Foto Leonard Stenberg
Kröna en drottning
Av och regi Christina Ouzounidis
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Petra Göransson
Ljus Joakim Ahlström, praktikant från SKH
Komposition Sole Gipp Ossler
Ljud Annelie Nederberg
Sufflör Petra Ödmark
Medverkande Robert Fux
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 6 september 2025
Den blivande regenten står inför sin kröning. Men att ta emot kronan innebär också att erkänna att låta sig definieras av makten. Kröningen tar sin väg genom tvivel och självrannsakan där den egna identiteten står på spel. I centrum står en drottning som kunde vara vem som helst av oss.
Robert Fux gör en lysande insats i rollen som regenten, i en specialskriven monolog av dramatikern Christina Ouzounidis – en text som osar av intelligens och egensinne och tar oss med till en tankevärld som ifrågasätter alla våra piruetter, manér, osäkerheter, skydd och rädslor.
Regentens arrogans genomsyrar hela hennes tankevärld. Hon är värd sin krona, platsen överst i hierarkin och makten över de bräckliga undersåtarna är en gudagiven födslorätt. Makten betraktas som något som ligger i hennes natur. Men tvivlen skaver i kröningens stund. Trots den prakt hon omges av kvarstår en kännbar tomhet i hennes själ, då hon ständigt är blind för de mänskliga värden hon gång på gång väljer att överge.
Under föreställningens gång skalas lager för lager av, mask för mask, tills endast den nakna människan återstår. ”Jag är ingen”, utbrister regenten, och det är i den stunden vi känner att vi älskar henne. Den nakna människan möter vår egen mänsklighet. Och det är vackert.
Robert Fux är i mina ögon en av Sveriges starkaste skådespelare med en trollbindande, intensiv närvaro – vilket han visar prov på ikväll. Han är en exeptionell talang som gör varje roll minnesvärld och är ikväll oförglömlig.
Så tuktas av en argbigga Det är överraskande att Farnaz Arbabi ger sig i kast med Shakespeares Så tuktas en argbigga. Pjäsen brukar kritiseras för att vara sexistisk och kvinnofientlig. Hon löser problemet genom att bre ett tjockt lager ironi över komedin och låter den utspelas både på 1500-talet och i vårt nu. En clowntrio kommenterar skeendet och mässar i kör ”inget psykologiserande”. Som undertext finns en allvarston om kvinnoliv under stark press, feministisk backlash och toxisk manlighet. Farnaz Arbabi kallar sin föreställning som spelas på Dramatens Stora Scenen för ”en helt störd komedi”. Hon har omarbetat Shakespeares pjäs så radikalt och slopat karaktärer att hon anges som medförfattare, men ändå hållit fast vid grundhistorien. Så tuktas en argbigga handlar om de två giftasvuxna systrarna Katarina och Bianca som bor i italienska Padua och är varandras totala motsats. De vaktas noga på av sin mor – en änka som njuter av sin frihet nu när mannen dött. Bianca är ljuv, vacker och förnumstig och i denna tolkning även en influencer som livesänder till sina följare. Hon har friare på rad som nog vill ha henne främst som en troféhustru. Bianca drömmer om att gifta sig och har satt ihop en bröllopsbok med hundratals råd till blivande brudar som hon gärna läser ur för sin syster. Den kantiga, bångstyriga och vilda Katarina är totalt ointresserad av att behaga en man och vräker ur sig svordomar och råbarkat språk. Kanske ska hon ses som både en nidbild och kärleksfull tolkning av en Ortens prinsessa som vill göra uppror, bryta sig fri från familjeband och avskyr manlig dominans? Hon sminkar sig hårt och döljer sina vackra former med bylsiga kläder. In i handlingen rider så Petruccio och vilken otroligt attraktiv man han är både i Katarinas och sina egna ögon. Hennes motstånd rivs snabbt ned och en explosiv romans inleds. Snart står Katarina som en vackert smyckad brud och väntar på sin blivande man som redan börjar visa tecken på härskarfasoner. Efter bröllopet tar han henne bort från systern och modern till sin stora lantegendom i Verona. Snart börjar Petruccio behandla henne illa och vräker ur sig anklagelser. ”Du är en riktig gris, din mat är äcklig och du beter dig som slyna och en