Teaterkritik

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen – en föreställning det inte går att glömma

28 november, 2015 by Rosemari Södergren

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen
Fritt efter: Nikanor Teratologen
Idé och koncept: Ramaj (Nils Poletti, Lena Lindgren, Markus Granqvist)
Regi: Nils Poletti
Premiär på Turteatern i Stockholm 28 november 2015
Föreställning som recenseras: pressvisning/genrep 27 november 2015

Morfar Holger bor med en liten pojke, Pyret, elva år. En fråga är förstås om det är en morfar eller en äldre man som på något sätt lyckas knipa ett barn. Barnet, Pyret, växer upp med denna gamla man som är pedofil, nazist, mördare, kvinnohatare, narkoman och allt igenom elak. Allt som vi finner avskyvärt har författaren packat in i morfar.

Föreställningen bygger på boken med samma namn, ”Äldreomsorgen i Övre Kådedalen” av pseudonymen Nikanor Teratologen. Boken väckte mycket rabalder när den kom. En del kallar den för den vidrigaste bok som någonsin skrivits medan andra kallar den för 1990-talets intressantaste debutroman. För en debutroman visade det sig att det var. Först var det hemligt vem som låg bakom pseudonymen Nikanor Teratologen. Sara Lidman och Per Olov Enquist var några författare det spekulerades kring som möjliga personer bakom. Det kom så småningom om fram att det var en tidigare okänd ung 26-årig man, Sten Niclas Birger Lundkvist,som skrivit boken.

Föreställningen är helt enorm. Den är fascinerande, den är stark, den är äcklig, den är rolig, den går inte att glömma – den griper tag i mig och jag kan inte låta blir att fundera vidare kring den.

Scenografin är ett kapitel för sig – som är helt suveränt. Enormt mycket arbete och fantasi har använts för att bygga upp de olika miljöerna. För att inte göra en spoiler, för att inte avslöja sådant som gärna ska upplevas överraskande kan jag inte berätta så mycket om scenografin. Likaså på dräkter och masker har ingen möda sparats. Det är imponerande.

Har du läst boken blir föreställningen säkert en förstärkning av dina intryck, har du inte läst boken håller föreställningen att se lika väl, den står på egna ben och är en totalupplevelse oavsett.

Morfar Holger ser på livet på ett helt annat sätt än de flesta av oss. Han har fått allt det som vi ser som negativt. Han har sex med barn, han hyllar nazism och har inga problem att släcka andra människors liv. Han är inte snäll mot någon och han kan växla från att ena stunden vara öm och kärleksfull till att i nästa sekund vara vidrigt äckligt grym.

Jag tycker att berättelsen kan ses på flera sätt, ur flera olika synvinklar. Visst det går att se den bokstavligt. Då är den inte särskilt trovärdig. Jag ser den bland annat som ett intressant experiment. Byt ut alla de fula sakerna till allt sådant som är godtagbart i vårt samhälle och det blir en idyllisk barndomsskildring, hur morfar och pyret leker. Kanske är berättelsen en parodi på de falska bullerby-myterna? Ingen känner väl egentligen igen sig i de idylliska barndomsskildringar som barnkulturen flödar över av? Här bryts mönstret av en riktig svart fabel.

Ett sätt att se berättelsen är att se den ur Pyrets perspektiv, ur det utnyttjade lilla barnets ögon som är svagt i förhållande till den vuxne. Det blir en skrämmande berättelse som känns i magen, en skildring om hur barn lär sig att hantera också de mest otänkbara omständigheter och lär sig överleva.

Det slog mig också att morfar Holger är det största barnet av alla i handlingen, han är som det mest själviska egofixerade barn som ska bestämma allt och ha allt på sina villkor.

Berättelsen har också flera existentiella frågeställningar och som morfar Holger säger: Gud har gömt sig, för hans skäms eller som Pyret säger:
Vårt Västerbotten är en esoterisk, estetisk och endoskopisk labyrint in i urmunnens feelgoodmörker. Det är där vi kom ifrån, å dit vi ska, så de ä lika bra å börja vänja av sä me å leva.

