Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Zpanska Flugan – Rolig teaterkomedi med Dalle och Reuter

by

Zpanska Flugan

Var? China Teatern

Betyg? 3

Efter att ha spelat för utsålda hus och gjort succe i Kalmar förra sommaren, kommer nu komedin Zpanska flugan till Chinateatern för att underhålla stockholmarna i höstmörkret. Teatern bygger på den klassiska farsen om ett par som vill gifta bort sin dotter till en man som hon inte vill ha, pappans försök att dölja en gammal affär, en förvirrad norrlänning som hamnar i kaos och blir kär i fel flicka och en advokat som genom utpressning på sanningen vill gifta sig med dottern till mannen han ligger i rättslig konflikt med.

Låter det krångligt? Ja historien är väldigt rörig, men den är definitivt underhållande i en ganska jämn nivå. Huvudrollerna som föräldraparet spelas av roliga Peter Dalle och fantastiska Suzanne Reuter. Som förvirrad same ser vi den mindre roliga Per Andersson, som ger fler sura uppstötningar än skratt under föreställningens gång men hans fall räddas av Dalle och Reuters starka, roliga karaktärer.

 

Första akten av förställningen är otroligt rolig. I början skrattar jag högt åt nästan varje skämt. När Suzanne Reuter står på scenen och ålar sig till sexuella referenser vibrerar hela salongen av fniss. När Peter Dalle sedan brister ut i hysteriska svordomsutbrott brister nog den suraste av kärringar ut i skratt. Men sedan kommer problemet. När Zpanska flugan spelades i Kalmar så spelades den töntiga Molgam från Norrland av supermannen Robert Gustavsson, när föreställningen når Stockholm byts han ut mot Per Andersson som bland annat kan ses i humorserien Grotesco. När han kliver in på scenen så förvandlas allt till buskis när den är som värst. När skådespelaren står och skriker ut sina skämt på taskig dialekt försvinner hela humorn, det blir bara jobbigt.

Andra akten av föreställningen är lite mer trögstartad men flippar snart ur så hårt att man blir snurrig. Nya karaktärer springer in och ut ur Familjen Starks lägenhet och alla olika historier skruvas så hårt att det slår slint och hela historien tycks aldrig få ett slut. Mot slutet blir Per Andersson nästan rolig, men bara nästan. Hade han skippat hela ”dra upp byxorna till stjärtskåran och stamma på dålig dialekt” köret hade han varit bättre.

I det stora hela så är Zpanska flugan en rolig komedi och en absolut rekomendation till någon som vill garva lite i höst. Zpanska flugan spelas torsdag – lördag på Chinateatern fram till den 10e december.

Goldonis ”Två herrrars tjänare” med Morgan Alling bjuder på fest på Stora scenen

by

Två herrars tjänare Morgan Alling Foto: Sören Vilks

En fest på Stora scenen – det är vad skådespelarna i ”Två herrars tjänare” på Dramaten bjuder på. Färgsprakande, dansant, akrobatiskt, roligt, vackra kläder och sprittande musik. Nationalscenen Dramaten visar att den kan spela fars.

Carlo Goldoni, som skrev pjäsen under 1700-talet, byggde vidare på Commedia dell arte-traditionen och han vidareutvecklade den improviserade scenformen. Goldoni lät figurerna bli fylligare karaktärer med skriven text och ofta flyttade han rollfigurerna till en för 1700-talets framväxande borgerskap mer realistisk miljö.

Peter Ackroyd, brittisk författare, har i en kulturhistorisk översikt skrivit att Goldoni blev en sanningsenlig skildrare av Venedigs sociala förhållande, med dess informella ekonomier och ständiga blandning av privat och offentlig. Typiska miljöer var den lokala mötesplatsen, som i ”Det lilla torget” eller krogen runt hörnet, som i ”Värdshusvärdinnan”. Alla fann sin plats i hans komiska värld, kvartersprästen och gondoljären, köpmannen och parvenyerna påväg till sommarläget … (Källa programbladet för Dramatens uppsättning av Två herrars tjänare).

