Teaterkritik

Skymningsrök – rolig och absurd och djupsinnig i all sin enkelhet

25 september, 2016 by Rosemari Södergren

Skymningsrök
Av Noah Haidle
Översättning Pamel Jaskoviak
Regi Viktor Tjerneld
Scenografi och kostym Franciska Alberte
Premiär på Göteborgs stadsteater 23 september 2016

Skymningsrök är ett drama av en förhållandevis ung dramatiker. Noah Haidle är 37 år och har hunnit skriva flera manus, både till teater och film och fått flera priser inom scenkonst redan. Skymningsrök är ett av hans senaste draman, den hade sin urpremiär 2013. Det finns förvånande få uppgifter om Noah Haidle på Internet. Inte ens på engelska wikipedia finns det särskilt mycket. Räkna med att om ytterligare tio år är han världskänd som dramatiker.

Det är kul att Göteborgs stadsteater har upptäckt en amerikansk dramatiker så tidigt i hans karriär.

Föreställningen på Göteborgs stadsteater är på drygt två timmar med en paus och under den tiden hinner vi få en djupdykning i livets centrala frågor på ett underhållande med samtidigt allvarligt sätt. Föreställningen är rolig och absurd och djupsinnig i all sin enkelhet.

I inledningen möter vi en slags presentatör som står framför den ännu neddragna ridån, iklädd röd sammetskostym med en stor spade i handen. Spaden får sin förklaring i allra sista akten. Presentatören driver handlingen framåt genom att berätta vad som händer i fotnoter.

När ridån går upp möter vi en höggravid mamma, Violet, som liksom så många kvinnor historien igenom i vardagslivet drar ett stort lass och försöker hålla ihop familjen, samtidigt som familjemedlemmarna, var och en, bär sina livstrauman. Violet bor med sin man och sin dotter hos sin far, översten som lider av demenssjukdom och av och till glömmer bort vem han själv och övriga omkring honom är. Familjen har svåra problem, men det sopas under mattan, ingen vill prata om det som trycker på inom dem.

I en dråplig men ändå sorglig, vemodig scen får vi se de två tvillingarna som ligger i mamma Violets mage och väntar på att komma ut medan de samtalar om arvssynden. Finns den? Föds vi med skuld redan från början? Föds vi in i omöjliga förutsättningar från början, föds vi till att misslyckas?

Skådespelarna har flera – och hur deras rollbyten går till har sin egen uttolkning och kan tolkas på flera sätt. Varje detalj har sin betydelse.

Det talas ofta inom teatervärlden om hur unga ska hitta till teatern utan att det som ges på scen ska förytligas, hur den unga publiken ska lockas utan att teaterföreställningarna enbart blir lättsam underhållning och förlorar sin udd. Dramatiker som Noah Haidle har hittat ett svar på den frågan.

För alla älskare av tv-serien Bron är det förstås ett extra plus att se Dag Malmberg på scen som i Bron spelar Sagas sympatiske närmaste chef Hans.

Dylansällskapet – rolig men också tragisk, komisk och tragikomisk

25 september, 2016 by Lotta Altner

Dylansällskapet
Av Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Ulf Englund
Ljud Lisa Norman
Musik Mikael Svanevik
– premiär på Lilla scenen, Stadsteatern 24 september 2016

Vänskap mellan män är något som jag tror både män och kvinnor ibland funderar över. Inte för att vi inte tror att den finns, utan för att kvinnors vänskap (med både män och kvinnor) på något vis verkar vara självklarare än mäns relationer med varandra. Jag har ingen statistik som är säkerställd på något vis, men det jag hör från både män och kvinnor i min vänskapskrets är att kvinnor har både fler vänner och pratar djupare med sina vänner. De sociala koderna, anser många män är svåra om man inte har ett stort gemensamt intresse. Männen i ”Dylansällskapet” har definitivt Bob Dylan gemensamt, men därutöver inte samma plattform att stå på.

