Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Den sista wrestlern – explosivt drama om nutiden

by

Den sista wrestlern
Teater Kurage, på Hagateatern
Text: Samuel Ek
Regi: Ulrica Almgård
Producent: Naemi Pebaqué
Koreografi: Soledad Howe
Scenografi & kostym: Jenny Emanuelsson & Gitte Gustafsson
Premiär 25 februari 2012

Den sista wrestlern är ett explosivt wrestlingdrama, med mycket musik och wrestlingfighter och politiska slagord. Formen är hämtad från wrestlingens värld med triggade matcher och förutbestämda regler. De fyra wrestlarna möts och vägrar underordna sig matchens regler och ifrågasätter de roller de måste spela match efter match.

Det är 2012 och ändå inte. Det pratas om övermänniskan och det får mig att tänka på nihilismen, övermänniskotanken, Friedrich Nietszes Så talade Zarathustra, Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff (639 sidor) där Raskolnikov sätter sig över den gamla kvinnan. Samma känslostämning finns i pjäsen. Bara en av de fyra medverkande kan bli mästare, när han säger att en kvinna inte kan bli mästare börjar i alla fall jag tänka på Robinson – Sveriges första dokusåppa – och Alexandra Scacci.

Budskapet/temat i pjäsen är att det inte är en kamp på liv och död, det är bara en tillställning för nöjes skull. Höljet är dock skört. Det kan så lätt ändra sig. Plankan är – och är inte – av balsaträ. Flaskan är – och är inte – sockerglas. Smärtan är spelad – och verklig. Det farliga harmlösa är njutbart och när allt ställs på sin spets så blir slagen verkliga, det blir blodigt allvar, det blir en kamp på liv och död. Allt hänger på om vi i publiken rusade upp, upp i ringen, och stoppade det. För frågan är: Stoppar vi det som händer eller gör vi det inte?

Musiken är väldigt techno. Rekvisitan är fyra sjuttiotalslampor, galler. De fyra kombattanterna – Rebecca, Evalena, Ivan, Jarle – kämpar till det bittra slutet. Det blir aldrig klargjort vad som händer i slutet; det är upp till åskådaren, med sin enskilda referensram, att bestämma sig för det faktiska slutet.

Pjäsen är helt klart politisk – vilka medmänniskor är vi? Rebecca, Jarle, EvaLena, Ivan är väldigt intensiva och fokuserade och det är enkelt att tro att de själsligen befinner sig på en subnivå fjärran från det civiliserade samhället.

Wrestling är ett modernt påfund. Stämningen i teaterpjäsen får mig att tänka på 1830-tal och 1890-tal; 1830-talet – romantiken – historicism, kyrkogårdsromantik, vampyrer, varulvar (tänk på nutida bioduk); vår nuvarande tidsanda.

Det är en bra pjäs som får oss i bästa fall att göra upp med oss själva och faca vart verkligheten är på väg.

Medverkande: Rebecca Almfors, Jarle Hammer, Evalena Ljung Kjellberg, Ivan Wahren

Text: Katarina Bredberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lillan och pappa August – dockteater när den är som bäst

by

Lillan och pappa August
Bryggan, Stockholms stadsteater
Manus Margareta Sörenson
Regi Helena Nilsson
Premiär 25 februari 2012

En lekfull pappa som visserligen jämt jobbar med att skriva och skriva, men som ändå visar sin dotter hur mycket han älskar henne och gärna leker teater med henne. ”Lilla och pappa August” är en pjäs för fem- till nioåringar med två skådespelare, en musiker och massor av olika dockor. Den färgsprakande föreställningen bjuder på en annorlunda bild av nationaldramatikern och författaren August Strindberg än vad som annars brukar visas upp.

Manus är skrivet av journalister, författaren och teaterkritikern Margareta Sörenson som debuterar som dramatiker med ”Lillan och pappa August”. Berättelsen bygger på brevväxling mellan August Strindberg och hans femte och yngsta barn, dottern Anne-Marie. Hon var dotter till Harriet Bosse och föräldrarna. Eftersom föräldrarna skiljdes växte Anne-Marie inte upp med August Strindberg.

