Teaterkritik

Arnold
Av Harvey Fierstein
Regi Olof Hanson
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Elin Hallberg
Mask Maria Reis
Stockholms Stadsteater
Premiär 6 november 2013

Arnold är en underhållande och förbaskat rolig pjäs. Slagfärdiga repliker och vass humor. Men där finns också undertoner, som dubbelmoralen och rädslan för att erkänna inför sig själv och andra att man är homosexuell. Det är fyra timmar med två pauser, men den långa speltiden blir aldrig obekväm. Fyra timmar kan gå oerhört fort när man har roligt.
Rikard Wolff gör Arnold, en snart medelålders homosexuell man, som längtar efter kärlek. Det är en stark roll och Rikard Wolff gör den så oerhört bra. Han gör repliker och dialoger till sina egna, han är David. Rickard Wolff är en av våra bästa manliga skådespelare.

Kärlek är inte en könsfråga utan en relation mellan människor. Det är budskapet i ”Arnold” av Harvey Fierstein, som haft premiär på Stadsteatern. Jag inser att det som utspelas på scenen likaväl kunde vara mellan en tvåkönad relation. Det är samma oro över att inte vara älskad, rädsla för övergivenhet, svartsjuka. Samma ångest som lätt insmyger sig när vi lämnat ungdomsåren och kärleken inte känns lika given.

Rikard Wolff (Arnold) och Gerhard Hoberstorfer (Ed) är så samspelta och nära att man kan känna vibrationerna mellan dem. Arnold en snart medelålders man har förälskat sig i Ed. Ed å andra sidan älskar Arnold men tycker också om kvinnor. I första akten gör de upp, Ed lämnar Arnold för en kvinna och deras vägar skiljs.

I andra akten träder Eds kvinna in på scenen, Ann-Sofie Rase (Linda) tillsammans med Arnolds nya kärlek Björn Elgerd (Simon).
Björn Elgerd (Simon) är urtypen för den unga generationen, uppkäftig och kaxig.
Och fullständigt lysande i sina repliker och den dialog som delvis är en uppgörelse med den dubbelmoral som finns bland de vuxna och hos hans betydligt äldre kärlek.
Hela gänget träffas en helg i Eds och Lindas hus, Linda tycker det är jättespännande med sambons f.d. älskare i samma hus. Men Linda har en viss vana att falla för bisexuella män och säger att, varför kan jag aldrig träffa en normal man.
”Arnold” handlar mer om dubbelmoral än om samkönad kärlek. Vi är lika fördomsfulla i det samkönade förhållandet som i det traditionella tvåkönade. Också homosexuella har fördomar, Ed säger att han inte vill vara en fjolla som springer på bögbarer och knullar runt. Arnold säger att han inte är som andra bögar som bara vill ha sex hur som helst. Mitt i detta står Simon, Arnolds älskade, som tycker att räcker det inte bara med kärlek och att man älskar varandra.

Kärleken mellan två människor är viktigare än vilket kön kärleken har, poängterar Arnold till sin mamma, Mrs Beckoff. Spelad av suveräna Meg Westergren som är inkarnationen av en mamma som aldrig riktigt accepterat att son är en är bög, men ändå vet att det är så. Själv har hon varit lyckligt gift i 45 år men är numer änka. Och att Arnold kan känna sorg efter att Simon dött, vill hon inte riktigt förstå. Det kan ju inte vara som att ha varit gift med samma person i 45 år.
I sista akten finns också 14 årige David, spelad av Olof Mårtensson, som Arnold ska adoptera. David är också homosexuell och det uppstår en viss förvirring mellan nyblivna farmor, son och barnbarn.

Mellan Arnold och den blivande adoptivsonen uppstår också en intressant debatt om hur stark är egentligen kärleken är mellan en pappa och en son. När David säger ”Okey, vad skulle du göra om jag träffade en tjej…och kom hem o berättade att jag var hetero?
Nu svarar inte bögen utan pappan, ”skulle du var lycklig med det skulle jag vara glad också”.
För oss som lever i ett land där samkönade får gifta sig, adoptera barn, kan Arnold lätt fattas som en komedi. Men i länder där det inte är självklart att komma ut ur garderoben, att våga berätta, blir också underhållande pjäser som Arnold farliga.

Vill ge ett stort plus för den scenografin. Hela pjäsen spelades tredimensionell.
Genom att sätta upp en spegel över halva scentaket kunde publiken följa flera händelser samtidigt. Säkerligen inget nytt för alla, men jag tyckte det var en briljant lösning och mycket spännande.

