Så var det dags för lite verbal misshandel av svensk kulturpolitik igen – den här gången på Teater Brunnsgatan 4 som vänligt nog lånat ut sina lokaler nära kapitalets (forna) högborg Stureplan till Klubb 10TAL – kulturtidskriften 10TALs kvartalsvisa scenarrangemang.
Klubb 10TAL bjöd på poesi i varierande fjäderskrudar, ett par upprörda sånger och rasande konstnärliga ledare. Tidningen 10TAL är en av få röster som vågar ta debatten om kulturens plats i samhället, en av få som vågar vara allvarliga och en av få som inte skäms för det.
Kvällen öppnade med proggvisor av Frida Spång och uppläsning ur Jasim Mohameds nya långdikt I din mun, för att sedan fortsätta med en mycket minnesvärd passage ur David Wibergs Dagboksanteckningar från ett källarhål. Det var ingen mindre än bokens 17-åriga lätt svartsynta berättare Linnea som läste ur sin egen dagbok – enkelt, till brädden fyllt av brådmogna insikter och humor, och fullständigt oemotståndligt.
Jonas Gren var en för mig ny bekantskap som läste ur sin diktsamling Lantmäteriet, som betraktar världen utifrån horisontella och vertikala fastighet, och utifrån de som bott eller aldrig bott i respektive fastighet. Lovande, intressant.
Märkligast, men inte mindre värdefullt, var koreografen och performanceartisten Mårten Spånbergs skaparberättelse av boken Spangbergianismen, som föddes som en parafras på koreografiarbetet. Korta betraktelser spänner över samma tid som det brukar ta att mejsla fram en koreografi, och Spånberg utlovade, utan att lämna smakprov men väl en bok i handen på varje besökare, en naken betraktelse över livet, som betraktat genom koreografi med performance som språk.
Så kommer Martina Montelius, chef på Teater Brunnsgatan 4, upp på scen. Laddad, arg, glad, rasande, fnittrig, full i fan och briljant som vanligt. I ett friskt angrepp på dagens kulturpolitik släpade hon förvisso timmer till sin egen giljotin (teatern är enligt hennes uppgift på fallrepet och hon skulle ha mycket att vinna på att ställa sig på knä med blicken i backen), men avslöjade samtidigt att att Timbro – den liberala tankesmedja som blivit etablissemangets väderkvarn – och hennes samarbete sker utan ekonomisk vinning för teatern. Idiotiskt, kan tyckas för den ekonomiskt sinnade, men Montelius har vad så många saknar: en idé, kuraget att ta diskussionen istället för att bara gnälla och modet att säga nej.
Nu svämmade arrangemanget inte direkt över av kulturpolitiker eller penningstinna direktörer (eller så många andra över huvudtaget), så pengar lär väl inte börja rulla uppför backen på Brunnsgatan den här gången heller – vare sig från önskat eller oönskat håll. Och synd är det, för de här kvällarna bjuder på ganska mycket kultur för en liten insats. Så som det ska vara de snabba klippens Stureplan, helt enkelt.