Föreställningen visar en Strindberg som har en varm relation till dottern, som han är mån om. Magnus Erenius som pappa August är mänsklig och leker gärna på barnets villkor.

Föreställningen är dockteater när den är som bäst med fina dockor av olika material, den stora dockan som Anne-Marie bär med sig, pappersfigurer i den lilla dockteaterscenen hon sköter tillsammans med pappa August och Barbieliknande dockor som föreställer mamma Harriet Bosse och hennes nya man. Jag gillade skarpt den enkla scenlösningen med en massa vita lådor i bakgrunden som visar sig innehålla de mest spännande saker och dessutom är perfekta att gömma sig i.

August Strindberg var mycket road av dockteater, berättade Margareta Sörenson, när jag träffade henne i foajén före premiären. Han hade en Kasper-klubb tillsammans med några vänner. Denna sidan av Strindberg hör vi inte alltid så mycket om.

Musiken är en viktig del i berättelsen. Musikern Mikael Augustsson är med på scen och spelar omväxlande på ett litet leksakspiano, dragspel och ett litet keyboard. Lillan och pappa August sjunger, dansar och leker till musiken. När de sjunger ”Bä bä vita lamm” efter ett trolleritrick av pappa August går det inte att låta bli att sjunga med. Visste ni förresten att ”Baa, Baa Black Sheep” översattes av August Strindberg till svenskan redan 1872?

Jag tror barn mycket lätt kan identifiera sig med Malin Halland som spelar Anne-Marie, det spritter i henne av liv och lust och hon är så tydlig i kroppsspråket som barn ofta är.

Jag hoppas många fritis och dagis med barn mellan fem och nio bokar biljetter till föreställningen. Den har så mycket och den berättar på ett lekfullt och roligt sätt. Det är en berättelse om lek, längtan och om hur det känns när ens föräldrar är skilda, om relationen mellan barn och föräldrar men också om teaterns, berättelsens och fantasins kraft. Och en sak är säker: Vuxna har lika stor behållning av den 45 minuter långa föreställningen som barn.

I rollerna: Malin Halland, Magnus Erenius och Mikael Augustsson

Regi Helena Nilsson
Scenografi& Kostym Peter Holm
Dockmakare Jenny Bjärkstedt Thomas Lundqvist Kay Tinbäck du Rées
Ljus Jonatan Winbo
Bild och ljudcollage Appel
Mask Anna Arktoft Jensen

Foto: Carl Thorborg
Bildtex bilden ovan: Malin Halland i Lillan och pappa August. Premiär 25 februari på Bryggan.
Bildtext bilden nedan: Malin Halland och Magnus Erenius i Lillan och pappa August. Premiär 25 februari på Bryggan.

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva på Uppsala Stadsteater

by

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Premiär den 22 februari 2012

Salongen, Uppsala Stadsteater

Maria Sundborn framför en monolog som bygger på Ann Heberleins bok med samma namn. Förvänta er inte en teaterföreställning i vanlig bemärkelse. Det här är en inlevelseövning av starkaste slag.

Maria Sundbom framför monologen som om det var hennes egna ord. På sätt och vis blir de det. Det är ju ingen annan där och säger det hon säger. Flera gånger under föreställningen gör sig verkligehten påmind, mobiltelefonen ringer, ”kan jag få ett glas vatten”. Nära slutet rusar en ung kvinna ut och Maria går efter. Det är förvirrande och jag tror att fler än jag blir osäkra på var de är. På vem som står framför oss och pratar så forcerat om så obehagliga saker. Är det en skådespelare eller är det ”hon”?

Scenen är två whiteboardväggar som bildar ett hörn, ett litet bord med papper och en väska. Väggen fylls snart med text. Tankar, namn, övningar för att dämpa ångesten, mer namn, GUD. Argument för och emot döden men inte ett enda svar.

Ensamheten när inte ens Gud är anträffbar. ”Varför ringer inte min man…?” Enda sällskapet blir de döda filosoferna på väggen och den ständiga frågan. Har jag rätt att avsluta mitt liv?

När föreställningen är slut slocknar ljuset plötsligt. En kort stund lyser en ljusrektangel upp några ord på väggen: Vakna upp och stärk det som finns kvar och var nära att dö.

