Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Club 27 på Maxim – Inte vad jag väntat mig men oj vad bra

by

Våld, droger och rock ’n’ roll, står det på programmet men det var inte som var det bestående intrycket när vi går på förhandsvisning av Club 27 på Maximteatern.

Club 27 är benämningen på en rad musiker som dog vi 27 års ålder (Freddie Wadling berättar under föreställningen att klubben har 25 medlemmar).

Club 27 är en föreställning i två akter med, bland andra, Freddie Wadling, Louise Hoffsten, Conny Bloom, Jonas Idre och Jan Åström. Alla gör en fantastisk insatts med tanke på att det är en förhandsvisning. Allt sitter perfekt (i alla fall vad jag kan bedöma).

Jimmy (Jonas Idre) berättar om sitt liv och sin resa med våld, droger och kriminalitet. Musiken och hans berättelse om relationen till några av medlemmarna i Club 27 är ett parallellt spår.

Jag uppskattar särskilt att få se Louise Hoffsten på scen, igen och att få höra Freddie Wadling sjunga Jim Morrison är värt besöket bara det.

Det som ger djup åt föreställningen är att flera av artisterna har kämpat med missbruk och svåra sjukdomar. Skillnaden på Club 27 medlemmarna och dem vi ser på scen är att på scenen får vi möta överlevarna. Det tar bort  romantiserandet av ett destruktivt levnadssätt. Man måste inte förstöra sig själv för att vara kreativ.  Jag tycker att det ger hopp och nerv åt föreställningen.

Göteborgs Posten

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av "Arbetarklassens sista hjältar" med Börje Ahlstedt på Odenteatern

by

Arbetarklassens sista hjältar, ja det är väl ett passande namn på en teaterföreställning som har premiär dagen efter det val då högern på alla sätt och vis stadfäste sitt intåg över Sverige.
Arbetarklassens hjältar hade premiär på den lilla hemtrevliga teatern Odenteatern i Stockholm, som ligger nära Odenplan. Pjäsen är skriven av Peter Birro och sattes upp för flera år sedan på Elverket och blev då en succé. Jag räknar med att den blir det i den här uppsättningen också.

Börje Ahlstedt spelar Harald, en åldrad konstnär som är trött på livet och som lever ensam. Plötsligt ringer det på dörren och hans son Benny har kommit för att gratulera honom på hans 70-årsdag. Det är bara det att Haralds födelsedag var två veckor tidigare och dessutom fyllde han 70 året före. Sonen och pappan har inte träffats på tolv år. Båda är ensamma, olyckliga människor som inte lyckats i samhället.

Pappan, Harald, har i och för sig varit hyllad konstnär som räknas till arbetarklassens största skildrare. Framförallt har han gjort många konstverk där hans mamma, städerskan, skildrats. Sonen Benny har vuxit upp i skuggan av en stark pappa.

Föreställningen har, som alla bra pjäser, flera bottnar i sig. Den handlar om livets mening, om Socialdemokratin, om samhället, om utanförskapet och konstnärskapets villkor, om förhållandet mellan far och son, om vad vi vill lämna efter oss i livet och vad som är viktigast i livet.

Börje Ahlstedt tar mer och mer plats bland de främsta svenska skådespelarna. Han bevisar hur skådespelare är ett yrke som åldern som sätter sina spår fördjupar skådespeleriet. Det är starkt och känns i magen när Ahlstedt spelar Harald.

I Aftonbladet berättar Ahlstedt om att det är en stor utmaning att spela Harald:

– Ingen roll har haft en lika stor personlig genomslagskraft in i mitt hjärta. Min pappa framträder som alkoholiserad port­vakt, mamma framträder med sina skurknän. Risken är att det ligger för nära. Men då är min uppgift att sätta emot och säga ”jag är ju inte Harald. Jag är ju Börje”, säger Ahlstedt.

Magnus Ehrner som spelar sonen Benny är lika trovärdig och stark i sin roll som sonen.

