ordet två gånger och det är etablerat och vi kan förstå. Säg ordet femtio gånger och det blir segt och tjatigt. En undersökning lät en skådespelare i en roll använda svordomar på scen tre gånger i pjäsens början och sedan inte en svordom mer. En publikundersökning visade att publiken ändå hade uppfattat det som att den karaktären svor hela tiden i alla han/hon sade.

För mig är det viktigt att film och teater säger mig något, talar om något som engagerar. Sexuella övergrepp är fruktansvärda. Men att bara berätta om övergrepp efter övergrepp i en timme och fyrtio minuter och samtidigt peka på kvinnornas skuld genom att de upprätthåller illusionen om kvinnors roll och männens roll. Jag saknar dramatisering av ett skeende. Nu blir det som ett plakat istället.

Visst kan det vara intressant när scenkonst söker andra former än den traditionella. Visst kan experimentell scenkonst vara storartad. Men jag har svårt att uppskatta när det blir helt utan dramatik, inga dialoger egentligen, inget skeende som spelas upp eller gestaltas utan det är endast monolog, monolog, monolog och åter mer monolog. Det här är första gången på många, många år som jag tyckte tiden som publik i en teaterföreställning var bortslösad tid. Jag skruvade på mig och ville helst slippa vara där.

Men det måste sägas än en gång: De fem skådespelarna är enastående duktiga. Ingen skugga må falla över dem. De gjorde vad de kunde av detta manus. Föreställningen var också marknadsförd med ordet ”queer”, vilket jag tycker är rätt överdrivet. Två av de fem skådespelarna definierar sig nog som ”han” och i föreställningen bar de kjol, det vill säga kläder som av fördomsfulla personer skulle kunna kallas flickaktiga kläder. Men vadå? Det är inte särskilt ovanligt på scener i Sverige idag att män har kvinnoroller. Så jag har lite svårt att se att det skulle vara särskilt queer på en scen idag.

Vi är dock alla olika och det finns de som uppskattar denna pjäs: Like Lovers Do hade urpremiär 2021 på Münchner Kammerspiele, blev uttagen till Berliner Festspieles Theatertreffen 2022 och nominerades 2022 till det österrikiska teaterpriset Nestroy.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Queer, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Peter Asplund Aspiration In One … Läs mer om Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Wicker Betyg 5 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Filmrecension: Jävla karlar

Jävla karlar Betyg 3 Svensk biopremiär 6 … Läs mer om Filmrecension: Jävla karlar

Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

Bytet Betyg 4 Global premiär på Netflix … Läs mer om Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in