En viktig del för att föreställningen fungerar så bra är skådespelarna, Hans Sandquist som morfar och Albin Grenholm som Pyret. Albin Grenholm ser på morfar med sina stora blå troskyldiga ögon och han hukar av sorg och rädsla när morfar har sina vredesutbrott och han spelar glatt med när han får mörda tillsammans med morfar. Hans Sandquist är formidabel, äkta – som publik tror vi på honom.

Regissören Nils Poletti vågar sticka ut och vågar tro på att publiken kan ta ställning själv. Vi behöver inte få oss det politiskt korrekta på scen. En föreställning behöver inte vara lätt att tolka: låt oss få både äcklas, skrämmas, skratta och tänka och känna både hopp, sorg och äckel. Han driver med det mesta och drar in publiken i föreställningen, vi är alla nära spelet.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen på Turteatern är föreställning det inte går att glömma.

Medverkande: Ylva Törnlund, Hans Sandquist, Albin Grenholm (nov-jan), Johan Hafezi (jan-mar 2016), Sannah Nedergård (praktikant från Yrkeshögskolan Novia, Vasa),
Tove Simonsen (praktikant från Rose Bruford College, London)

Foto: KlaraG

Kaos i fredagsmyset – lyckat drag att lyfta Sune från böckerna och filmerna till teaterscenen

28 november, 2015 by Redaktionen

Kaos i fredagsmyset
Av Sören Olsson och Anders Jacobsson
Regi Morgan Alling,

Vi möts av en vacker och maffig scenografi i Globens Annexet när vi bänkar oss för ”Sune, kaos i fredagsmyset”. Hangaren Annexet som för kvällen förvandlats till en mysig och spännande ljussatt teaterscen.

Det hela börjar inte så bra, eftersom ljudet strular rejält redan i de inledande replikerna. Ungdomarna i ensemblen får trolla med diverse tricks och improvisationer för att hålla publiken på gott humör tills teknikerna lyckats åtgärda problemen. Ljudet är också genomgående ur balans. Det är störande att höra Sunes andetag på högsta volym under föreställningen. Och paussignalerna klämmer i så att trumhinnorna är på väg att brista. Premiärstrul med ljudet får vi hoppas och något som teamet får ordning på till kommande föreställningar.

Att lyfta Sune från böckernas och filmens värld till teaterscenen är ett lyckat drag. Det känns som om figurerna bara väntat på att få anta mänsklig gestalt. Vi känner igen rollfigurerna från filmens familjen Andersson och samtliga gör fina insatser. William Ringström som Sune och Morgan Alling som pappa Andersson tar oss med storm. Härlig värme, humor och närvaro och de kantrar inte till överspel trots allt kaos i fredagsmyset. Hela ensemblen gör bra ifrån sig.

Manuset är smart och roligt och min tolvåring som är med som teatersällskap stortrivs. Det är ett omväxlande manus, i ena stunden livligt med mycket krasch och bang och i nästa stund känslosamt med tonårslivets hjärta och smärta i fokus.

Flera sång och dans-nummer ger glamour och drag i föreställningen. Som vuxen har man en rolig buskisstund och på frågan om tolvåringen föredrar Sune på film eller teater blir svaret: ”Teater alla dagar i veckan!”

Att det kan vara bra med mer teater i familjens repertoar visar också kommentaren: ”Det här är ju som 3D!”

Vi vill gärna rekommendera ”Sune, kaos i fredagsmyset” som en gemensam familjeupplevelse. Det blir garanterat många skratt och en festlig stund tillsammans. Dock är biljettpriset i högsta laget och det är trist när det höga priset sätter stopp för en fin kulturupplevelse för många familjer.

I huvudrollerna: Morgan Alling (pappa Rudolf), William Ringström (Sune), Mirja Turestedt (mamma Karin), Happy Jankell (storasyster Anna), Kassel Ulving och Bastian Lönner (Håkan Bråkan).
I övriga roller: Sara Persson, Måns Nathanaelson, Göran Gillinger, Sandra Caménisch, Axel Mattson, Felicia Cedergren och Clara Wettergren.