hora”. Därifrån är det inte långt till våld. Bianca tror å sin sida att hon hittat den äkta kärleken i den snarfagre Lucentio, en lutspelare/tillika trubadur av 80-talsmodell som modern lejer som musiklärare åt henne. Hon jublar när han har friat snart ska hennes nya liv ta sin början och hon få använda sina egna pengar. Att det inte går som hon tänkt är lätt att räkna ut. Lucentio vill inte söka jobb och skyr samvaron med henne. Han ”måste få vara ifred när han skapar konst”. Det är hennes arv som får stå för försörjningen. Bianca spelas härligt snitsigt och häftigt medryckande som influencer av Maia Hansson Bergqvist. Hon äger i mycket första akten tills Katarina och Petruccio drabbar samman i heta sexscener. Sara Shirpey är mycket bra som Katarina i andra akten när hon försöker hantera sin makes humör, hätska utfall och våld genom att låtsas bli en soft girl som villigt böjer sig. Det är klart oroande att se det fruktansvärda mörker som hotar i detta äktenskap. Att Katarina väntar barn är ingen räddning. Kristina Törnqvist gör en flirtig änka som själv tjusas av männen i flickornas närhet och spelar ut sina behag. John Njie hittar rätt tonfall och charm som lutspelaren som bedårar både henne och Bianca. Scenografin består av en legoaktig borg vars byggstenar omsider plockas ner och hamnar i en skottkärra där också en kärleksakt tar plats och när influencern Bianca för ordet förstoras hennes softade bild och reklamprodukter i kolossalformat i fonden. Kostymerna är både sjavigt vardagsnära och mycket utmanande i Petruccios fall när han gör sin entré. Klänningarna systrarna bär vid Katarinas bröllop är enastående vackra. Totalt sett är denna spektakulära och upphottade Så tuktas en argbigga klart sevärd. Det som stör är att den ironiska tonen blir tröttsam i längden och likaså clownerna som ramar in och förklarar dramat. Publiken bemötte föreställningen med stormande applåder och det hördes skrattsalvor även vid det giftiga slutet. Dramaten lär ha fått en succé med denna skruvade komedi om den forntida och moderna kvinnorollen. Många tjejgäng vill nog se den ihop och kanske tjusas de också inledningsvis av Petruccio. I vårt ställe I vårt ställe är en strålande start på höstsäsongen för Kulturhuset Stadshuset. En både verklighetsnära och poetiskt drama om behovet att ha någon i sitt liv, finnas för varandra och rädslan för att bli utbytt. Sällan har vänskapens villkor, lyckan att hitta en ny vän och ensamhetens mörker skildrats på ett så omvälvande sätt på en teaterscen. Bakom I vårt ställe står Arne Lygre som räknas som en av Norges främsta dramatiker och spelas på stora teatrar över hela Europa men närmast okänd ännu för svensk teaterpublik. Hans språk är till synes enkelt men inte vardagligt och det har en rytm och musikalitet som lyfts fram i Alexander Mörks-Eidems skickliga iscensättning. Det här är en föreställning som tar oväntade vändningar, ibland känns den rent nervpirrande och det krävs ett aktivt lyssnande. Allvar blandas med en subtil humor och skörhet med hårdhet. Det betonas också att vi som gamla har alla åldrar kvar inom om. Den lilla flickan, den både osäkra och kaxiga tonåringen och den vuxna kvinnan som kanske skaffat egen familj eller saknar den hon aldrig fick. I vårt ställe kan ses som ett triangeldrama. Att handlingen utspelas mellan tre kvinnor är givetvis ett utropstecken. Att skådespelarna har lika stora roller är också både ovanligt och välkommet. Navet i berättelsen måste dock ändå tillskrivas Astrid – genialt gestaltad av Marie Richardson. Hon agerar med en självlysande klarhet och får replikerna att vibrera av liv. Astrid har just fått en ny vän i Sara –väl och uttrycksfullt spelad av Elisabet Carlsson. Deras nyväckta och slumpvisa vänskap svajar betänkligt – man anar att de nog kommer att glida isär. Sara är översvallande entusiastisk och öppen med sina behov. Hon vill att de ska vara som nästansystrar och alltid kunna ta varandra för givet. Astrid förefaller i jämförelse klart distanserad men inledningsvis ändå påtagligt glad över sin oväntade vän. Hon tackar