Behöver jag säga att publiken var mer än nöjd och att jag är otroligt glad över att ha fått möjligheten att se föreställningen.

Text: Anne Skånér

Foto: Petra Hellberg

Marias testamente
Av Colm Tóibín
Översättning Eric Andersson
Regi Hugo Hansén
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Maria Lindstedt

Att förlora en barn är en av de svåraste tragedier som kan drabba en kvinna. Tror jag. Marias testamente är en berättelse, en monolog, där Jesus mamma Maria berättar om sin sorg och saknad efter sin son. Mer än en biblisk berättelse är det en föreställning som skildrar det tunga sorgearbetet efter att ha förlorat ett barn. En förälder som mist ett barn som är ung vuxen står ensam i sin sorg, fylld av motstridiga känslor som far runt i det inre. Skuldkänslor, obesvarade frågor, kunde tragedin förhindrats, kunde något gjorts, varför hände det, varför drabbades just vi?

Ullakarin Nyberg, överläkare på S:t Göran, Norra Stockholm Psykiatri, skriver i programbladet:
Det är skrämmande att försöka föreställa sig det här och många känner ett behov av att tänka att det drabbar andra, inte mig. Den som är rädd intalar sig kanske att de som drabbas tillhör en särskilt sort, men om man skulle samla alla mödrar som under ett år har mist ett barn i plötslig död skulle det vara svårt att hitta likheter som förenar dem. Vem som helst kan råka ut för det: unga och gamla, sjuka och friska, rika och fattiga, välutbildade och outbildade, den som har en nära relation till sitt barn och den som inte tar det. Det vi är rädda för har vi lätt att ta avstånd ifrån och konsekvensen kan bli att tystnad och passivitet omger dem som bäst behöver vårt stöd.

Maria förlorade sin son Jesus när han var i trettioårsåldern. Den irländske författaren Colm Tóibín har tagit fasta på Maria som en människa av kött och blod, han har tagit bort den heliga glorian som hon fått efter två tusen år av kristendom. Hennes berättelse stämmer inte alltid med vad de kristna kyrkorna återgett. Jag hade lite svårt att ta till mig hennes beskrivning av Jesus efterföljare, att de skulle vara lallande idioter och att Jesus skulle tala högtravande till dem. I min bild av det som hände för två tusen år sedan talade Jesus naturligt, det högtravande tror jag har kommit genom åren, av kyrkofädernas sätt att förmedla budskapet. Jesus efterföljare var bland annat män som försörjde sig som fiskare, jag har svårt att tänka mig att de var idioter. Den bild som Maria ger av Jesus efterföljare är snarare en nutida föreställning om människor som följer nutida gurus.

Scenografin är stram och elegant kall, två stora gråvita väggar och en djup klyfta mellan dem. Musiken
Marias kläder retade mig först: hon har en stor blå mjuk rock som på avstånd såg ut som en morgonrock och under den något som såg ut som en underklänning av sidenliknande tyg. Efteråt insåg jag att det var briljant. Den som förlorar ett barn orkar inte bry sig om att klä sig snyggt utan stannar gärna hemma, med neddragna gardiner och utan att klä på sig riktiga kläder.
Musiken är en av föreställning största behållningar, en snygg mix av musik av The Knife, Laurie Anderson, Peter Gabriel och John Cage med flera.

Kanske jag inte borde gått på premiären för att recensera. Jag förlorade själv en son i tjugoårsåldern i början av året. Jag satt alltså och relaterade till Marias berättelse från början till slut. Kanske var det premiärnerver hos skådespelaren, kanske var manuset svagare i början, det tog drygt tjugo minuter innan jag kände att monologen berörde mig. När Maria började närma sig Golgatakullen och började berätta om de grymma händelserna kring korsfästelsen, då först fångades jag in och kände mig berörd.

Det räckte dock – för därefter satt jag som fastnaglad, fascinerad och medkännande och jag skulle kunna lyssnat ännu längre.

Marias testamente är en föreställning på en dryg timme som sätter igång många tankar inom mig, en föreställning som är perfekt att se tillsammans med någon tänkande vän och efteråt sätta sig över en kopp te eller ett glas vin och diskutera. Den är stark och lämnar nog ingen oberörd.