”Dramatens uppsättning av ”Två herrars tjänare” utspelar sig i Venedig med karaktärer från 1700-talet fast genom att huvudpersonen och gycklarkaraktären Truffaldino (Morgan Alling) talar en nutida göteborgsdialekt med en hel del aktuella uttryck kan vi känna att föreställningen har något att säga nutidsmänniskan också.

”Två herrars tjänare” handlar, som titeln säger, om en person som jobbar för två herrar. Truffaldino är en betjänt som lyckas få anställning hos två herrar. Då kan han tjäna dubbelt på mycket, tänker han. Det blir en hel del förvecklingar förstås och missförstånd. Delvis är föreställningen en klassisk förvecklingsfars där kärleken förhindras genom missförstånd.

Regissören Peter Langdal säger i en intervju i programbladet:

Fråga: Två herrars tjänare, hur läser du pjäsen?
Svar: På danska … nej, men den handlar om livet och kärleken, två områden där vi alla är fullblodsamatörer. Sen finns dubbelheten, dualiteten som ett fascinerande tema i pjäsen. Framför allt handlar den om att vara på två ställen samtidigt och ändå få ihop livet till e helhet. Truffaldino, tjänaren med två herrar, är en underbar symbol för den kluvna tillvaro så många av oss lever i.

Nu tror jag väl inte att publiken tar till sig så mycket av budskapen. Mest av allt är det några timmars skratt och nöje, mycket snyggt förpackad underhållning, helt enkelt en teaterfest.

Två herrars tjänare Hans Klinga, Mats Bergman, Jon Karlsson, Morgan Alling, Nina Fex och Hanna Alström Foto: Sören Vilks

Från början byggde Två herrars tjänare på skådespelarnas improvisationer. Först när den spelats några år skrev Goldoni ner manus. Det märks i och med att pjäsen bjuder in skådespelarna och ger dem chansen att briljera. Det är en föreställning som är skriven för att lyfta skådespelarna. En som briljerar allra mest är mannen bakom huvudkaraktären Truffaldino.

Morgan Alling är helt rätt person för rollen. Han är akrobatisk och en säker improvisatör som rör sig på scen naturligt som få.

Margareta Sörenson i Scenbloggen på Expressen uttrycker detta så bra:

Morgan Alling och Morgan Alling är svaret på varför det verkligen blir en rolig fars, trots att intrigen ibland är krånglig och tempot lite ojämnt. Å ena sidan Morgan Alling estradören och å den andra Morgan Alling, skådespelare till fullo. Estradören hittar snart någon i publiken att leka med (till all lycka denna kväll en församlingspedagog – vilket fynd!). Skådespelaren vet att kul blir det bara om det finns några korn allvar i soppan; Alling pendlar mellan förslagenhet och småpojkebus, mellan överlevnadsstrategi och undergångspanik och skissar på vanliga mänskliga tillkortakommanden som feghet och dubbel moralisk bokföring.

I rollerna Morgan Alling, Pontus Gustafsson, Hanna Alström, Hans Klinga, Jon Karlsson, Mirja Turestedt, Peter Engman, Mats Bergman, Nina Fex, André Kaliff
Musiker Erik Nilsson, Conny Laxéll
Översättning Eva Alexandersson
Regi Peter Langdal
Scenografi och kostym Karin Betz
Ljus Torben Lendorph
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Lena Bouic-Wrange

Recension i Teatermagasinet också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären på Stadsteatern: Jeppe på berget möter svensk lantadel

by

Stockholms stadsteater sätter upp norske Ludvig Holbergs välkända 1700-talskomedi på stora scenen. Jeppe på berget handlar om den hunsade arrendatorn Jeppe som blir slagen och bedragen av sin fru Nille. Det enda som får honom att leva upp är sprit. Det är inte så svårt att förstå varför Jeppe super. Ju mer sprit han häller i sig, desto gladare och desto bättre självförtroende får han. (Det är för övrigt imponerande hur mycket vätska Leif André kan hälla i sig under föreställningen. ) När han supit upp alla pengar som Nille gett honom att handla för tuppar han av, något som inte verkar vara ovanligt för Jeppe.

