Teaterkritik

.

Den här pjäsen för mig tillbaka till min barndoms somrar där Marsken, flaggan och Karjala hölls högt. Det var givetvis inte ölmärket som det handlar om utan Karjala, Karelen som ockuperades av Sovjet sommaren 1944.

Min egen morfar Antti kom från en liten by i Karelen och var veteran från två krig, något som han aldrig lät familjen glömma. Varje sommar tillbringades under hela min barndom med morfar, mormor och Saima utanför Gnesta, där en liten bit av Finland skapades under sommarmånaderna.

Flera av min mors många släktingar kom och hälsade på och många glada fester med finländska inslag fanns både på gott och ont.

Vi talade för det mesta finska och lyssnade på finska nyhetssändningar så att man blev marinerad av det finländska. Man tog sig även några veckor för att resa över till Finland och hälsade på släktingar både i österbotten och i Helsingfors.

På ett plan är ” Mormors svarta ögon”, av och med Tanja Lorentzon, inte en pjäs för vem som helst på grund av den mycket personliga historia som framförs. Det vilar även en stark nostalgisk känsla över texten som framförs.

Tanja Lorenzons familj, som ursprungen kommer från Finland, lämnade vad som ibland kallats Kekkoslovakien (1956-1982) för att skapa sig ett nytt liv Sverige, med hela familjen med slutligen sex syskon och två vuxna. Familjen Koukonen, senare Svedjeström, var som många andra finländare starkt präglade av kriget och speciellt mormor Mirjam kom att spela en stor roll.

Den finska arbetskraftinvandringen som kom hit under rekordåren, var till stora delar hämtade direkt från grannar och bekanta i Finland. De kom till ett Sverige där en liten bit av det gamla landet byggdes upp.

Tangofinnen, blev både ett skällsord och ett epitet för flertalet av finländarna med sina egna föreningar och sällskapsliv, ett liv som många gånger mer förknippads med kniv, koskenkorva och fullfinnar.

Det första en arbetsfinne fick höra var: ” tänk på ackorden, jobba inte så hårt, svenskarna hänger inte med”. Det var finländarnas vana att arbeta snabbt på arbetsplatsen som inte gillades.

”Mormors svarta ögon” är även en historia om riktig kvinnokraft när Tanjas mor Terttu bryter sig ut ur den många gånger för finska miljö som uppkom, där oftast män inte lärde sig svenska för att man helt enkelt aldrig umgicks med andra än finländare. Något som har skapat problem senare i livet för dem.

Något som inte är självklart för den som inte har levt med flera kulturer; finländare har som många andra folk svårt att bara släppa sin egen kultur och acceptera allt det nya som fanns i det nya landet Sverige.

Hela pjäsen andas av närvaro och ingenkännande i hur det var under 1980-talets Tumba, en förort som har fått sämre rykte än vad den förtjänar.

Jag vill inte kalla pjäsen för en invandrarpjäs utan något som många gånger är allmänmänskligt i ordets rätta bemärkelse.

Pjäsen är något som många andra invandrargrupper, ett ord från den ack så svenska byråkratiskan, kan känna ingen sig i. De greker, turkar, jugoslaver och andra som kom hit till Sverige för att skapa ett nytt liv, ”Mormors svarta ögon” är även en pjäs för er.

Bild: http://www.dramaten.se/PageFiles/41723/MSG_press_4_mini.jpg

Det är egentligen underligt hur påtagligt vatten gör vissa saker. Inte vilket vatten som helst heller, jag talar om Östersjön. Plötsligt så är man i ett annat land, även om bara rör sig några timmar bort från en svensk hamn. Det spelar egentligen ingen roll om man är finländare eller gotlänning, vetskapen om att man inte bara kan sätta sig i en bil och sedan efter en längre färd vara framme vid sitt forna hem påverkar. Istället väntar båtfärd, timmar över öppet vatten som kan vara minst lika vanskligt som Nordsjön.

Inte heller språket blir detsamma som rikssvenskan. Många gånger har man fått höra för att man inte talat som alla andra. Det bestämda, lite vilda och ack så stolta i rösten som hörs varje gång man öppnar munnen, det går inte riktigt att förklara. Naturligtvis blir det ju ännu mera påtagligt när man faktiskt talar ett helt annat språk som inte ens tillhör samma språkgrupp. Ändå har Finland och Sverige en lång, gemensam historia, på ett helt annat sätt än vad Gotland har haft med Sverige.

Jag kände många paralleller mellan Tanjas familjehistoria och den som är min egna, gotländska. De svåra förhållandena med arma umbäranden har nog alla i släkthistorian. Att däremot ta sig över det där öppna vattnet, även om det inte är något större avstånd, inte längre ha släkten nära, känna havets mörka vatten mellan sig och de som står en nära och känna en ensamhet i att inte tala som alla andra i ens nya omgivning, det kan jag mer än väl känna förståelse för. Mummo är mummo även på gotländska.

Nu har jag inte blivit kallad för finne, finnjävel, koskenkorven eller liknande, men ord som guten, gotlandsbaggen, båtflykting, ”utlänningen”, keno och liknande har sagts genom åren. Faktumet att Gotland har ett eget minoritetsspråk, gutamålet, ger ytterligare dimensioner av ett förlorat språk. Både min föräldrageneration och den innan talade betydligt mera av detta språk än vad jag själv har gjort. Känslan av att man borde kunna tala det finns.

Tanja berättar sin familjehistoria via tre generationer kvinnor med ett driv som fångar upp en och tar med en genom ett utanförskap som aktivt försökts fördrivits. Det är otroligt hur snabbt händelser glöms bort när det kommer till historia, samhälle och folkströmningar. Sverige hade en kraftig arbetsbrist i sin efterkrigsindustri medan Finland hade det motsatta förhållandet. De som kom hit hade oftast en enklare bakgrund och höll fast vid det som de kände till. Paralleller till det tidiga industriella Sverige med arbetare finns det många. Hade inte arbetskraften funnits hade Sverige inte varit en stark industrination idag. Tänkvärt skulle jag vilja påstå.

Stoltheten över att vara finne slår emot en, även om Tanja länge under sin uppväxt minst lika passionerat avskytt att hon var just finska. Den stoltheten kan jag känna igen från alla gotlänningar som flyttat till andra sidan Östersjön och som ännu är lokalpatriot för sin älskade ö.

Nu skulle man ju kunna vara krass och säga att det är en pjäs som passar in hos många olika individer med både svensk lantortsbakgrund som nysvenskar med allehanda livsomvälvande händelser i ryggsäcken. För visst är det så. Människor är inte så olika när det kommer till kritan, många upplevelser kan delas över gränserna. Att ha ett starkt band till Östersjön däremot, det tror jag nog är en sådan sak som få andra har med samma närvarande effekt.

Se den, det är en upplevelse som ger en lite av alla de starka känslorna på en och samma gång, på ett kraftfullt berättat och småhumoristiskt framfört sätt.

Av Alexander Sanchez och Jessika Ahlström