ideligt för närheten de hittat fram till och de fina ord Sara säger om henne. Omsider börjar dock Astrid visa en hård kärna och ställa krav på att Sara ska göra som hon vill–exempelvis på kommando spela piano. Vilket Sara lydigt finner sig i. Dessutom börjar Astrid prata egocentriskt om sin längtan efter sonen och den förfärliga svärdottern hon vill bli av med. Hon förklarar frankt att Sara inte kan förstå dessa känslor eftersom hon inte har barn. Sara försöker uppnå jämvikt i kärleksfulla band med att säga att hon till skillnad från Astrid har en man och talar om brodern som hon har ett superhärligt och nära förhållande till. Det känns dock att det ekar ihåligt under de stolta orden. Så skiftar plötsligt allt drastiskt i handlingen när Eva – väldigt fint och lyhört spelad av Louise Peterhoff- som länge varit Astrids vän återvänder. Hon har varit onåbar, behövt ”lite space”, men nu finns hon här igen, säger Eva och kastar onda ögat mot Sara. Astrid är nog egentligen lycklig över att Eva kommit tillbaka men kräver att hon ber om förlåtelse. Det gör omsider Eva i en innerlig förlåtelsesång som får spontana applåder av publiken. Sara och Eva ser varandra som fiender, två rivaler om Astrids gunst, och de uttalar elakheter som ger smärtsamma stick i det inre. Att en treenighet av vänskap sällan fungerar tillfredsställande illustreras av att scenografins stora soffliknande rundel börjar splittras i delar av ilskna åtbörder. Medan de bråkar verkar Astrid ointresserat backa alltmer från båda vänskapsbanden. Till slut tackar hon för sig och deklarerar att hon inte behöver någon av dem längre. Det är hon och sonen som är det täta kärleksfulla band som hon värderar högst nu. Han ska få ta över huset och hon flytta ned i källaren. Kvar i ruinerna av vänskapen står förvånade Sara och Eva som båda riskerar att bli ensamma utan någon att anförtro sig åt, söka tröst hos, ha roligt och dela minnen ihop med. De ogillar ju varandra skarpt och är så olika. Att hitta en ny vänskap i vuxen ålder är som alla vet väldigt svårt. I andra akten när Astrid inte är kvar i handlingen och utstuderat osäkrar skeendet tappar tyvärr dramat lite i angelägenhetsgrad. Saras och Evas samtal om sin uppväxt, sin sorg och sina tillkortakommanden känns stundtals lite segt och omständligt. Men det kan såklart hänga samman med premiärnerver. Samtidigt är det i grunden härligt att få ta del av hur ny vänskap spirar mellan de tidigare bittra rivalerna. Det är djärvt av Kulturhuset Stadsteatern att satsa på nyskriven dramatik och Arne Lygres I vårt ställe är ett mycket gott val – både poetiskt och klarsynt om vänskap. Första akten är suverän med sin maktbalans och den andra hjärtevärmande och hoppfull. Det enda som egentligen skaver i föreställningen är att skådespelarna förutom sin huvudkaraktär även ska spela rollen som en son, respektive en bror och en man. De inslagen blir röriga och brister i trovärdighet. Men som helhet är detta triangeldrama med tre starka kvinnoroller och stilsäkert och vackert regisserat av Alexander Mörk -Eidem verkligen att rekommendera. I samarbete med Èncyclopédie de la parole Koncept: Èncyclopédie de la parole Konstnärligt koncept: Èlise Simonet Regi: Joris Lacoste Ljudtekniker: Viktoria Ottosson Belysningsmästare: Alice Erzmobeit Dramaturg: Matilda Klamas Skådespelare: Kristina Brändén Whitaker, Adam Axelsson, Karin Lycke, Malin Morgan, Ludvig Styngsberg, Tove Wiréen Urpremiär: 26/8 2025 Lilla scen Folkteatern i Göteborg Spelas till och med 6/9 (med stöd av Institut Francais de Suède Ibland blir man extra sugen på att chansa, utsätta sig för scenkonst vars utgång är okänd. För att vara ärlig ligger det givetvis i sakens natur att man inte kan veta vad som väntar på scen, såtillvida inte klassiker eller dramatiseringar sätts upp. Vad gäller exempelvis Atalante skall det dock mycket till för att locka mig tillbaka. Känns som om jag blivit bränd efter några alltför märkliga och halvdana scenkonstverk. Och för ett par år sedan sågs en monolog av Virginia Woolf, var författarskap jag värderar högt, oöversatt