”Arbetarklassens sista hjältar” är en föreställning som sitter kvar i skallen på mig och känns i magen fortfarande dagen efter. Jag tror att jag till och med ska försöka se den en gång till.

Arbetarklassens sista hjältar är den första fristående pjäsen i en triologi om rollfiguren Harald i olika skepnader/yrken. I uppföljaren “Neil Armstrong var aldrig på månen”, får man möta skådespelaren Harald. Sista delen i triologin är “Den ömhet jag är värd” där man ser honom som författare.
Jag hoppas Odenteatern sätter upp uppföljarna också.

Relaterat: Ett pressmeddelande om föreställningen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på "Moskva 7 oktober" på Stadsteatern

by


Moskva 7 oktober som hade premiär på Stockholms Stadsteater den dramatiska dagen 11 september fick en premiär med en del dramatik i sig.
Pjäsen handlar om den ryska journalisten Anna Politkovskaja (i pjäsen under namnet Nina Krasnova) som mördades den 7 oktober 2006 och är skriver av den danska författaren Hanne-Vibeke Holst. Pjäsförfattaren var på plats på premiären, hon satt för övrigt några rader framför oss och vi såg hur en tv-kamera följde henne tätt in i salongen, med kameran nästan upptryckt i hennes ansikte. Det måste bli väldigt täta närbilder.

”Moskva 7 oktober” handlar om Putins Ryssland, om hur pressfriheten stympas, om övergrepp på mänskliga rättigheter som ursäktas av statsledningen med argumentet att det är jakt på terrorister. Föreställningen berättar om journalisten Nina Krasnova och ju mer slutet närmar sig desto obehagligare blir det, eftersom vi vet att hon går mot sin död.

En parallellhandling är en brittisk tv-journalist, Kate Smith, som spelar av Nadja Mirmiran beviljats en intervju med en till åren kommen tunnhårig tidigare president och premiärminister, spelad av Etienne Glaser. Den före detta presidenten och premiärministern har fått ett uppdrag för att leda kampen mot nedklubbning av sälungar.
Intervjun sker i framtiden och börjat i lättsam ton och han får breda ut sig om sin empatiska förmåga och sina känslor för de utsatta sälungarna, men under föreställningen gång hårdnar intervjun och journalisten ställer allt fler besvärande frågor.
Etienne Glasers åldrande politiker är en studie i hur maktfullkomliga personer inför sig själv kan försvara sina handlingar och beslut.

Denna intervju sker på ena delen av scenen och på övriga delar av scenen tar berättelsen om händelserna som föregår mordet på Nina Krasnova.

Det som slår mig när jag ser den är vilket angrepp på mänskliga rättigheter som pågår i ett grannland till oss. Ryssland har ju faktiskt en gräns mot oss långt upp i norr och vi kan åka båt till Ryssland över Östersjön.
Det händer skrämmande mycket där som vi alltför sällan får höra talas om i våra medier.

En människa som väljer att stå upp för de mänskliga rättigheterna så intensivt som Nina Krasnova kan få offra annat i livet. Hennes man Viktor Krasnov super ner sig i sin stora självömkan för att hans fru inte har tid med honom och barnen blir rädda av dödshoten som lämnas med blommor och paket. Detta skildras också i pjäsen.
Det slår mig att hon det varit en man som förde Nina Krasnovas kamp hade säkert familjen ställt upp mer.

Nina Krasnova spelas av Katarina Ewerlöf, så sminkad att det är svårt att känna igen Ewerlöf.

Jag tycker mycket om scenlösningen, att allt finns på scenen hela tiden och de skådespelare som inte är med i en scen sitter på en stol på scenen.

