Manus: Lars Norén
Regi: Marcus Carlsson
Scenografi, kostym och rekvisita: Anges Gry
Ljusdesign, ljuddesign och musik: Jacki Román
Mask: Jessica Cederholm
I rollerna: Erik Åkerlind, Mia Eriksson, Carl Marcus Wickström, Hanna Ullerstam, Christian Olofsson samt Oskar Lundblad
Premiär: 25/10 2024 på Göteborgs Dramatiska Teater, Stigbergsliden Göteborg
Spelas till och med 26/1
Att få gå på premiärer kan förstås bara ses som ett odelat nöje, ett privilegium att högt värdera inte minst för att det är en social aktivitet man oftast minns med glädje. Betyder mycket för mig som lever ensam och inte längre har ett jobb att gå till. Samtidigt upplevs själva förutsättningen inte sällan som ett ok. Recenserandet riskerar att bli extra besvärligt om en viss besvikelse infinner sig, särskilt när känslan uppstått förhållandevis oväntat. Vid några tillfällen när förhoppningar grusats har jag avstått från att lägga tid på att skriva.
Goda erfarenheter av uppsättningar med Göteborgs Dramatiska Teater spär på mitt dilemma. Har sett ett dussintal produktioner varav nästan samtliga bedömts i positiva ordalag och ibland hyllats. Ett förhållande rörande GDT förtjänar att framhållas. Liksom hos Hagateatern är två kvinnor tongivande i denna vitala frigrupp. Men även om känslan bedrägligt nog kan påminna om att svika ett förtroende måste uppriktig bedömning gå före. I föreliggande fall existerar dessutom bonusinfo alltför frestande att inte baka in i texten, vilket gör att det ändå blir en betraktelse. Att recensenter ganska ofta skiljer sig åt framgår för övrigt genom det beröm teamet fick i GP (enbart sett rubrik och ingress).
Urpremiären på enaktaren (längd cirka 70 minuter) skedde på Dramaten 2010. Detta osedvanligt korta Norén-drama har, om jag inhämtat korrekt fakta, knappt spelats sedan dess. Carl-Marcus Wickström (se bild ovan) har medverkat i Nattvarden på Tofta Teater. Om andra i ensemblen har agerat i någon av dennes pjäser är oklart. Vill ge en personlig ingång till Sveriges främsta kulturexport efter Bergman, en titan inriktad på motsvarande konflikter och grubbel fast med självständig estetik. Privat finns också beröringspunkter, vilket framgår av bland annat Thomas Sjöbergs bok om Bergman respektive En dramatikers dagbok. Norén skilde sig fyra gånger och blev pappa vid 64 års ålder. Bergmans ständiga svek och dito förälskelser är väl dokumenterade. Jag läste den oerhört massiva och skenbart ostrukturerade volym som fanns utgiven som förberedelse inför en sedan länge bokad intervju med Norén för LO-tidningen / Arbetet hösten 2009.
Hade lärt känna tidningen kulturredaktör John Swedenmark, som trodde att jag var i stånd att fixa utmaningen och vars redigering ska harangeras. Utlösande faktorn till att fackliga veckotidningen hade första tjing, handlade om att presentera honom och låta honom utveckla sina visioner, i egenskap av nytillträdd ledare för Folkteatern i Göteborg tillsammans med konstnärliga partnern Ulrika Josephsson från Riksteatern. Den sist nämnde fullföljde sitt kontrakt på fyra år medan celebriteten i blickfånget i praktiken lämnade sin tjänst efter halva tiden. Märkligt nog saknas i första tjocka volymen av En dramatikers dagbok indikationer på att han suktade efter uppdraget. Och i nästa del anklagar han sig själv för att prioritera familj, skrivande och regiuppdrag utomlands framför att vara närvarande i Göteborg. Intervjun jag genomförde med hjälp av en kvinna som antecknade (lyckokast eftersom arbetsnarkomanen tydligen avskydde diktafon/ bandare). Noréns lagom långa svar kan enkelt googlas fram. I slutet på tredje sidan plus i en kommentar på följande sida från datumet 090924 i En dramatikers dagbok refereras kortfattat till vårt givande möte i Sky Bar på Riverton.
I min förhoppningsvis relevanta utvikning av att befinna mig i avundsvärd hetluft (även om intervjun omtalats och citerats ur i media och utgjort reserarchunderlag, för kvinna som skrev bok om konstnärskapet innebar den inget genombrott) bör en unik omständighet påpekas. Norén var genuint intresserad av andra samtidigt som han ville ha koll. Det innebar att motfrågor ställdes. Jag fick upplysa honom om mina föräldrar, förhållanden på min arbetsplats där jag var fackligt engagerad och tipsa om jazz från regionen. Kan tilläggas att jag var med på presskonferenser, manifestationer och dylikt, bevittnade fascinerande repetition och blev en av de allra första att IRL tacka för Orestien. Tippar att jag sett 15-20 av Noréns pjäser, oftast regisserade av honom själv. Uppskattningen inbegriper ett antal drabbande produktioner vilka visats på teve.
