Teaterkritik

Den goda viljan – en lyckad överföring av en roman till teater

27 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Den goda viljan
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell
Premiär den 26 augusti 2016, Lilla scenen på Dramaten

Den goda viljan är berättelsen om Ingmar Bergmans föräldrar när de var unga i början av 1900-talet. Regissören har valt att bygga föreställningen på boken, romanen av Ingmar Bergman, istället för att bygga på tv-serien eller filmen. Det är ett bra val, det fungerar utmärkt och blir riktigt, riktigt bra. Trots att föreställningen är nästan fyra timmar går tiden snabbt och det känns aldrig långt. Jag sugs in i berättelsen, in i människornas liv, känner deras goda uppsåt och lider med dem när de gör tvärtemot vad de egentligen skulle vilja. Föreställningen gestaltar på ett trovärdigt sätt bibelcitatet ur Romarbrevet som gett upphov till romanens titel: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Romarbrevet 7:19)

Människorna är som människor är. Jag tror vi alla kan känna igen oss och människor omkring oss. Den goda viljan är Ingmar Bergmans berättelse om sina föräldrar och deras kärlekshistoria, de tio åren innan han föddes. Romanen den gavs ut i november 1991 och tv-serien som regisserades av Bille August hade premiär på SVT den 25 december. Bioversionen vann Guldpalmen och Pernilla August fick det kvinnliga skådespelarpriset för rollen som Anna Bergman, Ingmar Bergmans mamma.

Handlingen utspelar sig på flera olika platser. Eirik Stubø har valt att ha scenen enkel, med bara en orgel på ena sidan, en enkel soffa på längre bak och några stolar. Det är en bra lösning, vi som publik kan själva fylla i miljöerna. Spelet mellan människorna blir det viktigaste istället, det är bra.

Ett extra plus är tidsmarkörerna. Anna och Henrik, som så småningom blev Ingmar Bergmans föräldrar, möttes 1909. De kommer från väldigt olika bakgrund. Henrik har vuxit upp ensam med sin mamma under fattiga omständigheter medan Anna vuxit upp i ett välbärgat hem. Det är några år före första världskriget och det finns flera detaljer från tiden som tas upp i förbifarten, som utvecklingen av teknik för tåg, musik och dans med mera. Handlingen spänner över flera år och första världskriget hinner bryta ut och det påverkar livet också för människor i Sverige även om vi inte deltog i kriget.

Musiken är också ett extra plus, både den som spelas på orgeln och den underbara gossrösten som sjunger flera sånger och inspelad musik, allt ger en fördjupad upplevelse av helheten.

Att Ingmar Bergman hade en komplicerad relation till sin far är välbekant. I ”Den goda viljan” berättar Bergman om två unga människor som blir förälskade och så småningom gifter sig och får barn – och båda är mänskliga och har såväl goda sidor som sämre sidor. Pappan är inte den skrämmande hemska fadersgestalten utan en ung man med ideal och alla bråk och gräl är inte hans fel. Som åskådare kan jag känna med och förstå mig på både henne och honom liksom människorna runt omkring. Det är så det är när teater fungerar som bäst, tänker jag.

I rollerna:
Henrik Bergman Erik Ehn
Anna Åkerblom Rebecka Hemse
Johan Åkerblom Per Mattsson
Karin Åkerblom Lena Endre
Ernst Åkerblom Otto Hargne
Fredrik Bergman Örjan Ramberg
Alma Bergman Kicki Bramberg
Frida Emma Broomé

Maratondansen – Spännande allkonstverk om drömmar och rivalitet

26 augusti, 2016 by Redaktionen

Maratondansen
Efter en roman av Horace McCoy
Regi, koreografi & scenografi Kenneth Kvarnström
Kostym Camilla Thulin
Premiär 25 augusti 2016 på Stora scenen, Stockholms stadsteater