Den här gången hittas han av en adelsfamilj som bestämmer sig för att roa sig själva genom att driva med honom. När han vaknar upp är han klädd till greve och befinner sig på godset. Som greve blir han snabbt en maktfullkomlig översittare. Jeppe tuppar av och vaknar upp i flera omgångar i olika tillstånd. Adelsfamiljen fortsätter sin lek och Jeppe tror sig både vara död och i himlen.

Stadsteatern har vävt in en lätt samhällskritisk vinkel i sin Jeppe-uppsättning – som är placerad i modern tid – och hämtat inspiration från Björn af Kleens bok Jorden de ärvde om det svenska fideikommissystemet. Fideikommiss innebär egendom som inte kan säljas eller delas utan måste gå i arv, vilket den gör till äldste sonen. Sverige är det enda land i Europa där detta system finns kvar. Vi får se en adelsfamilj med en särbehandlad äldste son och en förbisedd yngre son och i ännu högre grad dotter – hon är så marginaliserad att hon måste skrika könsord för att någon ska lyssna på henne.

Stadsteaterns Jeppe på berget är rolig, tragisk och en smula kritisk. Pjäsen är välspelad och scenografin är fantasifull. Men kanske har man velat få in lite för många komponenter i den knappt två timmar långa föreställningen. Förutom skildringen av den svenska lantadeln är det referenser till Hamlet, John Lennons mest rebelliska sånger, dansktalande läkare med mera. Det gör att spelet ibland tappar lite fokus och att grundhistorien om Jeppe kommer i skymundan. Varför fortsätter Jeppe supa i alla lägen och varför blir han så snabbt maktgalen?

Å andra sidan är det fideikommisssystemet en förlegad rest från feodalsamhället som är värt att uppmärksamma. Visst låter det galet med en arvsfördelning som tvingar de yngre barnen i en godsägarfamilj att avstå från sin arvsrätt och som gör det omöjligt för dem som arrenderar sin jord eller andra, som inte tillhör adeln, att köpa loss den.

Läs mer om Jeppe på berget på Stockholms stadsteater.

Relaterat: Recension i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Melinda Kinnaman imponerar i Duett för en

by

Stephanie Wilson är violinist och hennes fantastiska karriär är slut, fast hon bara är 39 år. Hon har fått den svåra sjukdomen MS i en svår variant som bromsmedicin inte biter på. Hon har blivit deprimerad och övertalats av sin man att gå i terapi hos psykologen Dr. Feldmann.

Den brittiske dramatikern Tom Kempinski skrev Duet for one 1980. Samma år sattes den upp i London där den blev en omedelbar succé. Framgången fortsatte på Broadway där den togs upp 1981. 2009 blev den åter en stor framgång i London när den på nytt sattes upp. Den har även filmats med Max von Sydow och Julie Andrews.

Det har dock hänt väldigt mycket inom terapin sedan 1980  – och det gör att det i pjäsen som har med terapiformer att göra inte känns så relevant. Men det gör inget. Melinda Kinnaman och Reine Brynolfsson är så bra i sina roller att de tillsammans är den stora behållningen.

Skådespelarna får rejäla applåder, välförtjänt. De gjorde vad de kunde med en pjäs som känns lite fel. Som föreställningen spelas i Dramatens uppsättning blir den en terapeutisk hybrid. Terapeuten envisas med att ge patienten antidepressivt medel, Cipramil, som väl knappt fanns under slutet av 1970-talet. Psykofarmaka hade inte alls samma spridda användning då. Enligt Wikipedia godkändes Cipramil för akut bruk i Sverige hösten 1992. Först 1999 godkändes Cipramil för användning under längre tidsperioder än sex månader. Att Dr Feldmann dessutom skulle skriva ut medicin nästan som det allra första han gör, det känns inte särskilt troligt.

Terapimetoden som Feldmann använder mot Stephanie Wilson praktiseras knappast idag med en terapeut som vid första mötet står på mycket långt avstånd och börjar med att i aggressiv ton fråga patienten varför hon kommer till honom. Denna aggressiva terapimetod har väl mest likhet med den så kallade gestaltterapin, som inte alls är särskilt vanlig idag. Som skildring av terapi har föreställningen en del svagheter.

