En fest på Stora scenen – det är vad skådespelarna i ”Två herrars tjänare” på Dramaten bjuder på. Färgsprakande, dansant, akrobatiskt, roligt, vackra kläder och sprittande musik. Nationalscenen Dramaten visar att den kan spela fars.
Carlo Goldoni, som skrev pjäsen under 1700-talet, byggde vidare på Commedia dell arte-traditionen och han vidareutvecklade den improviserade scenformen. Goldoni lät figurerna bli fylligare karaktärer med skriven text och ofta flyttade han rollfigurerna till en för 1700-talets framväxande borgerskap mer realistisk miljö.
Peter Ackroyd, brittisk författare, har i en kulturhistorisk översikt skrivit att Goldoni blev en sanningsenlig skildrare av Venedigs sociala förhållande, med dess informella ekonomier och ständiga blandning av privat och offentlig. Typiska miljöer var den lokala mötesplatsen, som i ”Det lilla torget” eller krogen runt hörnet, som i ”Värdshusvärdinnan”. Alla fann sin plats i hans komiska värld, kvartersprästen och gondoljären, köpmannen och parvenyerna påväg till sommarläget … (Källa programbladet för Dramatens uppsättning av Två herrars tjänare).
”Dramatens uppsättning av ”Två herrars tjänare” utspelar sig i Venedig med karaktärer från 1700-talet fast genom att huvudpersonen och gycklarkaraktären Truffaldino (Morgan Alling) talar en nutida göteborgsdialekt med en hel del aktuella uttryck kan vi känna att föreställningen har något att säga nutidsmänniskan också.
”Två herrars tjänare” handlar, som titeln säger, om en person som jobbar för två herrar. Truffaldino är en betjänt som lyckas få anställning hos två herrar. Då kan han tjäna dubbelt på mycket, tänker han. Det blir en hel del förvecklingar förstås och missförstånd. Delvis är föreställningen en klassisk förvecklingsfars där kärleken förhindras genom missförstånd.
Regissören Peter Langdal säger i en intervju i programbladet:
Fråga: Två herrars tjänare, hur läser du pjäsen?
Svar: På danska … nej, men den handlar om livet och kärleken, två områden där vi alla är fullblodsamatörer. Sen finns dubbelheten, dualiteten som ett fascinerande tema i pjäsen. Framför allt handlar den om att vara på två ställen samtidigt och ändå få ihop livet till e helhet. Truffaldino, tjänaren med två herrar, är en underbar symbol för den kluvna tillvaro så många av oss lever i.
Nu tror jag väl inte att publiken tar till sig så mycket av budskapen. Mest av allt är det några timmars skratt och nöje, mycket snyggt förpackad underhållning, helt enkelt en teaterfest.
Från början byggde Två herrars tjänare på skådespelarnas improvisationer. Först när den spelats några år skrev Goldoni ner manus. Det märks i och med att pjäsen bjuder in skådespelarna och ger dem chansen att briljera. Det är en föreställning som är skriven för att lyfta skådespelarna. En som briljerar allra mest är mannen bakom huvudkaraktären Truffaldino.
Morgan Alling är helt rätt person för rollen. Han är akrobatisk och en säker improvisatör som rör sig på scen naturligt som få.
Margareta Sörenson i Scenbloggen på Expressen uttrycker detta så bra:
Morgan Alling och Morgan Alling är svaret på varför det verkligen blir en rolig fars, trots att intrigen ibland är krånglig och tempot lite ojämnt. Å ena sidan Morgan Alling estradören och å den andra Morgan Alling, skådespelare till fullo. Estradören hittar snart någon i publiken att leka med (till all lycka denna kväll en församlingspedagog – vilket fynd!). Skådespelaren vet att kul blir det bara om det finns några korn allvar i soppan; Alling pendlar mellan förslagenhet och småpojkebus, mellan överlevnadsstrategi och undergångspanik och skissar på vanliga mänskliga tillkortakommanden som feghet och dubbel moralisk bokföring.
I rollerna Morgan Alling, Pontus Gustafsson, Hanna Alström, Hans Klinga, Jon Karlsson, Mirja Turestedt, Peter Engman, Mats Bergman, Nina Fex, André Kaliff
Musiker Erik Nilsson, Conny Laxéll
Översättning Eva Alexandersson
Regi Peter Langdal
Scenografi och kostym Karin Betz
Ljus Torben Lendorph
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Lena Bouic-Wrange
Recension i Teatermagasinet också.
Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Goldoni, Morgan Alling, teater, recension