Pjäsen är Hanne-Vibeke Holsts första teaterpjäs, hon har tidigare skrivit för film och TV och har varit verksam som frilansjournalist sedan 1987. Hon började sin journalistbana som anställd på bland annat Berlingske Tidende. Hon debuterade som författare redan som 21-åring med ungdomsboken ”Heja Maja””. Sitt stora genombrott fick hon i Danmark 1986 med romanen ”Til Sommer”. I Sverige blev hon känd genom romantrilogin om TV-journalisten Therese Skaarup. Debattboken ”Min mosters migrän” om feminism och kvinnlig identitet kom på svenska 2002 och etablerade henne på allvar i Sverige.

—-
Premiären fick en extra nerv. Först var ljudet i mikrofonerna fel inställda så dialogen i början mellan den före detta presidenten och premiärministern Andrej Lupkin (som föreställer Putin) och tv-journalisten Kate Smith hördes inte längre än till de första raderna i salongen. Efter några minuter gav några ur publiken upp och ropade högt att ljudet måste höjas.

Efter ytterligare en stund reste sig en person på de främre raderna och ropade efter läkare. En kvinna i publiken hade blivit dålig, ambulans kallades dit och alla i publiken fick gå ut ur salongen.
Efter en stund kunde föreställningen sätta fart igen och vi fick också informationen att kvinnan som blivit dålig efter en stund kunnat gå ut själv till ambulansen.

Mer om föreställningen på Stadsteaterns hemsida.’

Amanda Lövkinst på bloggen Lindrig huliganism bloggar mycket om Ryssland och var också på premiären,

Foto: Bengt Wanselius

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rut och Ragnar på Stadsteatern

by

Det äkta paret sedan drygt 50 år, Meta Velander och Ingvar Kjellsson, spelar Kristina Lugns pjäs ”Rut och Ragnar” på Stockholms Stadsteater. Rut och Ragnar har varit gifta nästan lika länge och nu har de äntligen tagit steget som de länge drömt och – de ska skiljas.

Kristina Lugn skrev Rut och Ragnar 1997 och rollerna spelades på urpremiären av henne själv och Allan Edwall. Lugns dialog är svart och utan hopp. Rut och Ragnar har egentligen aldrig varit lyckliga som gifta och inte ens nu när de ska skiljas känner de den lycka de hade förväntat sig. Det visar sig inte vara så lätt att dela upp alla minnen och att bli helt fria från varandra.

Pjäsen ger heller ingen vägledning om vad som skulle ha kunnat göra paret lyckliga. Slutscenen antyder att den möjligheten försvann redan i barndomen.

Jag kan tänka mig att pjäsen gav en helt annan upplevelse med Kristina Lugn och Allan Edwall i rollerna. Med det strävsamma paret Meta Velander och Ingvar Kjellsson blir det en rolig om än lite tragisk föreställning. Deras värme tränger igenom dialogen och ger publiken ett hopp som egentligen inte finns i manus. De bittra kommentarerna blir i stället lite gulliga och det känns mer som äktenskapligt smågnabb än som en slutgiltig skilsmässa.

Jag antar att det är något som Kristina Lugn tänkt på när hon valt skådespelare. ”Jag är så glad och tacksam att Rut och Ragnar överlämnats till Jan-Olof Strandberg (regi), Ingvar Kjellsson och Meta Velander skriver hon i programmet. Kanske vill hon att publiken i dag ska få en chans att själva välja om lyckliga äktenskap är möjliga eller inte.

Medverkande:
Rut – Meta Velander
Ragnar – Ingvar Kjellsson
Regi – Jan-Olof Strandberg

För mer information, se www.stadsteatern.stockholm.se

Skrivet om Rut och Ragnar:
http://blogg.expressen.se/scenbloggen/entry.jsp?messid=620408
http://www.svd.se/kulturnoje/scen/rut-och-ragnar-om-det-omojliga-att-skiljas-definitivt_5295507.svd

Från premiären av Helt enkelt komplicerat med Sten Ljunggren

by

Om du liksom jag tycker att Sten Ljunggren är en fascinerande skådespelare ska du ta vara oå tillfället att se honom agera nästan ensam på en scen.
Han spelar den åldrande, delvis bittra skådespelaren och globetrotten som lever ensam med sina tankar i en risig lägenhet i föreställningen ”Helt enkelt komplicerat” som hade Sverigepremiär i den intima trevliga teatersalongen Bryggan på Stockholms Stadsteater 3 september 2010.
Var du än sitter i salongen känner du närhet till scenen och skådespelaren.