Foto: Petra Hellberg
I rollen: Pia Johansson

Att begära tre systrar
Baserad på Tre systrar av Anton Tjechov
Översättning Lars Kleberg
Regi Mellika Melouani Melani
Göteborgs Stadsteater
Premiär 1 november 2013

Vilket avtryck regissören gör på teaterscen brukar jag vanligtvis ha svårt att se. Ibland har emellertid denna yrkeskategori en så avgörande inverkan, en helt egensinnig estetik, att det faller sig naturligt att ta avstamp i Mellika Melouani Melani. Denna gång förfogar hon över stora resurser och gör en helaftonsföreställning baserad på Anton Tjechovs pjäs. Av den prisbelönta och internationellt uppmärksammade regissören, vars produktioner kretsar kring destruktiva beteenden sprungna ur frustration, har jag i Göteborg sett Babel (Jelinek), Vi som är hundra (Khemiri) samt en längre scen ur Carmen. Denna gång är inledningen och den evighetslånga finalen typiska för Melanis estetik. Hur mycket kan man tänja på en sekvens utan att tillföra något nytt och vilket tålamod ska man begära av publiken? Den repliklösa öppningen som till slut avbryts av en desperat knivlekande officer framlockar endast spridda fniss i salongen. Sämre funkar det evighetslånga slutet som borde kortats betydligt. Under enerverande trancekomposition av Peter Rehberg byter samtliga medverkande sinnestillstånd. Visst är det en enastående bedrift att kunna åstadkomma spastiska ryckningar likt värsta aerobicpasset, men det var knappast detta Bo Widerberg syftade på när han pratade om att vila i scenerna.

Jag har sett och uppskattat ett antal uppsättningar av den ryske iakttagaren. Hans stora välbeställda familjer har mycket att säga oss om livet och tidens gång. I sin oro över att få ekonomin att gå ihop eller att få sin kärlek besvarad, blottas deras mer eller mindre fåniga åthävor. I sin sårbarhet har de berört på teatrar världen över. I Att begära tre systrar prövar fler systrar än Olga på arbetslinjen, förvisso med otillfredsställande resultat. Och de får besök av statister som mimar till opera, följer skeendet sittandes på bänkar, går i fastlagståg och berättar egna gripande historier. De är en brokig samling bortsorterade kvinnor som tragiskt nog (åtminstone i långa perioder) förvägrats rätten till arbete. Någon riktig konfrontation mellan de diametralt olika världarna blir det inte. Men bara det att världarna åskådliggörs parallellt är ett fruktbart nyskapande grepp. Fas 3-lidande människor möter hysteriska systrar som längtar efter mening. Den fladdriga Kulygin fastslår hur viktigt det är att upprätthålla skenet. ”Det som förlorar sin form går under.” Oförmågan till kontroll, jagandet efter förlösande orgasm, exalterade haranger utan mening, kroppsrörelser upprepade utan logik; Tjechovs karaktärer kan aldrig ha varit närmare det totala sammanbrottet. Språkförbistring kontra begriplighet är ett sidotema som måste omnämnas. De två dansarna från belgiskt danskompani som tillhör tjänstefolket levererar repliker på sina modersmål, skådespelaren Jade Francis Haj (känd från diverse filmer) pratar norska, en hel del tillgjord engelska förekommer, olika brytningar från statister, möjligen italienska och inte minst Jesper Odelbergs idiom. Det är en häpnadsväckande smältdegel av röster som delvis lämnar åskådaren utanför, vilket vi nog måste acceptera. Ett annat kännetecken för Mellanis arbetsmetod är att använda sig av tekniska hjälpmedel, allra helst kamera och video. Systrarna frossar här i att i närbild visa upp skiftande ansiktsuttryck. De kivas verkligen om att få visa upp sig och meddela sig till oss mottagare.

Eftersom jag i ett klädombyte inte kunde avgöra om det var Olga eller Marsja jag såg, måste förstås den kostymansvarige berömmas. Han är tillika scenografen som skapat en konventionell interiör som badar i vitt. De flitiga koreograferna har genomfört underverk i denna produktion som verkligen är inriktad på fysisk gestaltning. Ur rollistan ska en kvartett framhållas extra. Jesper Odelberg är beundransvärd i rullstolen som baron Tusenbach, fast åtskilliga formuleringar inte kan uppfattas. Lisa Lindgrens explosivitet och gestik är en fröjd att skåda. Johan Grys överste kämpar febrilt för att vara en trygg klippa. Hans filosofiska utläggningar behärskar bara en skådespelare som har samlat på sig enorm rutin. Allra mest hyllningar reserveras till Caroline Söderström. Vare sig hon improviserar eller följer manus är hennes hispiga monologer – stötvis i avsaknad av substans då Marsja blivit ett nervvrak – en otrolig prestation att gå i land med. Söderström fick ett smärre genombrott i Satanisterna på Studion. Denna premiär är det hennes hypersensibla rolltolkning som dröjer sig kvar längst.