Därför är det väldigt spännande och intressant att se ett drama som baserar sig på dessa mäns vänskaper. För vad pratar män om? Vad bekymrar dem i deras relationer till världen och andra? Har de hemligheter som vi inte vet om och skulle förundras över? Manlig vänskap mellan heterosexuella borde ju vara mer än ryggdunkningar.

Jag ska villigt erkänna att mina kunskaper om Bob Dylan inte är de djupaste.När jag hör flera av hans låtar före föreställningen (spelades bl.a. på damernas toalett) så blir det dock aha-upplevelser och jag känner igen många av dem. Kan till och med sjunga med i refrängerna. Men jag får väl försvarar mig med att Dylan inte tillhör min generation. När föreställningen börjar och många Dylan skämt dras och kvinnorna bredvid mig, som tydligen kan sin Dylan, skrattar åt många fler skämt än jag. Då funderar jag över om hela manuset/föreställningen kommer att kräva att man kan ingående mycket om Bob. Kommer jag känna ett utanförskap? Min egen humor ifrågasatte jag tack och lov inte – det får bli en annan gång.

Efter en stund inser jag tack och lov att jag att faktiskt har en fördel av att inte kunna allt om musikern. För det publiken gör som kan något om Dylan, är att skapa sig en subgrupp av inbördes beundran på plats och det är precis det som männen på scen också återspeglar. De tittar på varann och nickar ”eller hur!?”och skrattar ikapp när de hör ett skämt där de vet antingen början eller slutet. Det är naturligtvis inte fel och kan vara ganska skönt, men man missar eventuellt en och annan nyans till kanske. Jag skrattar dock åt det som en utomstående skrattar åt och åt fenomenet ”Dylan” som sammankomst för att slippa visa sina känslor och säga som det är( …”att man ska visa sina känslor är en myt”).

Männen träffas var fjärde månad, äter samma middag varje årstid, pratar om Dylan, flyr världen tillsammans och berättar om vilka tankar de har/har haft om ikonen sedan sist. Sakta men säkert sipprar otroheten, sjukdomar, ensamhet, livskriser och existensiella tankar fram genom musiklegenden. Man låter ångest krypa fram, för att sedan sätta Dylans hatten på, och distansera sig själv genom hans musik. Inget kan ju sägas bättre än genom Bob.
Tempot i föreställningen var ganska långsamt och det kanske är nödvändigt i det samtalsforumet som gestaltades. Dock tror jag att frågor och svar dem emellan kommer att spetsas till efter dagens premiär, vilket kommer att ge mer näring och energi åt hela föreställningen. Kvällen var lite för melodisk för dess innehåll.

Det är skådespelare med stor rutin som spelar i föreställningen. Med jämna mellanrum funderar jag över om det är för att rollerna är ungefär lika stora, som ingen av dem utmärker sig eller om det är att karaktärerna inte tillåts ta mer plats i sina homogena möten med varandra? Det är dock väldigt ovanligt att 4 manliga skådespelare, allihop skulle kunna vara huvudrollsinnehavaren i en och samma pjäs. Det ger faktiskt rättvisan ett balanserat- och solidariskt ansikte . Det är vackert med manlig vänskap på ömsesidig nivå där hela gruppen ger alla ett mervärde.

I mitt eget lilla fack av inbördes beundran (vi kulturnördar) skulle jag vilja utmana den framtida publiken till att se mer än enbart haha-skämten. Jag tror att många tänker att föreställningen var rolig. Den var rolig. Men den var inte bara rolig. Den var också tragisk, komisk och tragikomisk. Det är inget farligt att känna efter lite. Godispåsen innehåller inte bara en karamellsort. Våga lägg på en annan lins än Dylans nyanser på föreställningen. Det finns fler klanger att njuta av, än tonerna av de självklaraste.
Slutligen kan jag konstatera att självbedrägeriet och illusionen om meningen med våra liv må vara olika men ändå utbrett i oss all. Vi människor vaggar in oss själva i drömmar som inte är rimliga och då är besvikelsen helt klart en självklarhet (”Forever young”).