Regissören Marcus Carlsson är en 80-talist med ena benet i filmens värld. Hos honom märks en dragning till det kusliga i tillvaron och svårförklarade beteenden. Meritförteckningen innefattar Luciakandidaterna och ett pärlband av uppsättningar jag recenserat. Syftar på lysande Europas kniv, Isadora och kärleken, Faces och Jag ser allt du gör. Vidare den otäcka danska ungdomsdramat Intet, mystisk treenighet i Shirins vargar samt halvfloppen Helen och Agnes. Manus eller förlaga har levererats av exempelvis Annika Norlin, Carina Rydberg, den unga Johanna Svalbacke, John Casavettes, Björn Runge, Pamela Jaskoviak och danska författaren Janne Teller. Carlsson, engagerad av både frigrupper och Göteborgs Stadsteater, är enligt uppgift i en arbetsprocess med spelfilmen Biodlaren. Regissörens avsikt med nya uppdraget hos GDT, har varit att publiken ska kunna dela samma intima rum med skådespelarna. Tillkortakommanden och vad som skaver i relationer är ämnen han sökt. Och vem frågar jag retoriskt kan då lämpa sig bättre än den psykologiskt borrande Lars Norén?
Som framskymtat genomsyras Om kärlek av sin självbiografiska prägel, vilket dokumentation i En dramatikers dagbok styrker. I kännetecknande lakoniska replikväxlingar där frågor så ofta returneras istället för att besvaras, korsklipps scener emellan två vacklande par vilka i praktiken bildar ytterligare två par då den Hanna Ullerstam spelar blir ihop med den som förkroppsligar en av birollerna, medan individerna Carl-Marcus Wickström och Mia Eriksson gestaltar har en ömsint affär trots giftermål på var sitt håll. Enaktarens lite röriga bygge blir inte mindre förvirrande av omtagningar och en kronologi som tar långa kliv, blickar tillbaka på ursprungliga parens komplexa relationer.
De stora diskussionerna handlar om när ömsesidigheten fallerar i sexlivet, om mer bekvämt boende men framför allt om barnens roll i respektive förhållande. Det krisande par som skildras av Mia Eriksson och Erik Åkerlind har ett barn som behöver få veta sanningen medan det andra paret har långt gångna planer på att adoptera, verkar i så fall tvingas välja bland barn med särskilda behov. Frågan om abort blir också en i högsta grad aktuell komplikation eller möjlighet. Pjäsen beskrivs som en ”stilla betraktelse om tomheten i välfärdens valfrihet”.
Dramat med sin resignerade och kvävda desperation ger ett splittrat intryck, tillhör inte på långa vägar Noréns mest framstående kollektion. De fragmentariska berättelserna får tyngd när självbiografiska aspekten beaktas. Otroheten och hur den följs upp av Wickström och en hudlöst agerande Eriksson är vad som främst stannar kvar. Deras scener vibrerar av sorg, saknad och fina minnen. Ett unikt bevis på hur Wickström lever sig in i sin framställning, är hur han reagerar på egna och motspelares repliker med ögonen och genom en förvånad, halvöppen mun.
Scenografin är luftig med ytterst sparsamt möblemang, en inbjudande beige heltäckningsmatta och gultonade draperier. Längst in vid ena väggen ett förvaringsutrymme med en stereo där den person Wickström gestaltar gärna håller till. Hans musikälskare väljer brett, från frijazz till medryckande punk/ new wave och hit av singer songwritern Harry Nilsson. Samtidsmarkörer lyser dock med sin frånvaro. Apropå ljussättning ska denna inte oviktiga ingrediens uppmärksammas. Det disigt ombonade ljuset och de plötsliga omslagen till utdragna sekunder av mörker skänker en förhöjd stämning. Jämfört med uppsättningen på Dramaten har en skådespelare tillförts ensemblen. Då laborerades med en betraktare sittandes på första raden. I Marcus Carlssons regi jobbas med ett extremt intimt tilltal. Ageras lika mycket mitt ibland publiken och stående vid väggen intill läktaren, som mitt på scen där Erik Åkerlind i ett skede ligger på golvet. När de inte har scener sitter de på stolar.
Ingen skugga ska falla på gedigen ensemble. Men trots den ymnigt spretande text ni läst som blandat redovisning med omdömen och smått sensationell bonusfakta, konstateras att jag inte blir påfylld; vilket är uppseendeväckande efter besök hos 20-års jubilerande ambitiösa Göteborgs Dramatiska Teater.
Under arbetet med Titta en älg säger Melouani Melani – att Lugns språkligt drivna texter – som hon jämför med Elfride Jelinek som hon också arbetat med – beskriver ”kvinnor som inte får plats i sina egna kroppar” (DN 16/9). Kvinnor betraktar sig själva och strukturerna som snärjer dem. Centralt är kvinnorollen och viljan till självutplåning, menar hon. Samtidigt upplever Melouani Melani en ”dionysisk plattform”. I kväll ska även scener, roller, citat tas med ur andra verk. Kören ger röst åt de ”inlåsta och förvildade” som finns med verket När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna (1986) (DN 16/9).
Nyskriven dramatik behövs på teaterscenerna, men teaterchefer tvekar ofta eftersom oprövat material kan bli en snubbeltråd. Därför är det anmärkningsvärt att Kulturhuset Stadsteatern ger Viktor Tjernelds Härlig är jorden en chans på stora scenen. Kanske är tanken att bjuda publiken på en riktig skrattfest.