Galet blod
Av Nurkan Erpurat och Jens Hillje
Regi Kristian Hallberg och Paul Garbers
Elverket, Unga Dramaten
Premiär 27 april 2012
Galet Blod skakar om, lyfter och berör. Hallberg och Garbers är med säkerhet en regissörsduo att räkna med.
Det spelas rövare Dramaten, i dubbel bemärkelse. I veckan såg jag Jens Ohlins och Hannes Meidals djärvt bearbetade version av Schillers pjäs från 1782 som på ett uppfriskande respektlöst sätt gav texten en ny skrämmande aktualitet. Ikväll var jag på premiären av Galet Blod i regi av Kristian Hallberg och Paul Garbers och även här spelades Rövare i allra högsta grad, om än på ett helt annat vis. Omtumlad, oroad och berörd lämnar jag elverkets salong efter ännu en injektion av Schillers moralfilosofi. Gubben är uppenbart mer angelägen än någonsin. Kanske jag aldrig förstått vad det var han försökte säga förrän ikväll?
Bakgrunden till Galet Blod eller “Verrücktes Blut” som stycket heter i original är en spännande historia i sig. Pjäsen, som vunnit internationellt erkännande och 2011 fick dela pris för bästa pjäs på Theater Heute Jahrbuh tillsammans med Elfride Jelineks Winterreise är skriven av den hypade duon Nurkan Erpulat och Jens Hillje. Handlingen i pjäsen är löst baserad på franska lågbudget filmen La Jounée de la jupe eller översatt ”kjolens dag” från 2008 regisserad av Jean Paul Lilienfeld och bygger på en verklig händelse där ett upprop sändes från en grupp studenter till den franska regeringen med uppmaning att införa en ”kjolens dag” som en signal att det är legitimt för kvinnliga lärare att bära kjol i klassrummet. Eleverna ville liksom suffragetterna på sin tid använda ett plagg som en motstånds symbol, alltså kjolen som en protest mot fransk ultra konservativ policy. Kjolens dag är numera en erkänd rörelse och existerar fortfarande som en årligt återkommande manifestation mot förtryck, diskriminering och rätten att uttrycka sig.
Duon bakom Galet blod, Nurkan Erpulat, skådespelare och regissör född i Turkiska Ankara, men numera verksam i Berlin och sedan 2003 chef för Academy of Dramatic Arts ”Ernst Bush” i Berlin och Jens Hillje mest känd för att tillsammans med Thomas Ostermeier och Sasha Waltz varit medlem av det konstnärliga framgångsteamet på Schaubühne am Lehniner Platz där han bland annat var dramaturg i omtalade uppsättningen av Mark Ravenhills Shopping and fucking 2001 har med Galet blod varit något av pionjärer på den Tyska teaterscenen. Tyskland som annars är ett land där teater ligger i framkant har till skillnad från sina grannländer Frankrike och England förbisett frågeställningar kring etnicitet och mångkulturalism som hör den postimmigranta teaternscenen till.
Idén fick alltså Erpulat och Hillje från filmen La journée de la jupe som de intressant nog upplevde som problematisk homofob och fördomsfull. Men en scen etsade sig fast. En av studenterna tar med sig en pistol till klassrummet, lärarinnan får tag i den, riktar den mot eleverna och säger ”Lyssna på mej nu ska vi lära oss!” Lärarinnans ord ekade av Schillers moralfilosofi och Erpulat och Hillje fick idén att använda Schillers texter i och att improvisera löst kring dem och på så vis bygga sin pjäs. ”Jag ville låta lärarinnan använda Rövare för att ge eleverna värderingar som de inte har och att de inte ska använda våld säger Erpulat i en intervju i Exberliner. Att de vände sig till Schiller är heller inte så långsökt som det först kan verka. Schiller är ju i Tyskland närmast en nationalgestalt och kan i popularitet liknas vid vår Strindberg. Det finns med andra ord inte en tysk som undgått Schillers moralfilosofiska teatertexter.