Foto: Petra Hellberg

Petra von Kants bittra tårar – En studie i makt och mänsklighet

24 september, 2016 by Redaktionen

Petra von Kants bittra tårar
Av Rainer Werner Fassbinder
Originalets titel: Die bitteren Tränen der Petra von Kant
Översättning: Lars Bjurman
Regi och bearbetning: Anna Bergman
Premiär: Intiman, Malmö stadsteater, 23 september 2016

Petra von Kant är en framgångsrik modetecknare. Hon är frånskild, har en dotter som går på internatskola och bor i en elegant lägenhet i en okänd tysk stad. Vi möter Petra redan i teaterns foajé. Mitt under förminglet dyker hon upp. Plötsligt står hon på garderobsdisken och hon fullkomligt äger, inte bara lokalen utan även församlingen. Hon vet att hon är världens centrum och hon älskar det.

Petra von Kant är en människa med makt och hon beter sig exakt som maktfulla människor gör. Hon vill inte ägas av någon, men hon har inga problem med att äga andra. Hon kräver att bli behandlad ed respekt, men behandlar andra respektlöst. Hon har pengar, makt och beundrare och har inga som helst problem med att utnyttja det.

Petras vän Sidonie von Grasenabb för den unga kvinnan Karin Thimm in i Petras liv och Petra blir omedelbart förälskad. Petra och Karin inleder ett passionerat förhållande. Petra vill äga Karin, men Karin vill inte bli ägd och hon lämnar Petra. I slutet av pjäsen ser vi Petra krälandes på golvet i sin lägenhet. Hon är full som en alika, hon slår sönder sin lägenhet och far ut i förbannelser mot sin mor, sin dotter, sin vän Sidonie och inte minst mot sin trogna assistent Marlene.

Petra von Kants bittra tårar är en studie i makt, där maktens konsekvenser aldrig blir mer tydligt än i förhållandet mellan Petra och hennes assistent Marlene. I Petras värld har Marlene enbart en funktion och det är att ordlöst tjäna. Det är också en studie i mänsklighet därför att oavsett vilka goda intentioner en människa har är det ett faktum att makt korrumperar. Petras akilleshäl är hennes behov av kärlek och i förhållandet med Karin förvandlas hon från den som har makt till den som är fullkomligt maktlös. Petra von Kant gråter bittra tårar därför att hon har förlorat makten, inte därför att hon har förlorat Karin.

Ensemblen består av sex kvinnor som samtliga gör enastående insatser på scen. Susanne Karlsson får oss att både älska och hata Petra för vad hon är och inte är. Bäst på scen är dock Sina Kiessling i rollen som Petras assistent Marlene. Jag tror inte hon har en replik på hela pjäsen utan tvingas förlita sig på kroppsspråk och attityd. Hennes Marlene ger inte intrycket av att vara en människa utan snarare en trogen hund som lever för att tjäna sin matte, men även en trogen hund kan bita tillbaka.

Hela pjäsen utspelas i Petras lägenhet. Scenen är tom och domineras en gigantisk jordgubbe i ena hörnet. Betydelsen av jordgubben är oklar, men den är rätt cool. Delar av pjäsen utspelas i rummen bakom scenen. Dessa scener får vi följa via en videolänk som projiceras direkt på en duk på scenen. Jag gillar hur regissören Anna Bergman använder videoprojektioner för att både åskliggöra processer, men även som ett sätt att vidga scenrummet utan att faktiskt göra det. Scenkläderna används strategiskt för att markera karaktärernas personlighet och sinnesstämning.

Petra von Kants bittra tårar är en mycket sevärd pjäs. Vi har ett bra manus, skrivet av en klassisk författare och regissör. Anna Bergman tar Fassbinders original in i dagens tidevarv och fyller scenen med sex kvinnliga skådespelare som gör sex kvinnliga karaktärer till levande människor.

Rainer Werner Fassbinder skrev pjäsen 1972. Verket filmades samma år med Margit Carstensen i huvudrollen. Fassbinder är mer känd som filmregissör än som pjäsförfattare. Hans mest kända filmer är Berlin Alexanderplatz och Lili Marleen. Fassbinder föddes 31 maj 1945, en vecka innan Tyskland kapitulerade. Fassbinders verk karakteriseras av ett djupt samhällskritiskt perspektiv, alltid sett utifrån den utsattes perspektiv.