Varför ger man sig in i en maratondans? För att testa sina gränser, för att få erkännande och uppmärksamhet, ekonomisk eller framgångsmässig vinning, kanske av tävlingslusta? Alternativen är många. I kvällens föreställning på Stadsteaterns stora scen är första priset en fast tjänst vid teatern. Med utgångspunkt i romanen ” När man skjuter hästar så” av Horace McCoy skapas ett storartat allkonstverk. Det öses på fritt med alla tänkbara medel. Energin flödar, vi bjuds på konst av alla de slag, kvalificerad elektronisk bildkonst, dans och musik i olika genrer, stå upp-komik – Kajsa Ernst är jättebra – och inte minst underbar kostymkonst.

Det finns en del associationer att göra till dagens samhälle, jag kom bl.a. att tänka på så kallad förnedrings-tv. En exploatering av människors hopp och drömmar.

Oavsett så blir det en färgstark och glittrande show, deltagarna/skådespelarnas kamp ger en stark upplevelse. Att följa hur långt de medverkande är beredda att gå för att vinna. Pjäsen är interaktiv, inlevelsen stärks, då det är vi som publik som utgör jury. Vi får också vara med och sjunga allsång på finska, skojigt. Energin flödar och jag känner av den, inte minst när jag själv tillsammans med ett antal andra ur publiken får tillfälle att komma upp på scenen och delta i spelet, känna hur gärna jag vill vinna första pris och få fribiljetter till en modeutställning, och besvikelsen och avundsjukan när det är en annan som får det.

Kostymerna av Camilla Thulin är helt fantastiska. Skådespelarna svettas och kväljs i makabra utstyrslar till sagodjur och fabelfigurer, men springer på oförtrutet. För att i nästa stund uppträda i klassiskt tjusiga kreationer, frackar och vackra långklänningar.

I en mörk scen dämpas allt ner, depressionen faller över oss när skådespelarna dirigeras att i ett grådaskigt ljus ta av och på likadana färglösa rockar i en sekvens, som känns oändligt lång.

Robert Fux är oerhört skicklig som den cyniske konferenciern, hans lismande leende kryper under skinnet på mig och när urladdningen kommer i hans slutliga sammanbrott känns det befriande. Frågan ställs på sin spets: är ett samhälle byggt på konkurrens och vinningslystnad hållbart i längden, eller…

Pressmeddelandet säger att danschefen Kenneth Kvarnström har en stark konstnärlig vision. Den framkom tydligt i kvällens föreställning, som var väldigt givande på många plan. Det har blivit till ett allkonstverk utan dess like.

Medverkande
Mina Azarian, Ulf Eklund, Kajsa Ernst, Katarina Ewerlöf, Françoise Fournier, Robert Fux, Anders Johannisson, Jan Mybrand, Odile Nunes, Gunilla Röör, Per Sandberg, Eva Stenson och Philip Zandén
Foto: Petra Hellberg

Huset vid nattens ände – en föreställning för inbitna Bergman-fans

26 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Huset vid nattens ände
Fritt efter Ingmar Bergman
Regi och scenografi Sebastian Hartmann
Kostym Adriana Braga Peretzki
Ljusdesign Lothar Baumgarte
Videodesign Voxi Bärenklau
Peruk och mask Melanie Åberg
Premiär på Dramaten 25 augusti 2016

”Huset vid nattens ände” är ett fantasieggande namn på en föreställning. Nog är denna föreställning kreativ så det sprakar om det – fast lite för mycket, för utdraget. Föreställningen är mer ett collage genom Bergmans universum än ett drama. Det är som att ha hamnat i ett drömvärld av den tyske regissören Sebastian Hartmanns syn på Bergman. Det är mycket skrik, mycket ångest och framför allt många versioner av dödsångest.

