Utflippat bara förnamnet när ryska systrar möter nutid – Att begära tre systrar på Göteborgs Stadsteater

Att begära tre systrar
Baserad på Tre systrar av Anton Tjechov
Översättning Lars Kleberg
Regi Mellika Melouani Melani
Göteborgs Stadsteater
Premiär 1 november 2013

Vilket avtryck regissören gör på teaterscen brukar jag vanligtvis ha svårt att se. Ibland har emellertid denna yrkeskategori en så avgörande inverkan, en helt egensinnig estetik, att det faller sig naturligt att ta avstamp i Mellika Melouani Melani. Denna gång förfogar hon över stora resurser och gör en helaftonsföreställning baserad på Anton Tjechovs pjäs. Av den prisbelönta och internationellt uppmärksammade regissören, vars produktioner kretsar kring destruktiva beteenden sprungna ur frustration, har jag i Göteborg sett Babel (Jelinek), Vi som är hundra (Khemiri) samt en längre scen ur Carmen. Denna gång är inledningen och den evighetslånga finalen typiska för Melanis estetik. Hur mycket kan man tänja på en sekvens utan att tillföra något nytt och vilket tålamod ska man begära av publiken? Den repliklösa öppningen som till slut avbryts av en desperat knivlekande officer framlockar endast spridda fniss i salongen. Sämre funkar det evighetslånga slutet som borde kortats betydligt. Under enerverande trancekomposition av Peter Rehberg byter samtliga medverkande sinnestillstånd. Visst är det en enastående bedrift att kunna åstadkomma spastiska ryckningar likt värsta aerobicpasset, men det var knappast detta Bo Widerberg syftade på när han pratade om att vila i scenerna.

Jag har sett och uppskattat ett antal uppsättningar av den ryske iakttagaren. Hans stora välbeställda familjer har mycket att säga oss om livet och tidens gång. I sin oro över att få ekonomin att gå ihop eller att få sin kärlek besvarad, blottas deras mer eller mindre fåniga åthävor. I sin sårbarhet har de berört på teatrar världen över. I Att begära tre systrar prövar fler systrar än Olga på arbetslinjen, förvisso med otillfredsställande resultat. Och de får besök av statister som mimar till opera, följer skeendet sittandes på bänkar, går i fastlagståg och berättar egna gripande historier. De är en brokig samling bortsorterade kvinnor som tragiskt nog (åtminstone i långa perioder) förvägrats rätten till arbete. Någon riktig konfrontation mellan de diametralt olika världarna blir det inte. Men bara det att världarna åskådliggörs parallellt är ett fruktbart nyskapande grepp. Fas 3-lidande människor möter hysteriska systrar som längtar efter mening. Den fladdriga Kulygin fastslår hur viktigt det är att upprätthålla skenet. ”Det som förlorar sin form går under.” Oförmågan till kontroll, jagandet efter förlösande orgasm, exalterade haranger utan mening, kroppsrörelser upprepade utan logik; Tjechovs karaktärer kan aldrig ha varit närmare det totala sammanbrottet. Språkförbistring kontra begriplighet är ett sidotema som måste omnämnas. De två dansarna från belgiskt danskompani som tillhör tjänstefolket levererar repliker på sina modersmål, skådespelaren Jade Francis Haj (känd från diverse filmer) pratar norska, en hel del tillgjord engelska förekommer, olika brytningar från statister, möjligen italienska och inte minst Jesper Odelbergs idiom. Det är en häpnadsväckande smältdegel av röster som delvis lämnar åskådaren utanför, vilket vi nog måste acceptera. Ett annat kännetecken för Mellanis arbetsmetod är att använda sig av tekniska hjälpmedel, allra helst kamera och video. Systrarna frossar här i att i närbild visa upp skiftande ansiktsuttryck. De kivas verkligen om att få visa upp sig och meddela sig till oss mottagare.

Eftersom jag i ett klädombyte inte kunde avgöra om det var Olga eller Marsja jag såg, måste förstås den kostymansvarige berömmas. Han är tillika scenografen som skapat en konventionell interiör som badar i vitt. De flitiga koreograferna har genomfört underverk i denna produktion som verkligen är inriktad på fysisk gestaltning. Ur rollistan ska en kvartett framhållas extra. Jesper Odelberg är beundransvärd i rullstolen som baron Tusenbach, fast åtskilliga formuleringar inte kan uppfattas. Lisa Lindgrens explosivitet och gestik är en fröjd att skåda. Johan Grys överste kämpar febrilt för att vara en trygg klippa. Hans filosofiska utläggningar behärskar bara en skådespelare som har samlat på sig enorm rutin. Allra mest hyllningar reserveras till Caroline Söderström. Vare sig hon improviserar eller följer manus är hennes hispiga monologer – stötvis i avsaknad av substans då Marsja blivit ett nervvrak – en otrolig prestation att gå i land med. Söderström fick ett smärre genombrott i Satanisterna på Studion. Denna premiär är det hennes hypersensibla rolltolkning som dröjer sig kvar längst.

Var på skalan hamnar min bedömning som helhet? Uppsättningen har inte fogats samman, vilket kanske heller inte heller är regissörens avsikt. Det är ett tankeväckande och ganska galet allkonstverk. Även om jag undrar vilken allmänhet som vill skaffa biljett anser jag den stundtals vara sevärd, vilket nog framgått. Men sättet att i stora stycken förlöjliga Tjechov påminner i lightversion om Vi som är hundra. Och jag sjöng inte med i jubelkören den gången. Nya inslag och upptåg i all ära, men Melani med sin förankring i Teater Tribunalens övertydliga scenspråk, lämnar inget utrymme åt den bombarderade mottagaren.
Text: Mats Hallberg

Foto: Ola Kjelbye

Skådespelare
Anna Bjelkerud
Pelle Bolander
Jade Francis Haj
Johan Gry
Henric Holmberg
Nina Jeppsson
Lisa Lindgren
Jesper Odelberg
Caroline Söderström

Dans
Anthea Lewis
Abdellah Noukrati

Medverkande och medskapande
Katarina Bengtson
Malin Bryngelson
Evelyn de la Cruz
Selma Dinc
Elin Dockhjärta
Elisabet Eng
Magali Escobar de Romero
Ayse Genc
Susan Goodarzi
Anna Larsson
Jenny Manitski
Maryam V Navandi
Maria Nygren
Moa Oskarsson
Sükran Otac
Maria Sassian
Helena Sjöman
Elisabeth Sörenson
Ruqiaya Tdan