Marias testamente
Av Colm Tóibín
Översättning Eric Andersson
Regi Hugo Hansén
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Maria Lindstedt
Att förlora en barn är en av de svåraste tragedier som kan drabba en kvinna. Tror jag. Marias testamente är en berättelse, en monolog, där Jesus mamma Maria berättar om sin sorg och saknad efter sin son. Mer än en biblisk berättelse är det en föreställning som skildrar det tunga sorgearbetet efter att ha förlorat ett barn. En förälder som mist ett barn som är ung vuxen står ensam i sin sorg, fylld av motstridiga känslor som far runt i det inre. Skuldkänslor, obesvarade frågor, kunde tragedin förhindrats, kunde något gjorts, varför hände det, varför drabbades just vi?
Ullakarin Nyberg, överläkare på S:t Göran, Norra Stockholm Psykiatri, skriver i programbladet:
Det är skrämmande att försöka föreställa sig det här och många känner ett behov av att tänka att det drabbar andra, inte mig. Den som är rädd intalar sig kanske att de som drabbas tillhör en särskilt sort, men om man skulle samla alla mödrar som under ett år har mist ett barn i plötslig död skulle det vara svårt att hitta likheter som förenar dem. Vem som helst kan råka ut för det: unga och gamla, sjuka och friska, rika och fattiga, välutbildade och outbildade, den som har en nära relation till sitt barn och den som inte tar det. Det vi är rädda för har vi lätt att ta avstånd ifrån och konsekvensen kan bli att tystnad och passivitet omger dem som bäst behöver vårt stöd.
Maria förlorade sin son Jesus när han var i trettioårsåldern. Den irländske författaren Colm Tóibín har tagit fasta på Maria som en människa av kött och blod, han har tagit bort den heliga glorian som hon fått efter två tusen år av kristendom. Hennes berättelse stämmer inte alltid med vad de kristna kyrkorna återgett. Jag hade lite svårt att ta till mig hennes beskrivning av Jesus efterföljare, att de skulle vara lallande idioter och att Jesus skulle tala högtravande till dem. I min bild av det som hände för två tusen år sedan talade Jesus naturligt, det högtravande tror jag har kommit genom åren, av kyrkofädernas sätt att förmedla budskapet. Jesus efterföljare var bland annat män som försörjde sig som fiskare, jag har svårt att tänka mig att de var idioter. Den bild som Maria ger av Jesus efterföljare är snarare en nutida föreställning om människor som följer nutida gurus.
Scenografin är stram och elegant kall, två stora gråvita väggar och en djup klyfta mellan dem. Musiken
Marias kläder retade mig först: hon har en stor blå mjuk rock som på avstånd såg ut som en morgonrock och under den något som såg ut som en underklänning av sidenliknande tyg. Efteråt insåg jag att det var briljant. Den som förlorar ett barn orkar inte bry sig om att klä sig snyggt utan stannar gärna hemma, med neddragna gardiner och utan att klä på sig riktiga kläder.
Musiken är en av föreställning största behållningar, en snygg mix av musik av The Knife, Laurie Anderson, Peter Gabriel och John Cage med flera.
Kanske jag inte borde gått på premiären för att recensera. Jag förlorade själv en son i tjugoårsåldern i början av året. Jag satt alltså och relaterade till Marias berättelse från början till slut. Kanske var det premiärnerver hos skådespelaren, kanske var manuset svagare i början, det tog drygt tjugo minuter innan jag kände att monologen berörde mig. När Maria började närma sig Golgatakullen och började berätta om de grymma händelserna kring korsfästelsen, då först fångades jag in och kände mig berörd.
Det räckte dock – för därefter satt jag som fastnaglad, fascinerad och medkännande och jag skulle kunna lyssnat ännu längre.
Marias testamente är en föreställning på en dryg timme som sätter igång många tankar inom mig, en föreställning som är perfekt att se tillsammans med någon tänkande vän och efteråt sätta sig över en kopp te eller ett glas vin och diskutera. Den är stark och lämnar nog ingen oberörd.
Foto: Petra Hellberg
I rollen: Pia Johansson