——————————————————————–

På väg ut ur salongen står Maria Sundbom och byter några ord med de som vill säga något. Hon är märkbart tagen och hennes ögon är blanka, som om hon är nära att gråta.

Jag stannar till och frågar hur  det är att göra den här föreställningen. ”Det är jättetungt…” svarar hon snabbt ”Det är jättetungt men vi valde att göra det så här rått med tanke på syftet…”.

Syftet är att berätta och känna på en liten bit av vad sjukdomen innebär. Maria Sunbom skall göra 15 föreställningar. Missa inte denna chans till en erfarenhet du inte får någon annan stans.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären för Barbarellas Vau de Ville på Odenteatern

by

Barabrellas Vau de Ville

Premiär 24 februari 2012

Odenteatern

Barbarellas Dragshow är tillbaka tillsammans Trollkarlen John-Henry.

Odenteatern ger en rolig, fartfylld och rätt snuskig föreställning med sång, musik och bizzarra trollerinummer.

Du behöver inte älska dragshow för att tycka den här föreställningen är roligt. Trolleriet är av hög klass och dessutom grisigt, våldsamt och rätt snuskigt. Vad mer kan man begär.

Du bör vara utvilad, äta en inte alltför tung middag och möjligtvis ett glas inte alltför billigt vin. Har du inte det hemma finns det i pausen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Stockholms stadsteater tar fram det allmängiltiga i Onkel Vanja

by

Onkel Vanja
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär den 24 februari 2012

Stockholms stadsteater sätter upp Tjechovs klassiker Onkel Vanja i regi av Eirik Stubø. Stadsteatern berättar i ett pressmeddelande:

Vojnitskij eller Vanja som han kallas är 47, ogift och lever ett händelselöst och inrutat liv på landet tillsammans med sin mor och sin systerdotter Sonja. Men allt förändras när hans före detta svåger, professor Serebrjakov kommer på besök med sin unga vackra fru Jelena. Vanja ligger vaken om nätterna och grämer sig över åren som gått. Vad blev det av hans liv?

Regissören Eirik Stubø om Onkel Vanja:
– Det här är en pjäs om att man aldrig vill vara där man är utan någon annanstans. Det är ett urtema hos Tjechov. Det är roligt att sätta upp en klassiker som många har så starka uppfattningar om.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag:

Jelena (Petronella Barker) har ingen uppgift alls, utom att vara vacker, och även hennes värde sjunker i och med makens pensionering. Sonja (Sara Jangfeldt) trånar efter doktorn och tror att allt skulle ha varit bättre om hon inte varit ful. Liknande tankar har Telegin (Per Sandberg) som blev lämnad på sin bröllopsdag för en vackrare man. Astrov (Shanti Roney) inser att han har blivit en kuf och skyller det på alla andra kufar på landsbygden.

Vojnitskaja (Katarina Ewerlöf) har en mindre framträdande roll men sannolikt är hon, som också beundrat och slitit hårt för professorns skull, också bitter. Marina (Lena-Pia Bernhardsson) är den som verkar trivas bäst med sitt liv, när professorsparet äntligen åker och rutinerna går tillbaka till det normala.

Regissören Eirik Stubø har tagit fram det allmängiltiga i pjäsen med hjälp av moderna kläder och musik av bland annat Neil Young. Det är lätt att applicera budskapet på dagens samhälle där det är lätt att hamna i en prestationsspiral utan att veta vart man är på väg eller i ett utanförskap som är svårt att ta sig ur.

Bild: Petronella Barker, Magnus Krepper och Shanti Roney. Foto: Carl Thorborg

Onkel Vanja av Anton Tjechov

Översättning: Lars Kleberg
Regi: Eirik Stubø
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Ljus Ellen Ruge
Ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask: Frida Johansson

På scen
Serebrjakov: Sten Ljunggren
Jelena: Petronella Barker
Sonja: Sara Jangfeldt
Vojnitskaja: Katarina Ewerlöf
Vojnitskij: Magnus Krepper
Astrov: Shanti Roney
Telegin: Per Sandberg
Marina: Lena-Pia Bernhardsson
Ankorna: Britta, Greta
Hönorna: Vera, Falka, Vanja och Olga

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,