Ingmar Bergman var utan tvekan av de de stora svenska dramatikerna och regissörerna. Att plocka ut ett collage av hans verk är ingen lätt uppgift, det blir helt klart olika resultat beroende på vem som gör utvalet. Sebastian Hartmanns collage ”Huset vid nattens ände” får mig att komma ihåg varför jag så sällan fått ut något av Ingmar Bergmans produktion, hans filmer och draman har sällan talat till mig. Jag kommer från genuin arbetarklass och har under min uppväxt aldrig känt någon som kan unna sig lyxen att ha dessa ångestutbrott som karaktärerna och i synnerhet kvinnorna har i många av Bergmans verk. I min värld har vi helt enkelt inte haft vare sig tid eller råd med dessa utbrott, när livet handlat om att få lönen att räcka månaden ut. Nej jag förkastar inte allt Ingmar Bergman skapat, jag säger bara att det är bara några av hans verk som känts angelägna för mig och min omgivning.

Jag tror att målgruppen för ”Huset vid nattens ände” är Bergman-älskare. Den som vill se en tre timmar lång föreställning och dra paralleller till Bergmans verk, liv och allt det som påverkat Bergman. Föreställningen är ett gigantiskt smörgåsbord för Bergmans stora beundrare. För andra, som jag, är föreställningen emellanåt intressant och emellanåt väl seg och utdragen i en del scener.

Föreställningens två styrkor som imponerade på mig var scenografin och skådespelarna. Scenografin går knappt att beskriva. Regissören Sebastian Hartmann har valt att bygga upp flera rum och placerat dem på scenens vridfunktion. Scenografin är en gigantisk huskonstruktion på Stora scenen bestående av Ingmar Bergmans olika rum, en plats där gestalter från Bergmans filmer och teaterpjäser kommer och går och interagerar med varandra i oväntade konstellationer.

Regissören som samtidigt är scenograf har också valt att låta några kameramän hela tiden följa skådespelarna tätt inpå och dessa direkt-inspelningar, oftast mycket täta närbilder, projiceras på en stor duk på scenen. Ibland är det bara filmprojektionen som syns och skådespelarna är dolda. Det är en stor utmaning för skådespelarna också att bli visade så extremt nära, en utmaning som samtliga klarar med väl godkänt. Skådespelarna är imponerande skickliga i denna föreställning som är rätt krävande för dem både psykiskt och fysiskt.

Ingmar Bergmans bostad på Fårö har haft en avgörande roll för Sebastian Hartmann när han inspirerades till att skriva den nya pjäsen. Hartmann fick ett konstnärsstipendium att få arbeta och bo i Ingmar Bergmans hem, varpå han packade bilen full med böcker och gamla filmer och reste till Fårö i oktober 2015 för att skriva. Vistelsen påverkade honom starkt och han säger i ett pressmeddelande:

– De första dagarna kunde jag inte arbeta, det var för galet att verkligen vara där och jag kände hans närvaro hela tiden. Så småningom började jag skriva på morgnarna och såg filmer på kvällarna. När jag lämnade Fårö efter en dryg månad var jag ledsen, jag förstod varför Bergman ville leva, jobba, filma och dö där, säger Sebastian Hartmann.

Föreställningen invigde Bergmanfestivalen och för alla som har Ingmar Bergman som en stor ikon är collaget värt ett besök, men för den som liksom jag inte riktigt fastnat för allt Bergman skapat kan den vara bitvis seg att sitta sig igenom.

En liten rolig detalj. Ingmar Bergman själv dyker upp, både i form av en skådespelarkör på nio personer men också gestaltad av enskilda skådespelare och vid ett tillfälle undrar Bergman om han fångats i ett drömspel. Det är en liten rolig kick mot Strindberg och teatervetare. En del av oss ser väl August Strindberg som den största och kan tänka oss att det vore en mardröm för Bergman att fastna i ett Strindberg-drama. Föreställningen är fylld av sådana blinkningar till scenkonstens historia.