som jag hade ringa utbyte av. Nappade den gången på pressinbjudan till monologen som ingick i Gothenburg Fringe Festival vars tioårsjubilerande event invigs i helgen. Fick felaktigt för mig att Jukebox GBG ingick i nämnd festival. Korrekt är att èncykopédie de la parole gästade Folkteatern senast 2016, då som en del av Göteborgs Dans- och teaterfestival. Hade inte satt mig in i vilka de är eller hur de jobbar. Det var ämnet i sig som utgjorde lockbete, inte minst för att Språket numera är mitt favoritprogram i P1. Detta tack vare vad jag kan få lära mig (även om jag borde bli bättre på att lägga lärdomen på minnet) och för formatet, den mysiga stämning som präglar lingvistiska resonemangen i studion. Framgår med önskvärd tydlighet av rubriken att jag verkligen uppskattade resultatet, tonaliteten i spretande och stundom härligt utflippade scener i den speciella uppsättning som inleder höstterminen på Folkteatern. Inte utan att en undrar om skådespelarnas kunskaper i franska, eller har en ytterst språkbegåvad dramaturg haft en nyckelfunktion? Föreställningen har en tidsram på knappt en timma. Förutsättningar såsom exempelvis inhämtning och bearbetning av manus redovisas av Kristina Brändén Whitaker, på vars lott det fallit att inledningsvis vara värd. Vi får reda på att deras process tagit fasta på HUR något sägs i minst lika hög grad som VAD som faktiskt yttrats, ett påpekande premiärpubliken omgående blir varse. Att ansträngningar för att få fram avsedd satsmelodi (påpekande av Malin Morgan) utgjort en drivkraft, sätter minnesvärd komisk standard på produktionen. Skrattas hjärtligt och breda leenden uppstår åt grundackordet i detta collage. Hög tid att konstruktionen förklaras, idén bakom. En av skådespelarna menar att aktiva åskådare får en ”liten kabaré av Göteborgs-bilder” . Saknar för övrigt bilder från Lilla scen Ni får hålla till godo med exteriörer tagna förmodligen under tidig fas i arbetet. Med Jukebox har det franska teamet rest, spelat in och framträtt med ihopsamlat verbalt stoff i arton länder. Joris Lacoste borde jag kanske känna till. Läser mig till att denne regissör och dramatiker varit involverad i en lång rad verk, ofta av performance-karaktär, och att han senast i somras uppmärksammades för en uppsättning på teaterfestivalen i Avignon. Marknadsföringen upplyser om att ett bejublat teaterkompani återkommer till staden jag alltid bott nära, närmare bestämt i två av grannkommunerna och i princip tillbringat hela yrkeslivet i plus ett antal terminer på universitet. Dessutom blivit ett par års boende sammanlagt i Hisings Backa och Lunden samt otaliga resor till ett rikhaltigt utbud av kultur och krogar, nöjen och sport, motion och handel. Skådespelarna och kanske också konstnärliga teamet tycks ha gjort omfattande fältstudier i framför allt offentliga miljöer. Utgångspunkten kretsar kring frågeställningen hur låter människorna i staden. Vilka ord och samtal florerar runt omkring oss, på spårvagnen, på Way Out West, i Kommunfullmäktige men också under yogapasset, i väderleksrapporten, hos Youtubers och vid Saltholmens(?) kallbadhus. Vid varje stol ligger den meny det hintas om under devisen ”du bestämmer, vi spelar”. Visar sig vara en lokalt utformad dokumentlista innehållande tjugosju titlar med platsspecifikation jämte årsangivelse. Som ett slags ord- tombola med vinst varje gång. Tappade räkningen på hur många av de oerhört väl inrepeterade scenerna som hanns med. Tippar på att närmare ett tjog av dem gestaltades. Ibland hade man önskat mer info. Vilka har förlagorna varit, vem imiteras och vilkas anföranden eller konversationer ges ett karikerande drag? Kan förvisso finnas en poäng i att de som varit upphov till, i somliga fall, echaufferad argumentation på ibland komiskt bred Göteborgs-dialekt anonymiserats. Någon enstaka gång rör sig samtalsämnet ute i den läskiga omvärlden. Oftast handlar formuleringarna om närliggande ting, upplevelser i såväl vardag som vid särskilda tillfällen. Man blir otroligt nyfiken på tillvägagångssätt vad beträffar tjuvlyssnande på stan. Håller