Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Romantik, komik och världsfinanser i The Deal Breaker på Dramalabbet

by

The Deal Breaker är en nyskriven romantisk komedi av Dramalabbets Martin Odh. Samtidigt är det en pjäs om en möjlig fusion av de två bolagen Arla och Nestlé. Företagen fungerar som metaforer för de två individerna Christer och Pia och de använder sig av finansspråk och företagsretorik för att komma fram till om de ska ta nästa steg i sin relation.

Pjäsen utspelar sig på Arlas och Nestlés gemensamma bolagsstämma och samtidigt, på ett annat plan, i Pias kök.

Läs mer i Teatermagasinets recension av premiären på Dramalabbet den 24 mars.

Dessutom är The Deal Breaker ett inlägg i debatten om sponsring och den moderna kulturpolitiken. Genom att köpa 10 000-kronorsbiljetten till guldsitsen kan en mecenat besöka Dramalabbet och samtidigt ge ett avdragsgillt bidrag till Sveriges scen för nyskriven dramatik. Läs mer om detta och tankarna bakom pjäsen i min intervju med Martin Odh i Teatermagasinet.

Bilder, ovan och nedan: Jo Ri deout och Erik Magnusson i The Deal Breaker. Foto: Jonas Nilsson

Läs vidare på Dramalabbets hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Dagboksanteckningar från ett källarhål på Teater Brunnsgatan Fyra

by

För dem som träffade 16-åriga Linnea i Svart tulpan finns nu chansen att träffa henne igen. Nu är hon typ 17 och läser högt ur sin dagbok på Teater Brunnsgatan Fyra. David Wiberg hade den 22 mars premiär med sin föreställning Dagboksanteckningar från ett källarhål. David Wiberg är känd från Varanteatern och är även frilansande arkitekt, illustratör och konstnär. Just nu är han tonåringen Linnea. Ja, det känns verkligen som det är Linnea som står framför oss och med stort allvar läser ur sin dagbok.

Du som ännu inte träffat Linnea har nu tillfälle att göra det och att under den underhållande föreställningen kanske också återupptäcka tonåringen inom dig.

Läs vidare i min recension i Teatermagasinet.

Läs mer på Teater Brunnsgatan Fyras hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kulturbloggen från ”Låt den rätte komma in” på Uppsala Stadsteater

by

Miljonprogrammens höghus vittnar om tidsepoks modernitetsoptimism. Rationalitet är ledordet och i en förort med 10.000 invånare har man inte ens brytt sig om att bygga en kyrka. Vilket också visade hur dåligt förberedda man var för ondskan som vilar bakom varje krök, innanför varje grannes stängda fönster. Oskar är den mobbade pojken som fantiserar om mord, osedd av alla för vem han verkligen är. Tills han träffar grannflickan Eli och en spirande ungdomskärlek tar form.

John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” blev film redan 2009 och kommer även som Hollywoodversion senare detta år. Frågan är huruvida teaterscenen är rätt forum för att återberätta denna historia. Uppsala Stadsteaters minsta scen Ettan blev med enkla medel såväl betongdystopisk som lagom miljongramskitschigt när man projicerade interiörerna från Elis hem på en av väggarna.

Det sceniska upplägget fungerade överraskande bra med blixtsnabba förflyttningar från skogen till Oskars rum och sen ut till bostadsområdet. För manus och regi stod Jakob Hultrcratz Hansson, som gjorde väl grundade avvägningar på vad i originalstoryn som skulle bli kvar och vad som skulle tas bort. Till exempel försvann sidohistorien med alkisgänget, vilket faktiskt inte gjorde något. Det blev också en starkare betoning på Håkans pedofila läggning än i filmen. Håkan (Jesper Feldt) var som en martyr i sin åtrå efter det oskuldsfulla och ofördärvade.

Elisabeth Wernesjö var lysande i rollen som Oskar. I varje litet andetag kunde man känna av pojkens smärta och ensamhet, ibland kanske lite väl feminin i sitt kroppsspråk men inte på ett sätt som utesluter trovärdigheten. Bahar Pars hade däremot en svårare nöt att knäcka. Vampyrer är behäftade med en rad klichéer som Ajvide lindqist försökte komma bort från i sin bok. Eli är därför mer undertonad än den lugosiske vampyren, mer stoisk än flickidolsvampyrerna. Ett sånt underspel som Elis rollfigur kräver gör det svårt att nå fram alla gånger, inte minst i den intensitet som kärlekshistorien mellan två barnen fordrar. I snitt var det godkänt, men den som bar hela föreställningen på sina späda små axlar blev ändå den unge Oskar.

Låt den rätte komma in
Manus: Jakob Hultcrantz Hansson efter John Ajvide Lindqvists bok
Regi: Jakob Hultcrantz Hansson
Medverkande: Jesper Feldt, Tytte Johnsson, Robin Keller, Victor Nyström, Bahar Pars, David Rangborg, Elisabeth Wernesjö

Relaterat:
Recensioner i Aftonbladet, Upsala Nya Tidning, Svenska Dagbladet, Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på Vargtimmen på Dramaten

by


”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.”