Nu är det alltså en ung duo bestående av dramatikern och regissören Hallberg och scenografen och skådeslpelaren Garbers som tagit sig an pjäsen. Bägge examinerades från Dramatiska Institutet 2010 och har sedan dess medverkat i en rad spännande uppsättningar. Hallberg som är dramatiker i botten har gjort en spikrak karriär efter examen där bland annat stått bakom Teaterhögskolans avgångsföreställning 67 Love songs, Lilla stormen Unga Dramaten Spekulation Dramaten Drottning Kristina Uppsala Stadsteater, Whenever I’m alone with you Casablanca/Teatr Weimar i Malmö Maja Runeberg sätter upp Medea Norrbottensteatern i Luleå Länsteatern i Örebro. Även Paul Garbers, född i Tyskland men sedan 2002 bosatt i Stockholm har även han en gediger meritlista. Som produktionsledare satte han upp sin examensproduktion Monkey-Mind på Dramaten och har sedan dess bland annat arbetat vid Östgötateatern med Beyond therapy, Riksteatern, Regionteatern i Växjö och Teater Tribunalen som skådespelare. Nu med Galet blod gör han sin regidebut.
Det är ett både ambitiöst, djärvt och nyskapande projekt Hallberg och Garbers gett sig i kast med. För första gången står tio elever från Scengymnasiet Stockholm på Elverkets scen här tillsammans med Alexandra Drotz Ruhn och David Book från Unga Dramaten. Produktionen är ett delmoment i elevernas utbildning och ett möte mellan studenter och professionella som i förlängningen vill förebygga och motverka rasism.
Handlingen är förlagd till en stökig högstadieklass på en skola i en svensk förort där det råder total anarki. Teater står på schemat och lärarinnan Sonja, skickligt spelad av Alexandra Drotz Ruhn försöker med hjälp av Schiller förgäves föra en diskussion kring moral, etik och ansvar, men ingen vill lyssna. Jag känner igen situationen från min egen skoltid, lärarinnan är den där sortens överentusiastiska teaterlärare som brinner så mycket för sitt ämne att hon dödar spelglädjen för eleverna. Det kunde med andra ord vara vilken vanlig skoldag som helst. Om det inte vore för att det visar sig att en av eleverna, ”Mofaz” säkert spelad av David Book har en pistol i väskan. Situationen går helt överstyr när Sonja som upptäcker vapnet och plötsligt tappar fattningen. I desperation över att ingen lyssnar på henne riktar den mot sina elever och under hot om våld tvingar hon sina skräckslagna elever att framföra utdrag ur pjäsen.
Jag kan inte tänka mig en bättre plats än Elverket för den här pjäsen. Just här bakom Östermalms putsade fasader behövs en påminnelse om ett annat Sverige bara några tunnelbane stationer bort mer än någon annan stans. Paul Garbers som också står för scenografin har skapat ett avskalat, enkelt rum som på ett effektivt sätt verkar som en förstärkare av elevernas och lärarinnans utsatthet, sårbarhet, och ensamhet. Elverkets scen har minimerats till ett liten black box, enda rekvisitan utgörs av rader av gröna stolar i blank plast med stålben, sådana där som gör motbjudande skrapljud när man flyttar på dem. Nina Sandströms kostym är träffsäker skildring av typiska förortskids. Visste jag inte att det var elever som spelade skulle jag tro att de hade sina egna kläder, tjejerna i sneakers, tighta jeans och linne, killarna med mössa, baggy byxor och keps. En av tjejerna bär schal en av killarna solglasögon för att dölja en blåtira runt ögat.