Men Melinda Kinnaman gör en sådan fantastisk roll att jag struntar i att skildringen av terapin inte är realistisk. Den resa hennes karaktär gör, från självbedrägeri och bottennivå på självkänslan, genom sorg, ilska, självdestruktivt beteende till självinsikt berättar så mycket om sorgbearbetning vid kriser i livet.

Handlingen i pjäsen bygger delvis på en sann historia. Jacqueline Du Pré var cellist som fick MS och vars livsöde inspirerade Tom Kempinski till att skriva pjäsen Duett för en.

Egentligen tycker jag att föreställningen framför allt handlar om konstnärer och deras förhållande till livet. Vi har väl alla hört författare som på frågan om varför de blivit författare svarar att det inte var något val. Det enda de vill göra är att skriva. På samma sätt finns det musiker som egentligen inte har något val. Utan att få syssla med musik blir deras liv tomt.

Melinda Kinnaman i rollen som Stephanie Wilson och Reine Brynolfsson i rollen som terapeuten Daniel Feldmann är föreställningens största behållning. Melinda Kinnaman är helt otrolig, hon är skildrar med hela kroppen Stephanies utveckling både fysiskt och psykiskt. Hon är denna ms-sjuka kvinna i varenda detalj, i hur hon rör sig, drar sig fram, lyfter i knäet när hon sitter ned och benen inte lyder henne. Reine Brynolfsson är lugnt avvaktande tillbakadragen i första akten före paus, som för att låta motspelerskan lysa och också för att det är först efter paus som hans karaktär ska nå sin kulmen.

 

Min något längre recension finns i Teatermagasinet.
Där kan du också läsa en intervju med Reine Brynolfsson.

Foto: Roger Stenberg

 

I rollerna Reine Brynolfsson, Melinda Kinnaman
Översättning Lars Björkman
Regi Björn Melander
Scenografi och kostym Jan Lundberg
Ljus Roger Larsson
Peruk och mask Lena Strandmark
Premiär 21 augusti Lilla scenen

Relaterat: Svenska Dagbladet och Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Huset vid Flon, recension: En stark och mörk föreställning som inte ger mycket hopp

by

Huset vid Flon, första urpremiären på höstsäsongen på Stockholms stadsteater, är en stark och mörk berättelse om en familj som lever i det som idag kallas utanförskap. Hur den som en gång stämplas som underlägsen bär med sig detta märke, djupt rotat i sitt inre och denna dåliga självkänsla sitter stenhårt och går i arv.

Föreställningen börjar med att de vuxna syskonen Eva (spelas av Anja Lundqvist) och Einar ( spelas av Anders Johannisson) möts för att städa ur sin döda mammas lägenhet. Minnena från uppväxten i Midsommarkransen i Stockholm under 1950-talet rullas upp. Ganska snabbt märker de att de minns olika och de blir också oense om vissa saker verkligen inträffat. Vad är minnen och vad är vad man hört berättat för sig och vad är den egna tolkningen av vad som hänt? Detta spelas upp på ett snyggt sätt där de personer som medverkar i minnena spelar med och också kan gå i svaromål: ”Fråga inte mig, det är inte mitt minne”.

Den som betraktar Eva och Einar utifrån skulle väl säga att de gjort klassresan. Han gick gymnasium och blev författare och hon blir gymnasielärare, på Komvux. Deras pappa, Johan Johansson, var en dynamisk människa med mycket fantasi men som inte lyckades få jobb och betala räkningar. Han passade inte in i samhället och blev alltmer alkoholiserad och psykisk sjuk. Räddningen för Eva och Einar var att deras mamma älskade att läsa, hade alltid näsan över en bok och hon var noga med att barnen skulle få utbildning. Mamman var en symbol för arbetarrörelsen bildningslängtan.

