Teaterkritik

Det äkta paret sedan drygt 50 år, Meta Velander och Ingvar Kjellsson, spelar Kristina Lugns pjäs ”Rut och Ragnar” på Stockholms Stadsteater. Rut och Ragnar har varit gifta nästan lika länge och nu har de äntligen tagit steget som de länge drömt och – de ska skiljas.

Kristina Lugn skrev Rut och Ragnar 1997 och rollerna spelades på urpremiären av henne själv och Allan Edwall. Lugns dialog är svart och utan hopp. Rut och Ragnar har egentligen aldrig varit lyckliga som gifta och inte ens nu när de ska skiljas känner de den lycka de hade förväntat sig. Det visar sig inte vara så lätt att dela upp alla minnen och att bli helt fria från varandra.

Pjäsen ger heller ingen vägledning om vad som skulle ha kunnat göra paret lyckliga. Slutscenen antyder att den möjligheten försvann redan i barndomen.

Jag kan tänka mig att pjäsen gav en helt annan upplevelse med Kristina Lugn och Allan Edwall i rollerna. Med det strävsamma paret Meta Velander och Ingvar Kjellsson blir det en rolig om än lite tragisk föreställning. Deras värme tränger igenom dialogen och ger publiken ett hopp som egentligen inte finns i manus. De bittra kommentarerna blir i stället lite gulliga och det känns mer som äktenskapligt smågnabb än som en slutgiltig skilsmässa.

Jag antar att det är något som Kristina Lugn tänkt på när hon valt skådespelare. ”Jag är så glad och tacksam att Rut och Ragnar överlämnats till Jan-Olof Strandberg (regi), Ingvar Kjellsson och Meta Velander skriver hon i programmet. Kanske vill hon att publiken i dag ska få en chans att själva välja om lyckliga äktenskap är möjliga eller inte.

Medverkande:
Rut – Meta Velander
Ragnar – Ingvar Kjellsson
Regi – Jan-Olof Strandberg

För mer information, se www.stadsteatern.stockholm.se

Skrivet om Rut och Ragnar:
http://blogg.expressen.se/scenbloggen/entry.jsp?messid=620408
http://www.svd.se/kulturnoje/scen/rut-och-ragnar-om-det-omojliga-att-skiljas-definitivt_5295507.svd

Anton Tjechov skrev ”Körsbärsträdgården” 1903 och den uppfördes 1904, samma år som Tjechov dog. Det är fascinerande hur en pjäs som är över hundra år kan sättas upp runt om i världen och säga något till människorna om och om igen.
Nu har Dramaten tagit itu med den ryska pjäsen, i regi av Mats Ek och Sverigepremiär var det på Dramatens stora scen den 21 augusti. Men det var faktiskt inte premiär, för föreställningen spelades tre gånger i Moskva i juni, på Tjechovfestivalen.

Pjäsen handlar om Ranevskaja, en aristokratisk ryska och hennes familj som återvänder till familjens belånade gods alldeles innan det ska auktioneras bort som betalning för lånen. Till godset hör också en stor och berömd trädgård med körsbärsträd.

Ranevskaja och framför allt hennes bror är dock bortklemade och har inget grepp om pengars värde. De inser inte hur nära katastrofen är, slösar pengar de inte ens längre har och ställer till med fest samtidigt som det pågår auktion om gården.

Ranevskaja har chansen att rädda kvar körsbärsträdgården om hon låter Lopachin, nyrik bonde köpa gården. Lopachin är stormrik och hans far var lågavlönad anställd på godset och hans farfar en slavarbetare. Vilken revansch han är ute efter.

”Körsbärsträdgården” – den fantastiska gården som troligen inte har sin like någonstans är en symbol – men vad den symboliserar är olika beroende på med vilka ögon pjäsen betraktas. Den kan stå för fina gamla värderingar. Men kanske det också kan ses som en symbol för naturen och miljön. Som alla vägrar inse är hotad och såväl den nyrika medelklassen, den utnyttjade arbetarklassen och den dekadenta överklassen blundar och är bara upptagna av sitt eget.

Pjäsen speglar i miniatyr de globala sociala förändringar som kom vid 1900-talets början såsom medelklassens ökade status och aristokratins minskade inflytande. När Dramaten nu sätter upp den har handlingen flyttats till mitten av 1990-talet, då Sovjetunionen löstes upp.

Skådespelarna är mycket duktiga, Magnus Roosmann som Jermolaj Lopachin, tar härmed plats som en av de begåvade stora svenska skådespelarna som jag vill se i många fler roller nu. Marie Richardson spelar Ranveskaja och Hans Klinga gör Leonid Gajev.

Regissören Mats Ek är också koreograf och därför har naturligt nog dans alltid en plats i hans uppsättningar. I några scenen gestaltades dialogen i dans istället för med ord. Helt suveränt, som när Lopachin och Varja skulle försöka nå varandra men inte når ända fram.

Dekoren, sparsamt enkel – vilket jag älskar i en föreställning. Startscenen med bara en enkel barnstol i trä, en övergiven barnbil i trä och någon skiva som vägg.
Ett bord på scenen fick stå för olika, som att vara en brygga vid vattnet.

Musiken är ett betydelsebärande element i föreställningen och på Dramatenbloggen kan vi se klipp när musikerna jobbar inför föreställningen.

”Körsbärsträdgården” kan definieras som en stillsam komedi med djup. Som i de flesta Tjechovpjäser ligger det mycket i varje dialog som är träffsäkra iakttagelse av mänsklig skröplighet och vår förmåga att ljuga för oss själva. Som scenen när den ständige studenten Peter ”Petia” Trofimov ska läxa upp Ranevskaja och säger henne några sanningens ord när hon ljuger för sig själv, lurar sig själv att hon älskar sin usla make. Hon orkar inte ta till sig sanningen och se sig själv utan svarar med att grovt förolämpa ”Petia” genom att vrida på hans ömma punkter.

På ett sätt handlar föreställningen förstås om hur den dekadenta överklassen möter de rika uppkomlingarna, båda grupperna uppassade av arbetarklassen som sinsemellan inte heller kan hålla samman. Fast den delen av handlingen känns inte helt rätt som en bild av Sverige, här lever dekadensen och de nyrika i tät symbios på Stureplan. Sverige är väl helt enkelt för litet land för att dessa två grupper ska ha gnabbas, de håller ihop för att behålla sitt position, tror jag.

För mig ligger värdet i föreställningen mycket mer i skildringen av de olika människotyperna och karaktärerna.

I ett av sina sista brev skrev Tjechov: ”Du frågar: vad är livet? Det är detsamma som att fråga: vad är en morot? En morot är en morot, det är allt man vet om den”, berättar Dramaten i programbladet för ”Körsbärsträdgården”.

Att skildra dess morötter är en uppgift för dramatiker och teatern. Och i Mats Eks ”Körsbärsträdgården” vimlar det av människoöden och karaktärer och flerbottnade dialoger – jag känner att jag inte efter att bara ha sett föreställningen en gång egentligen kan säga något om den.
En morot är en morot – men ingen Körsbärsträdgård är den andra Körsbärsträdgården lik.

Föreställningen gav mig och mitt sällskap på teatern många tankar – och det är vad jag tycker en föreställning ska göra.

Dramaten berättar om föreställningen.

Foto: Sören Vilks