Vargtimmen är från början en långfilm av Ingmar Bergman, som hade svensk premiär i december 1967.
Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, som både skildrar konstnärens roll, i Vargtimmen på ett desperat vis, en konstnär på väg att gå in i en allvarlig psykos.

Under en sömnlös natt möter konstnären Johan sina demoner. Hans fru Alma har läst hans dagbok, om otroheten, våldet. Han har fler hemligheter och hon lyssnar.  Johan plågas av minnen och ångest och demoner. Hans fru, Alma, väntar deras barn och hon är lugn och lider inte av nattens ångest. Hon försöker stå vid hans sida. Demonerna växer, blir som spöken och ännu mer, de blir som verkliga. Vad är Johans tankar, vad är spöken och demoner, och vad är verkligt och vad är minnen som han och hans fru slåss mot?

”Vargtimmen” i regi av Malin Stenberg som hade premiär på Dramaten lördagskvällen 12 mars är en hybridföreställning med teater, musik och film. Karin Dreijer Andersson från The Knife och Fever Ray har gjort musiken och Andreas Nilsson står för video/scenografi.

Föreställningen börjar med att vi på en stor skärm ser en pojke cykla på en snöig väg. Pojken har en skrivmaskin på ryggen. Han cyklar strax före gryningen och det tycks inte bli några spår i snön efter hans cykelfärd. Undermedvetet känner vi att något inte står rätt till. När videoskärmen med den cyklande pojken dras undan anar vi en människa som sitter på golvet i ett kalt rum. När ljuset på scenen tänds ser vi att det är en ung kvinna och från högtalarna hör vi henne tala. Är det hennes tankar?

Även om föreställningen i programbladet beskrivs som hybridföreställning är det ändå teatern och skådespelet som står i centrum. Musiken förstärker, som filmmusik, liksom videoklippen fördjupar spelet, men det är skådespelarna som bär föreställningen. Både skådespelarna som spelar Johan och Alma och de som spelar spökena och demonerna, i flera fall drömlikt könsöverskridande.

Det slår mig att skräck tagit sig in på svensk teater. 16 mars har vampyrboken ”Låt den rätte komma in” premiär på Uppsala Stadsteater som teater och i Vargtimmen är demonerna, spökena skräckinjagande. Vargtimmen börjar lite lätt där vi mer anar det hemska. Under timmen fram till gryningen växer demonerna och tar för sig mer och mer av scenen och när gryningen borde komma fortsätter Vargtimmen och härskar över både gryning och dag. Vargtimmen tar aldrig slut.

Vargtimmen är skrämmande, läskig och välspelad med en ung skådespelaruppsättning. Föreställningen är en och en halv timme och borde vara ett utmärkt val för att bjuda in en yngre publik som gymnasieklasser. Inte för att föreställningen skulle vara lätt, det är ett svårt och tungt ämne om en konstnär eller ung man på väg att bli galen, utan för att den spelas upp med både musik, video och teater på ett sätt som jag tror kan tilltala en yngre publik. Som en liten bonus, som en flirt åt filmintresserade: Peter Engman som en Johnny Depp-kopia i rollen som Baron von Merkens. Fast, för att vara ärlig, känns det inte riktigt övertygande ändå. Skräckfigurerna på natten är lite mer lustiga än skrämmande, Johan utstrålar för mycket ofördärvad ungdom för att jag ska tro på hans demoner.
Något fattas för att det ska bli riktigt ångestladdat.

Jag inser att jag väldigt gärna skulle vilja se filmen från sextiotalet också, då spelades konstnären Johan av Max von Sydow och hans fru Alma spelades av Liv Ullman. Spökena spelades av bland annat Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand.

I Dramatenbloggen har illustratören Nikolay Saveliev bidragit, med en serie bilder som symboliserar de demoner som konstnären Johan möter i pjäsen.

Kattkorgen berättar från genrepet.

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida.

I rollerna Jon Karlsson, Lina Englund, Peter Engman, Eva Melander, Omid Khansari, Aleksa Lundberg, David Mjönes, Nils Poletti, Philip Hägglund/Marcus Pantzar

Fotograf: Sören Vilks

Regi Malin Stenberg
Scenografi Andreas Nilsson
Kostym Anna Heymowska
Ljus Jenny André
Musik Karin Dreijer Andersson
Peruk och mask Sari Nuttunen, Marie-Louise Hellberg


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på Bröderna Karamazov på Stockholms stadsteater

by


En avskalad scen mötte oss när vi trädde in i salongen till Lilla scenen på Stockholms stadsteater och det var dags för premiär på ”Bröderna Karamazov”. Scenen var i stort sett tom, förutom några enkla pinnstolar som hänger till höger och några handspeglar som hänger i en rad till vänster. Plötsligt släcks salongen ner helt, det blir bäcksvart och fyra svartklädda män går i mörkret ut på scenen, ända fram till kanten av scenen, nära första raden av publiken. Ett lätt ljus riktas mot dem. Där står de, de fyra skådespelarna, Rolf Lassgård, Hannes Meidal, Ole Forsberg och Peter Oskarson, som också regisserar föreställningen.