Cockfight – teater för unga vuxna om kampen för kärlek

25 november, 2015 by Rosemari Södergren

Cockfight
Av Mike Bartlett
Regi & översättning: Edward af Sillén
Medverkande: Vanna Rosenberg, Christer Fant, Albin Flinkas, Patrik Hont
Scenografi & kostym: Sven Haraldsson
Ljus: Robert Larein
Mask: Ulrika Ritter
Premiär 25 november på Kafé Klara, Stockholms stadsteater

John är en ung man strax över 30. Han har nyligen gjort slut med sin pojkvän – och då träffar han en kvinna som han blir ihop med. Livet blir förvirrat och John söker upp sin pojkvän. John vet inte längre vem han är. Han dras både till sin före pojkvän som inget hellre vill än ha honom tillbaka – och samtidigt mår John mycket bättre med sin flickvän. Fast han vet inte, är han tillsammans med henne för att kunna leva ett vanligt medelsvenssonsliv och skaffa barn? Vem älskar han egentligen?

Cockfight är en relationskomedi om relationer. Föreställningen riktar sig framför allt till unga vuxna. Den ges efter nio på kvällen i Café Klara och baren är öppen en timme före. Publiken sitter vid bord och kan dricka en öl eller vin under föreställningen. Spelet pågår inte så länge, föreställningen är en och en halv timme utan paus och innan skådespelarna sätter igång spelas musik ganska högt i lokalen, allt för att sätta stämningen liknande en konsert eller annat där unga vuxna samlas.

Spelet är delvis stiliserat, skådespelarna byter inte kläder och sexakten framställs med ord och utan att skådespelarna rör vid varandra. Det är snyggt regisserat.

Mest imponeras jag av Patrik Hont som spelar den förvirrade unge John. Hans pojkvän är väldigt dominant och behandlar honom rätt illa, han driver med honom, hånar honom. Varför John har så svårt att lämna honom är egentligen en gåta. Det får mig att dra paralleller med kvinnor som har svårt att lämna män som misshandlar dem, fysiskt eller psykiskt. När John träffar en kvinna växer han som människa, hon ser honom och uppskattar honom och förminskar honom inte. Hela John kroppsspråk och utstrålning förändrar efter vem han är med.

Jag ser föreställningen mycket mer som ett drama om relationer än om sexualitet. Vad är kärlek och vad binder oss samman? Föreställningen ger oss anledning att fundera kring dessa frågor som har det allra enklaste svaret eller är så är de omöjliga att svara på. Det är upp till oss själva. En sidohistoria är också vad föräldrar kan göra för sina barn. Christer Fant spelar en pappa som tar det där med att curla sitt barn till ytterligare en nivå, en riktig bottennivå.

Föreställningen är skriven av den prisbelönte engelske dramatikern Mike Bartlett. Edward af Sillén står för regin, han har även översatt pjäsen som nu spelas på svenska för första gången. Medverkar gör Vanna Rosenberg, Patrik Hont, Christer Fant och Albin Flinkas.

– Det är en hisnande rolig och medryckande pjäs om kärlek och hur vi skapar vår identitet utifrån vår sexuella läggning. Det blir en häftig, medryckande kväll på teatern – fyra fantastiska skådespelare i ett rum, i en akt, med ett stort problem att lösa, säger regissören Edward af Sillén, i ett pressmeddelande.

Cockfight belönades 2010 med priset Outstanding Achievement In An Affiliate Theatre vid brittiska Olivier Awards. Mike Bartlett har skrivit pjäser åt bland annat National Theatre och The Old Vic.

– Mike Bartlett är en av de mest spännande rösterna inom teater idag, och hans pjäser sprids över hela världen i detta nu. Ända sedan jag för ett par år sedan läste Cockfight har jag drömt om att få sätta upp den inför en svensk publik. Ett passionsprojekt, verkligen, säger Edward af Sillén.

Det är hur som helst en föreställning som jag går och tänker på efteråt. Även om den är komisk är den inte ytlig. Den är lättsam men också berörande. Vad gör att människor inte kan lämna en relation som de uppenbarligen inte mår bra i? Och vad är det att människor är beredda att kämpa som om det gällde livet för att stå som vinnare i en kamp om någons kärlek?

