Teaterkritik

Varmt och vemodigt när hjälte hedras i Wollters sista roll – Driving Miles på Göteborgs Stadsteater

13 februari, 2016 by Mats Hallberg

Driving Miles
Av Henning Mankell
Regi Eva Bergman
Scenografi och kostym Tofte Lamberg
Premiär 12 februari 2016, Goteborgs stadsteaters stora Scen

Jag har upplevt denna monolog – impregnerad med avskalad jazz – en gång tidigare. 2012 under påskhelgen gästades lunchteatern i Göteborgs största teaterhus av Magnus Nilsson, Olle Steinholtz och Johan Setterlind. Magi uppstod i detta intima format! Då råkade jag efteråt byta några ord med min vän Bernt Andersson, som befann sig i publiken. I somras började förberedelserna för en utvidgad uppsättning på stora scen, nu med fler musiker och Sven Wollter som berättare. I oktober dog upphovsmannen Henning Mankell, vars uppdragsgivare ursprungligen var jubilerande Molde jazzfestival. Således skedde urpremiären I Norge medan Södertälje var först ut i Sverige.

Regisserar nya uppsättningen gör Eva Bergman, Mankells änka. Vidare finns gemensam koppling mellan honom och kapellmästare Bo Stenholm, eftersom den senare jobbat på Teatro Avenida i Maputo. Och den andre kapellmästaren Bernt Andersson sammanstrålade med trumslagare Per Melin och Wollter i mytomspunna Tältprojektet. Många pusselbitar och sammanträffanden! Innan ni får läsa om Driving Miles, vill jag lämna ytterligare information som inte alls är ovidkommande. Hösten 2012 intervjuade jag Wollter under hundra minuter. Bernt Andersson har intervjuats på restaurang. Miles Davis – mannen som förändrade musikhistorien flera gånger – har jag sett spela vid fyra tillfällen.

Vad som förtäljs i Mankells text är hur sällsam vänskap utvecklas mellan en norsk chaufför och världsstjärnan Miles. Den redovisas anekdotiskt av skrothandlaren Steinar, vars handfasta attityd expanderar genom den mestadels indirekta kontakten med en svart trumpetare och hans vredgade toner. Beskedet om denne lysande konstnärs definitiva slocknande, renderar i djupsinniga reflektioner och flagga på halv stång.

Livet blir också mer än det synes vara, närmast överjordiskt. Berättaren besatt av bilar filosoferar om big bang, tidens gång och fåglars sång. Han ”avbryts” av stolt musik fylld av smarta rytmer och lyriska passager. Ska noteras att chauffören är en verklig gestalt medan Wollters karaktär är påhittad. I vad som sagts vara göteborgarens grand finale märks oerhört väl, hur en skådespelare med oceaner av kunskap effektivt använder stilistiska grepp. Tänker på hur mannen försedd med röd slips varierar volym och intensitet, imiterar och tittar på musikerna, gör pauser och omtagningar, rör sig sävligt och intar sittande position. Han litar fullständigt på att publiken finns med, även i sekvenser som är på vippen att laddas ur. Känns som ett värdigt avslut, fast just laddningen hade varit lättare att upprätthålla rakt igenom ifall motspelare funnits. Tillräckligt ofta infinner sig åtråvärda rysningar, för att jag helhjärtat ska rekommendera Driving Miles.

