Den stora ensamheten
Av Johan Friberg
Urpremiär 6 februari på Folkteatern, Göteborg
När det känns motigt att recensera skjuter jag skrivprocessen framför mig. Detta är ett sådant tillfälle. En knapp timmes monolog om solidaritet och terrorhot borde bli jätteintressant. Ändå famlar jag efter orden dygnet efter urpremiären på Folkteaterns lilla scen. Beror det på recensenten nedtyngd av fyra jobbnätter eller är orsaken en produktion som inte nådde fram?
Mångsidige Johan Friberg står för regi och idé. En gång på teaterträff hos frigruppen Tamauer hade vi ett givande samtal. Konversationen utgick från att jag var vittne till en sällsynt skrattparoxysm han var medskyldig till. Detta inträffade för närmare tio år sedan, under en utbudsdag med Skådebanan, när skönt tokiga 1 2 3 Schtunk skulle presentera sig. Senaste gången jag såg honom på scen kan ha varit i Katitzi. Vet inte om han skrivit med uttalat mål att Sanna Hultman skulle framföra hans uppfordrande manus. Kan dock näppeligen tänka mig någon annan i Västsverige som skulle ha passat bättre. Vissa skådespelare har gjort sig oumbärliga för en viss typ av roller. (Örjan Ramberg som ömklige O´ Neill i Ge oss skuggorna är ett motsvarande exempel.) Den pedagogiska övertygelsen och den långsamma fraseringen är omisskännlig, liksom hur berättandet understöds av tydliga gester. Några gånger markerar Hultman vad det vill säga att hålla sig på betryggande avstånd alternativt komma riktigt nära. Och hon har sannerligen laddat sin karaktär med en stor portion inlevelse. Märks väl att hon och regissören jobbat mycket med att hitta rätt tilltal, vilket man skulle kunna ha gjort än mer av.
På väg för att sätta oss på läktaren hälsar skådespelaren genom handslag. Hon har oömma kläder i form av gummiskor, jeans och vinröd tröja. Enda scenografi är en avsats i trä med ett fundament att sitta på, vilket efterhand utvecklas till en kontstruktion som påminner om avrättningsmetoden elektriska stolen. Denna anordning jämte en ryggsäck, blir gåtfulla verktyg i berättandet. De får oss att associera kring offer och förövare.
Inledningsvis får vi höra om en fakir vars konster inte riktigt går enligt plan. Den stora ensamheten är enligt de ansvariga en bisarr och livsfarlig monolog där främlingskap och tiggeri ingår som avgörande beståndsdelar. Kunde uppfatta att det handlar om en individ som vill göra gott, ett samvete som identifierar sig med den andre, som bedömer och betraktar. ”V” har uppenbara problem med att behålla kontrollen, attackeras av fatala impulser. Men det är allt annat än lätt att förstå hennes resonemang. Texten slingrar sig runt begrepp som rädsla och godhet utan att ge publiken något facit.
Det här är troligen första monolg jag ser på Folkteatern. Utmynnar för min del i ett lakoniskt ”jaha”. Tror att Fribergs text skulle behövt en kommenterande uppföljning, kanske rent av ett panelsamtal där idévärlden hos ”V” ställs emot de skrämmande nyheter vi upplevt senaste halvåret.
Foto: Sanna Hultman