det för sannolikt att ensemblen spunnit vidare på vad som snappats upp, både förstärkt och förlängt vissa uttryck, konversationer och anföranden. Attraheras påtagligt av formatet, av vad de tjugosju situationer härbärgerar. Att föreställningen för oss roade av dramatiserad återgivning av hur folk pratar med varandra, riskerar att bli underhållning för stunden är något man måste acceptera, Känslan av att kalasa på försvinnande gott lösgodis är oundviklig. Kan tänka mig att skådespelarna som blivit uttagna till respektive scen, fått rådet att föreställa sig hur det var, när de avlade inträdesprov på det som hetat Scenskolan. Den gången var antagligen rytm, betoningar och pauser lika viktiga som i denna språkligt inriktade Jukebox. Oftast används mikrofon (står i stativ) och ibland ett notställ för eventuellt manus. Och ensemblen sitter uppradade på stolar. I övrigt finns ingen rekvisita varför aktörerna stundtals kan förefalla ha en del gemensamt med komiska stå-uppare, med den skillnaden att här finns dramatisk utbildning och andras texter framförs. Går inte att ta miste på hur den lysande heterogena ensemblen fröjdas åt utmaningen, hur mycket man njuter av att få exponera sitt hantverk. Uppsättningen hade kunnat bli pannkaka, om inte uttolkarna av det uppfångade talspråket i såväl staden som på sociala medier jämte tillägg som Sjörapporten från 2017, tillsammans med regissör och team vässat sitt språköra maximalt. Var och ens kroppar ger oefterhärmligt understöd till manus. Utforskandet av stilnivåer och temperament sker med enorm finess, naglar fast vår koncentration med en beundransvärd intensitet. En fröjd att uppleva denna sällsamma skådespelartriumf. Här gavs utrymme för passionerade ända-in-i-kaklet satsningar i stimulerande fysisk teater. Några lämnade scen för att på ett lustigt sätt återvända eller rulla runt på golvet eller gnida sig mot en vägg för att därpå inta horisontalläge. Regissörens instruktioner eller egna lösningar? Varje sätt att angripa scener funkar. Slår mig nu att den otroligt synkade och texttrygga ensemblen har kvinnlig övervikt. Vore kanske orättvist att lyfta fram någon eller några extra då samtliga förtjänar högsta beröm. I gemensamma talkörer sitter varje fras med imponerande samklang. Hur många som behövs i de situationer/ sammanhang som kan heta Jag ska bo i himlen eller Rätt in i brasan varieras fyndigt. En del monologer är hysteriskt roliga då överspel uppmuntrats. Karin Lycke har jag sett i en handfull starka porträtt på scener runt om i Göteborg medan Malin Morgan nog ser Folkteatern som sin bas numera. Här har hon gjort egenskriven monolog, spelat dockteater, ingick i ensemblen i snabbproducerade lyckade Corona-projektet Don Quijote jämte åtskilliga andra pjäser och hade ena huvudrollen i komplext relationsdrama på film av Petra Revenue. Hon har också kunnat beskådas på Backa liksom den lika erfarna Tove Wirréen. Denna triss i alldeles förträffligt skådespeleri bildar collagets centrallinje. Adam Axelsson har gjort bestående avtryck i två spektakulära projekt signerade Konst AB, vilka för mig varit antingen flipp eller flopp.. Här levereras ett par kul tillyxade porträtt på ett magnifikt vis. Bisarra talet till brudparet sticker ut. Rookien i gänget är Ludvig Stynsberg, vars spirande förmåga märktes i dennes praktik i Bröderna Mozart och på allvar som opålitlig autist i uppslitande Norén-drama i kombination med servering av fine dining i fjol; båda uppsättningarna hos Folkteatern. Nu får han sitt definitiva genombrott. Vilken karisma! Kristina Brändén Whitaker slutligen känner vi som konstnärlig ledare för GEST (Gothenburg English Studio Theatre(. Vad jag kan erinra mig premiär för min del vad gäller att bevittna agerande på svenska. I likhet med Morgan har hon medverkat i åtskilliga film och tv-roller. Hon som skaffat sig teaterutbildning i England, övertygar i detta rapsodiska inventerande av språkliga stilnivåer. Så många lager, så mycket smartness och så otroligt skickligt användande av verktygslådorna scen-proffsen förfogar över!!! Jukebox GBG