En lustig detalj är att backspeglar framhävs som viktiga, av den chaufför vars storslagna öde blev att köra omkring Miles i Europa. Lustigt för att trumpetaren, känd för sin genomträngande ton, i princip aldrig såg tillbaka. Han var istället upptagen med att utforska ny terräng. Musikerna på scen har främst gett sig i kast med hans snillrika 50-tal. Och de vågar sig på några rejäla utmaningar såsom de spanska influenserna och andra Gil Evans-samarbeten. Tror inte att låtlistan i programmet är komplett. Tyckte bestämt att jag hörde ett elektrifierat medley, snuttar från det fusionbaserade 80-talet .Flera av musikerna är hemmahörande på Backa Teater. De når ut tack vare att de behärskar sina instrument och ensemblespelet. Men de når inte alltid hela vägen in i mitt hjärta, ity att de är teatermusiker, inte några vars naturliga bag är bebop. Bernt Andersson – Göteborgs musiknav – som alltid elegant avslappnad musikant, näranog en virtuos. Kompet angenämnt och Daniel Ekborg i egenskap av uttrycksfull trumpetare modig; både nyanserad och relativt distinkt. Men uppsättningen hade tillförts välbehövlig injektion om man istället rekryterat en Karl Oleandersson eller Samuel Olsson. Då hade publiken blivit varse vilken glöd som fanns i legendarens instrument. Kanske saknades rättigheter, annars hade det varit stort att som intro bjuda på några trumpetstötar från Miles Davis själv i högtalarna.

Då jag som framgått är ett hardcorefan av Miles hade jag möjligen orimligt högt ställda förväntningar. Men jag är totalt sett nöjd, hoppas att uppsättningens biljetter får strykande åtgång. Flera gånger var det inte bara allmänt bra, utan de medverkande och regissören med efternamn som förplikigar, levererar scenkonst på hög nivå. Det är vackert så när vi av media omges av så mycket trams och ofattbar ondska.

Skådespelare: Sven Wollter
Musiker: Bernt Andersson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm

Tankar om föreställningen Taktiska meditationer

12 februari, 2016 by Lotta Altner

Taktiska meditationer
– ett gästspel av Nyxxx på Turteatern, premiär den 11 februari 2016

Meditationens huvudsakliga syfte i de flesta fall är att befria hjärnan och känslan från intryck för att ge någon form av vila och harmoni. I kvällens s.k. föreställning skapades lite mer förvirring för en vad de flesta skådespel brukar ge. Vi är vana vid tydligare ramar för en upplevelse. Men det var nog ett av syftena att bryta mot alla konventioner och genom någon form av nytänkande, ge en annan form av befrielse. En befrielse som behöver en viss typ av motstånd först.

Så vad var det då vi fick uppleva!? Jag skulle beskriva det som någon form av seans-collage-happeningen i stationsformat. Inledningsvis fick vi besökare läsa en kort introduktion om hur vi kunde påbörja vår meditation, stationsvis. Jag invaggades i tanken att jag inbjöds till eftertanke inne salen. Meditationsledarna bar mobilarmbindlar och skulle genom sin närvaro på något vis leda handlingen i rummet. Verket påbörjades när som mellan 18.00–21.00. Du var välkommen när du ville. Man kunde också stanna hur länge man ville på de skilda stationerna, hoppa över och göra om. Man var också välkommen att ta en paus och därefter återkomma. Mest hjärtvärmande var inledningen som erbjöd mig den lilla mint tabletten och våtservetten med lukt av melon. Den gav en känsla av SPA och att man menade väl till både kropp och själ. Vällust fyllde min genomfrysta kropp.

Frihet i din upplevelse av en meditation är självfallet A och O. Det är ju din kropp som ska kunna göra det möjligt för dina sinnen att få flöda fritt och vila ifrån styrning. Dock är det så att inte alla människor, åtminstone inte inledningsvis, bara kan ges den friheten. Det är som med hundvalpar, de behöver få veta var de kan sova, äta och kissa innan de får lugn och ro. Ofta behöver de en stark ledare som visar dem tillrätta. Att bara slänga in ett köttigt ben till höger och vänster, underlättar inte sinnenas avslappning. Det hjälper inte att man säger ”du väljer fritt”. Man är inte så fri som man tror.