Vart har omsorgen och förståelsen av hur viktig bildningen är tagit vägen inom arbetarrörelsen, förresten? När tappades den bort? Och när slutade arbetarrörelsen att kämpa för utslagna och de stigmatiserade? Många av de traditionella arbetaryrkena som metallarbetare och byggnadsarbetare, har blivit mer eller mindre medelklass. Det är andra grupper som idag är de maktlösa. Kanske ännu mer maktlösa och utanför eftersom det är så omöjligt för dem att ta sig in på en alltmer krävande arbetsmarknad där människor med svagare självkänsla inte är välkomna.

De är frågor och tankar som biter sig fast då jag ser föreställningen Huset vid Flon.

Eva vill förstå varför hennes pappa var som han var och hon reser till glesbygden, där han har sitt ursprung och där hans syskonbarn bor i misär. Det är ett besök hos svensk whitetrash vi får uppleva. Upplevelsen blir omvälvande för Eva.

Jag kan inte berätta mer om händelsen, då förstår läsasen vad som händer i föreställningen. Många har väl i och för sig läst de två böcker föreställningen bygger på. Pjäsen bygger på författaren Kjell Johanssons prisade romantrilogi De utsatta. En delvis självbiografisk skildring av livet i stockholmsförorten Midsommarkransen efter andra världskriget – i skuggan av framtidstro och välfärdsbygge. Framför allt bygger föreställningen på böckerna ”Huset vid Flon” och ”Sjön utan namn”.

Skådespelarnas insatsar är imponerande. De flesta får gå ut och in i flera karaktärer. Göran Ragnerstam har tidigare inte varit någon av mina favoriter men rollen som fadern Johan Johansson gör han träffsäkert. Han är Johan: skör, glad, fantasifull, vansinnig, förälskad, hoppfull och lurar mest bara sig själv.

Katarina Ewerlöf är bra som den envisa mamman, som stretar på med att skura golv och spelar med i makens hopp när han får jobb och låtsas tro på honom när han försäkrar att nu ska allt vända.

Scenbygget är fullt av prylar från de olika spelplatserna, ett rörigt scenbygge som är en bra symbol för det röriga liv som dessa människor lever i. Ett liv utan styrka och utan stadga.
Eftersom inga scenbyten krävs blir spelet snabbt, tempot är mer som film än teater, vilket jag ser som ett plus. Det passar för just den här föreställningen.

Det är en mörk föreställning, den ger inte mycket hopp för de människor som stukats i livet och fått dålig självkänsla, som fått stämpeln av såväl omgivning som sig själv som misslyckad. Denna brist på tro på sig själv och sin framtid går så djupt in i människan att den går vidare i generation efter generation. Det är ett djupt sår som värker inne i också de personer som utåt sett ser ut att ha klarat klassresan.

Huset vid Flon är en stark och mörk föreställning som inte ger mycket hopp. Det hopp som finns stavas ”bildning” eller möjligen i dagens språkbruk: ”kultur”.

Det märktes på premiärpubliken att det var en föreställning med politiskt innehåll som ställer frågor om samhället. Flera politiska skribenter syntes i premiärvimlet, som Göran Greider och P-O Enquist.

Bilden ovan:
Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Katarina Ewerlöf, Göran Ragnerstam, Anja Lundqvist och Anders Johannisson i Huset vid Flon. Urpremiär 19 augusti på Klarascenen.

Uppdatering: Expressens Nils Schwrtz skriver bland annat:

Det finns dock stunder i Niklas Hjulströms uppsättning av Huset vid Flon, som visar att det kan bli bra pjäser även av romaner. Samtliga dessa stunder inträffar under en förtätad halvtimme efter paus.
Här får plötsligt scenerna tid på sig att utveckla sin egen inre logik, den dramatiska laddningen i Johanssons romaner tar kroppslig gestalt, skådespelarna får en glöd i ögonen som är svår att uppbåda om man mestadels måste fladdra omkring som humlor på ett stängslat klöverfält.
Kort sagt: det här kunde ha blivit bra teater hela tiden, om man sett pjäsen i romanerna och inte tvärtom. Till och med Kjell Johansson kunde ha börjat fundera på om han valt rätt genre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,