vill ni inte missa. Betyg: 4 PREMIÄR ÖVRIGA DATUM Tid: kl. 18.00 Igår kväll den 24e juni, var det premiär för årets dramatiserade stadsvandringar av Ronneby folkteater. Startpunkten var inte som tidigare års sommarkvällar på Torget i Ronneby, utan vid den vackert nymålade byggnaden där Turistinformation sitter och årets dramatiserade stadsvandring fokuserar man på det historisk dramatiska året 1658 och decennierna därefter. För då skedde det så pass påtagliga och pådyvlade förändringar i vardagen, som än i dessa dagar ligger i bakgrunden. Stadsvandringen sker under en tid när svenskarna bl a erövrade Blekinge och inledde en hårdför försvenskningsprocess. Det kom definitivt att märkas i Ronneby, staden vid åkröken. Ta t ex när prästerna plötsligt skulle predika på svenska, och liturgin var inte som under dansktiden. Eftersom kyrkan vid den här tiden var något alla bara skulle gå till om söndagarna, kom nyordningen i gudtjänstfirandet att bli svårsmält för invånarna i handelsstaden nästintill mitt i Blekinge. Men det kom inte att bara stanna vid det, följderna för Ronnebyborna när svenske kungen Karl XI 1679 grundade en ny stad på en ö i skärgården drygt tre mil österut blev ännu bistrare än förändringar i hur kyrkans predikan kom att innebära. Det var bra skådespelarinsatser från Folkteaterns emsemble och man kan tydligt förstå hur militär erövring av landområden så brutalt slår mot civilbefolkningen i årtionden efteråt. Tiden läker alla sår, nja kanske det. Rekommenderar att man följer med på Ronneby folkteaters stadsvandring anno 2025.Teaterkritik: Så tuktas en argbigga – en skruvad komedi som lär bli en succé
Hannes Meidal, David Book, Sara Shirpey Byline: Jenny Baumgartner
Av William Shakespeare/ Farnaz Arbabi
Regi Farnaz Arbabi
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Lena Lindgren
Musik/ljud Leo Goldmann
Ljus Johan Sundén
Koreografi Christin Olesen
Peruk/mask Thea Holmberg Kristensen, Johan Lundström
Medverkande Sara Shirpey, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Hannes Meidal, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, John Njie m fl
Premiär på Dramaten 5 september 2025
Publiken bjuds på en underhållande och tempofylld komedikarusell med samtida inslag som influencers, fuck boys och soft girls. Blankversen blandas med samtida vardagsspråk. Pumpande musik som Rolling Stones Under my thumb och en stora grupp dansare från balettakademin förhöjer stämningen. Det blir som ett kalas med extra allt. Eller en sagovärld som regissören själv kallar det. ” Kom ihåg detta är inte verklighet” påpekar clownerna.
Dilemmat som sätter berättelsen i spinn är att Bianca inte enligt familjereglerna får gifta sig före sin storasyster. Så det gäller för hennes friare att hitta en modig man som vågar sig på att tämja argbiggan Katarina.
Petruccio är en ganska grovyxad karaktär som i början har påfallande få repliker. Men David Book, som är en skicklig skådespelare, får ibland möjlighet att gnistra och hans kroppsspråk är en fröjd att skåda.
Slutet är en tänkt hämndorgie mot lynniga och dominanta män både i Katarina och Biancas värld och i en nutida omvärld. Systerskapet som samtidigt knyts är i grunden fint att skåda. Teaterkritik: I vårt ställe – Vitalt och omtumlande om vänskap och maktspel
Fotograf: Sören Vilks
Av Arne Lygre
Regi Alexander Mörk-Eidem
Scenografi Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Medverkande Marie Richardson, Louise Peterhoff och Elisabet Carlsson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern 28 augusti 2025Roande briljans när insamlade sociolekter gestaltas på begäran i franskt-svenskt samarbete – Jukebox GBG på Folkteatern
Teaterrecension: Stadsvandring i Ronneby anno 1658 under en hårdför försvenskningsprocess..
Tisdag den 24 juni kl. 18.00 samling utanför Turistinformationen, Ronneby Torg
Vandringen tar cirka en och en halvtimme.
Guide: Anneli Vik, tisdagen den 22 juli guidar Urban Jönsson.
Tisdagar: 24/6, 1/7, 8/7, 15/7, 22/7, 29/7, 5/8, 12/8. (eventuellt en extra vandring den 19/8)
Antal platser per vandring: 60 personer