På kvällens stationer blev man både inbjuden och lämnades ensam. Jag försökte själv vid något tillfälle uppsöka två stationer utan att aktörer närmade sig för att tilldela mig upplevelse. Antagligen följde de ett mönster av rörelser och jag var inte i takt med dessa. Det gjorde mig något frustrerad och antagligen följde jag min 5ans växellåda och hade inte lugnet att vänta ut dem.

Mest intressant var det att jag upplevde ett försök till provokation gentemot IT-samhället. Att vårt liv enbart har den stress vi eventuellt har p.g.a den lilla mobilen som vi måste sova bredvid varje kväll, ”för vad händer om vi inte hör att det kommer in ett sms!?”. Vi fick också smeka våra mobiler, skicka dem i en cirkel och jag kunde glatt konstatera att min mobil var mycket större än alla andras. Min inre röst skrek åt mig att jag var tramsig, men det kunde inte hjälpas, min mobil var annorlunda och inte en i mängden. Avslappningen fungerade därmed inte helt i mig denna stund, för det var ju inte meningen att jag skulle uppleva att se mobilen, utan jag skulle ju känna dess betydelse.

Mest stimmulerande för känslan var att få spela ett rollspel där reglerna inte alls handlade om att gå framåt eller i slutet vinna. Där handlade det om att ha en rollfigur vars namn skulle syfta till dess utseende. Därefter fick vi veta platser vi var på, men också vilka frågor vi kunde ställa, utan att få svar. Det man inte tänker på först, är att det är processen som är det viktiga. Dessutom bär man med sig sina egna svar på andras frågor. Jag tror att det bästa är att inte spela med någon man känner för du kan naturliga frågor uppstå och ingen prestation behöver smyga på en.

Fast jag hade ändå den tyngsta och största mobilen i det rummet i kväll, så det så.

Den stora ensamheten: Svårtolkad monolog om en världsförbättrare

7 februari, 2016 by Mats Hallberg

Den stora ensamheten
Av Johan Friberg
Urpremiär 6 februari på Folkteatern, Göteborg

När det känns motigt att recensera skjuter jag skrivprocessen framför mig. Detta är ett sådant tillfälle. En knapp timmes monolog om solidaritet och terrorhot borde bli jätteintressant. Ändå famlar jag efter orden dygnet efter urpremiären på Folkteaterns lilla scen. Beror det på recensenten nedtyngd av fyra jobbnätter eller är orsaken en produktion som inte nådde fram?

Mångsidige Johan Friberg står för regi och idé. En gång på teaterträff hos frigruppen Tamauer hade vi ett givande samtal. Konversationen utgick från att jag var vittne till en sällsynt skrattparoxysm han var medskyldig till. Detta inträffade för närmare tio år sedan, under en utbudsdag med Skådebanan, när skönt tokiga 1 2 3 Schtunk skulle presentera sig. Senaste gången jag såg honom på scen kan ha varit i Katitzi. Vet inte om han skrivit med uttalat mål att Sanna Hultman skulle framföra hans uppfordrande manus. Kan dock näppeligen tänka mig någon annan i Västsverige som skulle ha passat bättre. Vissa skådespelare har gjort sig oumbärliga för en viss typ av roller. (Örjan Ramberg som ömklige O´ Neill i Ge oss skuggorna är ett motsvarande exempel.) Den pedagogiska övertygelsen och den långsamma fraseringen är omisskännlig, liksom hur berättandet understöds av tydliga gester. Några gånger markerar Hultman vad det vill säga att hålla sig på betryggande avstånd alternativt komma riktigt nära. Och hon har sannerligen laddat sin karaktär med en stor portion inlevelse. Märks väl att hon och regissören jobbat mycket med att hitta rätt tilltal, vilket man skulle kunna ha gjort än mer av.