I rollerna: Susanne Karlsson, Sina Kiessling, Karin Lithman, Natalie Sundelin, Alba August, Katarina Lundgren-Hugg

Längd: 1 timme 40 minuter, ingen paus

Peter Johansson

Doktor Glas – rapport från nypremiären

19 september, 2016 by Lotta Altner

Doktor Glas
Bearbetning Allan Edwall
Regi Peder Bjurman och Krister Henriksson
Scenbild Peder Bjurman
Ljus Linus Fellbom
Musik Leif Jordansson
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Nypremiär, Dramaten 17 september 2016

Det krävs ganska mycket av en publik för att hålla koncentrationen på scenen i 75 minuter i sträck, även om det är på Dramatens stora scen. När det dessutom visar sig att det är en ensam skådespelare som ska driva handlingen framåt,kan man bli lite tveksam. Däremot är det ju så att om man kan sin Hjalmar Söderberg (1869-1941) så borde det inte bli ett större problem. Dramat kräver dessutom inga förkunskaper i den här uppsättningen.
Henriksson kommer in på scen och är enastående avslappnad. Man blir harmonisk bara av att titta på honom. Han går sådär lagom nära kanten och jag vet inte om han ska hälsa på någon han känner eller om han behöver tillägga något till scriptan innan startskott. Med en behaglig paus säger han något om pjäsen och sig själv, samtidigt som överlappningen till rollkaraktären kommer direkt i samma mening, ”det här är ingen bikt”. Efteråt vet jag inte om det var han själv Krister Henriksson eller om det var doktor Glas som talade till oss. Oavsett vilket det var, så var överlappningen dem emellan exceptionell. Jag måste erkänna att jag inte var förberedd på sådan briljans.

Doktor Glas ger dig ett antal dilemman i en tid där män kunde ”ta sig en hustru” och i äktenskapet heliga säng också kunde våldföra sig på henne, vare sig hon hade lust eller inte, eftersom det var hans äktenskapliga rätt. Många kvinnor kände nog att deras könstillhörighet inte skyddades av svensk lag och att de enbart fanns till för ”att trampas på”. Det var inte förrän 1965 som våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades i Sverige.

Den stora frågan blir således att om en man våldtar sin fru, har du då rätt att döda honom för att skona henne? Mord är också ett brott och i mångas ögon en synd, framförallt om våldtäktsmannen är en präst. För han är väl moralens väktare om någon, inför Gud och församling? Om hustrun dessutom har en älskare och därmed begår äktenskapsbrott, är det då mer eller mindre rätt för doktorn att vilja hjälpa henne?

Det är med en underton av bitter äldre man som söker kärlek och beslutsam medicinman som Henriksson sätter sina spår i dramat. Ena stunden funderar han på det ena, andra stunden något annat och när han sedan återvänder till sin grundtanke så har den trots allt förändrats. I en
spiralkraft växer beslut på beslut fram som nog enbart i slutändan är för hans egen skull. Men det låter möjligen fint i egen monolog, eller om man tvingas berätta för St:Per vid porten till himmelriket. Konstiga sanningar som mestadels faller på eget grepp.

Krister Henriksson gör en enastående tolkning av Söderbergs drama och lyckas ge Glas lite behövlig satirisk humor även i vår egen tid, trots tyngdpunkten på den personliga bitterheten. Ibland lyckas doktorn till och med bjuda på en och annan självkritik, vilket gör karaktären någorlunda sympatisk trots de brott han väljer att begå. Kärleken gör varje människa blind och det är mänskligt på något sätt.

Det är också mycket fascinerande hur karaktären faktiskt uttalar både smicker och avsky inför andra män, utan att för den skull vara homosexuella. Han sympatiserar med kvinnors val av äkta män och älskare. Att en heterosexuell man ger andra män komplimanger för deras utseende eller avsky inför deras bleka fetma, känns väldigt vågat och befriande för den tid då dramat faktiskt skrevs.