Var på skalan hamnar min bedömning som helhet? Uppsättningen har inte fogats samman, vilket kanske heller inte heller är regissörens avsikt. Det är ett tankeväckande och ganska galet allkonstverk. Även om jag undrar vilken allmänhet som vill skaffa biljett anser jag den stundtals vara sevärd, vilket nog framgått. Men sättet att i stora stycken förlöjliga Tjechov påminner i lightversion om Vi som är hundra. Och jag sjöng inte med i jubelkören den gången. Nya inslag och upptåg i all ära, men Melani med sin förankring i Teater Tribunalens övertydliga scenspråk, lämnar inget utrymme åt den bombarderade mottagaren.
Text: Mats Hallberg

Foto: Ola Kjelbye

Skådespelare
Anna Bjelkerud
Pelle Bolander
Jade Francis Haj
Johan Gry
Henric Holmberg
Nina Jeppsson
Lisa Lindgren
Jesper Odelberg
Caroline Söderström

Dans
Anthea Lewis
Abdellah Noukrati

Medverkande och medskapande
Katarina Bengtson
Malin Bryngelson
Evelyn de la Cruz
Selma Dinc
Elin Dockhjärta
Elisabet Eng
Magali Escobar de Romero
Ayse Genc
Susan Goodarzi
Anna Larsson
Jenny Manitski
Maryam V Navandi
Maria Nygren
Moa Oskarsson
Sükran Otac
Maria Sassian
Helena Sjöman
Elisabeth Sörenson
Ruqiaya Tdan

Third Generation
Plats: Malmö stadsteater
Scen: Hipp
Gästspel av Schaubühne Berlin
Regi: Yael Ronen
Dramaturgi: Amit Epstein och Irina Szodruch
Foto: Erez Galonska
Video: Arik Avigdor
Textning: Agnieszka Fietz

Året var 1931. Två år innan nazisterna tog makten i Tyskland föddes Augusto Boal i Brasilien. Boal startade Theatre of the oppressed, de förtrycktas teater. Syftet med teatern var att diskutera människors situation ekonomiskt, kulturellt och socialt via teatern. Framförallt jobbade han med att ge människor utan röst, en röst. Augusto Boal dog 2009.
I Malmö visar Schaubühne Berlin föreställningen Third Generation. Det är den tredje generationen efter andra världskriget som berättar sina historier. Efter Boals stil är det en dokumentär föreställning. Vi får höra israeler, palestinier och tyskar. Föreställningen har turnerat i Europa, Israel och Palestina i fem år och den är i Boals anda en process. Därför är en föreställning aldrig den andra lik och ofta diskuteras publikens upplevelse av den efteråt. Sedan vidareutvecklas föreställningen.

Scenen är tom bortsett från tolv stolar. En tysk skådespelare kommer in och ber om ursäkt. För kriget, förintelsen och dessutom ber han om ursäkt för alla andra på som kommer in på scen. Det finns lite rekvisita och skådespelarna är sig själva. De berättar sina egna historier. Och det gör de ofta väldigt rörigt, ofta väldigt roligt och också väldigt intressant.
Pjäsen är som sagt ofta väldigt rörig och skränig. Men jag kan ta det eftersom jag någonstans kan begripa syftet med det. Historien är inte lätt att acceptera eller förstå. Vi har alla våra historier och sätt att förstå den.
Pjäsen är bara tyst en gång en kort stund. Efter att en tysk skådespelare utbrustit efter att byggt upp sin frustration: Vi översvämmas ju av muslimer! Publikens skratt tystnade plötsligt.

Text: Jonas Wegestål

Fakta:
Schaubühne Berlin är inbjudna av före detta riksdagsmannen Luciano Astudillo och företagaren Daniel Sachs.
Under tiden de är i Malmö ger de workshops i syfte att skapa en föreställning.
Projektet Malmö – the True Story går ut på att samla berättelser om Malmö och sätts upp under 2014.

I rollerna: Knut Berger, Niels Bormann, Matthias Matschke, Roi Miller, George Iskandar, Orit Nahmias, Rawda Slimann, Tamar Ben-Ami, Cathlen Gawlich, Yousef Sweid.