På väg för att sätta oss på läktaren hälsar skådespelaren genom handslag. Hon har oömma kläder i form av gummiskor, jeans och vinröd tröja. Enda scenografi är en avsats i trä med ett fundament att sitta på, vilket efterhand utvecklas till en kontstruktion som påminner om avrättningsmetoden elektriska stolen. Denna anordning jämte en ryggsäck, blir gåtfulla verktyg i berättandet. De får oss att associera kring offer och förövare.
Inledningsvis får vi höra om en fakir vars konster inte riktigt går enligt plan. Den stora ensamheten är enligt de ansvariga en bisarr och livsfarlig monolog där främlingskap och tiggeri ingår som avgörande beståndsdelar. Kunde uppfatta att det handlar om en individ som vill göra gott, ett samvete som identifierar sig med den andre, som bedömer och betraktar. ”V” har uppenbara problem med att behålla kontrollen, attackeras av fatala impulser. Men det är allt annat än lätt att förstå hennes resonemang. Texten slingrar sig runt begrepp som rädsla och godhet utan att ge publiken något facit.

Det här är troligen första monolg jag ser på Folkteatern. Utmynnar för min del i ett lakoniskt ”jaha”. Tror att Fribergs text skulle behövt en kommenterande uppföljning, kanske rent av ett panelsamtal där idévärlden hos ”V” ställs emot de skrämmande nyheter vi upplevt senaste halvåret.

Foto: Sanna Hultman

Rapport från premiären av Sagan om den lilla farbrorn på Boulevardteatern

7 februari, 2016 by Redaktionen

Sagan om den lilla farbrorn
Av Barbro Lindgren
Regi Roger Westberg
Scenografi John Söderberg
Musik Lars-Erik Brossner
Dramatisering Lars-Erik Brossner och Tomas von Brömssen
Premiär på Boulevardteatern, Stockholm, 6 februari 2016

Detta är en helt underbar föreställning, ren magi! Finurligt iscensatt och med oväntade infall. Det är ömsint, vackert och humoristiskt. Djupt mänskligt. Egentligen så dystert om ensamhet, men i motsats till mycket i det verkliga livet, slutar berättelsen i hoppfullt ljus.

Den mycket unga publiken deltar med kommentarer och skratt, medkänsla och engagemang. Jag är förbluffad över hur väl barnen förstår och sitter lyssnande. Det är rörande att se en så fin publik. Jag känner mig alls inte gammal här, utan njuter och blir ”barnsligt” berörd. De små människorna runt mig i salongen har mycket att lära. Oss vuxna.

Handlingen i korthet: Den lilla farbrorn är mycket ensam. Ingen besvarar hans hälsningar på gatan, ingen ser honom ens. Ingen kommer på besök. En dag får han en idé. Han ska efterlysa en vän! Överallt sätter han upp lappar. Men ingen kommer.

Så en dag dyker det plötsligt upp en hund som nosar nyfiket kring farbrorns hus. Trevande och försiktigt närmar de sig varandra. Efter en stund blir de vänner. Äntligen har farbrorn hittat en riktig vän! Då kommer det en liten flicka. Flickan och hunden blir genast goda vänner. Farbrorn känner sig undanskuffad och bortglömd. Ska han bli så där ensam nu igen?

Med en musiker och tre skådespelare berättas en saga om ensamhet, vänskap och svartsjuka.

Föreställningens längd är cirka 45 minuter. Alldeles lagom långt.

På scen:
Skådespelare: Lina Andersson, Gustav Lundkvist, Palle Söderberg
Orkester Sara Edin, Lina Andersson
Lergök Eva Lagerheim

Bild ur föreställningen: Martin Skoog. Illustration: Eva Eriksson.
Efter pjäsen bjuds barn och vuxna upp på scenen för att utbyta tankar med skådespelarna.
På bilden underst: Barbro Lindgren själv i sin värld. Foto: Lars Wickberg.

