Av Carlo Collodi
Översättning: Sisela Lindnlom
Dramatisering: Peter Dupont Weiss och Katrine Wiedeman
Regi. Katrine Wiedemann
Scenografi och kostymdesign: Maja Ravn
Koreografi: Lidia Vos
Maskdesign: Jessica Cederholm
Ljusdesign: Joakim Brink
Ljuddesign: Dan Andersson
Musikkonsult: Stephan Bomberg
I rollerna: Odin Romanus, Kjartan Hansen, Anna Bjelkerud, Anna Harling, Ashkan Ghods, Eline Höyer, Marta Andersson-Larsson och Simon Rajala
Premiär på Stora scen Göteborgs Stadsteater 6/12 2024
spelas till och med 22/2
Fröjdas varje gång jag stöter på intelligenta manus för scen, en faktor vars vikt inte kan nog understrykas. För att lyckas gäller att undvika både övertydliga schabloner och att slå in öppna dörrar, utan att för den skull frestas till att överraska genom att bli alltför gåtfull. Den avvägningen upprätthölls med bravur i Skål för livet, delvis i kusliga Nattvak samt överlag i bearbetningen av Gatsby, för att lyfta fram tre exempel från Stadsteatern innevarande säsong.
Beträffande adapteringen av Pinocchio – den världsberömda sagan först publicerad som följetong i Italien 1881 – utvecklas den till en stimulerande fallstudie. Sprattlande trädockan med egen vilja vars dröm om frihet utgör intrigen. Och det manus två rutinerade sextitalister från Köpenhamn förlagt till en ospecificerad samtid, tar sin smarta utgångspunkt i en diskussion om för- och nackdelar att sträva mot att bli människa. Vilka ofrånkomliga plikter har människor? Vilka möjligheter finns för oss att tillfredsställa våra behov, att få utvecklas och roa sig? Pinocchio slits emellan att göra rätt för sig genom att vara flitig i skolan och hjälpa andra och lusten att dra ut på äventyr. Blir ett lättlurat byte för andras listiga övertalning.
Jämfört med övriga uppsättningar på stora scen under spelåret är scenografin tämligen spartansk. Till mest spektakulärt inslag utses tveklöst bilen som värvar soldater. I öppningsscenen möter vi Geppetto och hans skapelse framför en vägg av masonit. Vad han ritar på väggen förvandlas för honom till föremål och personer att ta hänsyn till. När dockmakaren först visar upp sitt verk framställt av pinjeträ, blir jag från trettonde raden osäker på om det tillhör rekvisitan eller verkligen är en gänglig, ung skådespelare med skor och kortbyxor. Visar sig omgående att figuren med sina spastiska lemmar som släpas runt förkroppsligas på ett suveränt sätt av Odin Romanus. På kort tid gör han därmed sin andra huvudroll på Stadsteatern. Att Romanus galant fixar att utföra de rörelser koreografen utarbetat resulterar i fysisk teater av magisk magnitud. Och symbiosen med Kjartan Hansen hanteras fullkomligt strålande. Han som snarast skildras som dissident än reparatör av sin sprattlande konstruktion, har ett förhållande till dockan med mänskliga egenskaper som vore han den son Geppetto aldrig fick.
En alldeles utmärkt fungerande ensemble, åtta till antalet, åskådliggör denna allegoriska berättelse. Bortsett från den fantastiskt animerade gestaltningen av Romanus har resten av kollektivet många roller att hålla reda på, vilket görs utan svackor. Den danska meriterade regissören infriar mer initierade recensenters förväntningar på Wiedemanns kunnande i visuellt och fysiskt utformad scenkonst. På Malmö Stadsteater förenade hon föga förvånande teater med cirkus i Ett drömspel.
Uppsättningen genomsyras naturligt nog av en anstrykning av upproriskhet, vars otyglade kraft kapitaliseras av krigshetsare. I landet där sagan utspelas rustas för krig. Pinocchio går från illa omtyckt plugghäst till att överge hemmet och bli värvad. Ashkan Ghods som Volpino och sedermera rekryt agerar budbärare. Lockar med friluftsliv, mättande måltider, sportdryck och överhuvudtaget grabbig gemenskap. Mussolini apostroferas. Dessutom alluderar hårda befälhavare på Rysslands anfallskrig mot Ukraina, som en tydligt markerad protest. Det varnas för höga ljud i andra akten varför öronproppar rekommenderas. Jag följde rådet även om det inte var extremt.. Höga smällarna symboliserar detonerande bomber. Kjartan Hansen tar sig med ackuratess an flera av dessa osympatiska biroller. Detta för Göteborgspubliken nya ansikte har en flerspråkig bakgrund, ingår i ensemblen på Århus Teater och är medgrundare till ett internationellt teaterkompani.
Regi och bearbetning av manus rymmer så pass många lager att det kan vara värt att se om pjäsen. Katrine Wiedemann menar att figuren med den efter upprepade lögner allt längre näsan, kännetecknas av mod och rebelliska drag. Förvisso kan uppror vara nödvändiga. Men pjäsens instinktivt handlande hjälte upptäcker att krig i sig inte är något ädelt, utan en spiral av förödande destruktivitet.. En nyckelreplik kretsar kring hur karismatiska ledare förför arga unga män med sitt enkla budskap. Så oerhört mycket lidande som hade undvikits om inte denna manipulativa förmåga existerat hos despoter. Vem kan Pinocchio ivrig att förkovra sig lita på?
I sin ambition att bli människa kan han inte bara sticka ut. Måste också enligt regissören passa in, ett dilemma sociala varelser ständigt måste hantera. Sorg och smärta sägs utgöra ett slags grundbult för ett gott hjärta och samvete, lär sig Pinocchio under sina dramatiska upplevelser. Parallellt skildras sköra statsbildningar som en grogrund för moralisk uppluckring och förtryck.
Ska inte sträcka mig så långt att jag påstår att det blir rörigt, men det är väldigt många roller att hålla i sär som svischar förbi. Visst hade det underlättat med en lathund. Alternativet är som sagt att komma tillbaka, eller att i förväg se långfilmen från 2019. Har läst mig till att Marta Andersson-Larsson spelar den blå fe som ger dockan liv. Under sina vådliga äventyr sammanstrålar de vid olika tillfällen. Hennes spastiska marionett-liknande kroppsspråk och flickaktiga tonfall gör henne till en minnesvärd gestalt. Garvade Anna Bjelkerud har hand om fem små roller och framstår som mest konturskarp som lärare. Också Eline Höyer har mycket att bestyra, utstrålar auktoritet.
Fast de porträtt vilka rymmer överlägset flest detaljer och mest väsentliga repliker görs av firma Ashkan Ghods & Anna Harling (den senare ingående i ensemblen hos Backa). Deras luriga gamänger med sitt tajta samspel, bidrar i högsta grad till den uppfriskande punkiga estetik en kollega noterat. Duon har sammantaget lika många arbetsuppgifter som tidigare uppräknade skådespelare. En lyckad uppsättning med smart manus och alldeles utsökt skådespeleri toppat av duon gestaltandes Gappetto och Pinocchio.