Arnold
Av Harvey Fierstein
Regi Olof Hanson
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Elin Hallberg
Mask Maria Reis
Stockholms Stadsteater
Premiär 6 november 2013
Arnold är en underhållande och förbaskat rolig pjäs. Slagfärdiga repliker och vass humor. Men där finns också undertoner, som dubbelmoralen och rädslan för att erkänna inför sig själv och andra att man är homosexuell. Det är fyra timmar med två pauser, men den långa speltiden blir aldrig obekväm. Fyra timmar kan gå oerhört fort när man har roligt.
Rikard Wolff gör Arnold, en snart medelålders homosexuell man, som längtar efter kärlek. Det är en stark roll och Rikard Wolff gör den så oerhört bra. Han gör repliker och dialoger till sina egna, han är David. Rickard Wolff är en av våra bästa manliga skådespelare.
Kärlek är inte en könsfråga utan en relation mellan människor. Det är budskapet i ”Arnold” av Harvey Fierstein, som haft premiär på Stadsteatern. Jag inser att det som utspelas på scenen likaväl kunde vara mellan en tvåkönad relation. Det är samma oro över att inte vara älskad, rädsla för övergivenhet, svartsjuka. Samma ångest som lätt insmyger sig när vi lämnat ungdomsåren och kärleken inte känns lika given.
Rikard Wolff (Arnold) och Gerhard Hoberstorfer (Ed) är så samspelta och nära att man kan känna vibrationerna mellan dem. Arnold en snart medelålders man har förälskat sig i Ed. Ed å andra sidan älskar Arnold men tycker också om kvinnor. I första akten gör de upp, Ed lämnar Arnold för en kvinna och deras vägar skiljs.
I andra akten träder Eds kvinna in på scenen, Ann-Sofie Rase (Linda) tillsammans med Arnolds nya kärlek Björn Elgerd (Simon).
Björn Elgerd (Simon) är urtypen för den unga generationen, uppkäftig och kaxig.
Och fullständigt lysande i sina repliker och den dialog som delvis är en uppgörelse med den dubbelmoral som finns bland de vuxna och hos hans betydligt äldre kärlek.
Hela gänget träffas en helg i Eds och Lindas hus, Linda tycker det är jättespännande med sambons f.d. älskare i samma hus. Men Linda har en viss vana att falla för bisexuella män och säger att, varför kan jag aldrig träffa en normal man.
”Arnold” handlar mer om dubbelmoral än om samkönad kärlek. Vi är lika fördomsfulla i det samkönade förhållandet som i det traditionella tvåkönade. Också homosexuella har fördomar, Ed säger att han inte vill vara en fjolla som springer på bögbarer och knullar runt. Arnold säger att han inte är som andra bögar som bara vill ha sex hur som helst. Mitt i detta står Simon, Arnolds älskade, som tycker att räcker det inte bara med kärlek och att man älskar varandra.
Kärleken mellan två människor är viktigare än vilket kön kärleken har, poängterar Arnold till sin mamma, Mrs Beckoff. Spelad av suveräna Meg Westergren som är inkarnationen av en mamma som aldrig riktigt accepterat att son är en är bög, men ändå vet att det är så. Själv har hon varit lyckligt gift i 45 år men är numer änka. Och att Arnold kan känna sorg efter att Simon dött, vill hon inte riktigt förstå. Det kan ju inte vara som att ha varit gift med samma person i 45 år.
I sista akten finns också 14 årige David, spelad av Olof Mårtensson, som Arnold ska adoptera. David är också homosexuell och det uppstår en viss förvirring mellan nyblivna farmor, son och barnbarn.
Mellan Arnold och den blivande adoptivsonen uppstår också en intressant debatt om hur stark är egentligen kärleken är mellan en pappa och en son. När David säger ”Okey, vad skulle du göra om jag träffade en tjej…och kom hem o berättade att jag var hetero?
Nu svarar inte bögen utan pappan, ”skulle du var lycklig med det skulle jag vara glad också”.
För oss som lever i ett land där samkönade får gifta sig, adoptera barn, kan Arnold lätt fattas som en komedi. Men i länder där det inte är självklart att komma ut ur garderoben, att våga berätta, blir också underhållande pjäser som Arnold farliga.
Vill ge ett stort plus för den scenografin. Hela pjäsen spelades tredimensionell.
Genom att sätta upp en spegel över halva scentaket kunde publiken följa flera händelser samtidigt. Säkerligen inget nytt för alla, men jag tyckte det var en briljant lösning och mycket spännande.
Behöver jag säga att publiken var mer än nöjd och att jag är otroligt glad över att ha fått möjligheten att se föreställningen.
Text: Anne Skånér
Foto: Petra Hellberg