King Lear på Det Kongelige Teater: En glödande rubin doppad i arsenik

7 februari, 2016 by Redaktionen

King Lear
Av William Shakespeare.
Regi och översättning: Peter Langdal
Scenografi och kostym: Karin Betz.
Det Kongelige Teater, Skuespilshuset
Premiär 5 februari 2016

När Peter Langdal tar sej an Kung Lear, Shakespeares största jakobsbrottning, får vi en juvel, ett oförglömligt mästerverk, i egen översättning. Se den ni som har chansen! Stilteater i historiska kostymer, men där finns intet damm, allt är stålblankt.

Och se en tolkning av huvudrollen ni aldrig kommer att glömma, nånstans mellan… Iwar Wiklander och Orson Welles. Tommy Kenter, folkkär komiker som ersatt teaterns Grand Old Man Henning Jensen ,visar att komiken är tragikens fostermor, han ger oss en Lear som går från titan och fåfäng övergud till den sanningssägande lodisen på parkbänken. Stort.

Dramat inleds med den grandiosa scen där Lear vill höra sina döttrars kärlek och delar sitt rike därefter. (Gör aldrig det! Dö först, skit i arvsskatten!)

Likt glänsande granatäpplen kretsar döttrarna kring den heta gröten, med sina starka vackra män med svällande vader och hosor, även dom rödskimrande. Karin Betz quiltade taftkostymer gör kungaklanen till underskönt sexiga köttstycken, scenografen använder de elisabetanska formerna på ett fräckt couture-vis som är oemotståndligt. Regan och Goneril, de äldsta två, kråmar sej, krälar i stoftet för kungens fåfänga-och vinner. Benedikte Hansen som den äldsta överglänser där något Marie Louise Wille som Regan-men vilken teater! Deras stegrande vidrighet blir än värre i dessa tygkaskader.

Signe Egholm Olsen fångar mej inte riktigt som Goneril, och Langdal trollar bort hennes (brukliga) tvåtimmarsväntan genom att ge henne narrens roll. Ett felgrepp, tycker jag.

Komedin förvaltas bättre av Lear samt Henrik Lykkegaard i den annars trista rollen som Kent. Detta revyankare var även köpenhamnarnas Lumière i flera vändor, och vet allt om tajming och Kleinkunst. Han blir nästan ett radarpar med dvärginnan Sigrid Husjord som Oswald– en riktigt lysande skådespelare. Men folk skrattar åt allt hon gör. Sorgligt!

Edgar och Edmund, Gloucesters rivaliserande söner är fantastiska, Edgar (Thue Ersted Rasmussen) när han spelar halvnaken dåre i trasor, en yngre upplaga av den alltmer galne Lear, en flykting, ett paket som ingen vill ha. Detta som ett levande bevis på Kung Lears förkunnelse i första akten:” Även en flykting släpar med sej det den har behov av.”
Då är Shakespeares 1606 plötsligt Danmark 2016. Skickligt, Peter Langdal!

Edmund (Joachim Fjelstrup) är den sköne bastarden som först ingen vill ha- sen alla. Båda systrarna tävlar i brunst för att få lägras av denne rocksnygging i lila sidensvid.

Skicklig är också Alexander Rosenbaums musik, spelad på tre. Slagverk. Japaniserande.
Men varför denna oinspirerade scenografi, när kostymerna är så betydelsebärande?
Trött modernistiska betongsättstycken, luckor, en sluttande spegelvägg…säj mer! Och varför gida in i kamouflageuniformer i akt två- är det vår enda bild av krig idag? När alla ska se ut som Rambo letar männen på ett dumt sätt efter vår tids schabloner. Onödigt.

Men i det hela; detta är så bra teater av en så bra pjäs. Dåtid-nutid. Ta fram passet!

MEDVERKANDE:
Tommy Kenter, Benedikte Hansen, Signe Egholm Olsen, Marie Louise Wille, Henrik Lykkegaard, Al Agami, Morten Suurballe, Jacob Lohmann, Joachim Fjelstrup, Peter Gilsfort, Thue Ersted Rasmussen, Sigrid Husjord.

Foto: Natascha Thiara Rydvald

Teaterkritik

Footer

Om oss