”Helt enkelt komplicerat” är skriven av österrikaren Thomas Bernhard som dog 1989. Han var den förste författaren som gick till attack mot sitt hemlands feghet och medlöperi under nazismen. Han gjorde det skoningslöst, med stor stilkonst och befriande humor, skriver författaren Anders Olsson i programbladet till föreställningen.

Thomas Bernhard var svårt lungsjuk hela sitt liv och ville egentligen sjunga opera, vilket hans lungor inte räckte till för. I sin ungdom vårdades han på sanatorium och smet iväg för att kunna sjunga med kyrkokörer.

Denna närhet till musiken återspeglas i hans texter och ger dem ett djup och dimension mer än ord. Det handlar om rytm och klang i språket.

Den gamla mannen i ”Helt enkelt komplicerat” pendlar mellan överseende med livet och sig själv och bitterhat, hat och förakt mot både sig själv och världen.
Förutom att en liten flicka kommer dit med mjölk åt honom är Sten Ljunggren ensam på scen. Mötet med flickan är dock inte möte egentligen, den åldrade skådespelaren presenterar då istället ett skådespel och pratar egentligen bara till sig själv och lyssnar absolut inte på flickan, eller ens bjuder in henne till att berätta något. Den gamle mannen blir en fasansfull bild på människan i all sin ensamhet och oförmåga att möta medmänniskor.

Monologer på scen brukar vävas in med inslag av komedi, eftersom det är mer krävande att se en enda person tala hela tiden. Men ”Helt enkelt komplicerat” är mörk och varken författaren, regissören eller skådespelaren tar till humorgreppet särskilt mycket. Det roligaste blir nästan när han slår ett slag i en spik och inte har krafter att få ner spiken i träet. Roligare än så blir det knappt.
Det är inte heller vad föreställningen går ut på. Det är ingen komedi – och varför skulle det vara det? Livet är ingen komedi.

Föreställningen har många bottnar och den som kan sina filosofer och i synnerhet Arthur Schopenhauer hittar många pärlor i föreställningen. Den kan ses som en betraktelse över livet, åldrandet, om härskare och härskartekniker, om skådespelaryrket …

Två citat i föreställningen fastnade extra:
– Det finns inga vinnare i livet.
– Tänk om vi insåg oftare att livet kan ta slut i morgon. Då kanske vi hade åkt till Leipzig en andra gång, som vi hela tiden ville göra.

Lite om föreställningen från pressmeddelandet:

Bernhards ”upprymde misantrop” på svensk scen
Österrikaren Thomas Bernhards pjäs Helt enkelt komplicerat får Sverigepremiär 3 september på Bryggan. Rollen som misantropen som på ålderns höst hudflänger
själva livet spelas av Sten Ljunggren. För regin står Martin Berggren.

En man har levt sitt liv som framgångsrik skådespelare, globetrotter och intellektuell. Nu är han 82 och sitter och surar i sina filttofflor. Som han hatar.
Det enda han har kommit fram till är att det enkla i själva verket är mycket komplicerat. Det är dags att göra upp räkningen. Och komma ihåg att köpa råttgift.

Thomas Bernhard (1931-1989) är en av de mest spelade dramatikerna i
efterkrigstidens Europa. Hans egensinniga språk och storslagna provokationer har gjort honom till en av efterkrigsgenerationens
mest hyllade – och hatade – författare.

Bilderna: Petra Hellberg
Bilden ovan: Sten Ljunggren i Helt enkelt komplicerat.
Bilden längst ned: Alma Berggren Ek i Helt enkelt komplicerat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,