Medverkande
Eric Stern, Sanna Sundqvist, Elin Klinga, Reuben Sallmander, Andreas Rothlin Svensson, Bengt CW Carlsson, Mia Benson, Peter Engman och Tova Magnusson

Vapenvila – ställer viktiga frågor som det inte går att värja sig emot

19 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Vapenvila
Manus: Fredrik Virtanen
Regi: Sofia Ledarp
Musik av: Theodor Arvidsson Kylin
Framförd av: Rennie Mirro
Musik av: Theodor Arvidsson Kylin
Premiär 19 augusti 2016

Teatern under bron är en briljant idé. Att öppna en teater undre Liljeholmsbron ger en särskild atmosfär åt teatern med den typiska undergroundmiljön, ett område där många av samhällets utslagna håller till. Där om någonstans borde väl det finnas teater och kultur som kan ge människorna nya tanker och energi att ta itu med sina liv.
-Teater borde finnas överallt och det borde inte kosta något att gå på teater, sade Filip Adamo till kulturbloggen under invigningen av teatern.

Filip Adamo är en av initiativtagarna till projektet Teatern under bron. Under torsdagskvällen var det invigning och pressvisning av dramat Vapenvila som är en monolog framför av mångsidiga dansaren och skådespelaren Rennie Mirro. På fredagskvällen den 19 augusti är det premiär.

Rennie Mirro spelar Victor som mötes oss vitklädd på en scen uppbyggd på en vit stor lastbil, hela scenen går också helt i vitt, vilket har sin speciella betydelse. Victor berättar sakta men säkert om sig själv. ”Det är inte synd om mig”, påpekar han om och om igen. Han har bara gjort sitt jobb. Det är något vi känner igen, historien igenom. De tjänstemän som utförde Hitlerregimens utrotning av judar hade samma argument: De gjorde bara sitt jobb.

Victor transporterar. Det är hans arbete, att transportera något från en plats till en annan. Att det han transporterar är dödliga – hör det till saken? Att det är vapen av olika slag som kan döda. Victor gör bara sitt jobb, han måste ha inkomster för att kunna försörja sin familj. Han älskar sin fru och sina barn. Han tog sin del av pappaledigheten när barnen var små, han har lämnat och hämtat på dagis. Skulle han vara sämre människa än de som köper laktosfritt på Södermalm och som snackar men ändå inte hindrar de krig och utrotningar som sker runt om i världen?

Svenska vapen har faktiskt sålts runt om i världen till de flesta krigshärdar, påpekar Victor.

Monologen som framförs av Rennie Miro är stark och tankeväckande och ger alldeles säkert upphov till många diskussioner. Det borde den göra. Vapenvila – ställer viktiga frågor som det inte går att värja sig emot

Monologen är skriven av Fredrik Virtanen och visst finns det delar av den som känns lite klichéartade, men det är också våra liv av och till, eller hur?
Rennie Mirro är helt enkelt suverän, han äger scen och tillsammans med musiken, blir det en monolog som fångat mycket av vår samtid på kornet.

Däremot funderar jag på hur Stockholms stad fungerar. Denna teater som rymmer 300 personer per kväll måste betala samma hyra som arrangörerna av hela Midnattsloppet. Är det rimligt? Som Södermalmsnytt uttrycker det:
Att hyra en död yta för gatuteater under Liljeholmsbron kostar lika mycket som att ta över hela Södermalm för gigantiska Midnattsloppet.

Tankar om ”A midsummer night’s dream” på Parkteatern

22 juli, 2016 by Lotta Altner

Artworks by Jeff van de Zandt for Polar Eclipse Theatre

”A midsummer night’s dream” –
Av William Shakespeare
Regi: Neil Rutherford
Parkteatern – premiär 21 juli Galärparken/Djurgården

If you don’t speak English you might think that a performance by Shakespeare will be a little bit too much? Especially since this performance actually is in English.