Henriksson ger oss de berömda raderna om att alla människor verkligen vill bli älskade i första hand. Men om vi inte kan få kärlek så är det åtminstone någon typ av känsla vi behöver uppfatta, att vi ger. För ingen människa kan känna att deras liv är helt meningslöst, ”…mig gick livet förbi”. För det är avtrycken i människors prioriteringar som har den avgörande betydelsen för ens livskvalitet. Trots den kärlek han visar en kvinna i moralisk nöd, får han ändå inte den kärlek som var hans drivkraft. Rannsakande konstaterar han, utan ånger ”… aldrig blir hon min”.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”.

Ytterst sevärd diabolisk metateater – Mephisto på Göteborgs Stadsteater

18 september, 2016 by Mats Hallberg

Av Klaus Mann

Dramatisering: Ariane Mnouchkine

Regi och bearbetning: Pontis Stenshäll

Scenografi och ljus: Johan Bergman

Premiär: Stora scenen 17 september 2016

foto Ola Kjellbye

För trettiofem år sedan såg jag Mephisto på vita duken, den första filmen från Ungern att belönas med en Oscar. Att nya styret i just detta land med rätta hudflängs i programmet, kan ses som ett utslag av ödets grymma ironi. Hur kan en motståndsman förvandlas till medlöpare är den grundläggande frågeställningen som varvas med funderingar på teaterkonstens syfte. Vad ska spelas och för vem? Låt mig omgående påpeka att denna uppsättning är invecklad, har olika lager, är inte lätt att bena ut. Dock anser jag att Stadsteaterns konstnärlige ledare tillverkat en mycket berikande och angelägen produktion, en märkvärdig totalteater som förhoppningsvis kan fylla salongen. Hoten mot mänskliga fri- och rättigheter är som bekant återigen reella när högerextrema nazianstrukna ideologier vinner terräng. Hur prekär är situationen idag hos oss jämfört med 30-talet? Vanskligt att avgöra, men en kan förmoda att denna komplexa pjäs tillkommit som en varningsklocka.

Ska inte irra bort mig i fakta om mytiska Faust och hans djävulska hantlangare. Jag har varken läst Marlowe, Goethe, Thomas Mann eller hans plågade sons verk på detta tema. Ska dock noteras att Jesper Söderblom, i egenskap av presentatör, meddelar att handlingen har dokumentär bakgrund. Förlagan till dramats centralgestalt ska ha varit författaren Klaus Manns svåger. Egentligen erbjuds vi inte något heltäckande svar på varför denne Henrik Höfgen väljer att svika sina ideal. Fåfänga och hållningslöshet förklarar inte tillräckligt, vilket inte reducerar uppsättningens höga kvalitet. Det verkligen gnistrar om Fredrik Evers i huvudrollen, vars maktberusade opportunist blir till ett rörande och otäckt porträtt. Hans tolkning ömsom kräver ömsom vädjar: se mig, beundra mig, älska mig; ett själviskt synsätt som tillämpas både i karriären och privat. När hans önskningar slagit in men förlorat sin själ, vet han innerst inne att ansvaret är hans, att det är för sent att urskulda sig fast han försöker. Verkligen rörande!

Första akten äger rum på 20-talet i provinsen, närmare bestämt Hamburg. I en dekadent epok roar sig en grupp med kommunistisk varité under sena kvällstimmar. Det allvarstyngda ämnet i Mephisto får här en motvikt. I sedvanlig stil förmedlar Sven-Åke Gustavsson, Carina Boberg – denna gång flankerade av Misagh Sharifian och Victor Ståhl Segerhagen vid pianot – mycket förlösande torr humor. Man gycklar i revolutionär anda med Hitler och den groteska inflationen.

