Teaterkritik

Fem karaktärer på scen – vem som står i fokus och som är huvudperson pendlar under pjäsens gång. Ingen är god, ingen är ond, alla är mer eller mindre trasiga och sällan lyssnar någon på någon annan.
Lars Noréns nya pjäs, ”Stillheten”, hade premiär på Stockholms Stadsteater 18 februari 2011. Som alltid när det är ett drama av Norén är det mycket som sägs genom att det inte sägs.

Det är som Per Wästberg sade om Lars Norén i ett tal då Norén fick Pilotpriset 1994:

I hans pjäser blir dock sista ordet aldrig sagt. Evighetsmaskineriet rasslar vidare, familjeintrigerna gör ett nytt varv. Ett drama kan slut för att bokstavligen börja om med samma replik eller fortsätta i en annan pjäs. Att kartlägga döden i livet men också antyda en kärlek som måste hållas levande för att vi inte ska förstenas – med detta lär Norén fortsätta länge än.

Stillheten har fem roller:
Ernst, fadern med alkoholproblem, spelad av Sten Ljunggren.
Lena, modern, spelad av Katarina Ewerlöf.
Ingemar, äldste sonen, spelad av Magnus Krepper.
John, yngste sone, spelad av Michael Jonsson.
Martha, hushållerskan, spelad av Maria Salomaa.

Alla är trasiga på sitt sätt, eller på flera sätt. Föreställningen börjar med att Ernst går upp tidigt på morgonen för att ringa sin syster för att försöka på långa 3.000 kronor för att kunna betala av lån och amortering på hotellet.

Scenen är extremt avskalad: bara ett stort rum med golvet täckt av vita A4-papper och några askkoppar, plus längre bak på scenen: en enkel stol.
I taket lyser ordet Standard Hotell med blå neonbokstäver, förutom bokstaven O som inte lyser. O:et är trasigt.
Det är rätt mycket som är trasigt egentligen.

Föreställningen startar med fullt ljus över salongen också, det blir som om gränsen mellan skådespelarna på scenen och publiken därför inte är så skarp, så tydlig. Först en bra bit in i föreställningen släcks ljuset i salongen.

Föreställningen har många bottnar och i vissa delar är den så stark att det är obehagligt. Det finns få dramatiker som så knivskarpt kan skildra människors totala ensamhet och oförmåga att möta varandra. När en människa verkligen öppnar sig och försöker visa sina känslor finns det ingen som är mogen att lyssna eller redo att mötas.

Ingen är god, ingen är ond, enbart. Modern har en ganska nära relation till äldste sonen, men samtidigt är hon totalt oförmögen att ta till sig yngste sonen. Han skriker ut sin längtar efter hennes kärlek, men får inte ens en kram. Yngste sonen som kan skriva och vill skriva men tampas med dåligt självförtroende får slängt i ansiktet att han inte kan lyckas. Fadern har en stor kärlek till yngste sonen, men när modern fått sin diagnos av läkaren att hon bara har månader kvar att leva är fadern utan förmåga att ge henne stöd. Han tycker bara synd om sig själv, är bitter i sin självömkan.

Trots att föreställningen är svart och mörk har den en svart humor också. Det är klart att den bärs upp inte bara av den starka texten och dess undertexter. Skådespelarna är viktiga för att pjäsen ska bli så stark. Sten Ljunggren gör den olyckliga fadern, förvirrad, ensam och så feg. Michael Jonsson som yngste sonen är så rörande att jag vill gråta.

Det finns en slags tröst i att det inte finns något lyckligt slut. Inget djupt olyckligt heller, utan det är som livet och när vi får se bortom illusionerna blir det som en slags befrielse.

Stillheten (skrevs 1984) är tredje delen av Lars Noréns självbiografiska pjäser om uppväxten i skånska Genarp. Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud spelades på Stockholms stadsteater 2007. Stillheten hade urpremiär i Amsterdam 1986, spelades på Dramaten 1988 och på Aveny Teatret i Köpenhamn två år senare.
– För mig är det fascinerande att Lars Norén skriver ytterligare nästan femhundra sidor om familjen som han redan skrivit så mycket om. Han blir aldrig färdig med den. Men det här är en annan, korrigerad bild av familjen, säger norske regissören Eirik Stubø, nu är tillbaka på Stockholms stadsteater (senast regisserade han Påsk, 2009).

Jazzmusik är en viktig del i pjäsen. Bröderna John och Ingemar (Magnus Krepper) är uppslukade av 50-talsjazz, och från scenen hörs musik från legender som Stan Getz, Chet Baker och Lennie Tristano. Musiken är som en roll till i föreställningen, dess jazztoner förmedlar en dov, melankolisk känsla som understryker det som händer – och när bröderna en liten stund når varandra är det just med lekfulla gladare jazzimprovisationer.

Foto: Carl Thorborg

Relaterat: Recension i Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Stillheten, Norén, Stockholms stadsteater, Sten Ljunggren, scen, teater, recension