Foto: Petra Hellberg

Marodörer – rolig, ironisk och tankeväckande

19 november, 2015 by Rosemari Södergren

Marodörer
Regi Jens Ohlin
Scenografi och Ljus SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Urpremiär 19 november 2015, Lilla scenen Dramaten

Marodörer är en ironisk, rolig skrattfest med allvarlig botten. Föreställningen handlar om en manlig och en kvinnlig författare som blir förälskade. De ska leva som jämlika. De träffas ironiskt nog i ett litterärt debattprogram då hon, kvinnan, Bertha, precis gett ut en seriebok där hon driver med kulturmannen och speciellt driver hon med Axel som är författare, son till Nobelpristagare, och som ser sig själv som en modern feministisk man. Han tycker att det är helt fel att han tas som exempel på mansgris.

Axel anser sig vara en feminist. Han tar hand om deras baby och är hemma och sköter om barnet medan Bertha kan åka på bokturné och åka bort för att skriva i lugn och ro. Det är bara det att han offrar sig själv, men är det vad Bertha ville? De skulle vara jämlika och det enda hon ville var att om hon skulle lyckas bättre än honom som författare skulle han glädja sig åt det. Han är beredd att göra det mesta, han klär sig i klänning på bröllopet, han skänker bort enorma summor till en feministisk organisation – men det enda Bertha bett om: att han ska stå ut med att hon ett tag lyckas bättre, det klarar han inte. Det är intressant. Att vara jämlik betyder inte att sudda ut sig själv, sin egen identitet.

Jag blev enormt positivt överraskad över föreställningen, den är rolig och väldigt, väldigt ironisk – men inte förutsägbar och den ger inte enkla svar, den låter mig som åskådare tänka vidare. Den är underhållande med samtidigt seriös, allvarlig och tar upp något av det viktigaste för oss alla: samspelet mellan män och kvinnor. Alla måste vi förhålla oss till detta, oavsett vad vi har för sexuella preferenser.

Föreställningen är starkt inspirerad av August Strindberg, av hans syskonpjäser Marodörer och Kamraterna som gör upp med kulturmannen, men också av Strindberg i sin helhet. Det är en extra bonus för den som kan sin Strindberg och de två pjäserna Marodörer och Kamraterna, förstås. Men det är inget måste för att få ut mycket av föreställningen. Hannes Meidals och Jens Ohlins version står i allra högsta grad på egna ben.

Den är snygg och elegant, rolig, ironisk och tankeväckande med strålande skådespelare. Jag hoppas att gymnasierna nu går kommer dit i mängder för att se och diskutera och fundera kring det där med relationer.

Ett pressmeddelande beskriver handlingen:
Axel Egerman är en av landets mest uppburna manliga författare, uppvuxen i innerstadens kulturadel. Bertha Ålund är en ung serietecknare, en autodidakt som gärna kallar sig geni. Hennes satiriska udd riktar sig ofta mot uppburna manliga författare.
De träffas i ett samtal om kvalitetsbegreppet. De förstår inte ett dyft av varandras världar. De blir handlöst förälskade.
Bertha klargör att hon inte tänker leva i Axels skugga. Axel klargör att han förstår att han måste ta ett steg tillbaka. En av dem kommer att bli vansinnig och dö.
– Marodörer handlar helt klart mycket om mig själv, säger Jens Ohlin som även regisserar föreställningen.
– Den manlige huvudrollen Axel i Strindbergs Marodörer, som vi har använt som utgångspunkt, är utformad som en slags idealman. Inte en machosnubbe och inte en feminiserad man, utan en gyllene medelväg. En skön snubbe helt enkelt. Och det är många som ser sig själva som sköna snubbar, som rimliga män. Man har inga problem med att erkänna en patriarkal världsordning, men tycker främst att andra män ingår i den. Där är väl jag själv mycket, och det är det vi undersöker.

Hannes Meidal och Jens Ohlin har tidigare gjort succé på Dramaten med Don Giovanni och en omarbetning av Friedrich Schillers Rövare. Utan tvekan har det gjort ännu en succé.