I andra akten flyttar handlingen obevekligt in i nästa decennium och de fasor som är i antågande, vilket radikalt påverkar de rollfigurer vi sett viga sina liv åt scenkonst. Och någonstans i den hektiska häxkitteln blir äregirige Höfgen i Berlin ett maktens redskap. Några gånger tillåter sig regissören, ihop med Mnouchkine, vad som skulle kunna betecknas som digressioner. Diskussionerna om klassiker och borgerlig teater ges flera konkreta illustrationer. Bland andra Schiller, Shakespeare och Tjechov är med på banan. Mycket förenklat går skiljelinjen mellan teater vars mål ska vara att visa verkligheten eller teater vars syfte är att nå sanningen. Mest utrymme ges åt recitation av ett vemodigt avsnitt ur Körsbärsträdgården. I debatterna om teater är perukförsedde Johan Karlbergs uppburne författare respektive ansedde teaterchef en pådrivande agitator. Jag tycker mycket om hans tolkningar, också hans sätt att aktivt lyssna in sig. Vill i sammanhanget påminna om två andra uppsättningar på Sveriges näst största stadsteater som senaste tioårsperioden problematiserat teaterkonsten: Publiken och Påklädaren.

Pontus Stenshäll är förtjust i omtagningar och upprepningar, kanske alltför förtjust. Med denna metod ligger han ibland nära en tjatgräns, fast scenen när Höfgen bestämt sig för att knäcka en medlem i nationalsocialistiska partiet är konsekvent och skickligt genomförd. Kännetecknade är vidare det extremt omfattande bruket av videokamera. Är vad som återges på superstora välvda fonden live eller inspelat? Man kan tro att skeendet bakom kulisserna är förinspelat, åtminstone en fantastisk festmåltid med hummer på hyllan ovanför foajébaren, en scen där Karlberg, Evers, Söderblom, Jennifer Amaka Pettersson samt Maria Pontén firar triumfer. Blir speciellt att titta på skådespelarna i uppförstorade närbilder, som ett väsensskilt uttryckssätt. Ibland ska medges att det kändes konstigt när den spatiösa runda scenen var obefolkad. Under vår väntan på förnyad entré, beskådade vi oftast upphetsade ansikten på en jättelik backdrop. Som sagt ett anmärkningsvärt förhållningssätt som bidrog till en slags totalteater. Men nog blev det lite för mycket av detta hjälpmedel?

Musiken har sin givna plats i ett allkonstverk. Rudy Addo sjunger i trapets likt en nedstigande ängel och kring pianot vid högra scenkanten framförs diverse melodier, inte minst slagkraftiga stycken av Kurt Weil. Verdi, Chopin och Schubert är med på ett hörn liksom Moonlight Serenade jämte Ungarische Hochzeit. Obestridligt roligast och mest otippat är att några strofer ur Blå Tågets Staten och kapitalet fyller en funktion, blir indirekt en hommage till Leif Nylén som dog tidigare i år. Fler beprövade ”knep” används framgångsrikt. Skådespelare sittandes i salongen, spotlights som attribut för den tragiske antihjälten (minnesvärt ögonblick med Brandauer i den prisade filmen), fallucka för de som väljer att inte längre vara med , laborerande med ridådragningar samt ihärdigt bankande på en vägg för att nöta in scenkonstens främsta teser.

En mycket intressant roll görs på ett trovärdigt sätt av Lisa Lindgren, vars rollfigur är en udda typ av nazist. Hon gör Miklas som mest av allt avskyr kapitalismen och i den avskyn inbegriper judar, eftersom de antas befinna sig i avgörande finansiella sfären.. En annan aspekt är det könsöverskridande inslaget. Klaus Mann var homosexuell och hans överlägset mest kända protagonist hymlar inte med sin bisexualitet. Höfgen åtrår passionerat en transa som spelas av Jesper Söderblom. Som ni noterat finns många bottnar, av vilka jag vadat ner i några centrala. Rekommenderar att ni tar reda på vad ni kommer att fastna för. Mephisto är övertygande nydanande teater vi aldrig får för mycket av.

Medverkande: Fredrik Evers, Lisa Lindgren, Jesper Söderblom, Jennifer Amaka Pettersson, Marie Delleskog, Johan Karlberg, Carina Boberg, Sven-Åke Gustavsson, Rudy Addo, Victor Ståhl Segerhagen, Misagh Sharifian, Kim Theodoridou Bergqvist samt Maria Pontén (praktikant).

Teaterkritik

Footer

Om oss