Men vet du vad!? Du ska gå i alla fall. Självklart är det så att det underlättar om man kan lite engelska och därmed förstår ett och annat härligt anglofiliskt ordskämt som faktiskt inte går att förklara med samma känsla, rymt eller innehåll på något annat språk än just i originalspråk. Men en del av rimmen i pjäsen gör det dock lättare att hänga med även om grundmanuset är drygt 400 år gammalt. Dessutom så förstår man ofta mycket utan ord eftersom föreställningen är av fysisk karaktär. Däremot skulle jag rekommendera att ta 5 minuter och läsa lite om just ”En midsommarnattsdröm” innan man kommer dit, eftersom handlingen är lite lätt komplicerad med bl.a. sin teater i teatern. Men låt inte det skrämma dig, ”… for heavens sake!”.

I brännhet sommarväder som ingen nordeuropé av svensk eller britt är van vid, satt vi många och bevittnade kvällens premiär. Gratis teater, d.v.s. ”skatteåterbäring” på sitt allra bästa sätt, enligt the boss herself Sissela Kyle.

Inledningsvis ska jag erkänna att jag var mycket fundersam över den amerikanska hippiekultur som presenterades som en del av pjäsens skogsväsenden till en början. Även om flickorna som dansade var av den vackraste natur, så tänkte jag att den fria kärleken och dialekten kanske skulle söndra ett klassisk verk till intet. Gladeligen blev det inte så.Tack vare att inte alla skådespelarna talade brittisk engelska så blev det med tiden helt acceptabelt för öronen att höra blandad engelska. Lite smått och gott. Att karaktären Puck dessutom kunde kosta på sig ett amerikanskt uttal, hade slutligen en viss charm.
Scenen var av minsta klargröna karaktär och gav en upplevelse av ett dockhus med minigolf känsla. Man kan inget annat än fascineras av att en så invecklad berättelse gick att spelas på 1.5 timme, utan att på något sätt förlora varken handling, tempo eller inlevelse.

Kvällens höjdpunkt var skådespelarnas tighta skådespeleri med varandra. I total symbios bar de sina egna karaktärer och varandra. Skolningen och erfarenheten var slående hög. I vissa scener var också kroppsrörelserna i slagsmål eller dylikt, karakteristiska. Det innebar ju att de precis som ett ordrim var väntat när det väl kom och gav mersmak.

Regissörens val att plocka upp publiken som en del av skådespelet, är inte bara klassiskt Shakespeares 1500-tal, det skapar också en folklighet som vi inte ser så ofta. Trots att föreställningen är en fars, har den tack och lov inte den ”buskisbetoning” som svensk humor på den här nivån kan ha ibland. De klarar av att vara lätt slippriga, men med glimt och sofistikerat språk. Thank you!

För en gångs skull så tilläts män och kvinnor vara lika roliga på scen i föreställningen, vilket jag aldrig tidigare sett i en tolkning av det här verket. Alla karaktärer fick ta för sig och blomma. Upplösningsscenen där de flesta älskande par slåss om varandra, var inte bara sceniskt roligt, utan också balanserad och klockrent stilistiskt. När fryspunkterna når sina klimax brast vi alla ut i skratt.
Det enda som inte helt höll måtten i kväll var ljudet som bröts och knarrade (värmeslag?) lite under kvällens gång. En ”mygga” ville inte alls göra sitt jobb. Dessutom passade en del pensionärer i publiken på att vara direkt otrevliga och hotfulla (värmeslag?) mot parkteaterns personal (fotografen bl.a.). Skönt att veta att även dagens pensionärer kan göra bort sig.

I rollerna:
Theseus/Oberon: David Inghamn
Hipployta/Titania: Kudzai Chimbaira
Egeus/Puck: Denny Lekström
Hermia: Cheryl Murphy
Helena: Cilla Silvia
Lysander/Quince: Pontus Olgrim
Demetrius/Bottom: Chris Killik

Teaterkritik

Footer

Om oss