Pjäsen börjar ledigt och inbjudande, med glättig soul sprutande ur högtalarförstärkarna, eleverna skriker, skrattar, fightas, flirtar och pratar i munnen på varandra så där som ungdomar gör medan Sonja försöker göra sin röst hörd. Allt ter sig relativt oskyldigt, men snart blir tonen mörkare. Ljudnivån trissas upp och när jag precis känner att den nått bristningsgränsen trillar pistolen ut ur från Mofaz´s skolväska. Det blir plötsligt knäpptyst för ett ögonblick men jag hinner inte andas ut, för snart har Sonja grabbat tag i vapnet och börjar skjuta varningsskott hej vilt för att få eleverna att en i taget att ta sig an Schillers texter.
”Min själ törstar efter handling, min ande efter frihet, -Mördare, rövare! – med dessa ord kan jag trampa på lagen- människan dolde mänskligheten för mig, när jag vädjade om mänsklighet, då kan jag också göra mig av med sympati och mänsklig nåd!” reciterar en av eleverna och förstår plötsligt i situationens allvar vad texten betyder och konflikten trappas upp. När så en av eleverna kritiserar Sonja för att bära kjol och inte byxor, alltså kopplingen till den verkliga händelse som filmen La Journée de la jupe hade sin utgångspunkt i, tappar Sonja fattningen totalt. Situationen som uppstår är både skrämmande, sorgligt och komisk på en gång. Men när jag inser att gränsen mellan scen och salong luckrats upp får jag snabbt skrattet i halsen. Jag vill därifrån, bort från teaterlokalen, bort från skrik, bråk och skott. Den känslan förmedlas rakt från teatergolvet till mig i publiken och under hela föreställningens längd lyckas Hallberg, Garbers och ensemblen med Alexandra Drotz Ruhn som den drivande aktören hålla mig på helspänn. Det här är teater som skakar om, lyfter och berör, intelligent och skickligt gestaltat. Djärv nyskapande och högaktuell teater som väcker frågor om vår syn på den andre. Hallberg och Garbers är med säkerhet en regissörsduo att räkna med i framtiden!
Det är ju inte första gången ett drama utspelar sig i ett klassrum, jag tänker förstås på Alf Sjöbergs Hets där Stig Järrels Caligula höll Eleverna i ett järngrepp. Men Galet blod får mig mer att tänka på engelska 1990-talets In- yer-face teatern där Sarah Kane och Mark Ravenhills var frontfigurer, stängda rum där samhällets maktstrukturer trängt in genom väggarna. Skillnaden är att jag i Galet blod ser en ljusning, ett hopp, en försoning, inte en lösning, men en tro på en förändring, att teaterns är en kraft som kan få till stånd en förändring. Det ljuset lyfter och gör mig mitt i allt kaos upplyft och glad. Teater är viktigt, och har kraften att förändra. Det budskapet bär jag med mig när jag går från premiären av Galet blod.
Avslutningsvis en stor eloge till hela ensemblen, eleverna från Stockhoms scengymnasium imponerar stort, kanske har jag sett morgondagens stjärnor födas. Särskilt värda att nämnas är Alexandra Drotz Ruhn och David Books insatser som lyfter spelet med sin energi, fina närvaro och interaktion med scengymnasie eleverna. Det visar också på en skicklig personregi från Christian Hallberg och Paul Garbers där även skådespelaren Ruben Lopez varit behjälplig som dramapedagog och bollplank tillsammans med regissörsduon. Jag hoppas det inte är sista gången elever får chansen att vara med i ett sådant här projekt. Vill ni veta exakt vad pjästiteln Galet blod syftar på rekommenderar jag ett besök på Elverket, Dramatens Unga scen.
Text: Jenny Abrahamsson
Skådespelare:
Alexandra Drotz Ruhn, David Book samt elever från Scengymnasiet i Stockholm – Maryam Bravo, Tuva Danhard, Freja Grönborg, Beatrice Hegner, Mikaela Oskarson Kindstrand, Sofie Persson, Sasha Viklund och Sasan Zahedi
Kostym: Nina Sandström
Ljus: Benny Grün
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Scenografi Paul Garbers
Foto: Roger Stenberg