I rollerna:
Bertha Bahar Pars
Axel Hannes Meidal
Abel Thérèse Brunnander
Carl Per Svensson
Katla Alexandra Rapaport
Gaga Leonard Terfelt

Foto: Marcus Gårder

Tankar om Othello med Lunds studentteater

16 november, 2015 by Redaktionen

Othello
Av William Shakespeare
Översättning: Mette Sjölin
Regi: Mette Sjölin
Premiär på Lilla Salen, AF i Lund, Lunds studentteater 14 november 2015

Othello skrevs någonstans kring 1603 och spelades för första gången 1604. Pjäsen har satts upp otaliga gånger både på scen och på vita duken. Pjäsens teman är klassiska, svartsjuka, lust för hämnd och revansch, allt kryddat med ett rejält stänk av rasism. Grundstoryn är enkel. Rodrigo älskar Desdemona som i sin tur avvisar honom för att istället gifta sig med Othello, en morisk general. Soldaten Iago hatar Othello därför att generalen befordrat en annan soldat, Cassio, till Löjtnant istället för honom. Iago smider en avancerad komplott som går ut på att övertyga Othello om att Desdemona har en sexuell relation med Cassio för att på det viset både bli av med rivalen om positionen som löjtnant och samtidigt kräva hämnd på Othello. Desdemona är för Iago bara ett verktyg.

Lunds Studentteater tar sig en av Shakespeares verkliga klassiker och de gör det med en befriande respektlöshet. Jag gillar att de vågar ta ut svängarna, även om resultatet får mig att lämna AF med ett minst sagt blandat intryck. Regissören Mette Sjölin har inför denna uppsättning av Othello gjort en egen översättning av den ursprungliga texten och med det tagit sig rätt stora friheter med materialet. Hon har kapat rätt friskt, men inte lagt till något.
Förutom svartsjukeaspekten finns även en dimension av rasism. Den vita överklassflickan som väljer en afrikansk man, general eller inte, framför det parti som familjen föredrar. Othello’s originaltitel är Othello (The Tragedy of Othello, the Moor of Venice). Othello är alltså Afrikan och brukar vanligtvis spelas av svarta skådespelare. 1998 spelade Patrick Stewart en vit Othello i en annars helsvart ensemble i Washington.
Sjölin har valt att ta bort den vinkeln av handlingen och fokusera på det faktum att Desdemona av männen kring henne inte ses som en individ med en självklar rätt att välja sig egen framtid utan som ett verktyg eller en ägodel. Lunds Studentteater arrangerar även i samband med förställningen ett seminarium om mäns våld mot kvinnor.

Handlingen har flyttats från Venedig till Cypern och tiden är kring första världskriget. Jag vet inte om det är en strategisk tanke eller om det helt enkelt är av praktiska skäl. AFs Lilla sal ger klara vibrationer av ett England i övergången mellan 1800- och 1900-tal och ett tidsskifte är ur den synvinkeln praktiskt. Eftersom handlingen är tidlös spelar det i sammanhanget ingen roll. Även uniformer och andra kläder ger ett klart brittiskt intryck.

Det som drar ner helhetsintrycket är bland annat den lilla dans Othello och Desdemona gör varje gång det träffas. Det har för mycket drag av Lundaspexet Uarda. De borde också ha undvikit att sjunga klassiska lundensiska festvisor när Iago skall dricka Cassio under bordet. Pjäsen innehåller annars ett par väldigt bra och välplacerade sångnummer där samtliga skådespelare får visa att de verkligen kan sjunga. Jag gillar också att de använder musiker istället för inspelad musik.
Jag tvingas påminna mig själv flera gången att det faktiskt är amatörer jag ser på scen. Visst är framförandet ibland lite platt med inslag av överspel, men det är ändå sevärt. Absolut bäst är Amanda Jimbergsson som gör en lysande tolkning av en manipulativ, hänsynslös Iago. Jag gillar även Annie Dahlins tolkning av Iagos hustru Emilia. Hennes sätt att genom tyst kroppsspråk visa vad hon tycker om makens ränker är inget annat än lysande.
I Rollerna: Annie Dahlin, Henrik Granlid, Amanda Jimbergsson, Johannes Löf, Christian Nilsson, Sandra Norrgård, Alice Ribbenvik, Sebastian Sjöfors

Längd: 2 timmar 30 minuter inklusive paus

Teaterkritik

Footer

Om oss