Bröderna Karamazov är en roman av Fjodor Dostojevskij som utkom 1880 och var författarens sista verk. Romanen handlar om de tre bröderna Karamazov, alla representerande tre typer av ungdomar: Aljosja, den fromme troende, Ivan, den intellektuelle och tvivlande och Dmitrij, livsnjutaren. Mordet på deras fader, Fjodor Karamazov, bildar ramen för romanen. En fjärde broder finns också, en styvbror som föddes då fadern våldtog en efterbliven ung kvinna. Styvbrodern har epilepsi och får bo hos fadern som tjänare.

Pjäsen hade sin Sverigepremiär på Folkteatern i Gävle 2006 i regi av Peter Oskarson. När han nu sätter upp Bröderna Karamazov på Stockholms stadsteater är det utifrån nya förutsättningar. Med sig från Gävle-versionen har han Rolf Lassgård och delar av det konstärliga teamet.

På scen finns en stor vit rysk pälskappa. Den representerar fadern. När en skådespelare tar på sig den är han fadern. Skådespelarna turas om att bära den stora pälsen. Det får en spännande effekt, fadern är hela tiden en egocentrisk självfixerad man, men ändå annorlunda beroende på vem som axlats hans päls.

Scenlösningarna, ljussättningen och de stora klockorna vara kraftfulla ljud ekar i salen, skapar tillsammans en dramatisk känsla. För mig är detta en viktig pelare som bär föreställningen.

– Bröderna Karamazov är en av de berättelser som betytt mest för den västerländska litteraturen. Här formuleras samtidens skarpaste frågor: Vad ska jag använda mitt liv till? Vilket ansvar har jag för mina medmänniskor? Är alla människor lika mycket värda? När är det rätt att göra uppror? Hur påverkas mina livsval, min moral, min syn på mina medmänniskor, av min idé om livet?, säger Peter Oskarson, regissören i ett pressmeddelande om föreställningen.

De fyra bröderna personifierar olika förhållningssätt till livet. Rolf Lassgård gör rollen som Dimitri, den njutningslystne brodern. Han är slösaktig och ständigt pank. Ivan, den iakttagande skeptikern gestaltas av Peter Oskarson. Hannes Meidal spelar Alsjosja, den godhjärtade brodern som valt klosterlivet och i rollen som den epileptiske styvbrodern Smerdjakov ser vi Ole Forsberg.

Dialogerna innehåller mycket religionskritik.

Så här säger Ivan, skeptikern:
Om ett enda barn måste lida
För att jag
Genom att visa barmhärtighet
Ska kunna få tillträde till det eviga livet
Då tackar jag nej till det erbjudandet
Priset på harmoni är för högt
Missförstå mig inte lille bror
Det är inte Gud jag förnekar
Det enda jag gör
Är att lämna tillbaka min entrébiljett

Mycket av dialogerna förmedlar tankar kring och frågeställningar om gud, synd och evighet. Detta gör att jag lite undrar varför just denna pjäs sätts upp i Sverige idag? Sverige idag är ett mångkulturellt land men den publik som sitter i salongerna på Stockholms stadsteater ser inte ut att komma från något annan än ganska typisk traditionell svensk bakgrund. Religionen för människor idag är en personlig privat sak som inte alls handlar om tron på en allsmäktig gud. Därför blir många av de frågeställningar som bröderna brottas med inte alls engagerande. Den dömande mäktige guden har väl de flesta spolat för länge sedan? Religion idag handlar om personlig utveckling.

Jag undrar vad som skulle hända om de gudsfrågorna som bröderna Karamazov brottas med skulle möta en muslimsk publik där religionen har mycket större inflytande på samhället och politiken. Skulle delar av föreställningen bli mer aktuell och levande för dem?

För mig var den största behållningen av föreställningen dekoren, ljussättning och sättet som skådespelarna gled in och ut ur olika roller. Det förmedlade något utöver vad som sägs i ord. Skådespelarna och sönerna glider ut och in i olika roller och axlar alla faderns kappa, men gestaltar också djävulen, åklagaren, försvarsadvokaten.

I rollerna:
Dmitri m fl roller Rolf Lassgård
Ivan m fl roller Peter Oskarson
Aljosja m fl roller Hannes Meidal
Smerdjakov m fl roller Ole Forsberg

Av Richard Crane
Efter en roman av Fjodor Dostojevskij
Med musik av Stephen Boxer
Sofie Livebrant
Översättning Jan Mark
Peter Oskarson
Regi Peter Oskarson
Scenografi och kostym Peter Holm
Ljus Per Sundin
Mask Katrin Wahlberg
Sånginstudering Valery Petrov

Fotograf Carl Thorborg

Relaterat: Recension i SVD, Scenbloggen Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,